I am robot.

Jag är kaputt. Min kropp hittar på nya sätt att strejka, som tur är utan att det är något allvarligt.

Nu är det nacken. Den vill inte röra sig alls utan att det gör skitaont. Det gör så ont att jag tappar andan och får tuppskinn på huvet.

För att slippa ifrån smärtan (du hör väl vad det är synd om mej) så rör jag mej som C3PO. Jag försöker se så långt som möjligt utan att röra mej alls vilket gör att ögonen knappt stannar kvar i hålorna och om något måste ses rör jag hela kroppen.

Nackspärren började igår kväll så jag har inte behövt titta på så mycket. Eller göra så mycket alls. Men jag har upptäckt att robotar har det jäkligt sjåigt i sängen. Ett himla pådrag att vända sig. Fick nästan lite höggravidfeeling igen.

Nu ska jag prova att sova lite till. Önskar bara att jag hade nåt varmt runt den arma nacken. Ajajaj.

Nån kanske undrar varför i helvete man skriver sånt här på nätet. För att du ska tycka synd om mej förstås. Ajajaj.

Den som spar han har...

...skitmycket kvar å göra. Härligt! Varför någonsin vara lugn och harmonisk när man kan vara galet stressad och halvt förbannad hela dagarna?

Så efter en galen dag där jag har försökt hinna med så mycket som möjligt samtidigt som jag bråkat med mina barn somnade jag efter tio minuter av "King's speach"-film. Vaknade nu och kan förstås inte somna. Nu vill jag julaftonsförbereda.

Alla andra har varit färdiga i tusen år och myser bara nu. (Källa: Facebook.) Och här ligger jag med magont och vill slå in julklappar. Ska jag? Eller ska jag lägga ifrån mig mobilen och somna om?

Jag önskar mej lugn och ro av tomten i år. Har haft ont i bröstet och tungandat sen igår. Undra om det finns julgran på psykakuten. Bariaparaparaparaparaparabaria. (Citat: galen KalleAnkafågel.)

God jul!

Statusuppdatering.

Håret blev gul-orange-röd-strimmigt och i svintokvalitet, men jag är nöjd. "Det är mycket bättre nu, mamma." som Alice säger. Oklart hur det ska tolkas.

Imorrn är sista dagen i skolan och på dagis innan jullovet. Har planerat att baka lussebullar men kan liksom inte få mig till att göra det. Hela jag skriker efter lussebullar. Jag älskar lussebullar.

Det går verkligen bra med lchf-andet. Jag har inte alls samma sug efter sånt jag inte bör äta, men nu har jag snöat in lite på det här. Lussebullar. Och choklad. Älskade älskade choklad.

Nej. Skärpning. Kämpa Elin! Kämpa!

White trash mama.

Ikväll ska jag ut bland vuxna människor. De ska prata, skratta och äta mat och tanken var att jag ska vara en del av den här människohopen. I ett försök att smälta in kom jag på den briljanta idén att här ska blekas slingor.

Snäll bästis klippte mej först och sen var det blekning. Men var är huvan? Hur gör man? Självklart hade jag köpt fel. Det här var en helahuvetblekning. Äh. Kör på det då.

Jag blev gul, lite röd med några knepiga mörka ränder där blekningen inte kommit åt. Jag smälter med andra ord inte in bland normala människor.

Idag ska jag bleka igen. Är rädd för en grön nyans den här gången.

Legenden om Lucia Svensson.

Det är ett jäkla tjat om den där pepparkakan i luciatåget. Tydligen vill folk försöka få bort hen ur tåget. Detta beror förstås på att dom där från andra länder kommer hit och kräver det. Det är förstås en brinnande fråga när man flytt från sitt hemland och lämnat kvar familj i krig. Man vill absolut inte att svenska barn ska gå klädda i brunt och sjunga om Pepparkakeland.
Om vi bevarat Sverige svenskt hade allt varit sig likt. Vi hade sjungit We wish you a Swedish christmas och hela luciatåget hade varit gult och blått. Vi hade enbart lussat i våra svenska vackra kyrkor (utan präst förstås för sånt där gudåjesussnack är bara för drygt).
Alla vet att Lucia är en ursvensk tradition. Pepparkakeman och Lucia Svensson var skittajta från dag ett. Dom växte upp på samma gata i Södertälje. En dag ville dom leka helsvenskt tåg. De sjöng och dansade hoppsasteg vägen fram. Plötsligt mötte de en ensam stjärngosse som så gärna ville hänga på. Eftersom stjärngossen var genomsvensk i flera led bakåt fick han självklart vara med. Vi svenska människor måste hjälpa varann, som Santa Lucia alltid sagt. Den svenska tomten fick också vara med. Och när ett gäng söta skönsjungande tärnor ville joina var tåget komplett. Sen den dagen har vi svenskar varje år firat Luciadagen.

Santa Lucia!

Jag har febrat. Har varit okontaktbar sen i söndags morse, ändå har jag gjort en massa. (Lagat mat, bytt blöjor, nattat, plockat i diskmaskin osv.) Huvudet har varit som i ett bomullstöcken. Är lite fortfarande även om febern är borta vilket gör att jag ler och nickar en hel del när du pratar med mej samtidigt som jag tittar lite oroligt på nåt av mina barn. Please-save-me heter blicken och det är enda tillfället då jag hoppas på lite tjat. "Mamma, kan vi gå snart?" Eller så kan väl lillfian gråta en skvätt. Inte för att jag inte vill prata med dej utan för att jag helt enkelt inte vill säga "Va?" fler gånger. För jag hör inte vad du säger.

Att fråga vad någon sa EN gång är förstås ingen big deal. Två är jobbigt. Tre är omöjligt.
Har man frågat "Va?" (fast förhoppningsvis med ett annat vokabulär men med samma betydelse) två gånger kan man inte fråga "Va?" när nästa mening kommer. Inte ens en gång.

Vad gör man då när man bara hör några få ord? Man lägger till och drar ifrån och gissar lite, svarar nåt svävande och skäms. Jag vågar knappt titta på hur du reagerar över mitt "Ja." Ibland följt av ett skratt eftersom du såg ut som du skämtade. Eller misstog jag mej? Var du nervös eller ser du helt enkelt bara ut sådär?

Tänk på detta. Om någon frågar "Va?" tar du meningen igen, lite tydligare. Säger jag "Va?" återigen måste du säga det du sagt på ett annorlunda sätt, kanske med andra ord.
Värsta möjliga: Du säger det du sagt skitfort med exakt samma "melodi". När jag upprepar mitt förbannade "Va?"-ande suckar du och säger "Äh. Det var inget."

Jag har varit på två luciafiranden idag, fick med mej snäll mamma/mormor på ena. Trots bomullsinlindade öron hörde jag en hel massa skönsång och såg ursöta kids. Jag vann på lotteri och fick beröm för krönika. Och barnen var glada och nöjda mest hela tiden.

Santa Lucia! som Arvid säger. Det betyder lite God jul! men används bara kring Lucia.

Orättvisan.

Sambon hävdar att jag ska vara glad för hans skull. Håller helt med samtidigt som jag dunkar huvet i betongvägg, fulgråter och skär små streck i underarmarna.

Denna förbannade orättvisa. Här går jag och är överdrivet groteskt maximalt überjättebautastor och han är en normal man med några trivselkilon som säger schwopp bara han skärper till sej några dar. Var är kvoteringen i det? Finns det något parti jag kan rösta på som har detta som sin hjärtefråga? Finns det någon utbildning jag kan gå för att ta del av detta viktras? Vad gör jag för fel?

Känner du desperationen?

Sambon tycker att jag ska ge det lite tid. Att snart lossnar det. (Du förstår att jag härmar honom med fula grimaser.) Och jag ska väl det. Klart jag ska. Och skärpa mej med motionen. Kämpa kämpa! Det ska gå. Trots att min kropp bestämt sej för att den inte vill vara med. Den vänder bort dubbelhakefejset när jag försöker tala allvar. Den håller händerna för öronen och ropar "LalalalalaBingo!" när jag försöker dra bort några kilon, men allt jag lyckas få tag i är nåt ynka hekto. Medan schwoppsambon står bredvid med famnen full av tappade kilon.

Nej visst. Jag har vetat det här innan. Jag har läst det. Jag har, trodde jag, förberett mej mentalt för det. Och ändå.

Men jag är förstås såååå glad för hans skull.

Förresten. Borde inte kroppen förbränna mer när man är förbannad?

Dagens ungar.

Alice, som fyller 7 på fredag, hade med sig en kompis efter skolan idag. Dom pysslade vid köksbordet medan Arvid tittade på Pippi i soffan.
- Skulle du vilja ha en häst? frågade kompisen när Lilla Gubben kom i bild.
Alice skakade på huvudet.
- För mycket jobb, sa hon kort.

