Tomten är på väg.

Mäh. Varför vaknar inte ungarna? Det är ju julafton.

Nåt å lyssna på.

Imorrn är det december och det firar jag med att dela med mig av min jullista.

Varsågod! Lite spotify är allt som behövs för att kunna poppa jullåtar.



GOD JUL!



By the way så är snartintelängrefyraåringens nya favoritlåt "Mikrofonkåt" med September.

"Spela den där låten igen. Den där "Rimmar på"." säger hon.

Så här hemma heter låten så.

Julefrid.

Inför julefriden råder galet kaos.

Så klart måste det städas, pyntas och julbakas. I mitt hem görs det i en enda röra. Städa lite här, pynta lite där och så en pepparkaka på det.

Nu var det lussebullar på gång. Och en till kaka för att vara säker på att all ork skulle raderas.

Värm degspadet fingervarmt medan du tröstar liten flicka som klämt fingret. Måtta upp mjöl och skala clementin åt gnällig tvååring. Avsluta med en snoravlägsning och lite mer mjöl på det. Gör omedelbara avbrott för att rädda utsatt porslinstomte som riskerar dekapitering.

När den där kakan skulle ut ur ugnen rådde fullt krig mellan mig och tvååringen. Han slogs och sparkades och skrattade mig rakt i ansiktet när jag sa till på skarpen. Någonting som gör mig galen. Eftersom jag dessutom var mitt inne i "ta ut superheta kakan ur superheta ugnen"-momentet blev allt upp och nervänt. Arg. Orolig. Rädd. Förbannad. Stressad. Helt färdig.

Resultat: urvrål. Lillen sprang ifrån mig som att jag sprutat eld. Det var så det kändes i halsen också.

Efteråt blev jag trött och gråtfärdig. Vi som skulle ha julmys. Sprang upp och tjurade i sovrummet. Andas, andas.

Nere var det tyst och lugnt. Han kanske blev så rädd för mig att han bara sitter i soffan med tom blick, tänkte jag.

Just som jag skulle gå ner igen hörde jag lilla storasyster: "Men så där får man inte göra. MAMMA!"

Kom ner till detta:



Stoppade båda kidsen i badet, avslutade bakningen och sket i att städa undan efter oss.

Avslutade lördagkvällen med att bjuda kidsen på nybakade lussebullar och julmust. För att riktigt försäkra mej om att nattningen också skulle haverera.

Glad första advent!

Glada barn. Glad mamma.

En ledig dag med kidsen.
Jag pendlar mellan att tycka att livet är en fest och att vilja smita undan från tjo och tjim och hitta tystnad. Nånstans, bara för någon minut.

Om den ena är glad är den andre arg och tvärtom.

Efter att lillgrabben fått utbrott nummer tvåhundrafyrtitre och kastat allt han fått tag i på storasyster, på mej eller bara iväg, stoppade jag dom i badet. Och jäklar. De var sams. I alla fall för det mesta. De roade sej i och för sej med att hoppa så vattnet tsunamierade ut över badrumsgolvet, men det var skitsamma. Under tiden tände jag ljus, lagade och dukade middag.

Tvååringen slocknade efter några ynka Bolibompaminuter vilket betydde att soontobefemåringen fick fritt babbelrum kvällen lång.

När jag fixade Bamsetandkräm på tandborsten ställde hon sig på pallen och tittade mig djupt in i ögonen.

- Mamma. Jag måste säga en sak bara, sa hon allvarligt.
- Vadå?
- Du. Är. Bäst.
Betoningen på varje ord gör lyckan ännu större.

Min kärlek.

Världens sötaste fyraåring myser med mej i sängen framför teven.
- Mamma. Vad betyder I love you?
- Jag älskar dig.
- Mamma. I love you.


Elin

Snopet.

4åringen ska sova med kusinerna, moster, mormor och morfar inatt.

När det började bli dags för avsked svansade jag efter henne med godnattkramsönskningar, tandborstförmaningar och pillihåretfjäsk.

"Men mamma. Skulle inte du åka snart?"

Det obloggbara.

Klockan är tjugoett och tjugonio. Jag är vaken.
Det börjar en film snart som jag planerar att titta på.

Klockan är tjugoett och trettio.
Filmen börjar nu.

Klockan är tjugoett och trettioett.
Jag funderar över varför jag skriver så sakta. Kan det verkligen gå en hel minut mellan dessa korta stycken?

