Det hände en liten olycka igår kväll. När jag skulle upp för att krypa i säng tappade jag min iPhone i golvet. Det sa PANG, jag tittade och puh-ade eftersom den var oskadd.
Trodde jag. När jag hållit den i handen kände jag att något inte stämde. Min annars lena bästis kändes liksom randig. En blick på baksidan av telefonen och jag såg det där hemska och sorgliga. Baksidesglaset hade spruckit i miljoner bitar.
Tydligen ingenting som kostar skjortan, men onödigt och krångligt förstås.
I morse berättade jag det sorgliga för barnen. Barnen som fortfarande pratar om det där otäcka ögonblicket då min förra iPhone med ett plopp försvann ner i evigheten. (Jag tappade den i djupt, äckligt vatten.)
Arvid blev skakad. Han har därför frågat mej miljoner gånger under dagen hur det gick till, trots att historien var väldigt ointressant. Jag tappade den för att jag fumlade. Mer var det inte. Men jag berättar. Om och om igen.
Då och då vill han att jag ska visa. Jag tar försiktigt av skyddet (som jag satt på i efterhand) och visar den ärrade baksidan. "Det är otäckt." säger Arvid varje gång och börjar darra med underläppen. Jag skyndar mig varje gång att gömma skadan och förklara att vi ska laga den. "Den kommer bli som ny." säger jag medan Arvid nickar bekymrat.
Efter den här hemska olyckan följde en natt med tusen olyckor i drömmarna. Och då var det inte materiella, utbytbara saker som skadades om man säger så. Och jag känner att jag måste skärpa mej. Vara försiktigare och mer tacksam över livet.
Vad mycket man kan lära sej av en sketen telefon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar