Xmas à la Mossbergsfrugan 2011.

En lista med jullåtar.

Inte mitt bästa inlägg.

Det här blir ett sånt där kryptiskt, tråkigt inlägg. Där jag knappt säger A och absolut inte B heller. Ingen blir lyckligare av att läsa detta. Jag blir inte lyckligare av att skriva det. Ändå vill jag säga hej.

Hej.

Kändisblogg.

Men håll i hatten. Bloggen är omnämnd i tidningen idag!

Det är DN Kultur som har ett stort reportage om min blogg och mina exakta formuleringar.

----

Så tokroligt skämt. Det var sambon förstås och det handlade inte om mig, utan om hans Wordfeudande.


The End.

Svartsjuka.

Min sambo har mobilen i högsta hugg. Hela tiden. Var jag än stöter på honom glor han in i den där skärmen. Han ligger i soffan, sitter vid köksbordet, står vid spisen, ligger i sängen, står rätt upp och ner i nåt rum varsomhelst och tittar in i mobilen. Så skriver han nåt och lägger bort den. En liten stund senare durrar den. Han rycker åt sig den och glor in i den igen för hundratusende gången den dagen.

Från början brydde jag mej inte. Jag tyckte till och med själv att det var roligt. Durrandet kunde då och då bero på mej. Nu är det andra som tar över.

Det handlar om Wordfeud, det moderna samhällets svar på tystnad. En mikrosekunds ingentingande kan snabbt bytas ut mot lite alfapetsfunderingar, svära lite över motståndarens tur med bokstäver och sin egen otur, höja handen i skyn för att fira det perfekta lägget som gett 48 poäng, fundera över fler ord med z i för att senare komma fram till exakt samma resultat som sist man funderade, bara några timmar tidigare.

När sambon funderar och pekfingersplacerar bokstavsbrickor i all oändlighet sitter jag och småsurar i andra hörnet av soffan. När det durrar vill jag hela tiden fråga vem det var, vad den lade och vad han egentligen tycker om henne. Oftast verkar det faktiskt vara honor.

Nu känner jag själv att jag måste skärpa till mej. Vår senaste dialog ekar nämligen i mitt huvud.

- Vem spelar du med nu?
- Åsa. Hon fick 42 poäng.
- Är hon bra?
- Ja, det är hon väl.
- Är hon bättre än mej?
- Njae.
- Du vill säkert hellre göra det med henne än med mej.
- Nej, så är det ju inte. Lägg du rå så fortsätter vi.
- Nej.

Jag wordfeudsurar. Big time.

Ring ring.

Under en arbetsdag pratar jag i telefon. Jättemycket. Hela tiden. En del är glada. Andra är arga. Ytterligare några är ledsna.

Det händer jättemycket på en dag, ändå händer det ingenting alls. Så många människor som passerar men på ett abstrakt vis som kan göra mig galen. Tyvärr tar jag inte åt mig när någon tackar mig för min hjälp. Däremot tar jag alltid åt mig när någon skriker åt mig att jag är helt dum i huvudet.

Idag hade vi skrivkurs. Tre timmars prat om substantiv och verb. Jag hjälpte definitivt ingen under dom timmarna, men ändå var det ren skär lycka.

Jag ville sitta kvar när kursledaren avslutade och tackade för sig. Dröjde kvar med pennan i handen.

Det sorgligaste är att inget av tipsen kommer jag egentligen ha användning av.

Tryckfel.

Trycket var det, ja.

Jag trodde jag skulle dö. Att min kropp sa byebye.

Jag såg framför mig när sambon pratade livetutanmamma med kidsen. Röda rosor på begravningen och tårar rulla över mjuk liten och skäggig stor.

Men jag vill ju inte dö.

Trycket över bröstet blev hårdare.

Den vanliga morgonstressen ger vanligt tryck.

Kalabalikstressen ger ont nu-dör-jag-tryck.

Tyvärr kalabalikstressar jag varje morgon. Mellan kvart över 7 och 8 är det madness. Sen kalabalikstressar jag vid hämtning också. Förhoppningsvis inte på jobbet.

Träffade doktorn. "Ursäkta. Kan hända att jag är på väg att dö lite här."

Snälla sköterskor pysslade. "Ligg ner en stund. Du får!"

Doktor stressarde. Tittade på tester. Lyssnade på andning.

Nej. EKG visade inget. Jag är frisk.
Puh. Men på nåt sätt blir det ett puh?

Och ekorrhjulet snurrar på.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Finito

Det räcker. Hela tiden. Det räcker.