Klockan är tjugoett och trettitvå.
Skyller på att filmen börjar nu och att jag skriver och tittar samtidigt.

Klockan är tjugoett och trettitvå fortfarande.
Jag känner att jag tappar fart. Det finns så mycket jag vill berätta men allt känns obloggbart.

Klockan är tjugoett och trettitre.
Jag ger upp.

Klockan är tjugoett och trettifyra.
Blir det här veckans bloggbidrag?

Klockan är tjugoett och trettifem.
Verkar inte bättre.

Klockan är tjugoett och trettisex.
Tappar alla mina fyra läsare bara sådär.

Klockan är tjugoett och trettisju.
Tid. Idéer. Fantasi. Allt fattas mig.

Klockan är tjugoett och trettiåtta.
Enter.

Friskis - nope. Svettis - japp.

Eftersom jag funderat på sån där knytaihopmagsäckenoperation har min kropp bestämt sej för den ekonomiska varianten. Min hals har helt enkelt svällt igen så jag inte får ner mycket annat än vatten. Och glass går rätt bra. Ibland.

Än så länge fungerar dieten skitdåligt. Min hals är snart axelbred och jag orkar inte gå uppför ett våningsplan i Mossbergsslottet utan att pausa och andas.

Men om man badar i grädde, borde inte porerna släppa in lite och ge mej den där efterlängtade mättnadskänslan då?

Och så var det dom där halstabletterna. Går det inte att tillverka halstabletter utan laxerande effekt? Men gärna med relaxerande effekt.

Baby, it's cold INside.

När jag huttrat under täcket ett par nätter tryckte jag på on på elementet. I smyg.

Jag kunde springa upp barfota till gråtande barn utan att börja gråta själv. Jag kunde ha kroppsdelar utanför täcket utan att behöva isskrapa loss något på morgonkvisten. Jag kunde sova.

Men jag visste att lyckan inte skulle vara förevigt. Då och då sa elementet knäpp och lilla gröna lampan tändes. Jag stelnade till och hukade lite för det kommande slaget.

Nej. Okej. Inte sant.

Men han upptäckte det och stängde av. Förbjöd mig att sätta på det igen.

Nu har jag upptäckt små, ljusa hårstrån på kinderna. Min kropp förbereder sig för istid. Jag förvandlas till ett pälsdjur för att överleva.

Undra om sambon låter mej ha elementet på när jag börjar låna hans skäggtrimmer.

Ungefär så.

Städa, diska, tvätta, damma
Varje dag är det detsamma

Ungefär så.

För att underlätta har vi investerat i en ny dammsugare. Och tametusan. Det flyger ju in saker i röret utan att jag gnussar in det. Jippi!

Men den har redan gått sönder. Lite.

Förra helgen brann tvättmaskinen. Sambon åkte iväg och slängde ut några tusenlappar på en ny. Och när man plockar ut tvätten efter en timme och tjugofemminuters runt-rullning så luktar kläderna rent. På riktigt.

Idag hade fyraåringen en kompis på besök. De letade "ritarplattor" och kom in till mej i sovrummet.

- Okej. Jag ska leta, sa jag och började tafatt lyfta på megaberget som pryder mitt skrivbord. Kläder som ska lagas, böcker som ska tejpas, papper som ska gås igenom, en pall som borde limmas, en hög med pennor, en tidning, cd-skivor, fina bilder, ett par skor...

-Men mamma. Du måste verkligen städa.

Och är det inte det jag gör? Hela tiden. Här städar jag. Och där städar jag. Och där borta. Också här igen. Också lite där för det var länge sen.

Det slår aldrig fel. Städar jag så det blir ordning på ett "nytt" ställe så växer min megahög på skrivbordet någon extra decimeter.

Alla som tycker jag ska slänga allt och börja om räcker upp en hand.

-----

Men ni har FEL. Den som spar han har.

Ungefär så.

Pannkaksmannen

Den STORA finalen i Biggest loser.

4åringen:
- Vad platt han blev!


Elin

Status: Gigantisk.

Det börjar dra ihop sej för Biggest losrarna. De amerikanska på femman alltså.

Efter elva veckor har de gått ner 50, 60 kilo och de är oigenkännliga.

De klotrunda slappa jätteansiktena har dragit ihop sig till vackra fejs med superskin. Och där dubbelhakorna låg och vilade syns nyckelbenen under huden.

