Viktiga glosor

Minstingens älsklingsbok heter Första monsterboken. Den läser vi minst två gånger vid varje nattning. Hon har svårt att minnas Frankensteins monster och vampyr, men känner direkt igen zombien, mumien och demonen. "Pöket" är förstås enklast. 

Roligast tycker jag är när hon fyller i slutrimmen. Demon: "Strindberg stavar sin med..." "Äää!" fyller tvååringen i. 

Ser du stjärnan i det grå?

Ett hus på gatan har adventspyntat. Ja, nu vet jag inte mer än det jag hinner fulglo när vi åker förbi i bilen (när sambon kör) men det är adventsljusstakar och adventsstjärnor och det är supermysigt och överdrivet merry christmas och jul, jul, strålande jul. 

Mäh! Redan??? vrålar jag första gången jag får syn på stjärnan som lyser upp den eviga novemberskymningen. Man kan väl inte...? Det är ju flera veckor till...

Ja, jag är upprörd. Det är skitlångt till mina smockfulla banankartonger märkta JUL får komma upp ur källarmörkret. Skitlångt! 

Efter att ha passerat några gånger har jag slutat tycka att det är konstigt. Nu tycker jag bara att det är orättvist. 

När jag beklagar mej svarar sambon helt okänsligt att i så fall kan väl jag också pynta. Som om det vore så enkelt. Som att det bara var att hämta en låda och hänga upp en adventsstjärna i fönstret den nionde november. (Dialogen skedde igår.)

Nej. Till och med Alice, som om möjligt längtar mer till julen än jag gör, förstod galenskapen i pappans förslag. Vi har enats om att torsdagen eller kanske onsdagen innan första advent är okej. Då är det fritt fram. 

Bra plan. Blir intressant att se om jag julen 2014 gör en enda sak som jag planerat det. 

Det regnar

Vem vill läsa ett blogginlägg om vädret? Om att det är snart är juLi och jag har blivit tvingad att återinföra strumpor i min garderob? Igår blev det till och med fleeciga julklappsstrumpor. Inte underligt att jag sjöng "Vi komma, vi komma" som godnattvisa för Tyris. 

Okej. Ingen vill läsa för alla har ett eget fönster att titta ut igenom, en egen sommar som regnar bort, egna förfrusna tår och egen facebookfeed proppad med info om att det är dåligt väder. 

Och den som nynnar på Tomas Ledin får en tjottablängare. 

Skratta här

Ni vet när man skämtar med någon som inte riktigt hänger med. Så man står där och känner sej fånig. Skämtet kanske helt enkelt inte var speciellt roligt i ditt fall. Det händer förstås aldrig mej. (Moahaha! Där fick du ju ett exempel på himla superskojiga jag.)

Jag lider av skämtTourettes. Fast skämten uppenbarligen inte går hem fortsätter jag. Skämtar med alla hela tiden fast jag egentligen inte vill. Jag biter mej i tungan och väser "Skärp mej!" men tretti sekunder senare kommer ett till joke.  

Jag ler på mitt skojsätt eller använder min skämtarröst men otroligt nog förstår inte personen jag aldrig tidigare träffat att det är läge att le mot mig. Ett litet leende bara så slipper jag känna mej fånig och ångra mitt snustorra skämt. 

Men det är många som inte förstår att det är läge att le där, i det där ögonblicket. Strax efter jag pratat kissåbajs eller bara sagt nåt helkorkat. Istället för ett fniss möts jag av frågetecken. "Skämtar hon eller är hon helt dum i huvet?"  Ofta skämtar jag psykopatskämt. Att jag skulle vara elak mot mina barn till exempel. Fnissigt om det var en sketch kanske (troligen inte, men låt mej tro det) men när man inte har en aning om vem jag är kan man förstås tro att det är läge att kontakta socialen ögonaböj. 

Avslutar detta utan skämt. Hej! 

Sommartid och istid samtidigt

Semester. Skitkallt men himla härligt. Jag ligger i sängen under varmt täcke, sambon snussover bredvid, tjejerna tittar på tv nere och lillgrabben sover i rummet bredvid. Jag har till och med INTE barnprogram på sovrumsteven. Overkligt.

 

Midsommar var lugn och skön tillsammans med goda vänner på camping. Det var isvindar men inte jättemånga regndroppar, så helt ok. 

Idag blir det storstädning. 

Eller kanske mer lillstädning på grund av överdrivet slö. 

Min pappa

Han ligger i en säng när vi kommer och spricker upp i ett stort leende. Han har blod i armvecket och soppfläckar på landstingströjan. Men han berättar glatt om upplevelsen från de smärtstillande medlen. Han åkte igenom tunnlar, berättar han. Så blir han tyst och snarkar lugnt. Och vaknar och pratar igen. Tunnlar som går till nåt land som Japan. Och pengar hade han. Joru. Han handlade hur mycket som helst. Tystnad. Snarkning. 

