Dagen började rätt bra. Jag fick på Arvid hans tomtedräkt och Alice blev en söt prinsessa. Redo för fest på dagis. Inte maskerad som man kan tro, utan spökfest. Men jag vet inte hur man spökar till kids utan att sätta ett lakan över deras små huvuden. Och en dag under ett lakan kan kännas osocialt.
Så försvann mamsens mobiltelefon. Jag såg den i Arvids kladdiga händer och sen var den spårlöst försvunnen. Vår underbara köksklocka har tickat sitt allra sista tick tack så numera är mobilerna och teven enda sättet att veta vad klockan är. Och utan mobilen var det bara att använda min otroliga talang för att uppskatta tiden själv. Som den tidsoptimist jag är så funkar det inte alls.
När vi väl kom till dagis var klockan alldeles för mycket och jag var tokstressad. Och Arvid var tokledsen. Och toknerbajsad. Och jag försökte pussa bort tårar och elände från hans mjuka nästintillbäbiskinder.
Ut. Bort bort. Stäng av. Allt blir bra. Bara jag har åkt blir allt bra. Dags att bli professionell. Inga tårar.
På arbetsförmedlingen var det dags att planera livet. Jag hade klicketiklackskorna och friserat hår och kände mej nästan helt okej. Inga fläckar på tunikan. Hel och ren. Jag kanske kan framstå som en person som faktiskt kan få ett jobb.
Men så hör jag mej själv. Jag pladdrar. Jag pratar om dagislämningen och får svälja både en och två gånger för att rösten inte ska spricka och för att tårarna inte ska svälla över.
När vi väl sätter oss ner och jag ska prata framtid och försöka forma en handlingsplan börjar jag nästan gråta igen och suckar över att jag aldrig någonsin kommer att få ett jobb igen.
Men när hon börjar visa mig hur otroligt många jobb som finns där ute vaknar jag till. Hon visar mej ett jobb på Coop i Borås. Borås? Vad är det med Borås? Var det inte dit dom ville ha mej förra gången också? Jag kan förstå om dom viftar med ett jobb i Ljusdal eller Sundsvall. Men Borås? Det kanske var för att jag skulle sluta snyfta över dagislämningen när det handlar om 15 timmar i veckan.
Jag vaknar alltså inte till för att "AHA! Hoppet kanske inte ÄR ute." utan för att "Ja just ja. Jag är INTE bland vänner. Jag är en siffra i statistiken. Jag är en negativ siffra i statistiken och jag ska bort bort bort. Och varför inte till Borås?"
1 kommentar:
Borås.. ja du vet inte hur dom tänker... suckar... dom tyckte att jag skulle söka jobb i hela landet å att pär skulle säga upp sig för att söka nytt någon annanstans.. allt det för att jag skulle få ett jobb på annan ort.. ja herregud.. då blir han en av de arbetslösa istället.. dom är inte helt riktig.. hoppas att du får svar så du vet hur det blir med läsandet..
Å va skönt att jag kunde berätta att krokodiltårarna slutade rinna nästan direkt då du hade åkt idag.. vet ju själv hur ont det gör i mammahjärtat när det är tårar när man ska lämna. Som en kollega till mig sa på stallbacken.. "skönt att jobba med småbarnsföräldrar som vet hur det känns för jag själv har glömt hur det var" å det är ju sant.. för alla som lämnar sina barn på förskolan är ju småbarnsföräldrar och det är ju många känslor vid lämning särskilt när dom är små.. Då behöver ju ni veta att vi som personal förstår och vill er och erat barns bästa.. Det är ju er vi jobbar för. Kram Helen
Skicka en kommentar