Efter en stunds ajajaj-ande var hon här. Magi.
(Okej. Vill gärna dra den långa storyn om antal minuter mellan värkarna, om andningen på vägen till sjukhuset, om hur jag låg när jag krystade och om mackorna efteråt, men lämnar det till den som frågar.)
Nu lär vi känna varann, hon och jag. Tyvärr får vi göra det på sjukhuset eftersom hon har en infektion. Det är prover som tas, medicin som ska ges och nu får hon sola mellan svängarna.
Jag känner mej maktlös. Jag ammar och hon somnar äntligen. För att plötsligt ryckas bort för ett stick i lilla foten. Fylla rör (om än minirör) med blod. Sen är det vi två igen som ammar och ammar och ammar. Jag vill bara sitta med henne i famnen och prata och gosa, men nu är det den där eviga solningen. Hoppas hon får slippa den snart.
Vill att hon ska vara frisk och vi får åka hem NU, gärna igår, eftersom jag vill vara tillsammans med hela familjen förstås. Och en påhälsning på sjukhuset är jätteroligt men räcker inte riktigt.
Nog med självömkan. Fokus på att hon får hjälp och att det dessutom inte är så farligt. Hon mår rätt bra vad jag kan se. Tids nog kommer vi hem och får njuta fullt ut.
Hon är här!
