Väntan.

Nu har ledigheten börjat. Det betyder att den riktiga väntan börjat.

Egentligen ska jag vara glad att ingen bäbis kikat ut eftersom jag då har möjlighet att få mer ordning inför att lill*n vänder upp och ner på vardagen. Men det går liksom inte att få nåt gjort. Jag orkar bara det allra minsta sen är jag finito.

Och mitt humör. Jag har inte svurit så mycket sen jag var cool tonåring. Nu ligger det bara ett sorgens skimmer över min uppenbarelse. Finns inget coolt över en mamma som svär så barnen hör.

Och för varje dag sjunker jag djupare ner. Sambon tycker inte om mej alls (och har inte gjort det på länge heller). Förut har jag tyckt att han varit orättvis. Nu förstår jag honom. Jag tycker inte heller om mej. (Okej. Han kanske tycker om mej lite. Kanske. Med betoning på lite.)

Önskar att det ska dra igång nån gång. Men ändå tänker jag hela tiden: "Jag skulle aldrig orka föda NU."

Hur ska det här gå? Längtar och gruvar mej och är livrädd för allt.