Dubbelt upp.

Kan det vara så att när man har två hjärtan i sin kropp, två magsäckar att fylla och dubbelt så mycket av allt, då är ett dygn helt plötsligt dubbelt så många timmar? En vecka har dubbelt så många dagar. En arbetsdag är dubbelt så lång. På morgonen är du dubbelt så trött. På kvällen är du också dubbelt så trött.

Är det därför tiden går så långsamt?

I morse försökte jag fundera ut vilken dag det var. Kan det vara torsdag? Jag tänkte igenom vad som hänt tidigare under veckan och "förstod" att det åtminstone gått två dagar. Onsdag. Eller tre? Eller?

Men...

Den här förvirringen gör mej galen. Om ni visste hur många rullande ögon jag ser varje dag. Hur många gånger jag öppnar munnen och säger tok eller tappar orden helt. Hur många gånger jag börjar med någonting och glömmer det ena sekunden, funderar en stund, kommer ihåg det för ett ögonblick men glömmer det igen i nästa.

Jag är något förvirrad i vanliga fall. Nu är jag enbart förvirrad. Och jag blir tokig av det.

Självklart vill jag jobba. Jag trivs jättebra på mitt jobb. Men jag orkar inte mer än jobbet. Inte ens det egentligen. Att hämta barn på skola och dagis är verkligen energikrävande. Jag lagar mat en stund stående, en stund sittande och en stund inte alls för jag måste ta en paus.

Hemmet förfaller. Golven är belamrade med saker. Leksaker, kläder, nån handduk, en hög med papper. Och jag orkar inte. Jag sopar ihop lite med mina svullna elefantfötter, böjer mej ner och plockar upp ett par strumpor, går mot tvättstugan, tappar en strumpa, böjer mej ner och plockar upp, tappar den andra och böjer mej ner och plockar upp den, kastar dom slutligen lite för hårt ner i tvättkorgen så dom studsar tillbaka ut framför mina fötter. Denna gymnastik har gett mig sammandragningar och en känsla av att jag kissar på mej. Resultat: samma skitstökiga hem och dags för toabesök tvåtusenåttahundrasextitre.

Jag är just nu dubbelt så värdelös som tidigare.

Men lillfisan där inne är garanterat värd det här och dubbelt så mycket mer.

Nytt ord till nytt liv.

I samma stund som jag reser mej upp från toan är jag kissnödig igen.

Herregud vad ungen trycker på. Liksom åt alla håll. Hen borrar sej ner djupt och använder urinblåsan som boxningsboll. Och i nästa sekund spjärnar hen så mycket att rumpskåran nästan kan anas genom huden.

Och det är långt kvar.

Varför känns det som att allt det här handlar om är ordet "hen"? Och jag tänker bara på hönor när jag läser det.

Gigantiskare.

Skrev ett inlägg för en månad sen ungefär om att jag var stor och varm.

Okej. Gissa vad som hänt sen dess? Jo, jag är större och varmare. Vilken överraskning liksom. Det är ju dessutom så det SKA vara. Vågar inte skriva om graviditeten för jag är rädd att jag "gör" så nånting går åt skogen. Skulle jag inte växa till exempel, då vore det allvarligt fel. Det jobbiga i mitt fall är att jag var enorm från början, även utan inneboende.

Jag känner mej sprickfärdig. Jag rullar ur soffan/sängen med högljudda stånk och stön.
Jag sopar ihop leksaker med fötterna för att bara behöva böja mej en gång vid städning. Eller så skiter jag i det helt.
Jag får synliga märken i anklarna efter strumporna och anar att elefantfötterna är på ingång. Beware! Kan man åka barfota till jobbet?
Magen slår i. Parkerar bilen för nära bilen bredvid hela tiden eftersom jag glömmer bort att dörren måste öppnas helt för att megajättemonstret där inne ska kunna komma ut.

Eller så är det som lilla stortjejen säger: "Mamma, du är söt."