Kändisblogg.

Men håll i hatten. Bloggen är omnämnd i tidningen idag!

Det är DN Kultur som har ett stort reportage om min blogg och mina exakta formuleringar.

----

Så tokroligt skämt. Det var sambon förstås och det handlade inte om mig, utan om hans Wordfeudande.


The End.

Svartsjuka.

Min sambo har mobilen i högsta hugg. Hela tiden. Var jag än stöter på honom glor han in i den där skärmen. Han ligger i soffan, sitter vid köksbordet, står vid spisen, ligger i sängen, står rätt upp och ner i nåt rum varsomhelst och tittar in i mobilen. Så skriver han nåt och lägger bort den. En liten stund senare durrar den. Han rycker åt sig den och glor in i den igen för hundratusende gången den dagen.

Från början brydde jag mej inte. Jag tyckte till och med själv att det var roligt. Durrandet kunde då och då bero på mej. Nu är det andra som tar över.

Det handlar om Wordfeud, det moderna samhällets svar på tystnad. En mikrosekunds ingentingande kan snabbt bytas ut mot lite alfapetsfunderingar, svära lite över motståndarens tur med bokstäver och sin egen otur, höja handen i skyn för att fira det perfekta lägget som gett 48 poäng, fundera över fler ord med z i för att senare komma fram till exakt samma resultat som sist man funderade, bara några timmar tidigare.

När sambon funderar och pekfingersplacerar bokstavsbrickor i all oändlighet sitter jag och småsurar i andra hörnet av soffan. När det durrar vill jag hela tiden fråga vem det var, vad den lade och vad han egentligen tycker om henne. Oftast verkar det faktiskt vara honor.

Nu känner jag själv att jag måste skärpa till mej. Vår senaste dialog ekar nämligen i mitt huvud.

- Vem spelar du med nu?
- Åsa. Hon fick 42 poäng.
- Är hon bra?
- Ja, det är hon väl.
- Är hon bättre än mej?
- Njae.
- Du vill säkert hellre göra det med henne än med mej.
- Nej, så är det ju inte. Lägg du rå så fortsätter vi.
- Nej.

Jag wordfeudsurar. Big time.

Ring ring.

Under en arbetsdag pratar jag i telefon. Jättemycket. Hela tiden. En del är glada. Andra är arga. Ytterligare några är ledsna.

Det händer jättemycket på en dag, ändå händer det ingenting alls. Så många människor som passerar men på ett abstrakt vis som kan göra mig galen. Tyvärr tar jag inte åt mig när någon tackar mig för min hjälp. Däremot tar jag alltid åt mig när någon skriker åt mig att jag är helt dum i huvudet.

Idag hade vi skrivkurs. Tre timmars prat om substantiv och verb. Jag hjälpte definitivt ingen under dom timmarna, men ändå var det ren skär lycka.

Jag ville sitta kvar när kursledaren avslutade och tackade för sig. Dröjde kvar med pennan i handen.

Det sorgligaste är att inget av tipsen kommer jag egentligen ha användning av.

Tryckfel.

Trycket var det, ja.

Jag trodde jag skulle dö. Att min kropp sa byebye.

Jag såg framför mig när sambon pratade livetutanmamma med kidsen. Röda rosor på begravningen och tårar rulla över mjuk liten och skäggig stor.

Men jag vill ju inte dö.

Trycket över bröstet blev hårdare.

Den vanliga morgonstressen ger vanligt tryck.

Kalabalikstressen ger ont nu-dör-jag-tryck.

Tyvärr kalabalikstressar jag varje morgon. Mellan kvart över 7 och 8 är det madness. Sen kalabalikstressar jag vid hämtning också. Förhoppningsvis inte på jobbet.

Träffade doktorn. "Ursäkta. Kan hända att jag är på väg att dö lite här."

Snälla sköterskor pysslade. "Ligg ner en stund. Du får!"

Doktor stressarde. Tittade på tester. Lyssnade på andning.

Nej. EKG visade inget. Jag är frisk.
Puh. Men på nåt sätt blir det ett puh?

Och ekorrhjulet snurrar på.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Finito

Det räcker. Hela tiden. Det räcker.

Jag orkar inte med tjafs och för mycket av nånting på samma dag. Det räcker.

Jag antar att det är min energinivå som är ovanligt låg, men jag känner bara att det är tufft. Tufft att orka stiga upp tidigt, att väcka trötta barn som inte vill, att lämna barn som inte vill, som med stora ögon undrar varför.

Jag vill hoppa ur ekorrhjulet. Det där trycket över bröstet vill inte släppa. Varje dag undrar jag varför.


- Posted using BlogPress from my iPhone