Nu gråter dom för omställningen. För att de en gång tillät sig att bli sådär feta. För att de är rädda att bli så igen.

Jag njuter. Gråter när dom gråter. Känner styrkan som dom känner. Planerar springturen som dom springer.

I en timme.

Sen blir klockan åtta och förvandlingstimmen är över. Den där morgondagen på gymet känns avlägsnare och avlägsnare. Vissa stunder är det självklart. Andra stunder är det omöjligt. Men för det mesta är det bara sen.

Sen.

Nu har jag hosta och astma. Varje kväll låter jag som en hundraåring. Varje dag är jag ungefär som en pigg sjuttiåring.

Gud så jag längtar till jag står där och säger dom magiska orden. "I never want to go back."

Fast på svenska då.

En bra torsdag.

Trots snoriga tårar, hungriga minimagar och proppfull diskbänkstråk.

Efter fantasifulla falukorven och makaronerna var iskopade tog chokladsugen över. Igen.

"Barn! På med skor och jacka. Nu ska vi ut och gå."

En chokladbitspromenad en hösteftermiddag med två snälla glada barn är lycka. Arvid älskar att sitta i vagnen och peka på pippi, på moppen eller på bilen.

När en ny Volvo åker förbi pekar Arvid med lilla handen. "Pappa bij!"
"Nej Arvid." säger lilla fröken Alice. "Det där är inte pappas bil. Den var grå och fin. Våran är frostig."

En pissdag.

Allt gick jättebra. Det bara flöt på. Jag gjorde det jag gruvat mej för om och om och om igen.

Så ringde en olycklig stackare och grät i tjugo minuter. Allt mitt prataitelefonsjälvförtroende rann ur mej. Försvann spårlöst och kvar fanns ett urlakat tunt skal. Som en svettig tröja man slänger i hörnet. Som ett äckligt gulbrunt bananskal färdigt för soporna. En trött trött wannabenågon Elin som sjönk ihop i en fettohög.

I tårar på väg till dagis. Jagmåstesläppadet. Jagmåstesläppadet. JagMÅSTEförhelvetesläppadet.

Söta ungar. Spännbandet över pannan börjar lossa.

När middagen är färdigäten och jag skjuter upp målandet av lillflickans naglar kommer nästa smäll.

"Mamma. Jag och Arvid träffar ju knappt dej sen du började jobba."

Dags att tröstäta åttahundra rostade mackor.

Elin

En 4åring filosoferar.

Nervösa mamman pladdrar på om nya jobbet med farsan Baloo och påhälsande mormor. Nervös över ditten. Panik över datten. Suckar:
- Ibland känns det bra, som att jag har lite koll. Men nästa sekund får jag hjärnsläpp och kan ing-en-ting.
Kloka dottern:
-Oj. Ingenting? Då säger nog chefen att du måste skärpa till dej.

-----------

Tittar på Idol med mamma.
- Varför säger dom så? Att hon ska klä på sig. Dom kunde bara vara snälla. Dom kunde säga: "Tyvärr får du inte vara med mer i tävlingen. Men nästa gång går det nog bättre."

-----------

Hennes morsa måste ha gjort ett jävligt bra jobb. Synd bara att hon pratar om sej själv i tredje person typ jämt.

Elin

Vakanjaghjälpatillmä?

Nu har jag jobbat i snart två veckor. Det känns fortfarande jätteroligt, men jag börjar bli mer och mer nervös. Det första skrämmande samtalet närmar sig. Gaaaaah!!!

Trots allt jag borde fokusera på funderar jag mest på helt ovidkommande saker. Som att jag ska svara med mitt namn. Förnamn och efternamn? Eller bara förnamn? Betoningen här? Eller kanske där?

Jag önskar att jag en dag sitter där och pratar med min ljuva och väna stämma. Men jag är rädd att den där irriterande, genomträngande rösten kommer få mina arbetskamrater att svära och kasta ilskna blickar mot mig.

Då och då ser jag mig runt omkring. "Min" lilla mobil, "min" dator, "min" telefon, "mina" jobbarkompisar. Jag vill verkligen vara kvar. Men fast bara två veckor har gått ältar jag att jag kanske inte får vara kvar. Det är liksom för bra. Och jag? Korkade knasjag? Hur jag kunde få jobbet är en gåta. Nu hoppas jag verkligen att jag klarar av det.

