tisdag 24 februari 2009

Mer att läsa.

Nu känns det som förkylningen börjar ta om igen. Jag fortsätter knapra värktabletter, men effekten känns försvagad.

Men idag ignorerar vi det.

Alice är på dagis och efter dagislämning gjorde jag en raid på Bokia och shoppade litteratur. Nåt mord, nån förälskelse, nån nobelpristagare, nån som borde bli nobelpristagare, nån ABCbok, nån bok att bita på och nåt för mej att bita i. Bland annat.

Så nu börjar nästa kapitel. Det är dax att läsa. Men det har jag tyvärr ingen ork till. Idag blir det bara baksidesläsning och lite bläddring och sniffning. Böcker luktar sååå gott. Jag har i och för sej redan läst ut en bok. Arvids mjuka ankbok.

Snart ska Alice hämtas upp. Med mackor och o'boy i nappflaska. Precis vad tandläkaren förespråkar... Så åker vi till Trönö. Sista kvällen med kusinerna och mostern för den här gången. Imorrn ska de packa sej in på tåget och resa hemåt igen. Tråkigt. Som alla gånger är det så mycket jag tänkt att vi ska göra som vi inte hunnit med.

Och sambon har namnsdag idag. For real.
Oxå är det fettisdagen. Allt måste firas.

onsdag 18 februari 2009

Åldersnoja.

Igår var vi i Trönö och träffade kusinerna och deras mor. Självklart även mormor och morfar, men den här gången var det liksom en bisak.

Hur gamla hade alla hunnit blivit den här gången då. Det var ett evigt frågande fram och tillbaka.

Efter en stund frågade Elsa mig hur gammal jag är.
-33 svarade jag.
Hon sken upp.
-Då är alla vi lika gamla! utropade hon och pekade på sej själv, Alice och mej. Jag är 3. Du är 3. Och du är 3.

Jotack. Jag ser jäkligt ung ut. Det visste vi ju redan. Men så pass!?!

måndag 16 februari 2009

Arvid har blåa ögon.


Och röd näsa.

Min syster är grevinna.

Min syster med barn är in town. De bor i Helsingborg. Det ska bli sååå roligt att träffa de imorgon. Alice är alldeles pirrig.

- Mamma. Deras slott är långt bort.

Slottet är Helsingborg. Oskarsborg är ett stort slott på ett berg. Helsingborg måste förstås vara nåt liknande.

Undra om hon blir förvånad när vi hälsar på nästa gång.

Tårtan.

Idag fyller yngsta bonusdottern moppe. Frukost på säng och vacker skönsång av kraxande styvmorsa. Sambon höll av gammal tråkig vana käften och Alice låg uppe i sängen, nyvaken och halvsur för att någon annan än hon fyller år. Sen var det lite småpresenter och en stor present i ett kuvert. Mattias ska åka till Medelhavet med sina 2 äldsta döttrar. Urtråkiga tjockisElin stannar hemma och passar småfisarna för att hålla kostnaderna nere. Inte för att jag är extremt dyr i drift men det blir onekligen billigare utan oss. Så därför blir de alla tre utan större födelsedagspresenter.

Jag, Alice och Arvid var på mariagården på förmiddagen. Jag velade fram och tillbaka om jag verkligen orkade. Och minsann. Den här gången gjorde det mej bara starkare.

Sen gjorde jag och Alice tårta. En smaskig sak med chokladmousse och marängbotten. Arvid grät sig otäckt tyst varje gång jag försökte ha 2 händer fria, så med andra ord spenderade han den mesta tiden på min arm.

Mattias fixade allt med middagen efter födelsedagsbarnets beställning. Jag lekte med Alice på hennes rum. Konstigt att jag inte gör det oftare. Vi lekte mamma och bäbis, typ den lek som jag leker hela dagarna annars, men nu fick jag förstås vara bäbis ibland. Vi byggde lego och hade affär. I affären kunde man bara köpa hamburgare, strips och fanta. Annars brukar det vara en affär som har klänningar, fina skor och halsband.

Nu har Arvid tröttnat på att sova. Måste stoppa gnället innan han vaknar på riktigt.

söndag 15 februari 2009

Nattvaka.



På Alla hjärtans dag kan man se varandra djupt i ögonen över en god middag. Eller göra någonting riktigt roligt tillsammans och minnas varför man föll för varandra en gång i tiden. Eller... Eller så kan man supa skallen i småbitar tillsammans med polarna och komma hem vid fyratiden på morgonen. Min sambo körde den sistnämnda stilen. Den var inte helt uppskattad.

Han har ändå varit förvånansvärt pigg idag. Jag med. Febern har försvunnit. Nu är huvudet inbäddat i bomull, smaken och rösten är borta och i örat dunkar det oroväckande då och då. Men jag är på benen.
Vi tillbringade dagen i Stormorshäll med nyhemkomna Stugsundsfamiljen. Jag försökte ignorera faktumet att min vinterhud smälte in i snödrivan och Sofias hud var lika brun som hennes vackra ögon. Vi hade jättetrevligt. Alice körde den tysta varianten. Hon var så glad över att vi skulle träffa Axel och Maja ända till hon förstod att det var en utedejt. Vi grillade i alla fall korv och pratade en del. Sen åkte vårt sällskap hem på sin skoter.


lördag 14 februari 2009

torsdag 12 februari 2009

Mlment.

Brr. Världen är kall. Golvet är så isande att fötterna drar ihop sig. Jag slänger en filt om axlarna och klagar lite.
- Usch va kallt. Jag fryyyser, huttrar jag.
- Har pappa stängt av mlmentena? frågar Alice.

onsdag 11 februari 2009

Avslöjandet av tjockisarnas väl bevarade hemlighet.

Min mage är fladdrig. Det är inte ett ord man vill använda på sin mage. Men tyvärr är det det den är. Revbenen är totalt försvunna. Kanske man kan ana något hårt när magen vågar sej om jag kluckskrattar på tjockisvis. Den elastiska magen plöser jag liksom ner i byxorna och knäpper ihop. Fenomenet Hot mama är definitivt inte jag.

Man kan tycka att byxorna skulle sitta fast där uppe. Att jag på kvällskvisten öppnade upp och släppte ut den lilla fladdriga saken. Men icke. Den lilla magen (jag vill ändå helst kalla den så) lirkar sej fram. Den lever sitt egna lilla liv och den vill aldrig någonsin vara instängd i ett par byxor. Den vill komma ut och se världen.

När jag är ute och går stannar jag då och då, ser mig oroligt omkring och om kusten är klar drar jag upp byxorna ordentligt. Stoppar ner tjocktröjan i linningen så den kanske ska sitta där liiiite längre. Och traskar vidare. Suck vad skönt! Ååå nej. Jag andades in. Då åker byxorna ner i ett nafs.

Just nu är jag glad över min vinterjacka modell lång. Jag hinner fånga upp byxorna innan allmänheten får syn på dom.

Kanske var inte det här nån enorm överraskning. Men för mig var det verkligen det. Det ser liksom så ut. Att byxorna sitter rätt hårt och därför borde sitta på plats. Men om man tänker ett varv till så är det väl så enligt alla naturlagar. Lägger man något på en kulle åker det ner, men är det flackt stannar det kvar.

Så om du ser en tjockis som sitter still. Tänk inte att det beror på att vi tjockisar är lata. Det kan mycket väl bero på att byxorna håller på att ramla ner.

Läsarstorm.

Ja typ. Det dök upp en till läsare som härmed i efterskott blir utmanad. Kolla in fina fotot på Långbobloggen.

tisdag 10 februari 2009

Utmaning.

Jag har blivit utmanad. En lite tokrolig utmaning som jag gärna kan vara med på. Det är Träsktanten a k a Camilla som skickat utmaningen till mej.

Så här går utmaningen till:
* Gå in i mappen där du har dina bilder
* Gå till den sjätte mappen och välj sedan den sjätte bilden i den aktuella mappen
* Lägg upp bilden på din blogg och skriv sedan något om den
* Utmana (sex) andra personer och länka till dem, samt tala om för dem att dem är utmanade.

Bilden blev den här:

Oops. Där blev man tagen på bar gärning. Allt mitt tjat om min städning. Och här är bildbeviset. Barnarbete.
Oxå en glimt av både vårt snygga kök och av Alices coola obh-kök. Vårt svartvita golv är en favorit även om smuts syns på en gång.
Japp. That's it.

Så ska jag skicka utmaningen vidare. Eftersom jag inte har några läsare så funkar det inte så bra. Men jag vet ju att Rose-Marie brukar läsa och jag är alltid nyfiken på hennes liv.
Min trognaste läsare och bloggpåhejare Anna-Maria måste givetvis få utmaningen.
Men sen var det tyvärr finito. Så många kompisar har jag.

Hysteria.

Arvid är underbar på alla sätt och vis. Söt och snäll och toppen. MEN VARFÖR SOVER ALDRIG UNGJÄKELN??? Nej, jag menar inte att brusa upp. Han har ju ont i munnen för tänderna är på väg. Det är klart att han vill ha nånting att bita på hela tiden. Och självklart ska jag som mammaledig snäll och underbar mamma ställa upp och ge honom nånting bitvänligt. MEN VA FAN. HÅLL I DEN DÅ!!! Oj oj oj. Nej. Jag skriker inte åt honom förstås. Han är ju så liten. Inte kan man bli arg på en så liten, snäll och söt pojke. Som bara är såå underbar. Jag hinner förstås göra det viktigaste ändå. Vi har fått två armar av en anledning. Klart man kan ha en dreglande liten pojke under armen medan man dammsuger. De där extra kilona bar jag runt på som gravid, och då dammsög jag så varför kan jag inte göra det nu? Men nu sätter jag honom lite här. I gåstolen. Den brukar han tycka om. Tut tut. Roligt roligt. Sitt här, så ska mamma bara hänga tvätten. Nej nej nej. Inte vara ledsen. Titt ut. Mamma gömmer sej bakom blöt tröja. Titt ut. Mamma tittar fram med immiga glasögon. Arvid frustar. Men inte av skratt.

måndag 9 februari 2009

Oops.

Dax att byta låt. Alice börjar sjunga med.
"Fan fan fan. Det skulle vart du."

Välstädat.

Alice tycker jag är urtråkig som alltid ska städa. Varje dag säger jag att jag inte kan ditten eller datten för "jag måste städa". Man kan fråga sig för vem jag städar. Sen ser det ändå inte bättre ut än så här. Suck suck.

Idag konstaterade Alice att det var så länge sen vi hälsade på Camilla och Hugo.
- Vi träffade de ju idag, sa kloka mamman.
- Men det är inte samma sak, protesterade Alice. Jag vill leka med Hugo och alla hans saker. Åka polisbil.
- Jo, det förstås. Vi får höra om vi kan hälsa på någon dag.
- JAA!
Tystnad en kort stund.
- Vi kan vara här oxå.
Hon ser sig omkring.
- Fast det är inte städat, tillägger hon.
Jag skrockar men ser mej lite oroligt omkring.
- Det är lite städat. Men inte mycket.

Där slog hon huvudet på den något dammiga spiken.

söndag 8 februari 2009

Snälla snälla

Idag har vi passat på att frosta av frysen. Så nu känns den som ny. Plus att vi har helkoll på vad vi har och självklart sorterat. Underbart.

Igår kom Amanda hem från skidsemester med mamma och den familjen. Det känns fortfarande lite konstigt när Amanda kommer hem och Evelina inte gör det.

På kvällen var det melodifestivalspartaj. Ååå det är så roligt! Nu är lördagkvällar mina favoritkvällar. Min absoluta favorit var Caroline af Ugglas. För några år sen störde jag mig på hennes sätt, nu myser jag. Tycker hon är smårolig när hon viftar med armarna, älskar hennes överdrivna uttryck och texten, som ibland var lite larvig, var ändå heeeelt underbar. Drömmer om att jag oxå hade smala ben och kunde använda turkosa helcoola stövlar.

Nu blir det kyckling med jordnötsås v 2.0. Eller rester som man oxå kan kalla det.

fredag 6 februari 2009

En menlös rapport.


Idag har vi varit på Mariagården, jag och kidsen. Alice var glad för det mesta. Hon körde en kort surstund under sången. Först var det för att jag kramade henne. Sen var det för att ett barn tog Arvids lånade leksak. När hon surar går hon iväg en bit, putar ut med underläppen, rynkar lilla pannan och korsar armarna. Då och då fnyser hon ett kraftigt: "Hmm!" För att liksom understryka vilket humör hon är på. Jag föredrar att hon blir sådär sur mot att hon blir otröstlig. Nu för tiden ska det skrikgråtas läääänge. Ibland kan det ta någon minut innan tårarna kommer, men nog pressas de fram allt.

Men nu ligger hon i sängen med pappa. Och frågan är om inte lille pappsen har somnat. Eller om han helt enkelt tycker att det är lugnare där inne. Det är det onekligen.

Rösti och rostas till middag. Så mej går det ingen nöd på.

torsdag 5 februari 2009

Hungrig.

Jag vill äta äta äta äta äta äta äta äta äta.

Nackdelen med favoritprogrammet "Halv åtta hos mig" är att kvällen börjar med att jag blir sugen på en trerättersmiddag.

Just nu vill jag ha kladdkaka. Jag vill inte ha, jag behöver kladdkaka. Jag är olycklig utan kladdkaka.

Stackars stackars mej. Jag tröstar mej med ett äpple.

Sötnosar!


Alice sover aldrig middag längre. Tyvärr får väl en trött mamma säga. Men ibland faller ögonlocken ihop. Som när vi är ute och går med vagnen. Efteråt förnekar hon alltid. Hon har inte sovit. Men här har jag bildbevis.

tisdag 3 februari 2009

Sjukhusstory.

Igår var det dax för operation.

Jag åkte buss till Hudik och allt kändes rätt okej. Väl framme var det dax för omklädning. Av med allt utom trosorna och på med liten kort rock, långa strumpor plus blåa plastsockor (dagismodellen). Fick i mej en laddning av vanliga värktabletter och sköterskan pratade om ett snabbt ingrepp. "Nu längre behöver de ju inte ens söva och..."
"VA?" utropade en skräckslagen liten jag. "Inte söva?"
Sköterskan förklarade att det var något nytt de börjat med. "Det har nog bara varit så i mindre än ett år. Det är ju skönt att slippa bli sövd. Nu klarar de av det med bedövning."
Ångest ångest ångest. Jag vill ju sova. Vakna upp oxå är det över. Lite blod i trosan som tecken på att något hänt oxå inget mer med det...

Och sen fick jag sitta ner och vänta... ...och vänta... ...och vänta... ...och...

Så var det dax. Där dök min läkare upp. Först ett litet snack. Hon förklarade att det skulle skäras och brännas men att det var bra att jag var vaken så jag kunde berätta för henne när något kändes extra mycket och hon kunde förklara vad som hände. Men hjälp! Jag skiter fullständigt i vad de gör, bara jag blir frisk och får gå hem och leva lyckligt i alla mina dagar. (Och det vill jag ska vara jäkligt många dagar!) Och jag vill helst inte känna nånting.

In i operationssal 7. Av med trosor. Upp i stolen. "Känns det bra?" Täcke över magen. Fastspända ben. "Känns det bra?" Höja stolen. Tvätta tvätta. "Känns det bra?" Några minuters avslappnande talk för att patienten ska slappna av. "Vilken film såg du sist?" Öööö... Det här känns banne mej inte bra.

Dax att bedöva. Patienten får lugnande. Bedövning 1. AJ! AJ! AJ! Tårarna trillar. Hela världen snurrar. Mystisk smak i munnen. Lampan lyser. Tänk på annat. "Klarar du det?"

Bedövning 2. AJ! AJ! AJ! Tänk på annat. Snart är det färdigt. Sekunderna tickar. "Klarar du det?"

Bedövning 3. AJ! AJ! AJ! Jag klarar det inte. Sekunderna tickar knappt. "Klarar du det? Håll mej i handen."

Bedövning 4. AJ! AJ! AAAAJ! Borde jag inte vara lite bedövad nu? "Kan vi fortsätta? Klarar du det?"

Tiden går. Det gör ont ont ont. Det borde väl inte kännas? Jag är ju bedövad. Efter en evighet säger läkaren: "Ja, nu kör vi igång. Klarar du det tror du?" Om inte jag var livrädd för att röra mej eftersom allt gör ont hade jag gjort en tecknadseriesorti. FJOM! Ut genom dörren med den larviga lilla rocken och duschmössan kvar i den hemska stolen. "Har du inte börjat än?" frågar jag med darrande röst. Inget svar. Tydligen körde vi igång.

Skär skär skär. Och PUH! Det känns inte. Jag vet att hon skär. Jag känner att det kommer varmt så jag förstår att någonting händer. Men jag känner det inte. Precis som det ska vara.

"Nu blir det barbecue." skrattar läkaren och en doft av bränt kött sprider sej i rummet. Mitt brända kött. Jag kanske smakar rätt gott ändå.

AAAAAJJJ!!! En brännande smärta där nere. "Oj förlåt. Jag slant visst." säger läkaren ursäktande. Slant?

Så äntligen äntligen är de färdiga. Jag får ligga kvar medan de tvättar golvet och mej. "Hej hej!" hör jag en mörk röst som säger. In kommer en man. Han ställer sej nedanför mina ben och tittar in. "Hej." säger jag. Vore jag vid mina sinnens fulla bruk hade jag skrikit "UUUUT!!!". Han står där och tittar medan de tvättar mej och rör sej inte ur fläcken. Väldigt konstigt. Jag förstod aldrig riktigt hans roll. Vaktmästare? Praoelev? Nån som leverar färdiga mackor?

Med en sköterska vid armen hasar jag mej iväg till väntrummet. Elin 80 år. Komiker som jag är skämtar jag konstant fast jag helst bara vill gråta. Om duschmössan jag har på huvet, om trosorna av nät med blöja i, om allt jag råkar få syn på.

Fika. Jag slänger i mej min macka. Jag borde vara hungrig men jag känner bara att jag vill bli klar. Komma ut. Jag tycker att jag mår precis som vanligt men jag har stora svårigheter att träffa munnen och att inte smaska. När jag ätit upp börjar jag må illa och blir mer och mer yr. Till slut piper jag: "Åå jag mår så dålig. Hämta någon!" De 2 andra som sitter i världens tystaste väntrum stelnar till men låtsas inte höra. "Snälla..." piper jag. Den ena går iväg och hämtar 2 sköterskor som kommer med spypåse och en säng. Jag får ligga tills världen slutat snurra. Direkt det är slutsnurrat vill jag upp, men blir beordrad ytterligare en stunds vila. Det kanske är rätt. Den där tonen kanske bara existerar i min förvirrade hjärna.

När tonen är borta går jag till omklädningsrummet. Av med den hemska rocken och på med mina efterlängtade kläder. "Vart ska man ha den här?" frågar en halvnaken karl och viftar med en knästrumpa.

När jag öppnar dörren står min lilla familj där. Världens snyggaste sambo. En blyg liten Alice som inte riktigt vet hur hon ska reagera. Oxå Arvid som bara är ett gurglande leende. Vad vackra de är!

Nu håller jag alla tummar och tår för att de fick med allt.