What? För mycket jobb? Hon är 7 år och redan smartare än mamma och pappa tillsammans. Mamma och pappa som impulsköpte en minigris som förstås visade sej vara väldigt mycket större än planerat. Som åt upp i stort sett allt den fick tag på, bland annat en soffa. (Men han var ändå världens mest underbare gris!)
Några år senare köpte vi en häst. Det var pappans alldeles egna beslut tillsammans med hästtokig tonåring. (Men det blev förstås jättebra det med.)

När jag var sju år ville jag på allvar ha en apa. En egen apa som hade kläder på sej och som höll mej i sin håriga hand.
Eller förresten. Ett litet lejon kunde jag ha. Som gick en bit bakom mej och om nån sa nånting dumt hoppade den fram och sa Rooaarr! och la jättetassen beskyddande om mej.
Eller nej. En elefant som jag red på till badstranden och som snabelduschade mej emellanåt.
Ibland ville jag helt enkelt ha en katt fast jag inte kunde andas när jag träffade katter.

Inget förnuft på en fläck. Måste genast jobba på att få henne mer lik mamma och pappa.

Nightmare on Mossberg Street

Inatt vaknade jag av skrik. Skrik som dövades lite eftersom pojken som skrek låg med täcket över huvudet.
- Mamma! Mamma! Mamma! upprepade han.
Jag skyndade mig in till honom, mittinattenmosig och vimmelkantig.
- Hej lilla gubben, sa jag. Har du haft en mardröm?
Jag pussade på hans sömniga ansikte.
- Nej, sa han gråtande. Jag drömde att du la två pepparkakor på köksbordet också kunde jag inte nå dom.

Resultat.

En vecka har gått. Eller egentligen inte eftersom vi började på måndagen, men söndagen är min vägdag.

Två kilo ner. Jag borde jubla men jag svär och surar och tycker livet är orättvist.
Om jag inte läst ett ord om lchf hade jag nog gråtit av lycka och tyckt att jag funnit den heliga graal, men nu har jag inte gjort annat än läst solskenshistorier där folk gått ner uppåt fem kilo på en vecka. Och då jämför jag mej så klart med dom. Dessutom vägde jag lika mycket i onsdags som idag. Sorgligt.

Eller inte egentligen. Jag måste skärpa mej.

Men det är det här med slutmålet också. Jag vill gå ner miljoner miljarders kilo och det kommer ta sitt skitlånga tag och jag vill vara där nu nu nu. Måste fokusera på dagens Elin, så jag jämför mig med henne, inte med alla andra.

Nu har min blogg totalt tråkats ut. Jag skriver mer än nånsin och bara om EN sak som intresserar mej och ingen annan. Ska försöka skärpa mej.

Fredagsmys.

Här ska minsann fredagsmysas utan tillgång till barnens läsk och smarties. Godiset går bra att hoppa över men hur himmelskt gott vore det inte med ett glas kall läsk?

Har tokpyntat här hemma. När jag börjar finns det liksom ingen ände på härligheten. Men det blir så mysigt. Och vårt hem kräver extremt många värmeljus för det är ungefär den enda värmekälla vi har. Vågar inte skruva på nåt element för då blir det onda ögat och stora sucken från den skräckinjagande sambon. Nej, så farlig är han inte.

Jag går här och huttrar och passar på att värma upp mej med kokheta bad så fort tillfälle bjuds. Oklart hur ekonomiskt det är.

Idag är jag lite smått förbannad på lchf. Troligen för att jag blev för hungrig mellan lunch och middag. Plus fredagsmysstämning. Och jul på det. Jul som är mossbergska för chokladfrossa.
Nej. Nu ska jag lugna mej. Tror jag ska lyxa till med äppelpajste och nån ostrulle. Jag är helt enkelt för dåligt förberedd.

På den fjärde dagen...

...skapades tametusan harmoni.

Startade dagen med äggröra och bacon. Sånt som jag gjort grimaser och hånfnyst åt. "Jag kan inte äta sånt till frukost." Jojo. Det kan man när man vaknar dödshungrig. (Och har lyxen att kunna softa lite innan det är matdags.) Jag vräkte i mig och fick sen sitta och blinka och fokusera blicken ett tag. Vad jag än äter får jag lite yrsel. En megahög med fett är inget undantag.

Lunchade med bästis idag. Något jag gruvat mej för eftersom jag är livrädd för att vara besvärlig. Men jag åt räksallad med god dressing och lät brödet vara. Så nu behöver jag verkligen inte hoppa över någonting.

Och pigg är jag. Och skitnöjd eftersom vågen visar minus. Yey!

Högaktuell information.

Dag tre rå?
Så mycket bättre. Vilken skillnad mot igår.
Jag känner mej rätt harmonisk, mätt och inte ont (mer än lite) nånstans.
Åt värsta lyxlunchen. Varmrökt lax, sås och sallad. Plus lite bonusbrie. Varsågod att anteckna.

Ordets gåva.

Chefen ringde och ville boka tid för löneförhandling. Vi skulle även boka in träff två, ett extra möte ifall vi inte kommer överens.
"Men det behövs inte." sa rutinerad Elin. "Jag är helt inställd på att jag inte får nåt eftersom jag inte jobbar."
Det är så man säger om man vill lägga upp bollen i det allra bästa läget. Det är liksom bara att tåfjösa in bollen i mål när själva förhandlingarna börjar.

Nu är det i alla fall gjort och jag är nöjd. Och väldigt glad över alla underbara kollegor. Jag känner mej som värsta moviestarn när jag kommer.

Innan är jag livrädd att jag ska säga hej och ställa mej vid nåt gäng och alla pratar bostadstillägg och premiepension och skiter fullständigt i den gamla kärringen som jobbade förut nån gång och som nu luktar kräks och är rufsig i håret. Men så har det inte blivit.

Kanske är det också så att det är sötnötiga Tyra som drar mest. Hon är förtrollande.

Det nya jaget.

Sätt dej ner. Jag ska avslöja någonting himlastormande världsomvälvande otroligt som är på g. Håll andan. Here it comes! Jag ska starta Det Nya Livet.
Igen? tänker du. Skit på dej, tänker jag.

Jo, nu är det lchf som gäller. Jag är inne på dag två. Det är tungt. Skitgod mat, jovisst, men varför gör hela jag ont? Och hur länge är det nu jag hållit på med det här? Jo, dag två. Första dagen var igår, jo så var det ju. Men hur kan det komma sej att jag hållit på med det här i hundra år och fortfarande är det dag två?

Igår, det vill säga dag ett, var livet härligt. Jag åt jättegod mat. Var mätt och nöjd och glad. Såg mej i spegeln och tänkte "Bye bye, fetknopp." Jag var fylld av energi, planerade träningar och smaskig mat och så vidare. Det var tider det. Jag minns det som igår.

Nu har jag ätit lchf rätt länge ändå. Jag är inne på dag, vänta nu. Ja, dag två. Fortfarande? Fast om en och en halv timme är det dag tre. Tiden går fort när man har skitjävlaroligt.

Det finns tyvärr inget att läsa här.

Vissa nätter är det så synd att man inte fungerar utan sömn.

Har nyss ammat och både jag och Tyra är pigga som mörtar. Men man kan väl inte kliva upp nu? Eller kan kan man förstås, men morgondagen blir inte rolig. Det är sällan Arvid accepterar att mamsen är trött och vill vila.

Nej. Släck och sov. Och blogga för fan inte mitt i natten om ingenting alls!

Kärlek.

När jag kommer nära tar Tyra tag i mitt ansikte med sina små händer och drar mig intill sig medan hon gapar stort.
Alice:
"Mamma. Tyra älskar verkligen dej."

Mamman river i.

Ibland blir jag så jäkla arg. Det är som att dagens barn (nu menar jag alltså mina) inte uppskattar värdet i sakerna. Den underbart rosa lilla hunden, som i affären var vääärldens gulligaste, hamnar bortglömd i ett dammigt hörn fem minuter efter kartongen är öppnad. Och den där hundratjugifemte bilen verkar inte heller vara nån hit.

Istället är det dom där skärmarna som tar all tid. Datorn, teven, ajpädden. Och därför finns det hundratals leksaker som ser på mig med ledsna ögon för att dom så gärna vill bli lekta med. (Jo, jag kan min Toy story.)

Jag försöker åstadkomma lekar genom att vara skitroliga mamman. Men det funkar bara en liten stund eftersom jag är en väldigt skittråkig mamma som efter en sekunds lek tvångsmässigt börjar städa. "Jo, jag ÄR en hund, men en hund som sorterar strumpor."

Eller så kör jag den mer aggressiva stilen: "Nu leker ni med era leksaker annars slänger jag bort alltihop!"

Eller så skiter jag i det och spelar Mario jag med.

-------

Fick nyss ett utbrott på fyraåringen som trampade på leksakerna och sparkade iväg ett stackars oskyldigt gosedjur.
"Var inte så vårdslös!" skrek jag.
"Vårsös? Gårdsvös? Tjös? Vad sa du, mamma?"

Funderingar vid mellis.

Arvid:
"På r-et så backar man."
Alice:
"Men vet du rå. På r börjar rumpa. Och röv."

(Förtydligande. Arvids kommentar kommer alltså från växelspaken. R som i reverse.)

Smärta.

Dags att reda ut sexåringens miljoner hårstrån som haft höstlov från borstande och kammande.
"I mitt land skulle håret bli tovigare ju mer man kammade. Det skulle vara bra att låta bli." säger hon surt när jag tjatar om att vi måste.
Jag minns hur mamma kammade mitt hår. Hon var aldrig försiktig hur mycket jag än gallskrek. Därför kammar jag så himla superförsiktigt. Lite i taget.
Men Alice skriker var och varannan sekund och jag blir rädd att dom här mamma-dotter-stunderna blir vad hon pratar om i fåtöljen hos psykologen när hon funderar över varför hon blev som hon blev.
"Det gör ondare att kamma håret än att få en spruta." konstaterar hon.

Vem är du? Vem är jag?

Var på dejt på stan med min jobbarbästis igår. Tyra var lugn och lät mamman vara lite vuxen och "normal" för en stund.

Vi pratade jobb och jag pendlade mellan att prata i presens och i imperfekt. Det känns liksom fel att prata om jobbet som att "det är så här" för vad sjutton vet jag? Samtidigt som att "det var så här" låter som ett avslutat kapitel och det är det ju inte.

Inför dejten tänkte jag att bästis skulle slippa hänga med flottig barnkräkskompis så jag gjorde mej till och mittpådagenduschade i raketfart med Tyra halvgråtandes i babysittern bredvid. Rena kläder på och till och med kajal och mascara. Rekordnormal.

Alice började genast lovebomba mej för att jag var så fin. (Alla borde ha en egen Alice som ger komplimanger i tid och otid.)

Arvid spärrade upp ögonen och sa: "Men mamma, det är ju inte du."

Fixerad.

Men vad i hela jävla helvete. Att det ska vara så svårt. Jag vill inte göra nånting annat än att äta. Äta äta äta. Och sova lite. Och vara skitsnygg.

Mein kampf.

Jag äter inte det där extra nu och kanske händer det nåt faktiskt. Fast en vecka är förstås en fis i rymden för en megajättemänniska som jag. Men nej nej. Nu ska vi inte vara såna. Nu är jag snäll snäll snäll mot mig själv. Klart jag klarar det. Klart jag kan bli normalstor. Så jäkla många människor klarar det. Varför skulle inte jag?

Jag får lite extra styrketräning om dagarna också. Tyra vill nämligen inte sitta i babysittern eller ligga i gymet mer än någon minut i taget. Sen vill hon vara med. I famnen, på armen, slängd över axeln. Aj aj aj.

Slut på egotänket. Nu ska jag se på tv.

Please.

Fyraåringen:
"Jomen snälla då. Fleeeece."

Gult är fult.

Köpte en ny, lite dyrare tandborste. Jag tyckte liksom att det var värt det eftersom jag faller för all reklam som handlar om att göra tänderna vitare. Mina kaffefläckade tugghjälpmedel behöver all hjälp de kan få. Och det räcker tydligen inte med tuggummit som hon med tandläkarrocken bevisar effekten på med ett glasklart diagram. Jag behöver mer.

Den här tandborsten ska putsa fram det vita. Därför finns en gummilist i mitten av alla vanliga strån. Gummit är egentligen ett förklätt rakblad som ska skrapa av den gula emaljen. En strålande idé tycker tandläkarrockarna i reklamen.

Första gången jag använde min supertandborste blev jag återigen påmind om att jag borstar aningens för hårt. Någonting gick av där läppen sitter fast i tandköttet. Nu får jag borsta überförsiktigt vilket jag glömmer och trycker det hårda gummit mot det ömmande såret två gånger varje dag.
Och vad är det med tungan? Den ska borra sig in i såret hela tiden. Den känner efter en gång var tionde minut. Jo, såret är kvar och gör skitont.
Jo, nu också.
Japp, där är såret.

Nu har jag skrivit detta totalt ointressanta inlägg som kanske kan hjälpa mej att komma ihåg det min tandläkare tjatat om i tusen år. Inte borsta så hårt.

Och du kan svära lite åt vilket bortkastande av tid det var att läsa det här. Men det du har lärt dej av detta är att en tandborste inte ska bestå av annat än strån, om inte du har löständer och kan borsta tänderna medan du håller dom i händerna.

Lika barn leka bäst.

Tyra sitter och sover i babyskyddet. Hon ser butter och ihopskrynklad ut. Halvokänd kvinna rusar fram.
"Ååå, så lik hon är dej! Mycket mer lik än dom andra har varit."
"Tyra är väldigt lik Alice när hon var liten", säger jag.
"Nej, sådär såg hon inte ut. Hon var inte så lik dej."
"Jo, men det tror jag." säger jag men hör att jag låter osäker.
"Nej." säger hon kort.
End of discussion.

Produktplacering.

Spelar du SongPop?

Världens roligaste spel där du får höra en del av en låt och ska gissa låtens titel eller vad artisten heter. Du väljer bland fyra alternativ vilket gör att spelet blir så mycket roligare. Man kan använda uteslutningsmetoden. Och när du svarar fel kan du alltid säga "precis vad jag tänkte först".

Spelet har massor av roliga ämnen att välja bland. Och jag har upptäckt att jag är skitgammal även i musikens värld. Det är 80- och 90-talet jag är bäst på.

Nu finns även Svenska hits. Tänk vad många låtar som platsar där. Miljoner. Ändå kommer bara Ace of base upp hela tiden. Av fem svenska låtar kan tre vara Ace of base. En massa hitlåtar som ingen annan än Ulf Ekberg och en hög japaner har hört. Mysko.

Livsstilsförändring.

Jag har varit sjuk. På riktigt. Med feber och sånt. Min värsta febernatt var det till och med jobbigt att andas. Det kallas astma och jag har haft det i stort sett hela mitt liv, men det är vid pälsdjursträffar. Kommer det mitt i natten samtidigt som feber är det ytterst ovanligt att man vaknar igen. Men det gjorde jag.

Och bestämde mej återigen för att det får vara nog. Hjärtat varnade mig. "Nästa gång skiter jag nog i det här." Jag kan inte ligga här och vänta på att hjärtat ska stanna. Jag måste minska i omfång. (Du ser hur tjusigt jag undviker ordet som rimmar på anta. Vi är liksom beyond det. Jag kör livsstilsförändring. Såå 2012.)

Så är det bestämt. Men vad jäkla svårt!

Som tur är verkar det skitenkelt bara man närmar sig 40 bast. Är det inte så att ALLA 40åringar är sjukt snygga? Liksom i sitt livs form. Dom springer maraton lätt som en plätt. Blir lite härligt röda om kinderna och friskt svettiga och deras seniga kroppar glänser.

Nu har jag alltså två och ett halvt år på mej att livsstilsförändra mej. Borde vara a piece of cake.

Men gud vad gott med tårta.

Paddan.

När vi kommer till dagis ska det alltid krånglas lite. Det hör liksom till just nu.

Lillgrabben håller sig en millimeter ifrån mej hela tiden och svarar inte på tilltal, varken från fröknar eller kompisar. När kompisarna kommer fram står han mest och ser sur ut och tittar långt bort i fjärran. Det är jag som håller låda om helt oväsentliga saker. Jag brukar bita mej själv skithårt i kinden för att lära mej veta hut. Jag ska nämligen alltid kommentera barnens utseende. Skämmes! Det är liksom så himla lätt att börja prata om Hello Kitty-tröjan, Bilar-byxorna eller strumporna med blommor. Barnen hänger alltid med och visar upp allt som går att visas upp. Och om jag babblar konstant från det att jag klampar in på avdelningen till jag smyger ut igen så kanske Arvid känner sej mer avslappnad. Skulle man kunna tro att jag resonerar.

Idag kom vi in. Hallen var fylld av glada barn, fröknar och föräldrar. Jag babblade som vanligt med alla inom höravstånd. Arvid höll mitt ben och var nära nära.

Eftersom vi faktiskt varit sams nästan hela morgonen ville jag gärna att avskedet skulle bli mindre bända-loss-små-fingrar-som-krampaktigt-håller-fast utan mer den glada kramen och ett hejdå-mamma!

Snälla fröken berättade att Arvids bästis spelade spel på i-paden.

(Men lyllo alla snorungar! Jag vill också ha en i-pad. En jätteviktig parentes tillägnad tomten. Minus det där med snorungar. Så säger man förstås inte.)

Jag gick genast bort till i-pad-kidsen. En liten klunga med huvuden tätt ihop. Bredvid killbästisen med paddan satt tjejbästisen.

-Hej Arvid. Kom och sätt dig. Du får plats här.

Hon log med hela ansiktet och makade åt sig så att halva stolen blev tom. Arvid hoppade upp bredvid.

Killbästisen tittade på Arvid och hans vill-ha-blick och räckte över i-paden.

Å, jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på det. Finns det så här givmilda barn? Hemma hör jag mest "men nu var det jag som hade den." följt av skrik och grin.

Jag vinkade och sa hej men de små barnhuvudena hade redan sänkts över i-paden igen.

Uppfostran.

Lunch med Fyraåringen. Härliga idealmakaroner och perfekta prinskorvar toppade med utsökt tomatketchup. Det är lite så jag jobbar. Några gurkskivor föreställer sallad.

Prinskorvarna åker ner i lilla magen i ett nafs. Sen stökar han sej ner från stolen.

- Du måste äta sex tuggor till, säger jag strängt.
- Nej, mamma.
- Men fyra tuggor måste du äta, säger jag medan jag funderar över hur mycket han egentligen ätit, om det jag begär är rimligt, varför jag redan har förhandlat bort två tuggor?
- Nej, mamma, säger han igen.
- Men du måste äta. Annars orkar du ingenting och blablabla.
Jag drar en lång vuxenharang med en hel massa viktig information som inte ens jag själv lyssnar på.
- Mamma! skriker Fyraåringen.
Jag stannar upp. Han tittar oroligt på mitt arga ansikte.
- Jag vill äta upp, säger han.

Ta död på tjockisen.

Jag tänker börja träna, varje dag, kanske flera gånger om dagen. Och jag tänker äta jättenyttigt och superlite. Det blir det där nya livet. Jag kommer bli smal och älskad av alla. Snart så. Ska bara äta upp den här chokladkakan. Och idag har jag ont i magen och är dödstrött, så idag behöver jag inte röra mej mer. Kanske inte imorrn heller. Har jag inte lite ont i halsen?

Men tiden går. Inget händer.

Den där tjockisen i spegeln är faktiskt inte jag. Jag kan knappt se mej längre, där bakom alla fettlager jag lagt på mej. Och det värsta är att om jag en dag såg ut som jag gör så skulle ingen känna igen mej. Så länge sen var det sen jag såg ut som jag.

Förstår någon det här?

Och det värsta med det här tjockislivet är egentligen inte utseendet. Det värsta är att jag kanske går och dör helt plötsligt. Pang.

Ungjävel.

Dagarna flyger fram och jag har svårt att veta vilken dag det är, om jag har ätit lunch eller komma ihåg att hänga tvätten. Hålla reda på dag och tid för föräldramöte är alltså uteslutet.

Plötsligt kommer sambon och säger att jag får åka. Aulan ligger där. Det börjar om en kvart.

Jag hade munnen full med lax och bulgur och nickade bara medan tankarna snurrade. Hur hade jag kunnat glömma? Stackars barn? Ska man ta med nåt? Är det verkligen torsdag? Finalen i Robinson då?

Då slår det mig. Just jäklar. Jag ser ut som en bajskorv.

Att leta fram ett par byxor som sitter okej är tyvärr omöjligt. Håret är ingen frisyr längre, bara en stor hög strån som måste förpassas in i den gamla vanliga tofsen. Och kroppen gör ont, fryser och svettas på grund av neverendingmjölkstockning.

Drar på mej ett par byxor som faktiskt ser okej ut i. Och tofsen hamnar rätt. Hinner tyvärr inte ens med lite mascara, men det får gå. Är glad att jag trots allt är ren.

Springer ner och börjar gasta lite hejdåande. 6åringen sitter på toaletten med öppen dörr och tittar på mig.

- Mamma. Snart kan du börja träna. Då försvinner din mage.

Jag säger inte det jag tänker.

Lämna mej inte.

Lyssnade nyligen, efter råd från klok bästis, på Martina Haags sommarprat. Haag pratar om en dröm och hur ointressant det egentligen är att höra om folks drömmar. Hennes dröm utvecklar sig till en riktigt spooky story. (Ni som inte hört det ska förstås göra det. Hon är alltid jättebra.)

Eftersom Haag är en idol så gör jag samma sak, men inte med samma finess och inte en tiondel så spooky. Jag håller mer fast i att berätta om något ointressant.

Natten till igår drömde jag en mardröm. Hela familjen utom 4åringen åkte iväg på "ett snabbt ärende" utan att berätta för honom. Ärendet drog ut på tiden och jag fick mer och mer ont i magen och försökte snabba på vadvinugjorde men vi kom av olika anledningar aldrig hem igen.

Vaknade med magont. Nu när jag skriver om det kommer det tillbaka. Det är svårt att skaka av sig. Jag ser den rädde och förvirrade pojken framför mig.

Både igår och idag har 4åringen varit extra orolig. Så fort han inte hör mig ropar han: "Mamma!" Jag svarar bara "Ja." och sen kommer ingenting mer. Han vill bara höra att jag är kvar.

"Åk inte ifrån mej, mamma." säger han. "Jag vill inte vara hemma ensam."

Prinsessan på små ärtor.

När vi för en gångs skull inte har en endaste liten (eller stor) unge i sängen, kan jag inte sova.

Har nyss drömt en mardröm som gör att jag får anstränga mej för att inte bära in dom sovande underverken och placera hullerombuller runtomkring mej som det brukar vara.

Nu kan benen vara utsträckta en stund, ihopvikta i nästa. Så brukar det förstås inte vara. Jag kan ligga på rygg, på höger sida, på vänster sida. Jag får banne mej plats att ligga på tvären.

Nej. In med lite ungar under täcket så jag slipper denna valmöjlighet.

Dags att somna om.

Besökaren.

Det är konstigt. För inte alls länge sedan var jag på jobbet varje dag. Jag var en i gänget. Inget speciellt med mej (förutom att jag hade störst kagge och flåsade mest när jag kom upp för trappan).

Nu är jag föräldraledig.

Har yrat om att jag kommer och hälsar på i stort sett varje vecka. Kommer på tisdag. Eller nej, det blir visst torsdag. Eller förresten. Måndag passar bättre.

Sådär har jag hållit på. Skjutit upp. Inte alls för att jag inte velat träffa dom. Snarare tvärtom. Men bara för att... ...jag är liksom inte jag längre. Jag är inte en arbetskollega. Jag är en föräldraledig besökare.

Mitt värsta scenario:
Elin och bäbis kommer. Elin och bäbis träffar kollega 1. Kollega rusar snabbt förbi. Ser inte Elin eller bäbis.
Kollega 2 passerar Elin och bäbis. Säger "Hej!" med ett "vem-17-var-det-där?"-uttryck.
Kollega 3 ser glad ut när hen ser Elin och bäbis. Säger "Heeeej!" på ett glatt sätt. Rusar förbi med ett leende "Är det bra?" och stressar vidare.
Efter några fler hej åker Elin och bäbis hem.

Men hör och häpna: så var det inte. Jag har nämligen världens bästa kollegor.

Kommer därför snart igen. Fast då har alla nyss träffat oss. Då kanske dom ser helt förvånade ut och bara: "Hej?" med rynka mellan ögonbrynen och går förbi. Eller så är det verkligen tokstressigt. Eller så har alla tömt bäbispratet och vill prata om det senaste som hänt på myndigheten.

Eller så blir det alldeles... alldeles... alldeles underbart.

Nykomling.

Plötsligt ville hon minsann komma ut. Denna ljuvliga lilla varelse hade bestämt sej. Jag var lite trög och fattade inte att det var allvar förrän lite för sent så sambon fick trampa gasen i botten till sjukhuset.

Efter en stunds ajajaj-ande var hon här. Magi.

(Okej. Vill gärna dra den långa storyn om antal minuter mellan värkarna, om andningen på vägen till sjukhuset, om hur jag låg när jag krystade och om mackorna efteråt, men lämnar det till den som frågar.)

Nu lär vi känna varann, hon och jag. Tyvärr får vi göra det på sjukhuset eftersom hon har en infektion. Det är prover som tas, medicin som ska ges och nu får hon sola mellan svängarna.

Jag känner mej maktlös. Jag ammar och hon somnar äntligen. För att plötsligt ryckas bort för ett stick i lilla foten. Fylla rör (om än minirör) med blod. Sen är det vi två igen som ammar och ammar och ammar. Jag vill bara sitta med henne i famnen och prata och gosa, men nu är det den där eviga solningen. Hoppas hon får slippa den snart.

Vill att hon ska vara frisk och vi får åka hem NU, gärna igår, eftersom jag vill vara tillsammans med hela familjen förstås. Och en påhälsning på sjukhuset är jätteroligt men räcker inte riktigt.

Nog med självömkan. Fokus på att hon får hjälp och att det dessutom inte är så farligt. Hon mår rätt bra vad jag kan se. Tids nog kommer vi hem och får njuta fullt ut.

Hon är här!

En snabbis.

Jag skulle bara springa in en snabbis i affären. Mjölk, grillad kyckling och tidning. Det går ganska fort trots min kroppshydda.

Väl framme i kassan såg jag mina trissvinster i plånboken. Dom måste genast bytas till högre vinster. Semestervikarietjejen i kassan fixade 2 av 4, sen tittade hon på mej med rådjursögon och frågade: "Är det okej om jag tar kön först?"

Hon hade kunnat fråga om det var okej om hon åt lunch först eller om hon åkte till stranden och tog ett dopp först. Jag svarade direkt: "Javisst." fast jag kände att det ju var rätt knepigt.

Och medan hon "tog" kön kom fler och fler till den där kön så jag hamnade längre bak i kön än dom som inte ens hade börjat fylla sin varukorg.

Okej. Inlägget saknar poäng, men håll med om att det var konstigt gjort.

Sista kontrollen.

Idag har jag varit på sista kontrollen hos barnmorskan. Nästa kontroll är på förlossningen. Då tittar man med ultraljud att barnet ser ok ut och har tillräckligt med fostervatten och så.

Suck och stön. Känns overkligt att jag fortfarande går med jättemage och elefantfötter, men så är det.

Hade hoppats att barnmorskan skulle komma med någon "under-bordet-kuckelimuck-medicin" som jag kunde ta för att få igång det, samtidigt som jag VET att det inte finns någon genväg. Det är bara att vänta och vänta och vänta.

Jag var orolig att ungen tappat bort sej där i oändligheten inuti min mage, att hon trots att hon var fixerad förra kontrollen har vänt om och tagit sikte mot halsgropen för en oral förlossning. Det är visst väldigt vanligt. Nu kollade barnmorskan med ultraljud och hon ÄR startklar. Fattas bara någon som ropar Klara! Färdiga! Gå! Är denna någon fegisjag?

Hua! Det kommer ju göra oooont!!!

Senaste Amelia var ingen festlig läsning. Det borde ha funnits en censurerad upplaga för gravida där mardrömsreportaget inte fanns med. En stackars normal tjej som led av anal inkontinens efter en förlossning. Hur ska jag klara krystningen? Först och främst är jag sämst på det och nu känner jag också att jag vill krysta försiktigt. Och orden krysta och försiktigt hör liksom inte ihop.

Nej fy. Nu tänker vi på nåt annat. Fokus på livet efteråt. Gärna utan blöja.

Kom ut!

Nu har jag ätit ganska starkt kött. I alla fall enligt mina klena smaklökar. Det är tydligen nåt som ska få ungen att vilja left the building. Men icke.

Innan det var vi på midsommarfirande. Och vad är väl ett midsommarfirande utan en dans kring midsommarstången? Jag koackade tillsammans med små grodorna med dunderklumpshopp och låtsasgrät till Grinolles visa som värsta Helena Bergström. Men tydligen tycker inte den inneboende att det finns någon anledning att flytta för det. Lill*n verkar snarare trivas trots jordbävningar och falsksång. H*n blir mer vaggad till sömns än förbannad.

Så nu provar jag det där kortet jag testat mest hela veckan. Jag vilar igång det.

Glad midsommar!

Oledolyckan.

Det hände en liten olycka igår kväll. När jag skulle upp för att krypa i säng tappade jag min iPhone i golvet. Det sa PANG, jag tittade och puh-ade eftersom den var oskadd.

Trodde jag. När jag hållit den i handen kände jag att något inte stämde. Min annars lena bästis kändes liksom randig. En blick på baksidan av telefonen och jag såg det där hemska och sorgliga. Baksidesglaset hade spruckit i miljoner bitar.

Tydligen ingenting som kostar skjortan, men onödigt och krångligt förstås.

I morse berättade jag det sorgliga för barnen. Barnen som fortfarande pratar om det där otäcka ögonblicket då min förra iPhone med ett plopp försvann ner i evigheten. (Jag tappade den i djupt, äckligt vatten.)

Arvid blev skakad. Han har därför frågat mej miljoner gånger under dagen hur det gick till, trots att historien var väldigt ointressant. Jag tappade den för att jag fumlade. Mer var det inte. Men jag berättar. Om och om igen.

Då och då vill han att jag ska visa. Jag tar försiktigt av skyddet (som jag satt på i efterhand) och visar den ärrade baksidan. "Det är otäckt." säger Arvid varje gång och börjar darra med underläppen. Jag skyndar mig varje gång att gömma skadan och förklara att vi ska laga den. "Den kommer bli som ny." säger jag medan Arvid nickar bekymrat.

Efter den här hemska olyckan följde en natt med tusen olyckor i drömmarna. Och då var det inte materiella, utbytbara saker som skadades om man säger så. Och jag känner att jag måste skärpa mej. Vara försiktigare och mer tacksam över livet.

Vad mycket man kan lära sej av en sketen telefon.

Ett practical joke.

Jag vet egentligen att det är larvigt. Jag förstår rent logiskt vad som kommer hända. Men ändå sitter jag här och tänker att det kanske inte kommer nåt. Det kanske är tomt.

Någon har skämtat med mej aprillo. Jag är med i en undersökning. Hur långt kan man lura en halvgalen kvinna att hon är gravid, trots spiral? Kan man få henne att bilda en jättestor tjockismage genom att visa bilder av nån bäbis i en mage och påstå att det är just galna kvinnans?

Kan man få henne att inbilla sej illamående, foglossning och bäckenuppluckring?

Nu kommer stora crescendot. Eller det är just det som aldrig kommer. Galna kvinnan går dag ut och dag in med magen i vädret utan att någonting händer. Magen bara växer och växer. Månaderna går.

Hur lång tid tar det för en halvgalen kvinna att inse att det var ett skitkul skämt?

Knak.

Vilken jobbig natt! Det känns som jag går upp 30 kilo på kvällskvisten och dom försvinner inte förrän efter morgonkissningen (spelar ingen roll hur många ggr jag kissar på natten).

När jag ska vända mej får jag ta i för kung och fosterland. Drömmer om ett sånt där hängande handtag som sjukhusen har för att få hjälp. Så ligger jag någotsånär okej en stund. Sen ska det röras igen. Ajajaj.

Men det är nog ingen dans på rosor där inne heller. Nyss rörde sej magen som en jättesvallvåg och jag hörde ett litet knäpp. Som att leden på Lillbus*n knakade. Kan man höra det utanför? För det kändes inte som det var jag.

Stackars liten! Men nu blir det snart studsmattan som sista utväg. Hen måste ut snart. Innan morsan blir helgalen.

Väntan.

Nu har ledigheten börjat. Det betyder att den riktiga väntan börjat.

Egentligen ska jag vara glad att ingen bäbis kikat ut eftersom jag då har möjlighet att få mer ordning inför att lill*n vänder upp och ner på vardagen. Men det går liksom inte att få nåt gjort. Jag orkar bara det allra minsta sen är jag finito.

Och mitt humör. Jag har inte svurit så mycket sen jag var cool tonåring. Nu ligger det bara ett sorgens skimmer över min uppenbarelse. Finns inget coolt över en mamma som svär så barnen hör.

Och för varje dag sjunker jag djupare ner. Sambon tycker inte om mej alls (och har inte gjort det på länge heller). Förut har jag tyckt att han varit orättvis. Nu förstår jag honom. Jag tycker inte heller om mej. (Okej. Han kanske tycker om mej lite. Kanske. Med betoning på lite.)

Önskar att det ska dra igång nån gång. Men ändå tänker jag hela tiden: "Jag skulle aldrig orka föda NU."

Hur ska det här gå? Längtar och gruvar mej och är livrädd för allt.

Examensfest.

Vi kom i tid till kyrkan igår. Halleluja! Det var nästan så att Jesus på korset började sprattla med tårna där framme.

Men när vi nu hade chansen att sätta oss långt framme och verkligen se någonting annat än finfriserade bakhuvuden fick jag en släng av folkskygghet. Vi satte oss därför näst längst bak. Jag såg med andra ord ingenting alls. Anade världens sötaste lilla Alice förstås, som sjöng så vackert.

När alla barn klämde i med Idas sommarvisa grät jag. Fick fokusera på allvarligheter för att inte hulkgråta. Det var så vackert att till och med busArvid tog en paus i klättrandet och billekandet.

Examen avslutades med avtackning av en fröken. En fröken som jag aldrig sett och aldrig hört namnet på. Då grät jag igen. Tyckte själv att det var mycket mysko.

Efteråt blev det fika hemma. Jag bjöd på en tårta med färska jordgubbar som jag slängt ihop strax innan. En otroligt vacker tårta! Lyfte på locket till tårtan och ut spred sig en ljuvlig doft av... ...nämen... ...det luktar ju bajs!

Jajamen. Vackra tårtan hade av någon anledning förvandlats till någonting bajsdoftande. Gräddblandningen med philadelphiaost och jordgubbarna tillsammans kanske hade gett en kemisk reaktion, vad sjutton vet jag?

Men faktum är att det smakade inte så illa. Det var faktiskt rätt gott. Säger en som vågar smaka på det mesta.

Hade även kaneldrömmar, chokladbollar och bullar. Barnen var förstås överlyckliga och kastade sej över alla godsaker.

Eller inte.

Arvid somnade som en stock medan jag försökte ordna finfika. Gick inte att få liv i honom ens när jag lockade med chokladbollar. Då sover han stenhårt.

Och Alice hade en lös tand. Så lös att hon var livrädd att svälja den. Denna livrädsla kan mycket väl ha kommit från mammans livrädsla och tjatande. "Passa så att den inte ramlar ur och du sväljer den." "Känn efter då och då att du har tanden kvar, så du inte råkar svälja den." "Tugga ordentligt så att du inte råkar svälja tanden." Ja, lite så tjatar jag. Nu vågade hon inte ens svälja spott. Satt och gapade med en tand som svajade bara hon flåsade men som hon omöjligt kunde dra ut.

Så hon ville förstås inte tugga i mina urgoda bullar.

I morse drog jag ut tanden på henne. Monstermorsan gör sånt. Så i eftermiddag ska vi banne mej fika allihopa. Igen. Det finns massvis med godsaker kvar, till och med bajstårta.

Semester innanför pannbenet.

Jag har tusen saker att göra, men orkar i princip bara sitta och stirra. Har inte stirrat så mycket nånsin.
Jag gör en sak. Rör mej en liten bit. Gör något litet. Sen sätter jag mej en stund och stirrar.

Det börjar alltid med att jag sitter ner och tänker. Planerar saker jag måste göra, vill göra, önskar att jag orkade göra, borde göra. Men efter en stund har tankarna övergått i tomhet. Jag sitter bara och tomglor.

Nu gör hela jag ont. Och jag bara undrar om det är normalt att vara så genomtrött? Är det fysiskt möjligt att pressa ut en unge när man inte har ork att gå från soffan till toaletten?

Idag fick jag ge upp på jobbet. När jag väl kom hem somnade jag nästan i hallen. Hann knappt lägga ner huvet på kudden innan jag snarksov. Borde inte nån informera gubbjäklarna som anser att man ska kunna jobba till kiddot vinkar hej på bb, att det faktiskt är rätt tungt att bära på alltihop? Man borde ha rätt att gå ner i tid och få nån form av graviditetspenning utan att man arbetar som gruvarbetare kan jag tycka. Jag trivs på mitt jobb och vill gärna jobba. Men nu klarar jag inte 8 timmar.

Det ÄR inte meningen att klaga. Jag vet att det kommer att vara värt varje sekund av ajajaj. Men jag känner mej bara så... ...trött.

Utgången är däråt.

Dagens kommentarer:

En medlidsam blick. "Är det en eller två?" (Den här gången har jag faktiskt inte fått den här frågan alltför många gånger. Kan ha att göra med att jag är extremtjock all over så att stora magen liksom passar där. Eller så beror det på att jag är folkskygg och bara träffar samma människor som vet hur många inneboende jag har.)

Människa som jag inte träffat på drygt en vecka. "Men visst har du växt ännu mer nu?"

----------------------------------------

Det var väldigt nära att jag ringde in barnvaktande mormor och tvingade med sambon till Hudik för att det var dags. Det var nämligen bara millimeter ifrån att ungen pluppade ut idag. Eller ja, lite till kanske. Bara ungefär en hel förlossning kvar, men annars var h*n ute.

När jag blev "utsläppt" från jobbet hade jag haft stora känningar och var lite skakig. Väl utanför dörren blev det såna borrningar att jag måste stå still och andas. Jag tänkte att det skulle bli svårt att ens komma till bilen.

Kom till bilen. Åkte i bilen. Klev ur bilen. Och så försvann allt.

Nu har jag i alla fall packat en väska full med helt onödiga saker. Allra helst med tanke på att jag troligen inte ens får stanna. Kanske inte ens vill det. Men med tanke på att det finns risk att jag åker dit tusen år för tidigt den här gången så är det väl bra.

Men det bidde ingen bäbis idag. Heller.

Och mina fötter fortsätter svälla. De får inte plats i skorna. De väller liksom över kanten. Jag försöker ignorera de hemska fossingarna. Försöker placera dom så att dom inte riktigt syns. Att dom inte är någonting att lägga märke till. Helt normala vanliga fötter. Bara lite extra mycket uppepå som tyvärr inte riktigt får plats.

Men snart så. Den som väntar på nåt gott...

Plötsligt händer det.

Just när du läser det här kan det hända att jag föder ett barn. Just just nu. Det KAN hända.

Men troligen inte.

Det är tusen år till jag har datum, men jag är stor och otymplig och sprängfylld. Och tror att det är dags vareviga sekund.

Inatt har jag från och till varit vaken och bara väntat på att det ska starta. Det kändes nämligen som det. Man är ju rutinerad. Har fött två barn tidigare. Man kommer så klart ihåg. Man känner igen känslan. Då vet man. Det är urmodern där inne som kickar igång.

Men jag ska sluta lita på mej själv. Jag känner nog inte alls igen känslan av att det är dags. Har i sanningens namn aldrig känt den. För mej har vattnet gått och då är det ingen tvekan om vad som är på gång. Jo, en hel del tvekan då också. "Är det verkligen så? Jag har inte 'bara' kissat på mej?"

Nattens ont i magen kan ha varit nån förvärk men det mesta berodde helt enkelt på att jag var bajsnödig. Snopet och helkorkat.

Nu ligger jag här med en massa förlorad nattsömn och känner mej lurad.

Så nej. När du läser det här föder jag nog inte barn. Men att jag exploderat är inte omöjligt.

Men...

Sommarfest på dagis. Soligt med lite för många kalla vindar. Söta ungar sjunger och dansar. Glada föräldrar äter mat och dricker kaffe. Otäck (om du frågar 6åringen) glassgubbe på besök.

En perfekt fest! Förutom.

Picture this!

Jag, helt normal tjej, dock höggravid. På grund av detta sitter jag konstigt, står konstigt, går konstigt och är allmänt bauta. Det ÄR inte konstigt eftersom det i princip ska vara så sista veckorna av en graviditet. Men det borde inte undgå någon att jag är väldigt mycket på smällen.

En mamma kommer fram.
- Nu måste jag fråga, även om jag inte är säker, men ska ni ha en till?
Hur sjutton kan man inte vara säker? Magen är stor som en badboll, men ändå är hon inte riktigt säker.
- Du vet hur det är. Man vågar inte fråga för man vill ju inte ha fel. En gång frågade jag en som var som du, om hon var gravid och det var hon.
Ååå. Vilken story. Berätta igen. Och vadå som jag? Pratar människan om nån som är tjock och gravid och det därför är svårt att veta vad stenhårda badbollsmagen kan betyda. "Den där tjejen gillar verkligen pizza och choklad eller kan den där utstående jättekolossmagen betyda något annat?"
- När ska ni ha då?
- Den 26.
- 26 vadå?
- Juni.
- Men hur har ni tänkt då? Ska ni ha barn mitt i sommarn?
Jag var på väg att be om ursäkt som en ren reflex. "Ja, oj förlåt. Det var ju jättedumt tänkt."
- Var det planerat?
- Nej.
- Nej, det förstod jag.
Och varför svarade jag på det där? Varför? Hur väluppfostrad får man vara?
- Å så roligt!
Ja precis. Inga jävla MEN.

Dubbelt upp.

Kan det vara så att när man har två hjärtan i sin kropp, två magsäckar att fylla och dubbelt så mycket av allt, då är ett dygn helt plötsligt dubbelt så många timmar? En vecka har dubbelt så många dagar. En arbetsdag är dubbelt så lång. På morgonen är du dubbelt så trött. På kvällen är du också dubbelt så trött.

Är det därför tiden går så långsamt?

I morse försökte jag fundera ut vilken dag det var. Kan det vara torsdag? Jag tänkte igenom vad som hänt tidigare under veckan och "förstod" att det åtminstone gått två dagar. Onsdag. Eller tre? Eller?

Men...

Den här förvirringen gör mej galen. Om ni visste hur många rullande ögon jag ser varje dag. Hur många gånger jag öppnar munnen och säger tok eller tappar orden helt. Hur många gånger jag börjar med någonting och glömmer det ena sekunden, funderar en stund, kommer ihåg det för ett ögonblick men glömmer det igen i nästa.

Jag är något förvirrad i vanliga fall. Nu är jag enbart förvirrad. Och jag blir tokig av det.

Självklart vill jag jobba. Jag trivs jättebra på mitt jobb. Men jag orkar inte mer än jobbet. Inte ens det egentligen. Att hämta barn på skola och dagis är verkligen energikrävande. Jag lagar mat en stund stående, en stund sittande och en stund inte alls för jag måste ta en paus.

Hemmet förfaller. Golven är belamrade med saker. Leksaker, kläder, nån handduk, en hög med papper. Och jag orkar inte. Jag sopar ihop lite med mina svullna elefantfötter, böjer mej ner och plockar upp ett par strumpor, går mot tvättstugan, tappar en strumpa, böjer mej ner och plockar upp, tappar den andra och böjer mej ner och plockar upp den, kastar dom slutligen lite för hårt ner i tvättkorgen så dom studsar tillbaka ut framför mina fötter. Denna gymnastik har gett mig sammandragningar och en känsla av att jag kissar på mej. Resultat: samma skitstökiga hem och dags för toabesök tvåtusenåttahundrasextitre.

Jag är just nu dubbelt så värdelös som tidigare.

Men lillfisan där inne är garanterat värd det här och dubbelt så mycket mer.

Nytt ord till nytt liv.