Gode gud. Ge mej en telefonröst to kill for och en hel hög snälla pensionärer att charma.

Jobba jobba jo-obba.

Första dagen på jobbet. Och vilket jobb sen! Och vilken första dag! Och vilket dreamlife jag lever!

Allt är nästan för bra för att vara sant.

Ibland blev jag helt fnissig. "Jag är på jobbet. Hi hi hi." Det var inte igår. Det var, om jag räknar efter riktigt ordentligt, exakt tusen år sen.

När jag kom hem var jag så glad att jag storstädade sovrummet. Plockade, dammsög, bäddade rent och torkade golv. Allt i ett lyckligt supersvep. Inte likt en latmask.

Och imorrn får jag komma tillbaka igen. Lycka.

Varsågod.

Om man köper ett gymkort så får man en vattenflaska på köpet. Fattar du? Dom ger en en sån där tuff flaska som man kan fylla med vatten och ha när man tränar. Man kan ju hälla ur det vattnet, eller dricka upp det och fylla på nytt vatten och använda om och om igen. Hur många gånger som helst. Varje gång man tränar har man nytt vatten i den där flaskan. En sån flaska får man när man köper ett gymkort. Gratis. Skynda fynda.

Tröttsamma tankar.

Det här med att jag tänker på att äta, inte äta, vad vi ska äta, när vi åt, hur mycket jag kan äta, hur lite jag kan äta, vad duktig jag är som inte har ätit, vad dum i skallen jag är som har ätit, äta äta äta äta äta. Allt det där. Det är rätt jävla skitsjukt.

Hajfilmspajande.

Igår kväll, när jag just lagt mej tillrätta i sängen för att läsa ut min bok, kom sambon in och beordrade filmkväll.

Okej. Som den hunsade mossbergsfruga jag är lade jag snällt undan boken och riktade mina två blå mot tvn.

Tänker du se "Open water" från 2003 ska du inte läsa det här för det är spoilervarning. Jo, jag kommer att älta slutet för jag kan fan inte acceptera det.

Ett gift par åker ut på en snorklingstur tillsammans med 18 andra på sin semester. Nåt turbåtsmiffo räknar antalet dykare, räknar fel och paret lämnas kvar. De två, ensamma på öppet hav med, förstås, hajar.

Under en timme får man följa de två, guppandes vid ytan, med skräcken. Ibland dyker en hajfena upp, något nuddar dom, ett litet hajnafs, ett större hajbett, skräck, horror. Jag får helt ont i magen bara av att skriva det här.

- Ska man bara se det här? Dom två i vattnet hela filmen? Tråkigt! suckade jag för att låta stursk. Samtidigt var jag livlivlivrädd.

Filmen bygger på en sann historia. Det betyder förstås, att minst en överlever. Hur kan dom annars veta hur det gick till?

Hajjävlar! Och vad är det för puckon som inte räknar ordentligt innan dom hissar upp stegen, drar upp ankaret och åker tillbaka till fastlandet? Bahamas. Jag vill aldrig nånsin åka till Bahamas.

Nej. Jag fattar. Det här blogginlägget är INTE intressant. Jag kan bara inte sluta tänka på Susan och Daniel. Och havet. Och hajarna.

När Susan lossar den döde Daniel från dykarutrustningen och han skumpar iväg bland vågorna blir jag förvånad. Dog han? Hajarna kalasar på hajmatsDaniel och bredvid de hundratals (?) rovdjuren, som ju kan känna en droppe blod på kilometers avstånd, eller hur var det nu?, flyter livrädda Susan.

Klippbild på människor som det äntligen har gått upp ett ljus för, helikoptrar som letar, båtar som dundrar fram. Men havet är stort. Hajarna är många. Och Susan. Stackars Susan.

Plötsligt tar hon av sig sin flytdykargrej och dyker under ytan.

Slut.

Slut? SLUT???

I sommar var jag rädd för hajar i Storsjön. I höst blir det jobbigt att stå med gummistövlarna i en vattenpöl.

Lekparka.

Forever young.

Det är jätteroligt med 4åringens musikintresse just nu. Favoriten är förstås Manboy. "Trodde du jag tycker mest om Barbiegirl?" frågar hon lite uppkäftigt när jag valt fel låt på hennes playlist.

