Köpte ett citronträd igår. Vill bara visa det för pappa.
Fick snälla ord av en lärare. Vill bara berätta för pappa.
Det hade visst snöat lite inatt. Vill prata väder med pappa.
Någon hade lagt ut en bild på hur det såg ut för ett år sedan med blommor och gröna gräsmattor i slutet av mars. Tänker på pappan som inte hunnit ramla i slutet av mars.
Tänkte att jag kunde göra en räkcheesecake i påsk. Vill bara bjuda pappa.
Jag får tvinga mig själv att tänka på den kalla pappan som låg stilla i ett bårhus med en mager näsa jag inte kände igen. Den riktiga pappan som skrattade så att han grät och ordvitsade till vi blev galna saknar jag så magen vänder sig ut och in. Jag hör det knarrande golvet och sucken och hur jag än vet det så är det inte sant. Det kan inte vara sant.
torsdag 26 mars 2015
onsdag 25 mars 2015
Men inte skulle ni ha köpt till lilla mej!
Jorå. Nu har man jobbat sista dagen på jobbet och kommit ett kliv närmare ett nytt liv. Ett annat liv.
Jag hade haft ont i magen inför den där sista dagen. Funderat på hur jag skulle reagera när folk samlades vid min plats och överräckte den där presenten som de skramlat till. Någon blomma och ett kort. Ett lycka till. Och jag skulle säga tack så mycket och någonting klokt kanske. Någonting om hur jag har trivts med alla kollegor och att det känns tungt att sluta men ändå roligt eftersom jag går vidare mot något nytt.
Men under dagen var det fler och fler förvånade miner. Det var ingen mer än de jag själv berättat för som visste om att min kundservicekarriär närmade sig sitt slut. Det var ingen mer än jag som tyckte att det var en förändring på g. Det var absolut ingen som hade tagit initiativ till något skramlande.
Jag blir full i skratt när jag tänker på hur larvig jag varit. Hur mycket viktigare jag gjort mig på jobbet än vad någon annan har tyckt. Den senaste tiden har jag jobbat en dag i veckan och folk har väl liksom redan trott att jag slutat. Jag har kommit in och sagt hej och babblat skola på fikarasten, medan de andra mest har tyckt att jag borde ge upp. Dra.
Okej. Nu har jag dragit och jag känner mig så full i bus. Det känns helt tokroligt crazy att jag verkligen gjort det. Och härligt att jag satsar hundra procent på något nytt. Och bara jag skrivit färdigt den här tentan (som jag just nu borde skriva på och inte det här) så ska jag köpa en bukett tulpaner till mig själv. Lycka till!
Jag hade haft ont i magen inför den där sista dagen. Funderat på hur jag skulle reagera när folk samlades vid min plats och överräckte den där presenten som de skramlat till. Någon blomma och ett kort. Ett lycka till. Och jag skulle säga tack så mycket och någonting klokt kanske. Någonting om hur jag har trivts med alla kollegor och att det känns tungt att sluta men ändå roligt eftersom jag går vidare mot något nytt.
Men under dagen var det fler och fler förvånade miner. Det var ingen mer än de jag själv berättat för som visste om att min kundservicekarriär närmade sig sitt slut. Det var ingen mer än jag som tyckte att det var en förändring på g. Det var absolut ingen som hade tagit initiativ till något skramlande.
Jag blir full i skratt när jag tänker på hur larvig jag varit. Hur mycket viktigare jag gjort mig på jobbet än vad någon annan har tyckt. Den senaste tiden har jag jobbat en dag i veckan och folk har väl liksom redan trott att jag slutat. Jag har kommit in och sagt hej och babblat skola på fikarasten, medan de andra mest har tyckt att jag borde ge upp. Dra.
Okej. Nu har jag dragit och jag känner mig så full i bus. Det känns helt tokroligt crazy att jag verkligen gjort det. Och härligt att jag satsar hundra procent på något nytt. Och bara jag skrivit färdigt den här tentan (som jag just nu borde skriva på och inte det här) så ska jag köpa en bukett tulpaner till mig själv. Lycka till!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)