söndag 30 maj 2010

Min svärson.

Wild kids. Barnens Robinson minus det hemska utröstningsmomentet. Däremot innehåller programmet tävlingar på liv och död. Jag gråter varje vecka.

När Ola Lindholm dyker upp i rutan och talar om det stora äventyret sitter jag och Alice på helspänn. Jag har tvingat sambon att slå sig ner framför teven också. För att det kan vara starka scener så det kan vara bra att ha någon vuxen med sig.

Typ.

"Gud vad smal han är, Ola Lindholm." säger sambon.
Alice, 4 år:
"Jag tycker han är snygg, jag."

tisdag 25 maj 2010

Biggest baker.

Jomen visst. Hösäcken har rört sig ytterligare ett par gånger. Det går inte undan, men jag gör det i alla fall.

Och det är tack vare Bob och Jillian, tränarna i Biggest Loser. De himlar med ögonen åt bortförklaringar och ser igenom mig. Det där med benstommen är bullshit. Att muskler väger mer än fett är bullshit. Alla mina livlinor är bullshit. No more excuses!

Klarar människor som väger dubbelt så mycket som tjockisjag att springa på löpbandet halva dagar, så borde väl jag klara en yttepyttestund.

Men så var det det där med kosten. Jag måste verkligen skärpa till mej. Tänker jag efter jag ätit en bulle. En extra portion mat. En macka jag inte alls hade behövt. Och allt det andra.

Som om inte alla vanliga frestelser är nog så tillverkar jag fler. Varje gång jag ska försöka vara nyttig blir jag helt bakgalen. Jag bakar och läser recept jämt jämt jämt. Enbart onyttigt skit förstås. Bullar, tårtor, pajer, torra kakor, mjuka kakor, bakelsekakor, desserter. You name it.

När jag fastade back in the days, bakade jag mängder och frös in, samtidigt som jag drömde om att tugga. Tugga i nånting. Träflisor, blomjord, soffstoppning, vadsomhelst. Frysen pajade och allting åkte i soporna. De svältande barnen i Afrika grät extra tårar den dagen.

Och jag kom äntligen i dom där jeansen.

Tyvärr tappade jag den där disciplinen nånstans på vägen.

torsdag 20 maj 2010

Trettiofemårig hösäck påträffades efter joggingspåret.

Min fantasivärld är still going strong.

Jag tog alla mina kilon, stoppade elefantfötterna i joggingskorna oxå bar det iväg.

3 kilometer senare.

Pendlar mellan halvdöd och heldöd. Ont i ena knät. Huvudvärk. Törstig. Ansiktet är djupt lilarött.

Och kroppen är lika oformligt Barbamama-aktig som innan.

Tror ni att det blir "påtigen" om ett par dar? Det är nämligen det som är planen.

Lite som Bläckvard.

Har levt livet utan internet. Åskan pajade allt. Som livboj har jag haft min iphone så jag har inte varit helt utanför.

Men nu är jag tillbaka.

Huvudvärken sitter som ett pannband i bäbisstorlek kring skallen. Och jag har ingenting att säga.

lördag 15 maj 2010

Rosa.

Soligt. Varmt. Återvändardagspromenad. Korvmedbrödlunch på
uteplats. Fotbollsmatchspublik. Piggelin. Festis. Lekande barn. Nöjd
bokläsande mamma.

Resultat: Min blåvita kroppskulör har skiftat till en rosa nyans. Det
går att koka te på min panna. Och fr o m nu sitter mina glasögon
där de sitter.

tisdag 11 maj 2010

Tantvarning. Eller gubbvarning?

Idag gjorde jag nåt ytterst pinsamt.

Jag är gammal mackräv och kan alla mackskämt. Jag har fnissat artigt åt tråkiga gubbar med sina ordvitsar och fjanterier samtidigt som jag svalt kräkset och funderat om någon enda människa i hela världen kan tycka att det där skämtet är roligt.

Så idag. En macka rikare, på gott humör, dörrarna öppnas och jag ska just göra sorti när jag... ...tjolahopp!... drar en av dom där utråkiga, snustorra tristvitsarna.

Jag ser hur tjejen i kassan ler med munnen samtidigt som ögonen så jävla gärna vill rulla ett varv och sucka, men eftersom hon är ett proffs, som säkert är med om det här miljoner gånger per arbetspass, fortsätter hon bara le, nickar och säger "Jaa!"

Skämtet återges inte, av rädsla för att någon annan med noll omdöme ska undslippa sig det.

Jag gick ut genom dörrarna med högburet huvud, fram till bilen, öppnade bildörren, satte mej ner, sjönk ihop och sjönk ihop och sjönk ihop och sjönk ihop och sjönk ihop...

Längtan efter tomten.

Okej.

Jag tittar inte ens. Jag har bara Ugly Betty på i bakgrunden samtidigt som jag nattar barn, surfar, läser bok, hämtar sånt jag inte borde äta, smörjer in händerna, bläddrar i en tidning, ja, ni vet... Men likförbannat. När musiken kommer fylls jag med värme, genom hela kroppen, från magen ut i fingertopparna.

"Have yourself a merry little Christmas."

måndag 10 maj 2010

Fantasilös.

Jag har skrivit. Flera sidor. Text text text. Jag är helnöjd med mig själv fast det knappast blir ett storverk. Men det är sjukt roligt.

Tyvärr blir det ingenting bloggat. Det är liksom avstängt i den delen av hjärnan.

Men jag skriver det här totalt ointressanta för att inte bli bortglömd.

Nu vill jag skriva skriva skriva. Önskar bara att jag hade mer fantasi.

fredag 7 maj 2010

Mer musik.

Har ingenting att säga.

Men jag har gjort en jäkligt bra lista med covers. Lyssna och sjung med.

Länken har du här.

torsdag 6 maj 2010

Helvete.

Det försvann.

Det glada humöret. Självförtroendet. Idéerna. Lusten.

Puts väck!

Det krävdes bara en yttepytteliten kommentar, som inte ens hade med min text att göra, och nu är jag beredd att slänga allt och börja om.

Panik.

tisdag 4 maj 2010

Mer sånt.

Är det okej om jag gapskrattar en stund?

Jag är så jävla skitglad nämligen. Så jävla.

Nope. Inte gravid. Nope. Inte vunnit pengar. Nope. Inte fått ett jobb. Och nope nope nope nope till allt det andra.

Det är bara så att jag läser jordens bästa kurs där jag blir totalt överöst med pepp, pepp, pepp och beröm som gör mej generad men överlycklig i hela kroppen, ända in i inälvorna.

Och ibland säger jag saker som faktiskt betyder nånting. For real.

Jag är någon.

Och nu handlar det inte om tvättning eller städning eller blöjbytarskills. Det handlar om texter. Det handlar om sånt jag vill vara bra på.

Så just nu är jag skitjävlaglad. Synd bara att jag är genomtrött. Och svär för mycket. Annars hade jag kunnat skrivit nåt fantastiskt just nu. Read my lips: fan-fucking-tastiskt.

måndag 3 maj 2010

Gosebollen.


Lillgrabben har aldrig haft något favoritgosedjur, ingen älsklingssnuttefilt eller ens en napp.

Igår ville han absolut inte lägga sig i sängen utan sin boll.
Inte konstigt att man gör v-tecknet när man får sin vilja igenom.