I morse lyssnade vi på radio (as always). Där spelades Kents "Skisser för sommaren". Vi diggade och sjöng med. Efteråt kände jag att det var dags för en minimusiklektion.
- Dom som sjunger heter Kent, sa jag.
- Jaha, sa Alice och sjöng med. Har han gjort en hel skiva?
- Det är en grupp. Det är flera...

...öh. Jaha. Då var man här igen. Gubbar? Nej, inte är dom väl gubbar. Killar? låter heltöntigt. Pojkar? Låter som kompisar på dagis.

Till slut valde jag ändå ordet pojkar. Bet mej i läppen skithårt som straff. Enda anledningen att jag valde det missvisande ordet var för att jag själv skulle kunna känna mej ett litet uns yngre.

Jag har svårt att förstå hur gammal jag faktiskt är. Och det skrämmer mig lite. Lite för att inte säga mycket.

När äldre människor suckat och sagt att de inte känner sig som en dag över tjugo har jag nickat leende men inte trott på ett ord.

Numera måste jag verkligen räkna innan jag förstår hur gammal jag är. När jag ska beskriva andra är det rent pinsamt.

- Hon är lite äldre, säger jag. Och sen börjar allting snurra där inne. Jag räknar och kommer fram till att "hon" är fyra år yngre än jag själv. Lite äldre my ass.

Sliriga planer.

Jag börjar bli nervös inför nya jobbet. Varje natt är jag vaken två tre timmar och vrider och vänder mig. Räknar ut cykelturstider, när storhandling ska ske, vilken mat jag kan laga och när i helvete det ska dammsugas.

På natten kommer det värsta scenariot upp och blir värstvärsta och värstvärstvärsta.

Just nu önskar jag att jag hade en stor megabehållare med sömn. Som jag hade fått fylla på under sommaren och som nu låg på megamax så jag slapp det orosmolnet. Jag är alltid så rädd att jag inte ska få sova tillräckligt. Min hjärna blir till mishmash och jag kan inte konstruera hela meningar. Det tar tid att svara på tilltal. Hur fungerar man då i telefon. "Jo... ...öh... typ så här va... ...att det skulle kunna vara så här... ...nä, nu har jag glömt frågan. Vad sa du?"

Sen var det det där med barnen. Jag är livrädd att jag bara blir stressade monstermamman som inte hinner något annat än säga godnatt.

När ska jag bli vuxen?


Elin

Lantlolla.

Dagisandet gick inte så bra igår. Idag blir det kortdag för att slippa det värsta.

I morse åkte storasyster med familj hem till Skåne igen. Finns risk att vi måste flytta neråt i landet bara för att komma närmare dom. Det är alltid så trevligt, men tråkigt att det blir så sällan.

Men just nu funderar vi på en annan flytt. Ska vi eller ska vi inte? Det är det här med "på-landet". Skulle vi trivas på landet? Skulle vi sakna nånting av det vi har idag? Det skulle inte vara promenadavstånd till stan, inte ens cykelavstånd. Buss och skjutsande.

Det är jättesvårt att veta. Fast just nu har jag bondromantiska drömmar och det känns självklart att vi skulle trivas. Den här grejen som gör att jag inte vill flytta, att folk kanske inte hälsar på oss om vi bor där, håller inte alls. Dom som hälsar på kommer garanterat ändå. (Och det är ingen stor massa vi talar om där.) (Vi = jag och min butler.)

Att huset är för litet är en större fråga, men det borde gå att lösa på ett eller annat sätt.

Men sovrummet... Sovrummet!!! Blir det ingen liten extrabäbis om ett par år i det sovrummet då blir det det aldrig.

Världsrekord i superbästastemammamästerskapet.

Så var det dagisdags igen.

Förra sommaren var det ett himla tjat från Lillfias sida. Hon ville tillbaka till dagis och träffa kompisarna. Var och varannan dag pratade hon om det.

Den här sommaren har hon inte sagt nånting och om jag nån gång har tagit upp ämnet har hon sagt att hon aldrig mer vill tillbaka. Att hon vill vara hemma för evigt. Just då, i juli, när allvaret var långt borta och solen stod högt och tjo och tjim så kändes det mest roligt att det var så hon kände det. Jag fick liksom ett lillbevis på att jag verkligen ÄR världens bästa mamma.

Typ.

