tisdag 28 september 2010

Status: Gigantisk.

Det börjar dra ihop sej för Biggest losrarna. De amerikanska på femman alltså.

Efter elva veckor har de gått ner 50, 60 kilo och de är oigenkännliga.

De klotrunda slappa jätteansiktena har dragit ihop sig till vackra fejs med superskin. Och där dubbelhakorna låg och vilade syns nyckelbenen under huden.

Nu gråter dom för omställningen. För att de en gång tillät sig att bli sådär feta. För att de är rädda att bli så igen.

Jag njuter. Gråter när dom gråter. Känner styrkan som dom känner. Planerar springturen som dom springer.

I en timme.

Sen blir klockan åtta och förvandlingstimmen är över. Den där morgondagen på gymet känns avlägsnare och avlägsnare. Vissa stunder är det självklart. Andra stunder är det omöjligt. Men för det mesta är det bara sen.

Sen.

Nu har jag hosta och astma. Varje kväll låter jag som en hundraåring. Varje dag är jag ungefär som en pigg sjuttiåring.

Gud så jag längtar till jag står där och säger dom magiska orden. "I never want to go back."

Fast på svenska då.

torsdag 23 september 2010

En bra torsdag.

Trots snoriga tårar, hungriga minimagar och proppfull diskbänkstråk.

Efter fantasifulla falukorven och makaronerna var iskopade tog chokladsugen över. Igen.

"Barn! På med skor och jacka. Nu ska vi ut och gå."

En chokladbitspromenad en hösteftermiddag med två snälla glada barn är lycka. Arvid älskar att sitta i vagnen och peka på pippi, på moppen eller på bilen.

När en ny Volvo åker förbi pekar Arvid med lilla handen. "Pappa bij!"
"Nej Arvid." säger lilla fröken Alice. "Det där är inte pappas bil. Den var grå och fin. Våran är frostig."


tisdag 21 september 2010

En pissdag.

Allt gick jättebra. Det bara flöt på. Jag gjorde det jag gruvat mej för om och om och om igen.

Så ringde en olycklig stackare och grät i tjugo minuter. Allt mitt prataitelefonsjälvförtroende rann ur mej. Försvann spårlöst och kvar fanns ett urlakat tunt skal. Som en svettig tröja man slänger i hörnet. Som ett äckligt gulbrunt bananskal färdigt för soporna. En trött trött wannabenågon Elin som sjönk ihop i en fettohög.

I tårar på väg till dagis. Jagmåstesläppadet. Jagmåstesläppadet. JagMÅSTEförhelvetesläppadet.

Söta ungar. Spännbandet över pannan börjar lossa.

När middagen är färdigäten och jag skjuter upp målandet av lillflickans naglar kommer nästa smäll.

"Mamma. Jag och Arvid träffar ju knappt dej sen du började jobba."

Dags att tröstäta åttahundra rostade mackor.

Elin

torsdag 16 september 2010

En 4åring filosoferar.

Nervösa mamman pladdrar på om nya jobbet med farsan Baloo och påhälsande mormor. Nervös över ditten. Panik över datten. Suckar:
- Ibland känns det bra, som att jag har lite koll. Men nästa sekund får jag hjärnsläpp och kan ing-en-ting.
Kloka dottern:
-Oj. Ingenting? Då säger nog chefen att du måste skärpa till dej.

-----------

Tittar på Idol med mamma.
- Varför säger dom så? Att hon ska klä på sig. Dom kunde bara vara snälla. Dom kunde säga: "Tyvärr får du inte vara med mer i tävlingen. Men nästa gång går det nog bättre."

-----------

Hennes morsa måste ha gjort ett jävligt bra jobb. Synd bara att hon pratar om sej själv i tredje person typ jämt.

Elin

måndag 13 september 2010

Vakanjaghjälpatillmä?

Nu har jag jobbat i snart två veckor. Det känns fortfarande jätteroligt, men jag börjar bli mer och mer nervös. Det första skrämmande samtalet närmar sig. Gaaaaah!!!

Trots allt jag borde fokusera på funderar jag mest på helt ovidkommande saker. Som att jag ska svara med mitt namn. Förnamn och efternamn? Eller bara förnamn? Betoningen här? Eller kanske där?

Jag önskar att jag en dag sitter där och pratar med min ljuva och väna stämma. Men jag är rädd att den där irriterande, genomträngande rösten kommer få mina arbetskamrater att svära och kasta ilskna blickar mot mig.

Då och då ser jag mig runt omkring. "Min" lilla mobil, "min" dator, "min" telefon, "mina" jobbarkompisar. Jag vill verkligen vara kvar. Men fast bara två veckor har gått ältar jag att jag kanske inte får vara kvar. Det är liksom för bra. Och jag? Korkade knasjag? Hur jag kunde få jobbet är en gåta. Nu hoppas jag verkligen att jag klarar av det.

Gode gud. Ge mej en telefonröst to kill for och en hel hög snälla pensionärer att charma.

onsdag 1 september 2010

Jobba jobba jo-obba.

Första dagen på jobbet. Och vilket jobb sen! Och vilken första dag! Och vilket dreamlife jag lever!

Allt är nästan för bra för att vara sant.

Ibland blev jag helt fnissig. "Jag är på jobbet. Hi hi hi." Det var inte igår. Det var, om jag räknar efter riktigt ordentligt, exakt tusen år sen.

När jag kom hem var jag så glad att jag storstädade sovrummet. Plockade, dammsög, bäddade rent och torkade golv. Allt i ett lyckligt supersvep. Inte likt en latmask.

Och imorrn får jag komma tillbaka igen. Lycka.