Jag orkar inte med tjafs och för mycket av nånting på samma dag. Det räcker.

Jag antar att det är min energinivå som är ovanligt låg, men jag känner bara att det är tufft. Tufft att orka stiga upp tidigt, att väcka trötta barn som inte vill, att lämna barn som inte vill, som med stora ögon undrar varför.

Jag vill hoppa ur ekorrhjulet. Det där trycket över bröstet vill inte släppa. Varje dag undrar jag varför.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Tänt vare här.

Jag är ju väldigt ung. Det räcker med en blick för att inse hur fräsch jag är. Inte en dag över purungsstrecket liksom.

Därför kommer säkert den här informationen som en chock för många. (Typ för dej, Camilla, som läser det här.) Men trots min babylena hud, min ungdomliga figur och min aura av perfektionism har ett och annat ålderstecken börjat visa sig.

Jag menar inte åderbråcken. Det är inne med åderbråck i år. Härligt med färg. En modern tribaltatuering. Få förunnat.

Att jag alltid ser bekymrad och lite svullen ut på grund av rynkor och fetma är jag jäkligt stolt över. Tjockisar med rynkor är da shit!

Men nu börjar mörkret smyga sig in. Mossberget är lite dunkelt i stort sett dygnet runt. Jag tänder lampor. Matte släcker. Jag suckar. Matte ekonomitänker.

Flashback. Det här har jag varit med om förr. Jag i orange velourtröja och bruna manchesterbyxor med två smala tofsar på huvudet. I ett liv utan åderbråck, rynkor och fetmaskalle. Då var det mamma och pappa som hade samma diskussion. Pappa var snäsig och gjorde sej lustig över ålderstecken, mamma mumlade nåt om snål och gubbig.

Det var då. Nu är nu.

Sjukstugan.

Hemma igen. För tredje dagen den här veckan.

Igår kväll klagade lillfia över att hon frös och termometern visade 38,5. Det är i och för sej ett lotteri vad den där termometern visar, men mitt panntest (den gamla hederliga handen på pannan) varningsblinkade också. Efter alvedon och päronsplitt i soffan framför Idol mirakeltillfrisknade hon. En natts sömn gjorde kanske också sitt till. Så nu är det bara jag som ligger i soffan och hostar och fryser. Lägger på en extra filt medan hon klär av sej mer och mer. "Nej, jag fryser inte," protesterar hon när jag vill tvinga på henne åtminstone något litet plagg. Och försöker hon krypa in under mina filtar skriker jag högt och motar bort henne. Hon är iskall! Inte kan hon ligga under min varma filt. Då kan ju jag bli kall.

Gårdagens inlägg är skrivet under feberyra. Termometern visade 38,5 då också. Denna gång var det dock temperaturen i mitt öra som testades. Jag avrundade det till 40 och blev genast soffliggande i ett dygn. Men soffliggande tar inte alls bort halsont eller öronont. Jag blir bara jätterufsig i mitt fulfula hår. That's all. Och får lite ilskna blickar från sambon som luktar moppe när han kommer hem efter en lång dag på jobbet. Han undrar om jag ska vara hemma imorrn också. Jag svarar nej. Svarar alltid nej. Det är en reflex jag har. "Nej, men..." Också blev jag visst hemma en dag till.

Men imorrn är vi alla friska igen. Lovar.

Mysigt.

Inte en dag går utan att jag tänker att jag måste ta tag i det igen. Skärpa till mej. På med dom där förbannade löparskorna och bara göra det. "Det känns ju sååå mycket bättre efteråt," som alla frälsta säger. Håller inte alltid med. Ibland känns det för jävligt hela tiden. Före, under tiden och efter. Före eftersom jag ångestladdar och förstås slutligen måste. Under tiden - behövs ingen förklaring. Efter - för att jag känner att det aldrig någonsin finns en ände på det och för att det är så väldigt sällan som någonting känns lättare. Och sen kommer huvudvärken.

Jag börjar undvika dom där jeansen som jag ju lyckats komma i för bara några månader sen för att dom spänner så förjävligt. Har jag blivit allergisk mot jeanstyg? Är det därför min hud blir röd och full av märken i midjan?

Jag hinner knappt kliva ur bilen på gården förrän mysbyxorna är på plats. Härliga härliga mysbyxa. I dej kan jag nästan glömma att jag är en tjocksmock. Jag kan böja mej ner och plocka upp nåt på golvet utan att nån kan titta ner i skåran mellan skinkorna. Jag kan sitta ner med benen i kors utan att vara rädd att någonting ska spricka. Jag kan suga in magen och känna en liten glipa mellan tyg och hud, och därför inbilla mej att det inte är finito med mej. Nånstans, djupt inuti mej, finns en skinny bitch.

Min tjockiskropp kan jag faktiskt leva med. Nästan hela. Det är dubbelhakan jag inte kan leva med. Den gör att jag börjar fantisera om såna där hemma-skönhetsoperationer. Man drar i huden så det stramar, hämtar sen sin häftapparat och trycker. När blodet stelnat är det en enkel sak att sminka över klamrarna. När det lossnar är det bara att ta fram häftapparaten igen. Åååå så snygg jag skulle vara.

Har än en gång läst en artikel med Camilla Läckberg. Hon tycker det är skittråkigt att träna och gör därför inte det. Hon äter nyttigt.

JA! Det är precis min metod. Exakt min faktiskt.

Minus det där med att äta nyttigt.

Igenom.

Det finns människor som ger energi i massor.
Och det finns dom som tar.

Igår tog det slut. Nästan.

Jag var gråtfärdig.

Stapplade mej hem till köttfärspaj och sallad. Med mat i magen ser trots allt världen inte lika hotfull ut.

När sambon dök upp med studsmatta, modell cirkustält, och underbara barn skrattkiknade lossnade det sista tungsinnet. Det bottenlösa hålet fylldes med nyklippt gräs mellan tårna.

Jo tack. Jag mår bra.


Elin

Fräsching.

Sitter vid mitt skrivbord. Snackar med lite arbetskamrater. Skrattar stort. Kanske böjer huvet något bakåt mitt i flabbet, who knows.

Vinkar hej. Stressar till dagis. Hämtar ärliga ungar.

Lillgrabben pekar på min näsa.
- Mamma, hnor.

Okej.

Så här var det här då.

En minst sagt omtumlande dag.
Tråkigt - bölade på jobbet.
Skitkul - vårrusade. Sprang nonstop 5 kilometer.
Jag ÄR otroligt duktig.

Superskoj - bokade utlandsresa.
Mindre roligt - tittade yr.no direkt efter. Regn.

Glöm inte bort dom vi inte ser.

Det var Humorgalan på tv för några dagar sedan. Låter skitroligt. En hel gala med massvis av skoj.

Men alla skämt kändes fel. Efter att ha sett uppgivna barnögon utan energi eller ens förmåga att fästa blicken känns en parodi på SolsidanOve urtråkigt.

Jag har aldrig förstått det, men jag antar att det faktiskt är ett bra sätt att få folk att se det jobbiga som vi gärna blundar för och som kanske får oss att äntligen få tummen ur.

Bli världsförälder du med.

Det löser sej.

Vi väntar på besked från bossarna om vi får vara kvar eller ej.

För varje dag som går blir jag än mer halvgalen. Jag tycker jag märker hur någon undviker min blick, hur någon går en annan väg för att slippa möta mej, hur någon ser ut att ogilla mej bara genom att röra huvudet på ett visst sätt eller titta onödigt länge eller alldeles för kort stund eller bara se misstänksamt mycket ut som vanligt.

På kvällen somnar jag som vanligt, men vaknar några timmar senare och räknar. Räknar hur många gånger jag egentligen varit sjuk eller varit hemma med sjuka barn. Hur många dagar jag var ledig i jul och hur många extra dagar jag faktiskt tagit föräldraledigt. Räknar och räknar, men har egentligen ingen aning om om det har någon som helst betydelse.

Jag räknar hur många vi är som arbetar idag, hur många som skulle kunna sluta utan att telefonkön blir alltför lång (som om jag skulle ha en aning) och räknar räknar räknar.

Jag räknar hur mycket vi får om det blir a-kassa för mig. Jag funderar över vem som kan tänkas hjälpa mig vidare till ett annat jobb. Jag funderar över vad sjutton det finns för andra jobb. Jag funderar hur sambon skulle reagera. Jag funderar hur jag skulle reagera. Jag funderar hur jag ska se ut när jag ska berätta för alla att jag blivit uppsagd. Tyvärr. Dom ville inte ha mej kvar.

Också försöker jag skaka av mej det. Varför ta ut olyckan i förskott? Jag är positiv. Sån är jag. Alltid positiv.

Men tänk om...

Också tar vi hela skiten ett varv till.

Rumpkrymp.

Jag har blivit mindre. Man kan inte tro det när man ser mej, men jag har banne mej blivit mindre.

I helgen fick jag det bevisat. Men inte på det sätt jag drömmer om. Att någon förundras över snyggElin och jag bara stortrivs och glider runt i min tajta klänning och är allmänt skitsnygg.

Nope. Så var det inte.

Det var storhandlingsdags i sommarvärmen som överraskade oss i påsk. Jag hoppade in i jeanskjolen utan strumpbyxor under. Härliga tider. Hejdå la familia. Mamma ska fylla kundvagnen med nyttig mat.

Stormar in i butiken med stora steg med mina älsklingslåtsasHasbeens på fötterna och kundvagn i händerna. Det känns lite konstigt på rumpan men jag stormar vidare. Jäklar, trosorna sitter banne mej inte bra. Storstegar vidare och för varje steg känner jag hur trosorna hasar yttepyttelite till. Tar lite mindre steg med lite mer putrumpa för att minska katastrof men känner ändå att det händer grejer.

"Men heeej!"

Helvete.

"Heeeej!"

Står still, pratar, ler och likförbannat hasar det. Försöker ställa mej med handen lite lätt (men egentligen tokpressad) mot baken. Lite nonchalant (paniiiik!) sådär.

Äntligen ett litet byebye. Mina ögon som irrade fram och tillbaka efter bästa draupptrosor-ställe och mitt stela leende kanske inte inbjöd till något längre samtal.

För att trosorna ens ska vara kvar får jag ta breda steg till närmaste skymda hörn. Och var är alla skymda hörn när man behöver dom? Breda sidosteg och handen innanför kjollinningen. Trosorna går inte längre att nå.

Snartsynsdom. Snartsynsdom. Snartsynsdom.

Jag säger inte var jag stod, jag säger inte riktigt hur jag gjorde, men upp åkte dom. Nu är dom slängda och jag måste alltså köpa nya trosor i en mindre storlek. Yeeeey!!

Avtjockisifiera mej.

Det är jättebra att jag har börjat träna och att jag tänker på vad jag äter. Att jag är medveten. Jätteskönt. Jättebra.

Men det här dåliga samvetet som förföljer mej dagarna i ända kunde jag lätt vara utan.

Nu spelar det ingen roll vad jag äter. Allt är av ondo ungefär.

Och nu är klockan över nie en fredagkväll. Jag har druckit ettåetthalvt glas vin och ätit lite choklad och jag kan inte sluta tänka på att jag borde ut och gå. En rask promenad. Bara en rask promenad.

Jag vet att det här är sista steget på min NyaLivet-stege. Det har börjat hända litegrann. Jag kan ha lite kläder men är still going tjockis. Jag tränar och får dåligt samvete när jag inte gör det. Till slut äter det dåliga samvetet upp alltihop. Om jag inte orkade träna i morse kan jag lika gärna skita i allt och moläta allt ätbart som finns hemma inom sextio sekunder. Och har jag ätit allt det där så kan jag lika gärna skita i att nånsin röra mej.

Nu är det positivt tänkande som behövs. Jag har kommit en bit på väg. En yttepytteliten bit på väg, men dock åt det håll som jag vill.

Och mitt i denna öppnahjärtat-stund säger mobilen ifrån. En påminnelse från situps-appen. Är det någon som försöker säga mej nånting?

Så är det bara.

Just nu borde jag hänga tvätten.

Husvisning.

Vi har än en gång varit på visning.

Huset ligger efter en sån där gata som jag vill att mitt hus ska ligga efter. Lagom lantligt, men inte öde.

Direkt jag såg huset blev jag lite fundersam. Är det inte vänt åt fel håll? Liksom åt sidan. Nej, så har jag ju inte tänkt mig Huset.

Jag skakar av mej den larviga känslan och samlar ihop man och barn och går in.

Liten hall. Minus.

Vi går in i rum efter rum och medan jag tycker taket trycker och tynger så syret försvinner är sambon entusiastisk och uppåt. "Har du hört? Dom gör av med blablabla kilowatt-timmar. Ho ho!" (Blablabla i betydelsen skitnågra.)

Jag vill slå ut väggar. Jag funderar på om soffan verkligen kan få plats. Jag undrar var dom egentligen hänger tvätten. Funderar på hallen fylld med vinterjackor och overaller och dom skorna och dom skorna och dom skorna och dom skorna.

Tänker mig middagsbjudningar, som vi nästan aldrig har. Vi får äta i omgångar, med tvätten hängande över huvudet och jackorna på stolen. Kanske skorna på oss för att underlätta.

Efteråt i bilen på väg hem är det dags för summering.

- Vad tyckte du? säger sambon entusiastisk och ger mig ett uppmuntrande kläm på knäet.
- Jorå. Det var väl kanske lite små rum, säger jag.

Samtidigt som jag säger det vill jag trä en påse över skallen. Inte alls för att snälle sambon blir arg eller anklagande. Men jag blir så trött trött trött på mig själv. Varför blir jag aldrig nöjd? Här hade jag (kanske inte alls eftersom priset nog blev högt) chansen att få mitt lantliga lilla hem, men jag ser bara nackdelar.

Det är lätt att amatörpsykologa fram att jag egentligen inte vill flytta, men jag kan ändå inte tro att det är så. Jag är kanske bara en sån där bortskämd Argasnickaren-brud som behöver en rejäl utskällning med medföljande snorsnyft och bekännelser. Sanningen är att jag har läst en och annan inredningstidning. Och livet är aldrig en inredningstidning.

Tidspress.

Det var inte igår. Tiden springer ifrån mig. Varje dag går utan att jag hinner med en tiondel av alla mina måsten. Därför får dom saker jag verkligen vill göra, som att skriva, vänta till jagvetintenär. Eller ja, till en sån här dag.

Jag önskar att jag kunde sova 3 timmar per natt och vara pigg och alert likförbannat. Men efter barnen har nattats finns det inte mycket energi kvar i min urgamla tjockiskropp.

Jag läser ungefär en bok varannan månad. Eller är det var tredje? Bottenrekord.

När jag jublade över slutbokrea med 10 kronor per bok sade kloka femåringen: "Mamma du ÄLSKAR böcker. Men du läser dom inte." (Jag fyndade i alla fall en Nobelpristagarbok.)

Nej. Jag bara har dom och längtar efter att läsa. När kvällen kommer och barnen somnat och jag känner att jag borde städa igenom högen på skrivbordet, lägga in rena tvätten i garderoberna, betala räkningarna eller bara läsa en bok så räcker energin inte längre än till Arga snickaren eller American Idol eller bara till att zappa, zappa, zappa. Från och med nu ska jag göra lite mer av det jag tycker om.

Ointressanta ord.

Idag är det ledigt på Mossberget.

Det betyder att jag längtar efter mackor m smör och ost på så jag nästan exploderar. Pulverfrukost känns inte aktuellt.

Nej, det här funkar inte. Det blir lite pulver på jobbet, men nyttig lunch för det mesta och alltid mat hemma (något annat har aldrig varit aktuellt). Och mindre av allt.

Nu letar jag resultat. Tittar mej i spegeln och villvillvill. Drömmer om att sätta på mej dom där jeansen som jag knappt använt för att de sitter spricktajt på ställen de inte ska sitta spricktajt. Bläddrar i hmkatalogen och vill beställa snygga klänningar, fina linnen och klackiga skor. Men tiden står still. Jag ser ju likadan ut idag som igår. Mycket förvånande.

Min sängsurfning funkar inte. Blogga med galna kids i sängen är dömt att misslyckas. Men alla perfekta mammabloggare brukar ju göra så? Och lägga in nån puttenuttig krambild på morgonmys m mobilen.

Jag känner inte att jag vill dela med mej av vårt stökiga sovrum, med allt för många omaka kuddar, varvat med sambons kläder och två tjuriga barn som sparkas, nyps och rivs. Inte alls så puttenuttigt.

Nu ska vi äta frukost. Allihop. Mums.

Skål!

Idag har jag pulvrat.

Det är så pinsamt. Jag rusar in i köket, blandar snabbt och halsar i mej.

Allt gick jättebra fram till dagishämtning. Då var jag arg, ledsen och trött. Dom jag vill vara snällast och gladast mot, ge den största delen energi, dom får en sur skitkärring som skriker eller snörvlar.

Imorrn blir det bananboost inför overallpåklädning och middagsvägran.

Jag fortsätter fokusera på larviga målbilder.

Ja, vad i helvete.

Nu är det rivstart på det nya livet. Avslutade det gamla med varma mackor och de tre sista wienernougaten.

Imorrn blir det pulver, promenad och humöret från hell.

Det finns skitstor risk att det inte kommer lyckas, men nu tänker jag inte tänka så. Nu är det positivt tänkande.

Jag tänker inte vara stora tjockisen längre. Det är slut med det. Finito. Bye bye.

Det ska bli kul.

Men mest förjävligt.