Jag sätter mej och håller hans mjuka hand. Den är iskall precis som hans nakna fötter. Mamma ordnar filt och ombyte medan pappa pratar och sover. 

Ska inte du jobba? frågar han mej. Jag har redan slutat för idag. Han snarkar till svar. 

Sköterskan tror att pappa behöver vila. Jo, det vet vi. Han behöver vila, men han behöver prata om tunnlar och onda axlar och fotbolls-VM också. Men vi åker hemåt igen och lämnar en liten pappa med iskalla händer kvar. 

En påminnelse om forna tider

Fick just ett mejl från en kär gammal vän. Eller tydligen är dom flera? Ja, okej. Ett mejl från ett gäng underbara vänner. 

Jag har faktiskt inte läst mejlet än, men jag såg avsändaren (avsändarna?) och det högg till i magen. Vårt liv tillsammans känns så avlägset och tyvärr som ett avslutat kapitel. Det var sällan vi sågs speciellt länge, men det gick bara nån dag så var det vi en stund igen. Så började vi glida isär. Det kom annat emellan och jag hade varken tid eller ork. 

Jag har försökt få det att fungera mellan oss igen, men det har bara blivit stelt och känts jättejobbigt. Minst sagt. 

Men jag borde kanske ge oss en chans igen. 

Mitt svar på mejlet:

RunKeeper - Jag miss us too. I promise. We had it so jättevery roligt once upon a time, i alla fall efteråt. Now I have some new friends at the gym, but I will really ansträng myself to spend some time with you too. 

Yours truly,

Elin

Om det var du

Jag måste så klart skriva någonting om det skrämmande faktum att helt vanliga svenskar tar en söndagspromenad till vallokalen och röstar på SD. Alltså på riktigt. Vanliga mammor, pappor, farbröder och tanter anser att det där med invandringen är ett stort problem för oss i Sverige.  

"Vi måste ta hand om oss själva först innan vi kan hjälpa andra." säger nåt stolpskott. Om jag skriker rätt ut i panik är det ingen som vill lyssna förstås, men ibland känns det som det enda jag vill göra. Hur kan man vara så trångsynt, snål och världsfrånvänd? 

Att en vuxen människa kan tycka någonting om någon annan just på grund av etnicitet är för mig obegripligt. Har du läst en bok? Sett en dokumentär? Pratat med människor? Jag vill skaka vett och kräva SD-anhängare att tänka lite längre. "Om det var du..." 

För oss i Sverige handlar det om pengar. För familjer på flykt, och i många fall delar av familjer, handlar det inte om pengar. Det handlar om att överleva. Så jävla småsint av oss att ens diskutera den kostnaden. 

Om det var du. 

Vikten av att vara lättviktig

Jag har tänkt att det skulle vara så himla enkelt att vara nyttig när man tränar. "Det kommer ju liksom automatiskt" har jag sagt lite sådär självklart och som att jag vet precis.

Men nu vet jag i alla fall. Det kommer inte automatiskt. Inte ett jäkla dugg automatiskt utan snarare tvärtom. Jag är skithungrig. Hungrig när jag vaknar, hungrig efter frukost, hungrig efter lunch och vid middagen äter jag förstås för mycket igen. Garanterat för att jag varit så jäkla hungrig.

Nu har jag tränat några veckor och dom där resultaten borde förstås börja visa sig. Eftersom jag inte mätt en endaste kroppsdel så är det himla svårt att upptäcka nåt som ändrats, mer än att jag ser ungefär åtta år äldre ut just idag. (Imorrn hoppas jag att jag blivit yngre igen.)

Hur som helst. Jag börjar bygga upp en ilska mot det här att mitt mål är en viss vikt och att det målet blev sagt utan att jag ens blev tillfrågad. Okej att jag sagt att jag vill bli nån storlek mindre, men inte alls så att jag känner nån panik att det måste ske just nu. Just nu vill jag faktiskt bara träna och bli mindre fladdrig. Det är mitt mål. Sen medför kanske ofladdrigheten att jag blir lite lättare, men varför ska vi prata kilon? Who cares? Okej, jag är fullt medveten om bmi och att kroppen inte mår bra av att vara för tung, men just nu känner jag mej skitstark. Jag känner för (nästan) varje pass att någonting har hänt. Jag kan ta i på ett annat sätt idag jämfört med för några veckor sen. En himla härlig känsla. Men över den här härliga känslan vilar ett svart tungt moln.

Sen kan jag absolut erkänna att jag skulle ha vägt mej lika ofta utan det här målet. Jag skulle ha vägt och nojat och panikat och önskat att nånting skulle ha hänt över en natt, men det jag stör mej på är att det där inte var mitt mål. Det var det mål hon tyckte jag borde ha. Och det är förstås inte ett slutmål utan ett delmål. Och förlåt förlåt. Jag vill inte vara en sur skitkärring. Jag är mest bara frustrerad och orolig och tjock.

Jag borde ha gått ner i vikt nu. Inte skitmycket men nånting. Enligt pt skulle min kropp svara på träningen direkt. Men tydligen trycker min kropp bara på upptaget eller har på ljudlöst och fattar inte att nånting borde hända. Hittills har jag bara gått upp. Och muskler är tyngre, I know, men tiden går ju liksom. Snart är det dags för omvägning och ska jag då behöva stå till svars för nånting? Nej, det är självklart att jag inte behöver, men jag är rätt säker på att det är den känslan jag kommer ha. Hua.

Jag ser Biggest loser framför mig. Hur jag måste dra av mej tröjan och ta dallersteg upp på en scen för att se ett plus på vågen. Pt är überbesviken och jag försöker förklara mig medan alla himlar med ögonen och mumlar om för stora portioner och chokladbitar som man förstås inte kan äta om man vill gå ner i vikt. Men jag är skitduktig även om det inte syns. Jag lovar.

Ljudallergi

Igår var jag till doktorn med mitt öra. Ju fler jag pratat med, desto säkrare har jag blivit på att hela hörselgången varit smockad med vax. Eller hur säker var jag nu igen? Hör jag bra? Eller hör jag dåligt? 

Blev tvungen att gå tidigare från jobbet och alltihop kändes urlarvigt. Okej, jag är alltså en sån som går till läkaren på grund av lock för örat. Pinsamt. Och var det inte dessutom så att det släppt lite. Eller? Jag svalde och tryckutjämnade och hoppade på ett ben och drämde hårt i bakhuvudet. Till slut blev jag bara mer och mer säker på att alltihop var inbillning. 

Farbror doktorn kikade in i örat. Tydligen var örat fint (?) men trumhinnan buktade inåt (??). Diagnos: allergi. Eftersom jag är frisk som en nötkärna i övrigt betyder det att jag bara är allergisk i ena örat. (???)

Men vem säger emot en läkare? Not me. 

Av nån anledning har jag alltid skitbråttom när jag är hos doktorn. Som att om jag stannar för länge bestämmer sej läkaren för att jag har cancer. Ut fort innan nåt hemskt händer. Istället för att ta det lugnt och ställa de miljoner frågor som dyker upp fyra sekunder efter jag gått ut genom dörren. 

Det kan säkert spela in att jag är där för att jag har en skämta-aprillo-sjukdom. Patient med lock för örat. Doktorn skakar på huvet och tänker "Skaffa dej ett liv!" Typ. 

Skit samma. Locket är kvar men har lättat något. Tror jag. Oklart hur jag egentligen mår. Eventuellt är öronen helt normala men jag lider av schizofreni. 

Orättvisor

Just nu har jag ont i magen över hemskheter som händer runt om i världen. I samma ögonblick som jag klagar över ett simpelt jäkla lock för örat tar någon sitt sista andetag. Slutklagat från mej som har jordens bästa familj. 

Vuxet

Sambon och jag drog till storstan igår. Shopping, "Ägd" med Schyffert och Lindström, mängder med god mat och en natt på hotell. Allt detta utan ett endaste litet barn. Otroligt härligt att få prata hela, långa meningar med varandra, till och med diskutera saker och ting, utan att bli avbrutna en endaste gång. 

 

Borta bra men hemma bäst. Ungjäklarna är ena underbara rackare. På ett dygn samlade jag ihop ett ont-i-magen-längt och nu sitter jag i soffan med en sovande lilltjej på mej och vill inte släppa. Vad jag är lyckligt lottad. 

Imorrn börjar en riktig arbetsvecka efter flera kortisar. Känns helt ok förutom att jag haft lock för örat sen i onsdags. Helgens favvoord har därför varit "Va?" 

Dagen idag

Pappa har fyllt 80 med buller och bång. Fest med oxfilé och glass och kalas med tårta på tårta. Och blommor i långa banor. 

Snart åker syster med familj hem. Bara en sista stressig morgon ihop. Och vi har haft det fantastiskt. Nu längtar jag till Helsingborg i sommar. Och gråter några tårar för avsked är inte roliga. 

Idag jobbar jag, sen blir det ledigt igen med lyxinslag. Så mig är det inte synd om. 

Happy valborg! 

Öppna ögon

Åttaåringens öga är helt okej. Jag hade kunnat gråta av glädje när hon kom in i morse och blinkade som en tok men sa att hon inte hade ont. Bara att få se ögat var ju en fröjd. 

Så nu droppar vi ögonsalva men leker som vanligt. Tjolaho!

Men jag fick en nära-döden-upplevelse av att vara på jouren. Nu tror jag att alla ska dö och vågar knappt känna på kroppen för jag tror det ska ha bildats cancerknölar. 

Som grädden på moset hade jag en fästing igår. Vi trädgårdsarbetade på förmiddagen. Jag i cirka femton minuter och Mattias i ett par timmar. Men det är ju så tråkigt! Och äckliga djur överallt. Bevisligen. En jäkel sög ju flera droppar av mitt blod. Nu har jag ett rött märke där och väntar på tecken på TBE eller borrelia. Har instruerat sambon att ringa 112 så fort han inte får liv i mig. Varför jag nu måste säga det. 

Nu ska jag sova och sen stiga upp helt levande imorgon. Min to-do-plan. 

Naturen går till attack

Inatt drömde jag spökdrömmar om ett elakt träd och idag blev stackars Alice anfallet av ett. Efter supergod påskmiddag hos mormor och morfar piskade en gren till rakt i ögat och efter lång tids gråt och öppningsförsök åkte vi till farbror doktorn. 

Jag trodde på trolleri. Den magiska doktorn skulle skölja ur en pytteliten men ondskefull träflisa och simsalabim var hela världen happy igen. Men icke. 

Efter bedövningssalva och titt in i ögat konstaterade läkaren att det var ett stort skrapsår. Vi har fått ögonsalva som tydligen en halvskräckslagen mamma ska droppa i ögat 2-3 ggr om dagen. Och om det fortfarande gör ont om en vecka blir det ögonspecialist. Ont i en vecka? Ont i en minut är ju en minut för mycket! 

Så nu gråter vi här hemma. Över roligt påsklov som blir ett enda långt blundande. Över jobbiga droppar som kanske gör ont. Över solen som plötsligt blivit nåt att akta sig för. Och jag gråter en skvätt av lycka över hur friska mina barn trots allt är. Och för att det är förjäkligt att min gullunge skulle råka ut för nåt sånt här. 

Nu längtar vi till fredagen när roliga skåningar kommer hit och livar upp. Håll tummarna att det inte längre gör ont då. 

Målinriktad

Allvarligt. Jag är så extremt supersugen på det här nya livet som jag just kliver in i. I tanken är jag redan framme i det där vältränade stadiet, så jag blir nog lite besviken när jag får blodsmak i munnen och yrsel på seniorjumpan. Men nu är jag på väg. 

Idag träffade jag den överdrivet charmiga personliga tränaren som visade maskiner och informerade om hur mycket vikt och antal repetitioner jag ska klara. 

Jag har dessutom fått ett delmål som jag ska nå till midsommar. What? Jag blev helt förvånad. Tror du jag klarar det? Hon nickade självsäkert och jag blev så lycklig, djupt därinne. Om hon tror att jag klarar det så måste det ändå finnas en möjlighet att jag faktiskt gör det. Och det var liksom inget ryckpåaxlarna eller detärupptilldej. Nog för att det ÄR upp till mej, men om man säger det till mej så betyder det förstås att jag inte klarar det. Det var bara helt lugnt och hon räknade antal veckor och jovisst. Det klarar du. 

Jag tror att jag med åldern blivit räddare och räddare för mål. Det är så svårt att nå målet och när jag inte gör det blir jag bara besviken. Bättre att harva runt i mellanmjölksland och göra vardagssysslor utan att lyfta blicken från det trista och gråa. 

Men nu är det nya tider. Tre gånger i veckan ska jag träna. Minst. Med början om en timme. 

Tjolahopp! 

Spin of hope

Jag gjorde det! Jag gjorde det! Jag gjorde det! Tusen jobbiga saker bara sådär. 

Nummer ett: träningskläder. Hittade mina gamla cykelbyxor med inbyggd blöja och nån noppig t-shirt och kände mej totalt ocool. Men över då? Då ska man förstås ha nåt luftigt, nåt som kan kallas överdrag och inte 100% bomull som passar bäst till myskvällar. Men nåt annat hade jag inte. 

Nummer två: gå in genom entréen på gymet. Alltså som jag våndats över detta moment. Som att hela världen skulle titta uppifrånåner, peka och hånskratta. Och vad pinsamt att komma in och vara vilsen. Jag kom in och var vilsen och fick därför beskrivning var jag skulle ta vägen. Piece of cake. Vad var det att ha ont i magen över? 

Nummer tre: spinningen. Det var ungefär tio år sen sist, kanske mer. Känn på den. Tio ÅR. Och ändå gled jag in och bara ägde. Nej, nu ljög jag. Det var tufft, men ändå roligt. Och jag kände att jag hade kontrollen. När ledaren (som var överdrivet super!) bad oss växla upp, brantare backe, så kunde jag låta bli det. Mitt val liksom. 

I de tuffaste momenten kunde jag tänka på hur jäkla duktig jag är. Lovebomba mej själv. Den där runda tjejen med högrött ansikte och noppig tröja fanns det väl ingen som brydde sej om, mer än jag. Och jag var banne mej stolt över henne. 

Med soffan full av gullungar och cheezdoodleshjärtan

Pappan afterworkar med sina arbetskamrater men jag och barnen har ätit tacogratäng i sann fredagsmys-anda. Nu tittar vi på Prinsessan och grodan och myser i soffan. 

- Vilka underbara barn jag har! utbrister jag lyckligt. 

Femåringen, som är djupt insjunken i filmen: 

- Tack. 

Det du inte ser...

Dag ett utan socker gick riktigt bra. Jag jobbade kväll och på jobbet har jag ingen vana att äta godsaker så jag hade ingen tanke på det alls. När jag kom hem tog jag en stor kopp te och kände mej duktig och lite vuxen. Gör av någon anledning alltid det när jag dricker te. Det är sunda människor som dricker te. Folk som är nöjda med att dricka varmt vatten utan tanke på den där krämkakesemlan som jag åt i söndags. (Det var förr i tiden, då jag åt socker. Minns inte mycket. Mycket länge sen.) Hur som helst åt jag en macka lchf-style till också, så så himla yogalik var jag inte. 

I sängen låg sambon och läste tidningen. Sneglade dit och råkade se: DET DOLDA SOCKRET I DITT TE. För att vara säker på att slippa dolt socker bör du köpa te på lösvikt. Vad trött jag blir. Nu säger inte jag att jag mår sämre av den där lilla sockerkonsumtionen (jo fan!) men jag vill välja själv. Och idag, till skillnad mot exempelvis i söndags, väljer jag osötat. 

Ointressant satsning

Okej. Ingen bryr sej och alla har tröttnat på 5-2, lchf och Viktväktarna. Jorå. Jag vet. Men nu har jag ätit helknäppt ett tag. Jag har återigen fastnat i det där sockret. Jag är sötsugen flera gånger om dan. Står emot ibland. Äter ibland. Och mår inte bra. Huvudvärk, trötthet och deppighet. Det här går ju inte. Så nu blir det sockerfritt. 

Hade tänkt starta nystarten med en härlig vårspringtur men våren ställde visst in. Man får lätt ett sug efter choklad när det snöar. Men icke för mej. Nån ruta mörk choklad är godkänt men inget molätande. 

Där var planen. Som att nån bryr sej. 

Sista vab-dagen i mars?

I morse sov Tyra som en stock trots att Arvid babblade utan förmåga att viska. Hon brukar annars vakna av minsta lilla ljud eller rörelse. Efter ett tag gick jag ändå upp en sväng. När jag kom tillbaka till sovrummet satt hon upp, kvittrande glad som alltid, men med stängda ögon. När jag kom närmare såg jag att högra ögat var öppet någon millimeter så hon lutade helt enkelt huvet bakåt och kikade ut genom gult klibb och klet. 

Vi har ägnat dagen åt lite städ och stök. Tyra stökar. Jag städar. Emellanåt tar hon min hand och leder mej till soffan. Hon hämtar fjärrkontrollen, pekar på teven och beordrar. Då tittar vi på tv en stund, läser nån bok, matar nån drake eller docka. Sen börjar jag städa igen och Tyra stökar vidare. 

Ibland säger hon "Appa!" Det betyder papper. Då vill hon ha näsan torkad eller torka den själv. 

Så nu vet du vad vi pysslar med. 

Sjukt frisk.

Vi har jubileum här hemma. Snart en månad med sjukstuga. Det firar vi med att dunka skallen i nån tegelvägg, halka i duschen eller kräkas i soffan. Oklart ännu. 

Jag är uppriktigt förvånad. Att det dyker upp nya sjukdomar. Och gamla fast på nästa person. 

Hur som helst är det inte synd om oss. Under de snoriga näsorna, värkande örona och trötta kropparna finns finfint fungerande kroppar. 

Igår såg jag ett av mina favvoprogram Husdrömmar. Blev påmind om hur jäkla skitsamma det är med de där extrakilona, neverending plockandet här hemma och den tomma plånboken. Alla drömmar om husbil, Thailandsresor och megabalkong. De drömmarna har vi tillsammans. Och vi är friska även om vi just nu är sjuka. 

Sjukstugan utökar

Igår fick Lillgrabben ont i örat. Tårar trillade, ömsom gnyende, ömsom skrikande och Alvedonen verkade inte förrän efter cirka hundra år. Hua. Det finns inte mycket värre än maktlösheten när ens barn har ont. Men när väl värktabletten upptagits av den älskade lilla kroppen så var han pigg och glad på bara några minuter. 

Och Lillfia skallade mej extra många gånger på småtimmarna. Hon har fått feber och kan då inte ligga still utan sätter sig upp och kvider lite och somnar väl eller bara bestämmer sej för att kasta sej bakåt rakt på sovande mor är en ypperlig idé så jag är förvånad att inte mitt huvud har serietidningsbulor all over. Den där smärtan som dessutom kommer när jag sover. Jag vaknar och svär och fräser och lyfter Tyra tillrätta lite mer mot mitten av stora sängen. Och man skulle kunna tro att jag skrämmer henne med min antimammakärlek men hon sover som en stock och bryr sej inte om min oerhörda smärta (eller ovårdade språk). 

