Kol-14-metod kan behövas.

Mossberget har varit ett kräkinferno.

Det lämnar sina spår. Spår som behöver försvinna, så snabbt som möjligt.

Ikväll när kidsen somnat för dagen var det dags att hänga tvätt. Jag var säker på att det var ännu en hög nytvättade lakan men när jag öppnade luckan plirade ett par ögon ut ur tvättmaskinstrumman. "Titt-ut!" liksom.

"Men heeeej!" sa jag glatt med lite lagom bäbisaktig röst. Precis en sån röst man använder när man pratar med gosedjur.

Den nedkräkta gosekatten var nytvättad och i min famn doftade den bara gott från sköljmedel. Jag kände ett starkt behov av att hålla den intill mig, torka den lätt med en handduk så de små stråna stod rätt ut. Jag la den på torkställningen, släckte lyset och gick ut.

Gick några steg. Försökte leka vuxen. Försökte stå emot.

Men icke. Där kunde den ju inte ligga. Han fick sitta i hörnet istället, tillsammans med en mjukisnalle. Med en liten fleecefilt över sig.

Är det här normalt?

Drrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr...

Jag har köpt en vibrerande mascara.

Planen var att jag helt plötsligt skulle starta dagen med en liten make up. Fladdra med ögonfransarna och se lite pigg och fräsch ut.

Icke.

Jag har lite svårt att ta mej den tiden. Sen passar smink väldigt dåligt till mysbyxor och fläckiga tröjor. Även om jag gjort ett försök att se anständig ut så känns det ändå som jag misslyckas. Det är någonting som inte stämmer.

Hur som helst. När jag nu använder min nya superprodukt kan jag bara skratta.

Det kittlas.

Jag kan inte använda vibrationseffekten utan att fnissa och det medför givetvis att jag inte bara målar ögonfransarna.

Det är en jäkla tur att man är en naturlig skönhet.

Nostalgitripp.

Har målat en tredjedels barnsäng idag. Eller inte ens målat utan bara häftgrundat.

Målningen sker på den bortglömda tredje våningen. Den iskalla källaren där vi brukar stuva in gäster och där vi en eller två gånger i månaden har filmkväll. Men det är inte så himla roligt att hänga där eftersom det nästan går att förvara snöbollar året runt.

Här förvarar jag två supersamlingar. Mitt storslagna bibliotek och min underbara skivsamling.

När jag återser mina skatter pirrar det i magen av lycka. Jag lyssnar på låtar jag har tusen minnen till eller inte ett enda, ser fodral som gör mej fnissig eller tårögd. Jag målade några penseldrag till en låt, sprang och bytte skiva lite snabbt, målade nån decimeter till nästa osv.

Det var en rejäl nostalgitripp. Jag kunde nästan känna doften av Sofias mammas fiat eller känna tyngden av gigantiska axelvaddar eller värmen från solarielampan. Ja, ni förstår. Och vem är jag om jag inte skulle dela med mej?

Lyssna och minns lite du med. Klicka HÄR.

Vakuum.

Är det inte dags att skriva något riktigt smart nu? Någonting som aldrig någonsin har lästs någon annanstans? Någonting som alla vill läsa bara det att ingen ännu vet om det?

Jomenvisst.

Och det är det jag tänker göra.

-----

Men inte idag.

Grubbleri, grubblera.

Vid frukostbordet.
Alice, 4 år:
- När blir det sommar?
Jag svarar med en lång monolog om vår, sommar och höst. Om väder och vind. Om datum. Om kläder. And so on.
- Jamen, när blir det sommar? frågar hon igen.
- Det vet man inte.
- Pappa vet, säger Alice bergsäkert.
- Nej, inte ens pappa vet, svarar jag.
- Jo.
- Nej.
- Jo.
- Nej.
- Jo.
- Nej.
- Jo.
- Nej. Nej. Nej. Nej. Nej. Nej, säger jag jättesnabbt för att vara den som leder argumentationen.
- Mamma. Ät upp din macka.

En paus till.

Försöker skriva men det går inget vidare.

Fick en paus jag helst hade hoppat över. Besök hos tandläkaren.

Svalde en ipren innan jag lämnade hemmet och brast ut i ett rungande JA! på frågan om bedövning. Så jag fick så jag teg kan man säga.

Nu sitter jag med bortdomnad tunga, käke och ända ner i halsen. Om jag skulle somna tror jag att jag skulle kvävas. Det känns så.

Och jag väntade mej att se Elefantmannens long lost syster i spegeln. Men jag såg ut som vanligt. Bara lite vimmelkantigare. Lite skrajare. Lite dregligare.