I samma stund som jag reser mej upp från toan är jag kissnödig igen.

Herregud vad ungen trycker på. Liksom åt alla håll. Hen borrar sej ner djupt och använder urinblåsan som boxningsboll. Och i nästa sekund spjärnar hen så mycket att rumpskåran nästan kan anas genom huden.

Och det är långt kvar.

Varför känns det som att allt det här handlar om är ordet "hen"? Och jag tänker bara på hönor när jag läser det.

Gigantiskare.

Skrev ett inlägg för en månad sen ungefär om att jag var stor och varm.

Okej. Gissa vad som hänt sen dess? Jo, jag är större och varmare. Vilken överraskning liksom. Det är ju dessutom så det SKA vara. Vågar inte skriva om graviditeten för jag är rädd att jag "gör" så nånting går åt skogen. Skulle jag inte växa till exempel, då vore det allvarligt fel. Det jobbiga i mitt fall är att jag var enorm från början, även utan inneboende.

Jag känner mej sprickfärdig. Jag rullar ur soffan/sängen med högljudda stånk och stön.
Jag sopar ihop leksaker med fötterna för att bara behöva böja mej en gång vid städning. Eller så skiter jag i det helt.
Jag får synliga märken i anklarna efter strumporna och anar att elefantfötterna är på ingång. Beware! Kan man åka barfota till jobbet?
Magen slår i. Parkerar bilen för nära bilen bredvid hela tiden eftersom jag glömmer bort att dörren måste öppnas helt för att megajättemonstret där inne ska kunna komma ut.

Eller så är det som lilla stortjejen säger: "Mamma, du är söt."

Ojobbigt på jobbet.

Idag leker livet. Jag har fått jobb. Alltså jag har fått mitt jobb fast på riktigt. Tillsvidareanställd trots att en föräldraledighet står för dörren.

Jag invigde min tid som megajätteanställd (det är så det känns) med att knappt kunna prata. Det är ingen bra egenskap när man sitter i telefon. Jag pendlade mellan att vilja gapskratta och att börja stortjuta. Från att ha frusit en hel förmiddag förvandlades jag till en kamin.

Jag är en mycket mysko människa. Men en glad sån.

Äldre.

Blev 37 jordsnurr igår.
Firade det med att hitta mitt första gråa hårstrå. Är fortfarande skakad.

Gigantisk.

På min megasuperjättelarviga lista här bredvid som jag kallar Bäst just nu finns Värmefilten med som någonting som ska vara Bäst just nu.

Ha! Vilket skämt. Jag är som inlindad i tre värmefiltar dag som natt, natt som dag. Inte så att jag svettas, men jag är alltid varm. När jag läser bok för kidsen på kvällen brukar jag tycka att det är så himla mysigt att ligga där i mitten av stora sängen, med två varma små kroppar nära. Nu vet jag inte hur jag ska placera mig för att få luft.

På natten tar jag bort täcket och sover en stund. Svalt och skönt. Vaknar en stund senare av att jag blivit ännu lite stelare och fått ännu lite ondare i ryggen av kylan, sveper in mig i täcket. Vaknar en stund senare. Varm som i helvetet igen. Av med täcket. Vaknar en stund senare. På med täcket. Vaknar lite senare. Behöver jag fortsätta? Och så alla dessa toabesök på det.

Jag är alltid varm, men det är som att kroppen inte orkar svettas. Som att det skulle ta för mycket energi eller nåt. Så all värme stannar kvar här inne. Inuti mig.

Har tappat förmågan att svettas och förmågan att frysa.

Och förmågan att röra mig utan att se ut som Kalle Anka.

Lego för alla.

Det har skrivits mycket om det nya tjejlegot. Lego som funnits så himla länge och alltid varit könsneutralt. Som har utvecklat barns fantasi och lust att skapa. Nu har danskarna släppt sin legoserie som riktar sig till hela världens flickor.

Min dotter är klok som en uggla. Hon brukar förklara för lillbrorsan att alla kan vara prinsessor, kille som tjej. Det är viktigast att alla har roligt.

Så var det reklam för tjejlegot på teven. En tjejig jeep glider gatan fram. Stannar vid cafét och köper nybakta muffins. Och slanka legobrudar skrattar plastigt.

- Såna där vill inte jag ha! säger Alice bestämt.

Jag jublar inombords. Det hör inte till vanligheterna att hon inte vill ha någonting som visas i reklamen och är riktat till tjejer.

Bereder mej på att hon ska säga något om att hon gillar könsneutrala leksaker. Att hon tycker det är viktigt att inte gynna den korkade leksaksindustrin där alla flickor ska vara smala med långt hår, medan pojkarna kan ha SvampbobFyrkantkropp. Hon är någonting utöver det vanliga min lilla tjej.

Hon ser på mig med sina kloka 6årsögon och säger:
- Mäh! Jag vill ju inte behöva bygga upp det.

Trötthet.

Jag blev så himla glad när sambon påminde mej att det är "30 grader i februari" på tv ikväll. Det var så spännande förra veckan och det är något så ovanligt som en riktigt bra, svensk serie.

Ja, nu ligger jag här. Nyvaken. Vaknade 7 minuter efter att programmet slutade. Somnade väl ungefär en timme innan det började.

Det är så tråkigt att vara så här himla dödstrött. Somnar som en stock bara någon slutar att prata med mig.

Och så fort småbarnen somnar är det ingen som pratar med mig längre. Så himla skitkul har vi det i vår familj.

Dags att somna ifrån allt igen.

Välj mej!

Jag har just klickat Enter sådär så det går kalla kårar över tangentbordet. För tredje gången har jag ansökt om jobbet som jag har idag.

Jag pendlar mellan att vara positiv och tänka "klart det ordnar sej"-tankar till att bara vilja gräva ner mej och glömma alltihop.

Önskar att jag kunde släppa det här nu fram till den dagen då beskedet kommer. Positivt eller negativt. Ingenting blir bättre av att jag ältar och har ont i magen.

Hör mig själv på förmiddagsfikat, på lunchen, på eftermiddagsfikat, vid skrivaren och mellan telefonsamtalen. Jag ältar och säger ungefär samma sak om och om igen. Snälla arbetskamrater låtsas intresserade och låter mej tjata vidare. Jag fortsätter hemma både när jag är vaken, när jag sover och när jag borde sova. Samma funderingar som snurrar. Samma sanningar som jag vet, tror jag vet, kanske inte alls vet, är jätteosäker på, är säker på att jag inte alls vet och heller aldrig nånsin visste.

Jag kommer inte veta någonting på ungefär en månad. Men jag kommer att veta, inte veta, veta och inte veta cirka en miljon gånger under den kommande månaden.

Ensamma mamman

Har just brutit ihop mitt i nattningen. För att Lillgrabben inte lyssnar. För att jag känner mej ensammast i världen. För att jag är världens sämsta mamma, värdelös sambo och totalt jävla misslyckad. Ännu lite sämre än sämst efter jag börjat gråta och båda barnen blev livrädda och tysta som möss.

Imorrn är en ny dag. Då ska jag vara harmonisk och en normal mamma igen. Just nu känns det lika troligt som att jag skulle vakna upp imorgon och vara riktigt snygg.

Orrrrdet.

I lördags var jag ensam hemma med kidsen. Sambon var i Falun för att spela pingis (jo, han är myndig, jag lovar!) och bonusdottern var ute på galej. Eftersom jag inte fått med henne nyckel hem måste dörren hållas olåst.

OBS! Detta kommer inte att upprepas. Hädanefter kommer dörren låsas, larmet aktiveras och säkerhetsgrinden stängas. Dörren kommer bara kunna öppnas genom att scanna in familjemedlems öga. Fungerar dock inte på utsprättade ögon, så försök inte.

Efter melodifestivalsdramat avslutats och lugnet (läs: barnen) lagt sig var det dags att börja läsa ny bok.

Vilken ljuvlig känsla det är! Hade avslutat en bok på förmiddagen och hade alltså fritt spelrum att välja från mitt digra bibliotek. Och den här gången är jag inte ironisk. Jag har en massa böcker. För många kan någon tycka, typ svärmor. På tok för några kan galenpannaElin tycka.

Så vad valde jag?

Jag upprepar. Fritt spelrum. Välj whatever. Ensam hemma. Vad kan passa?

Jag valde "Varför gråter inte Emma?". En bok om morden i Arboga där 2 små barn och deras mamma blev knivhuggna hemma av galen svartsjuk tyska. Endast mamman överlevde.

Jag visste precis att det var just det boken handlar om, ändå väljer jag att börja på den just nu. Någonting står inte rätt till här uppe.

Jag läste lite, blev sen galet skraj och funderade på att lyfta in barnen till sovrummet och barrikadera dörren. Fick ge upp och slå på teven. Zappade i cirka tusen år. Hamnade på The grudge. Komedi va?

Insåg galenskapen innan jag sett något alltför läskigt.

Men jag somnade till slut.

Nu måste jag bara avsluta den här läskiga boken.

Fast inte inatt.

Sorg över pengar jag sparar.

För några år sen, okej, ganska många år sen, säg 10 och mer, var jag värsta musiclovern.

När jag fick lön gick jag till skivbutiken och köpte skivor för 189-219 kronor styck. De flesta hade jag hört en singel med och läst några recensioner men då och då kostade jag på mej ett wild card.

Så spelade jag dom här skivorna. Från början till slut. Jag satt i soffan med texthäftet framför mig och försökte sjunga med. Favoriterna pluggade jag in lite extra. Njöt av fina texter och lyssnade aktivt.

Nu för tiden köper jag förstås aldrig skivor längre. Det är en sorg. Varje gång jag går förbi den där skivaffären i Valbo, som nog är den enda jag vet existerar, går jag pliktskyldigt in och bläddrar lite. Skivorna är ofta billigare idag än för tio år sen men jag kan ändå inte motivera ett köp. Tyvärr.

Nu spotifyar jag för 99 kronor i månaden. Tänk om ungdomsElin hade fått göra det! Samtidigt var en musikupplevelse större på den tiden. Eller har jag förvandlats till en "detvarbättreförr"-tant?

Man köpte en skiva dyrt och lyssnade minsann på den. Ibland gillade man kanske bara just den där singeln vid första lyssningen, men man lyssnade igen och igen och igen. Man upptäckte någonting mer med dom där låtarna man inte gillat. En halvbra skiva kunde förvandlas till en favorit efter några dagar på repeat.

Idag har jag inte det tålamodet någonsin. Om jag bland all storhandling, tvätthängning, barnboksläsning och jobbande någonsin snubblar över en skivrecension så jag tänker att "den vill jag höra" och jag, när jag står redo för att lyssna mot all förmodan också kommer ihåg vilken artist det handlar om, så är jag rätt hård. Det är sällan jag ger skivan en andra chans. Jag kan dra någon favorit (alltså som jag gillar direkt) till någon spellista, men det är också allt.

Jag lyssnar så sällan också. Bakgrundsspelar mest. Och eftersom mina barn bestämmer över mig så blir det mycket Sean Banan, Astrosmurf och Lady Gaga.

När jag bodde hemma älskade jag att botanisera bland pappas gamla lp-skivor. Jag spelade in blandband med juveler från 50-, 60- och 70-talen. Till en början var jag helt förundrad över att det var så bra. Och att dom redan på stenåldern kunde skriva låttexter som jag kunde relatera till.

Att leta fram guldkorn har blivit lättare. Men det finns så mycket. Och det tar aldrig slut. Alla dessa låtar som förtjänar att jag lyssnar på dom men som jag aldrig hinner upptäcka. Är det normalt att sörja för det?

När jag var singel i stan drog jag sladdar i alla rum så jag kunde njuta av musik överallt, även på toaletten. Har försökt få med sambon på idén men han tycker det är onödigt. Jag är beredd att hålla med. Nu för tiden är tystnaden viktig också.

Men på mornarna när jag försöker vakna till liv behöver jag kickas igång med musik. Nu lyssnar jag på iphonen. På högsta volym ligger den på handfatet och bjuder på dom låtar jag önskar. Det är ett vedervärdigt dåligt ljud förstås. När jag skruvar på vattnet i duschen hör jag knappt vilken låt det är om inte jag sticker ut huvudet litegrann. Ändå är jag lycklig. Lycklig att jag hittat en stunds egentid med musik.

För någon dag sen sa jag till sambon att det är ju helt otroligt att det blir sånt BRA ljud med mobilen. Han tittade skeptiskt på mej. Okej. Det är inte speciellt bra ljud men man hör i alla fall vilken låt det är.

Vintern rasat

Vi har haft 3 dagars sportlov. Ljuvligt! Men tungt att försöka leka hemmafru med städning, mat på bordet och glada ungar. Jag kollapsar i soffan i tid och otid.
Läste att i denna vecka är livmodern stor som en fotboll så jag bestämmer att jag är förlåten.
Alltså hängde du med. LIVMODERN är som en fotboll sen kan du plussa på allt annat där inne. Ja, du kan nästan multiplicera. Jag är bauta. Och det är många månader kvar att växa på.
Lillfia vill att bäbisen ska komma nu. Var och varannan dag går vi igenom hur långt det är kvar. Lååångt.
Minimannen vill att våren ska komma. Varje morgon frågar han: "Är det vår nu?" "Ja." säger jag glatt.
Han rusar fram till fönstret och kikar ut. "Nej. Det är det inte." säger han och tittar besviket på mig.
Jag går igenom de fyra årstiderna och innan jag kommit till andra ordet är han försvunnen. Ointressant.
Men visst skulle vi kunna köra valborgsmässoafton sista mars i år? Bara för att speeda på lite.

Det där med guld i mund.

Konstigt.

Vaknar 04.40 och tänker att "Hoppas klockan är typ ett och hela natten är kvar för jag är så trött så trött."
(Okej, riktigt sådär ser kanske inte mina tankar ut, men du förstår.)
Sen kan jag inte somna om!

Börjar självklart fippla med mobilen och måste upp och kissa. Så nu sitter jag här och vet inte om jag ska lägga mej igen eller ta en dusch. 05.03.

Thank God It's Friday!

Inte bara semlor.

Det kommer snart flytta in en ny filur på Mossberget. Ja, filuren bor faktiskt redan här men än så länge märker man ingenting. I och för sej. Sneglar man åt mitt håll märker man jäkligt mycket av den eftersom jag är stor som ett hus. Och det är inte bara semlor där inne.

Nog inlindat. Jag är gravid.

Har mått som en bajskorv ett tag, men nu är det riktigt mysigt. Hade gärna haft en Hollywoodgraviditet den här gången med liten söt kula på späd kropp, men icke. Har redan blivit tillfrågad om det är tvillingar. Men det är det inte. (För i helvete!) Det är EN übersöt gulligosunge där inne som sparkar och längtar ut till familjen. Känns det som.

Kära Martina Bonnier!

Att jag använder samma gamla bruna handväska varje dag är inte modestatement.
"Tänk färg."
Kanske du kunde tänka bilskatt, för små galonkläder till ungarna och en massa vabbande.
Skittråkigt att vara klok ekonomisk mamma. Jag är dessutom en oekonomisk tjockis som inte är klok på en fläck.
Och jag har en sliten, ofärgglad väska.

Rapport från en sjukstuga.

Det är sjukstuga på Mossberget. Har nu pågått i cirka tusen år.

Vi har varit sjuka om varann sedan förra lördagen. Nu ligger lilltjejen här bredvid och svettas efter att ha svalt en halv alvedon.

Varje dag har jag trott att hon är på bättringsvägen och sagt på jobbet att imorrn kommer jag, och morgonen efter får jag erkänna att jag återigen gissat fel.

Nu har inte jag ett jobb där man är direkt saknad. Vi är ibland nästan 100 pers som gör samma sak. Så det är nog mest jag som funderar över det här med att jag missat ännu en arbetsdag.

Drömde inatt att jag glömt bort hur man gör på jobbet så jag minglade bara. I exakt samma veva började min chef ropa in folk för att diskutera eventuell fortsatt anställning. Jag såg att hon såg mej, en ögonvråobservation, och ändå kunde jag inte sluta spexa där jag satt i min stol och körde lite kontorsrally. Ungefär som när man druckit nåt glas för mycket och ser att folk tittar lite snett men det är omöjligt att sluta skämta eller skratta skithögt. En mardröm.

Okej. Drömmar är booooring. Men sjukstuga ÄR boring. Min dröm är liksom vad som hänt mig. Sen är det bara den där neverendingstoryn som pågår på diskbänken. Tycker skitsynd om mej själv för att jag måste plocka i och ur diskmaskinen. Ändå minns jag så väl pappas diskmedelsskummiga underarmar.

Ingen bild säger mer än tusen ord.

Jag ska få skriva krönikor i Söderhamnsnytt. Yey!!!
Första krönikan är redan inlämnad. Självklart inlämnad lite senare än deadline eftersom jag är en slarvmaja. Och inte så genomtänkt och rolig som jag drömt om. Men jag är ändå jätteglad. Mest glad över att jag ens får den här chansen.

Nu till problemet. Ska man få med en text i tidningen så måste man vara med på en bild också. Det vill inte jag. Varför måste nån se hur jag ser ut?

Har febrilt letat bland våra bilder flera år tillbaka och det existerar inte en bild på mej. Ingen bild där jag inte säger "Nej!" och håller handen lite framför tjockisansiktet. Skulle jag försvinna idag och polisen skulle vilja ha en bild på mej skulle det vara facebookbilden dom fick titta på. Är det inte lite sorgligt? Man skulle kunna tro att det är lite genomtänkt. Att poliserna skulle se på varandra med rynkade ögonbryn och menande blickar och börja prata om misstankar. Kanske ingen skulle leta mej, där jag satt instängd i en jordhåla av en galen psykopat som syr kläder av kvinnohud. "Hon hade planerat sitt försvinnande i många år."

Nej. Jag ska fråga om jag får måla en teckning istället. Gud, så innovativt.