Okej. Jag överlever. Men en stund senare händer det igen (AJ!) och igen (AJ SOM FAN!) och igen (MEN VAD I HELVETE!) och likförbannat är det förstås inte febriga mamman det är synd om utan det febriga barnet. (Denna orättvisa!) 

Nu har jag fått i henne en skvätt flytande alvedon. Hon trodde det var nån smaskig saft i litet gulligt plastglas och drabbades av uäck-anfall så fort smaken nått hjärnan. Så var det med det. Bara att slänga den flaskan för försöket att täcka över medicinsmaken med skogsbär har definitivt inte lyckats. 

I min familj kör vi med mortlad alvedon blandad med glass. Nån natt har jag i desperation även adderat chokladsås och det är ett kärt minne här hemma. Äta glass med chokladsås mitt i natten utan att borsta tänderna efteråt. Ljuvligt. Värken i örat (som det handlade om den gången också) är bortglömd. Jag är så mycket smartare än barnmedicintillverkarna. 

Men vad i... Nu kom Arvid och slog sej ner här bredvid och kastade sitt tegelstenshårda bakhuvud rakt in i min bebismjuka panna. AJ!!! Från och med nu bär jag hjälm. 

Alla undrar väl?

Hur jag mår. Men herregud. Feber inatt igen. Känns som jag blir sämre och sämre, inte tvärtom. 

Idag (igår egentligen) missade jag bokrean också. Fast det är skitsamma för vi har noll kronor på grund av att jag bidrog med nästan nada i lön. Hur tråkigt? Men fler böcker är kanske inte vad det här hemmet behöver. (Jo. JO. JO!!!) 

Och för ett år sen var det packning inför en månad i Thailand. Tänk om man kunde backa och uppleva en enda av dom där softisdagarna igen. Och varför befinner sig cirka alla i mitt instaflöde på Koh Lanta just nu? 

Nu tänker jag läsa bok med risk att väcka lillskruttan som är på besök (ungefär jämt) i vår säng. Living on the edge Mossbergsfruganstyle. Jag borde väl sova men nu har iprenen kickat in och jag svettas onormalt mycket. Igen. Hua. 

Gomorron! 

En grå måndag

Jag har skrutit och känt mej genomsund och därmed oövervinnerlig. Jag har hoppat upp, glad som en lax, på morgonen och duschat mej frisk. Nemas problemas. Servat sjuke sambon med Ipren och lagt en extra filt över täcket. Så iväg, med ett gäng kids till dagis och sen vidare till mitt roliga jobb. Berättat för arbetskamraterna om mansförkylningen där hemma med ett litet skratt. 

Och nu. Trots att jag sagt att jag ÄR frisk så har jag likförbannat feber och ligger som ett slakt. Vad i... 

Så nu kan alla sätta sej ner och rynka pannan och säga: "Men stackars dej!"

Från oform till knallform

Blev så inspirerad av helgens skidstafetter att jag snörade på mej joggingskorna. Gjorde allt för att outfiten skulle sitta på plats men fick till slut ge upp. Vilken jäkla anledning att sluta springa! Det brukar vara konditionen som sätter stopp, inte nertrillande löpartajts. Nu vill jag gråta och banka tjockskallen i väggen en stund, men det blir ingenting bättre av, så jag skippar det och väntar på kosing så jag kan köpa nya tajts. 

Löparmodet? Wake up! Okej att det är härligt med slankkroppen i tajta kläder. Jag köper det. Men mitt dallriga passar bäst istoppat i kläder där det inte syns. Och där dallret stannar kvar utan att jag behöver vara orolig. Det måste väl finnas fler av samma dallriga art som jag. 

Men min bästis Michael Mosley berättade igår att en minut om dan kan räcka. Och en minut kan jag tokspringa utan att tajtsen hinner ramla ner. 

------------

Måste bara skriva: årets OS-ord: knallform. Alla är i knallform. Det syns så väl att hen är i knallform. Vi har ju sett tidigare att hen är i knallform. Här kommer hen åkande - i knallform! 

Årets mål: att bli i knallform. 

Utifall nån undrade...

Alla hjärtans kväll firades med bio. Inget animerat här inte som det brukar vara på bio för mej. Nu var det ett gäng gubbar som drog vitsar samtidigt som de åkte Europa runt i en cab. Nej, det var ingen feelgoodroadmovie utan här var det en sann historia under andra världskriget. Lite folk som dog, jovisst, men alltid med en glimt i ögat. Jag och sambon fnissade åt larvigheter och på slutet nickade jag till och med till. 

Väl hemma hade minstingen just somnat och vår sjukling bad om att få gå i säng direkt. Beybladekungen ville bara leta försvunna beys, men blev beordrad i säng han med. Och snälla barnvakten åkte hemåt. 

Idag har vi vrålat åt Kalla. 

Lite visdom.

Fredagsmys igen. Livet går undan. Jag gör allt för att hänga med. 