Den snälla tandläkaren fick mig att lova att inte äta något på några timmar, för att inte bita mig i tungan. Och eftersom jag vet hur det är att bita sig i tungan och sy tillbaka den igen (Been there, done that.) så håller jag mig långt ifrån köket.

Nu skyller jag skrivkrampen på hungern och huvudvärken. Men det är nog inte hela sanningen. Det handlar om disciplin.

Den fattas mig.

Lördagsförmiddag på Stenö.

Okej. Så här i efterhand var det rätt mysigt med en dag på isen med familjen. Men just då.

Bakistrött.
Snorig Arvid.
Båda vill ha spaden.
Jag vill bara ha grillad korv NU. Fast hellre pizza förstås.
Solen lyser så det värker liksom bakom ögonen.
Sambon är så positiv att man nästan blir förbannad.
Jag sjunker igenom skaren och känner mej som en megajättekoloss.
Fjäderlätta sambon har nemas problemas. "Gå så här!"
Mina försök till kreativ supermamma funkar inte alls. Det går inte att göra kossor av kottjävlar när det är kallt.

Men tänk vad skönt det var när vi kom in igen.

Short Message Service.

Jag skickar nästan alltid långa sms. De är som små mejl för det mesta. Först ett hallåande. Sen en liten lägesrapport. Sen kommer anledningen till varför jag skickar. Och så ett litet avslut.

Själva syftet med ett sms är att det ska vara kort och rappt, men jag gillar att skriva långa meddelanden fram och tillbaka. Drar gärna små skämt, både riktigt roliga och urtråkiga torra ordvitsar.

Men det gör förstås inte alla.

Sambon svarar oftast ett kort: "Ja." eller "Om 25 minuter." eller "Dito." (om jag varit extra gullig). Hur roligt är det?

Men ibland har till och med slöa slappa jag kort om tid och svarar lite korthugget sådär. Med min nya telefon går det dessutom inte att sms-a med en hand som jag alltid varit världsmästare på. Då kunde jag byta blöja och sms-a samtidigt. Nästan.

När Arvid var i "får-jag-mobilen-annars-skriker-jag-tills-det-ringer-i-öronen"-perioden kunde jag skriva sms med mobilen bakom ryggen. Jag läste det färdiga resultatet lite snabbt och skickade medan jag gömde undan drömleksaken igen.

I helgen sms-ade jag med Träsktanten. Det var jag som inledde sms-dialogen när jag låg på rygg i sängen med två kids på säkert avstånd. Men när T vaknat till och svarat var hela förmiddagsruschen igång. Med frukost. Och påklädning. Letande efter handskar. Letande efter en sko. Letande efter bilnyckel. Huvudvärk. Bajsblöjsbyte mitt i alltihop. And so on.

Så jag svarade lite kort på nån fråga. Läste ett sms och tänkte svara när det lugnat sej. Och självklart försvann det ner i minnesslasken.

Dagen efter pratade jag med kompis S och det uppdagades att T trodde jag gick runt här och var lite sur på henne. Jag svarade ju så kort.

Så vad drar vi för slutsats av det.

Jag behöver en röststyrd sms-funktion.

Little old lady

De nya tagen går sådär.

Idag skippar jag gymbesöket och satsar på långpromenad i eftermiddag istället. Hur nu det ska gå. Jag måste köpa broddar om jag ska kunna hålla mej upprätt. Tyvärr passar det nog min look ypperligt just nu. Ser mej i spegeln och ser en gammal tant. Tjockisen har åldrats.

Snart blir jag 35.

Jag som har jättemycket att göra. Får nästan panik. Hur ska jag hinna med innan...?

Den biologiska klockan... Jag drömmer om fler barn. Åtminstone en liten till. Men då måste vi nog skaffa oss en hushållerska först. Och hur skulle en graviditet egentligen fungera på min slappkropp? Och tålamodet? Jag har svårt att klara av det dåliga samvetet.

Jag och sambon har drömt om en flytt utomland också. Bo i Thailand ett år eller nåt. Finns risk att vi måste stryka den drömmen från listan.

Jag skulle utbilda mig till XXX. Få en karriär. Göra någonting jag vill göra. Och göra det bra.

Superdupergården på landet. Med alla dessa djur (som av ett mirakel skulle alla allergier försvinna) och bullerbykids och nybakade bullar och nemas problemas.

Men här är jag nu. En tjock medelålders kärring med en gigantisk bekymmersrynka. Och en hel massa små.

Trots allt. Jag är faktiskt riktigt lycklig.

Evil Knievel.

