Idag har vardagen kommit till Mossberget. Det är bara den barrande granen, den överfyllda soptunnan och en slumrande tonåring som skvallrar om jullovet.
Snälle sambon smög upp ur sängen för första arbetsdagen på ett par veckor och en stund senare var jag och kidsen uppe. Trots att de inte somnat före 22 kvällen innan var de pigga och glada från start. En avundsvärd talang som de små besitter.
Dagislämnandet gick relativt bra. När vi kom fram var Arvid överlycklig och ville leka bums, utan att ta av tråkiga overallen. Men när det var dags för avsked var det tårar och panikslagen blick som vanligt. Det var bara att svälja tårklumpen och upprepa mantrat: "De har det bra på dagis. De har det bra på dagis. De har det bra på dagis."
Det är absolut ingenting jag bara säger. Jag vet det. Jag tycker det. Det är så. Men likförbannat känns det förjäkligt. Återigen. Och jag känner mej som världens uslaste mamma. Varför skulle de egentligen gå idag?
Jag tröstade mig med ett gympass. Och jag är en stjärna bland maskinerna. Hejar glatt på alla glada pensionärer och nickar lite coolt till någon yngre. Svettas och tar i.
Började och avslutade passet på cross trainern. När jag hade en minut kvar och kände mej nöjd med mej själv kom en vithårig man som glider runt som en kung därinne.
"Det där kunde du," utropade han glatt.
"Va?" Betyder i det här sammanhanget egentligen "Säg det igen! Säg det igen! Säg det igen!"
"Ja, det där kunde du. Du har en väldig ork. Den där maskinen är ju jobbig."
Och lilla jag blir onaturligt glad av en komplimang från en sjuttioåring. Jag känner mej 20 kilo lättare och fast ansiktet är blossande rött, det otvättade håret står på ända och mina byxor har hål och fula knän är jag i det ögonblicket dösnygg. Inte för någon som ser mej utan bara i min egna lilla hjärna. Och det är en härlig känsla.
Jag orkar. Jag kan.
Åker hem i ett lyckorus.
Diskmaskinsbestyr här hemma. Känner hur hungrig jag är. Hittar en chokladbit. Schwopp! Borta.
Så så var det med det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar