Jag har en hel massa problem nu i jultider. Det är jättemycket som ska hinnas med. Lite mer bakande, snart ska julbordsrätter börja planeras och tillagas, julklappsinköp, städning och ännu mer städning. Jag är tjock. Min plånbok är ful och borde bytas ut. Jag har tappat almanackan in bakom skåpet och jag får inte fram den om inte vi drar ut kylskåpet. Och det är ju jättetungt ju.
Så man har det inte lätt.
Idag under lussefirandet på dagis, bland saft och pepparkakor, tomteluvor och sminkade mammor, teckningar och gosedjur, berättar sambon att den saknade dagisfamiljen blivit utvisad.
Tidigt i fredags morse, kanske ungefär samtidigt som jag och barnen öppnade chokladkalendrar eller myste under täcket framför Bolibompa, kom polisen instövlandes i deras hem och hämtade hela familjen. En mamma och en pappa, en flicka på sex år, en pojke på tre och en bäbisflicka på ett halvt år. Frukost hanns minsann inte med. Varför? Nej, det ska tydligen vara så. Vilka tillhörigheter som kom med har jag ingen aning om men telefonen fick de inte behålla. Varför? Nej, det ska tydligen vara så också.
På hyllan på dagis ligger några extra vantar, en tröja och teckningar. På den lilla plastlådan finns ett foto av en liten treårig pojke som inte kommer tillbaka. Han är i Kosovo. Utan något hem.
God jul önskar Migrationsverket.
3 kommentarer:
jag ryser å blir tårögd när du beskriver din känsla.. det är så himla orättvist...
Håller helt med dig, det är fruktansvärt att barnfamiljer utvisas till- ingenting, de har ju ofta inte något kvar i hemlandet, de flesta har sålt allt de äger för att kunna smugglas hit. Och det gör ont i en mammas hjärta när man föreställer sig hur de stackars barnen måste må, upprivna från en miljö som de är vana vid, till något avsevärt sämre i de flesta fall.
Bra skrivet där du, kreativa skrivaren.
/Fredrik B
Skicka en kommentar