Jag har tappat bloggartråden helt. Har ingenting att säga längre. Och det här inlägget vet jag redan nu kommer bli urtråkigt så läs bara om du har extremt mycket tid över.

Idag är jag nämligen extra nere för att vågen inte är på min sida. Jag vill bara svära och äta choklad. Sura och leva resten av livet i mysbyxor och bylsig tröja. Vara sådär massmördarpsykotiskt galen och sticka ut ögonen på alla vackra smala happy människor i tidningar. Perforera de perfekta taniga kropparna med voodoonålar för att framkalla fetma på dom hela högen. Alla dessa miljarders fettceller som bor i min kropp har flyttat upp i hjärnan och gjort mej ond. GAAAH!!!

Inte ett hekto gick jag ner. Och jag har kämpat kämpat kämpat. Nu börjar jag fundera över om jag tränat för mycket vilket så klart är helt uppåt väggarna.

Jag hade väntat mej ett Biggest Loser-resultat. Jo. Jag vet. Orealistiskt. Men med den här takten kommer jag vara normalviktig lagom till pensionen.

Nu är det alltså meningen att jag ska skaka av mej det där och ta nya tag.

Utmaning.

Nu har jag blivit bloggutmanad. Ja, det var ett tag sen, men jag har liksom fått bloggblackout. Skrivkramp. Hjärnan har inga idéer överhuvudtaget. Helt urblåst. Men...

Jag ska dela med mej av mitt privatliv. Hör och häpna! Så stoppa pressarna, Hänt Extra. Här har ni scoopet.

Så här lyder utmaningen som jag fått av Träsktanten och Stina:

- Bloggare som blir "tagna" ska skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själva samt ange reglerna för spelet. Sedan väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista med deras namn på sin blogg.

- Efter att det är gjort skriver han/hon en kommentar i de utmanades blogg för att låta dem veta att de blivit "tagna" och att de ska läsa ens blogg för mer information.



1. Jag är en samlare av ALLT. Böcker, cd-skivor (fast t o m jag har gett efter för den digitala revolutionen), tidningar, dvdfilmer, kläder, saker, saker och saker. Lyckan i magen håller i sej ett liiiiitet liiiitet tag (förutom i-phonen som gör mej superhappy varje dag).


2. Jag är urdålig på att städa men en mästare på att sortera. När hela huset ser ut som ett inferno väljer jag att städa kliniskt rent i besticklådan eller lägga alla tuschpennor i färgordning. Sen blir jag förbannad när ingen lägger märke till hur duktig jag har varit.


3. Som barn hade jag miljoner tvångstankar. Det började med a-brunnar men tvången eskalerade. Periodvis var allt jag gjorde sånt jag måste göra för att inte någon skulle dö. Än idag har jag min "spolningsneuros". Som barn måste jag spola och sen springa ut från toaletten för om spolandet tog slut medan jag var kvar på toaletten skulle... ja, det behöver vi kanske inte gå in på.
Nu för tiden räcker det att jag står på något. Står jag på badrumsmattan när jag spolar så neutraliseras det. Det är som att ha gummistövlar när blixten slår ner.
Mitt stora problem är hur jag ska få alla att överleva utan att föra över tvångstanken på mina underbara barn.

4. När jag var barn och de vuxna "synade" mej fick jag alltid kommentarer om mina skrattgropar. Hur mycket jag än frågade vad skrattgropar egentligen betydde så tog det lång lång tid innan jag förstod. Jag var övertygad om att ojandet över de fina skrattgroparna var för att de tyckte synd om mej. Att groparna var rynkor och att jag alltså var ful. Numera gillar jag mina skrattgropar.

5. Jag har alltid varit fixerad vid mat och ätande. Nu för tiden är min största "störning" att jag är rädd att inte bli mätt. När vi lagar mat överdriver jag mängden. Och när jag börjar ösa upp mat tänker jag att "det här kommer aldrig räcka". Det finns förstås ingen rim och reson i mina tankar och känslor. För det första räcker det alltid och för det andra är det ingen katastrof om det inte skulle göra det. Men ändå. Jag får verkligen bita mej i läppen för att inte säga det högt. "Vad lite! Det här kommer aldrig räcka." Åtminstone inte varje dag.

6. Jag har telefonskräck. Stackars Alice har tjatat om att få gå till frisören och jag säger varje dag att hon snart ska få gå. Sen sitter jag med telefonen i handen och vågar inte ringa. När jag skickar sms till mina kompisar frågar hon då och då: "Varför ringer du aldrig till xxx? Varför essemessar du bara?" För att jag är en feg jävla idiot är svaret.

Japp. LoserElin har talat. Och vem blev lyckligare av den här sorgliga listan?