En medlidsam blick. "Är det en eller två?" (Den här gången har jag faktiskt inte fått den här frågan alltför många gånger. Kan ha att göra med att jag är extremtjock all over så att stora magen liksom passar där. Eller så beror det på att jag är folkskygg och bara träffar samma människor som vet hur många inneboende jag har.)
Människa som jag inte träffat på drygt en vecka. "Men visst har du växt ännu mer nu?"
----------------------------------------
Det var väldigt nära att jag ringde in barnvaktande mormor och tvingade med sambon till Hudik för att det var dags. Det var nämligen bara millimeter ifrån att ungen pluppade ut idag. Eller ja, lite till kanske. Bara ungefär en hel förlossning kvar, men annars var h*n ute.
När jag blev "utsläppt" från jobbet hade jag haft stora känningar och var lite skakig. Väl utanför dörren blev det såna borrningar att jag måste stå still och andas. Jag tänkte att det skulle bli svårt att ens komma till bilen.
Kom till bilen. Åkte i bilen. Klev ur bilen. Och så försvann allt.
Nu har jag i alla fall packat en väska full med helt onödiga saker. Allra helst med tanke på att jag troligen inte ens får stanna. Kanske inte ens vill det. Men med tanke på att det finns risk att jag åker dit tusen år för tidigt den här gången så är det väl bra. Kom till bilen. Åkte i bilen. Klev ur bilen. Och så försvann allt.
Men det bidde ingen bäbis idag. Heller.
Och mina fötter fortsätter svälla. De får inte plats i skorna. De väller liksom över kanten. Jag försöker ignorera de hemska fossingarna. Försöker placera dom så att dom inte riktigt syns. Att dom inte är någonting att lägga märke till. Helt normala vanliga fötter. Bara lite extra mycket uppepå som tyvärr inte riktigt får plats.
Men snart så. Den som väntar på nåt gott...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar