Dropp dropp dropp dropp dropp dropp.

Arvid är söt. Underbar. Rolig.

Och gnällig. Gnällig. Gnällig. Gnällig.

Han gnäller för att han är hungrig. Han gnäller för att han är törstig. Han gnäller för att han inte når. Han gnäller för att han inte får. Han gnäller för att han har tråkigt. Kort sagt. Han gnäller.

Ibland kan jag stänga av det. Jag helt enkelt ignorerar ljudet, sticker åt honom nåt att äta och har honom hängandes i byxbenen.

Jag tror att jag klarar det rätt bra. Men så händer något. Det kan vara något jättelitet. Ofta är det Alice som gör det. Eller båda två. Eller ingen alls.

Och jag EX-PLO-DE-RAR.

Jag ser hur mina stackars barn ser på mej med skräck i blicken. De är livrädda för den där djävulsvrålsrösten som vrålar högt, rivigt, argt, galet.

Och så börjar de gråta. Hjärtskärande. Och jag smälter. Ångrar mej så det nästan gör ont. Förstår inte hur jag kunde bli så arg på två så underbara barn.

Och dom gråter. Skrikgråter. Klamrar sej fast vid mej och skriker alldeles intill mitt öra så det värker bakom ögonen. Ignorerar mina lugnande ord och kärleksfulla smekningar.

Dom gråter. Och jag biter ihop käkarna.

"Lugn. Lugn. Lugn. Nu är det bra." säger jag men jag hör på min röst att nu är det fanimej inte bra.

När jag halvskriker med panik i rösten: "Nu måste ni sluta annars blir mamma galen!!!!" börjar Alice lugna sej. Och då lugnar sej Arvid. Och då lugnar sej galna mamman.

I bästa fall.

I värsta fall eskalerar allt flera gånger innan lugnet slutligen kommer.

Och jag kan fortsätta skala potatis, betala räkningar, läsa reklamblad eller vad jag en gång höll på med.

Och så kommer ljudet igen. Gnället.