Livet på jobbet har plötsligt blivit så mycket roligare. Att få varierade arbetsuppgifter är värt så mycket mer än både smörgåstårtan och krämkakan som förgyllt arbetsveckan. Och återigen, jag tjatar väl, men alltså 80%. När Gud skapade himmel och jord och arbetsveckan så är jag helt säker på att han menade att vi skulle jobba 80% men sen blev det lite vajsing med budorden och procenttalen kanske försvann eller nåt. Nåja. Lord, I hear you! 

Nackdelen med mitt nya arbetsliv är att jag tjocknar. Jag trodde jag skulle bli slank liksom per automatik när jag reste mej ur blöjhavet och blev karriärkvinna, men icke. Jag äter så det pyser ut ur öronen på mej. Och det nya livet börjar till veckan för evigt. Jag tar tag i det till veckan. 

Men våren är på intågande (om ett par månader, jag vet, men tiden går fort när man har roligt) och då ska jag ut och tokspringa igen. 

Leve livet. Hipp hipp hurra hurra hurra hurra! 

Vad blir det för mat?

Vi ska planera bättre. (Har ni hört den förr?) Den här gången handlar det om maten. Från och med nu får vi aldrig gå och lägga oss utan att bestämma vad vi ska äta dagen efter. Nu går jag ut hårt och gör en lång lista med smaskiga rätter vi vill äta framöver som vi kan välja och vraka ur. 

Och som den underbara mor jag är, vill jag förstås att mina barn ska vara delaktiga i matlisteriet. 

"Hörrni, ungar! Ni säger, jag skriver."

Pannkakor och våfflor förstås. Alice röstar på stuvade makaroner och korv, Arvid vill ha makaroner och bacon. Pasta och ost&skinksås förstås. Får man välja plättar också? 

Listan växte snabbt, men till slut kände jag att jag måste komma med lite egna förslag för att maten skulle innehålla lite vuxnare rätter. Sparrissoppa med laxtärningar möttes av jubel. Köttfärslimpa med potatis. Jaaa! Kyckling med curry och ris. Yiiiihoo. 

Hädanefter kommer middagarna bli en enda lång happy fest. Jag kommer bli tvungen att ransonera maten. Kanske tipsa ungarna om att man kan slänga ärtorna på golvet också, inte bara i munnen. Själv brista ut i ett "Gud vad äckligt!" för att stilla den lyckligafamiljenkänslan som annars blir för intensiv. 

"Pyttipanna också." säger Alice. 

"Men det gjorde jag ju i veckan och ingen åt."

"Ja, just ja."

----

För att verkligen starta på rätt sätt börjar vi med att äta mat på Leklandet Delfinen. Skitdyrt och minsta möjliga näring. 

Han och jag är släkt.

Lillgrabben briljerar i mer och mer kunskap. Helt plötsligt förstår han när vi pratar engelska. Green, red och yellow förstår han på en gång. De andra orden kan vara lite kluriga (om inte det handlar om nån form av superhjältekraft - där sträcker sig hans visdom väldigt mycket längre än sin mors). 

Och igår började han rabbla månader. 

"Mars, april, juli, februari, trebruari, fyrbruari och fembruari." Perfekt. 

Idag är dagisbarnen och pappsen lediga så jag anser mig ha all tid i världen och börjar därför blogga. Detta lär jag få ångra. 

Verkligheten knackar på.

Iiiiiiii. Det är måndag morgon och jag ska upp till en hel arbetsvecka. Kan du tänka dej! 

Slipper dock det jag haft mest ont i magen av. Lillmyris ska inte på dagis pga lite hängig igår. Pappsen håller ställningarna. 

Jag firar nya livet med en ny tröja och supersmaskig lunchlåda. 

Snabbspola.

Gud vad jag önskar att jag läste snabbt. Att jag kunde ta upp en bok och läsa ett par timmar, slår ihop den och den är slut. Kanske till och med minnas några namn och det mesta av historien i flera år efteråt.

Men jag läser ursakta och oftast är det ungefär tjugotre rader sen snarkar jag. Kvällen efter måste jag förstås läsa om dom där tjugotre raderna och kanske hinner jag två till men sen somnar jag. Tråkigt! 

Läste just ett blogginlägg av Lotta Olsson som skriver bokrecensioner i DN. Hon hade läst om Varsel av Stephen King inför släppet av fortsättningen. Hon sträckläste den en kväll och efteråt måste hon läsa en ungdomsbok för att liksom lugna ner sej. Sen kunde hon sova. Lite som när man ser nån lite för läskig film och måste avrunda med en sitcom för att kunna släppa värsta skräcken. 

Jag är inte kapabel till sträckläsning. Jag somnar som en bäbis även om det är otroligt spännande. Och om jag skulle börja på en bok ikväll skulle jag få sträckläsa ända in på förmiddagen för att komma till slutet. Det är ju där skon klämmer. Jag är en slowreader. 

Som segast är jag innan jag kommit in i boken. Ibland kan det ta ett tag. Men när det öppnar sig och jag hamnar i flowet - det är alltid värt det! 

 

Ser du en lässnabbare-utbildning så anmäl mej snabbt som ögat. Jag har en hel värld av böcker som väntar på mej. 

Reality bites.

Sista föräldralediga dagen. Imorrn jobbar jag min vanliga finfredag och på måndag börjar verkligheten for real. Jag är då en (halv)hårt arbetande trebarnsmamma. Liksom på riktigt. Som lämnar ungar på dagis och skola och som är vuxen om dagarna och har rena kläder och som faktiskt är en av alla andra på jobbet. 

Satt med lillskruttan i famnen och berättade om dagens lämning på dagis för sambon. Plötsligt började Tyra gråta hjärtskärande och klamra sej fast runt min hals. Så nu har jag ännu lite mer ont i magen inför dagislämningarna som kommer. Och det kommer ju en del om man säger så. 

(Men självklart har hon det jättebra utan mamma. Och jag har varit så lyckligt lottad som har fått vara hemma så länge. Och jag vet att det egentligen heter förskola.) 

Kostnadsmedveten avkomma.

Reklam för falukorv. Lillkillen sitter klistrad. Utbrister:

-Tie kroner?!?!! Men guuuu va billigt! 

(Okej. Man kanske skulle ha varit där. Och man kanske ska vara lillkillens mamma för att uppskatta fullt ut.)

Duger du? Inte rå.

Ett par i Ö-vik har ätit lite för mycket under helgerna och undrar nu hur sjutton de ska komma i form och bli piggare. Det finns ingen som tar upp den frågan. Tidningarna verkar inte vara medvetna om problemet överhuvudtaget. Som tur är rycker Cooptidningen ut, annars vet man inte hur det slutat. Chokladbolldiet, fasta på sockerdricka eller kanske BigMac&co-bantning. Strips är så långa och smala. Säkert blir man skitlång och extremsmal om man bara äter det, tänker Ö-viksparet och äter till det svartnar för ögonen. 

Nej, som sagt. Coop hade en massa råd och som tur är dyker Amelia Adamo upp som gubben i lådan med tre supertips. 

Tips 1: 

- Ät allt, men minska portionerna. 

Okej, den där första kan väl vara rätt ok, även för ironiska generationen. Fast den låter förstås enklare än den är. Nog har man väl stått vid chipsskålen och tänkt att "jag tar bara en" och åtta minuter senare vaknar man upp till ljudet av gråtande barn med tom skål, oljiga fingrar och en konstig smak i munnen. Men skitsamma. Livet är inte alltid enkelt. 

Tips 2:

- Sätt en mindre fördelaktig bild av dig själv på kylskåpsdörren. Ett effektivt sätt att stoppa småätandet. 

Javisst. Och ett effektivt sätt att få någon som är rätt nöjd med sig själv att inte längre vara nöjd. Varför inte det omvända? En bild där jag är skitsnygg är väl roligare att glo på när jag är i köket och borde väl ge samma signaler i hjärnan som Adamo vill ge mej. En påminnelse att jag ska ha dåligt samvete när jag äter. 

Tips 3:

Göm godiset. "Ofta gömmer jag det så bra att jag inte hittar det igen." säger Amelia. Va? säger jag. Kan man glömma en 200grams chokladkaka som ligger där under riset och bulgurn i skafferiet? I så fall ska jag nog vara rejält proppmätt eller sitta med en annan 200grams chokladkaka i soffan. 

Så varsågod att äta från dockskåpstallrikar, fototapetsera köket med fulbilder på dej själv och köpa hem mängder med godis som du murar in i väggen, syr in i fodret på soffkuddarna eller slå två flugor i en smäll: platta till gottat rejält och spackla in under fototapeterna. Ät därefter ingenting. Du kommer kunna ligga i likkista storlek extrasmall. Jippi! 

Tjugohundrafjortonde gången gillt.

In med det där gamla söndertuggade tuggummit utan smak. För nu är jag här igen med samma gamla hälsotjat. Men 2014 alltså. Vilket jäkla år det blir! Elin kommer bli piggare, gladare och smartare än nånsin. Ska vi slå vad? 

Jag startar med nougatkaka och en febergosig ettåetthalvtåring. Och så några syskon- och kusinbråk på det. Och samma spännande bok som 2013. 

Jag läser "Gone girl" av Gillian Flynn och jag har nästan dåligt samvete varje gång jag ser den tjocka tegelstenen. Den där stackars försvunna tjejen irrar i bästa fall runt och fryser i en kall skog mitt i natten eller sitter i sämsta fall fastkedjad i en källarvåning som bara den galna mördaren känner till och blir torterad. Jag måste försöka släppa henne fri snart genom att läsa slutet. Hälsoåret 2014 kräver lite hederlig styrketräning och att läsa den här tunga boken är en bra början. 

Gott nytt alla (två) läsare!