Men senaste veckan när reaktionen har varit likadan börjar den där mammaångesten smyga sig på. Jag ser ledsna, ensamma barn framför mig som står och fryser i sina isiga overaller och frågar om inte mamma ska komma snart. Och tårfyllda avsked stressiga mornar. Och panikihopstekta middagar som äts under tystnad och godnatt-mamma-är-trött-nattningar med släckt lyse direkt efter tandborstning.

När vi kom fram till dagis var Lillfia jätteglad. Hon ville verkligen leka med kompisar. Hon försökte övertyga Lillgrabben om att det skulle bli roligt och berättade med sin söta falsettröst om hur mycket de kunde göra. Han var mer skeptisk. Ville inte kliva i bilen, ville absolut inte kliva ur bilen men det gick ändå ganska bra att lirka. Avskedet var mindre roligt men det brukar det inte vara.

Men var är alla barn? Har alla föräldrar sagt upp sig från sina jobb och flyttat ut på landet för att leva i ekologiska självhushåll? Eller har postkodmiljonären varit i området och slängt ut megasupercheckar så familjerna flyttat härifrån. Var är barnen? De verkade inte vara på dagis i alla fall.

Jag tyckte jag garderade mig lite när barnen fick börja idag. Att då är garanterat de flesta kids tillbaka.

Snart är det hämtning och det blir gråt och skrik för att dom vill vara kvar. Hur ska jag få in det där med världens bästa mamma då?

En ledig sommar

Borde inte idéerna vara sprängmånga nu? Borde jag inte till och med ha skrivit den där "boken"?
Borde inte jag och sambon ha renoverat lilla, röda huset från grunden till taknocken?
Borde inte jag ha tränat skitjävlamycket så att ett och annat revben skulle kunna anas under fettokostymen?
Borde inte högen med olästa böcker vara hanterbar, det vill säga få plats i sovrumsbokhyllan?
Borde inte frysen vara fylld med hembakt?
Borde jag inte ha stickat nåt, sytt nåt, tillverkat nåt?
Borde inte monsterhögen med barnkläder "jag ska sälja på Tradera" vara försvunnen och lämna plats till tomrum. (Mossberget skriker efter tomrum, men jag fyller varje hålrum med sånt ingen jävel vill ha. Bara jävla jag.)
Varför svär jag så förbannat?

Elefantminnet.

Batteriet i kameran är slut.

Men gud vilka fina kort det skulle bli nu.
Så söta barn jag har!
Det här måste jag komma ihåg exakt. Hur fyraåringen och femåringskusinen dansar fram, hand i hand efter stranden sjungandes ännu en specialskriven evighetessång.
Hur lilla nyblivna tvååringen sparkar boll med snälle storkusinen.
Hur vackert solen glittrar på spegelblank sjö.
Och vackra storasyster med man som fnittrar och babblar i varsin brassestol.
Och snälla mamma som somnat strax efter middagskaffet.
Det här måste jag komma ihåg.

Synd att det var slut på batteri i kameran. I och för sej har jag kamera i mobilen men jag sitter så förbannat så skönt så jag orkar inte. Inte just nu. Kanske lite senare.
Det här minns jag ju i alla fall.

På Mossbergsfronten intet nytt.

Nu knackar hösten på. Det startas nya liv till höger och vänster. Facebookstatusarna rapporterar om oätna mackor och joggade kilometrar.

Och jag försöker hänga på. Försöker sluta äta allt det jag borde sluta äta. Tvingar mej runt nån form av springrunda. Men det tar sig inte.

Den här sommaren kan jag absolut inte klaga på obefintlig tid. Annars är ju det ett gångbart svepskäl när orken att träna inte finns.

Jag önskar att jag kände mej laddad. Nytänd. Fit for fight. Men jag känner mej bara för mycket. Det har gått för långt. För tjock. För trött. För otränad. För slö.

Och alla dessa rapporter från lyckade människor stressar mig. De tränar, de äter rätt och de tar ett glas vin i glada vänners lag. Glada profilbilder ler mot tjocka, osociala jag.

Inte jämföra mig. Inte jämföra mig. Inte jämföra mig.

Latmask.

Jag har tappat fart. Inte ens det där gamla vanliga orkar jag längre.

Middag? Kan vi inte ta mackor och yoghurt?

Hitta på? Kan vi inte bara vara hemma?

Klädsel? Samma som igår funkar väl?

Duscha? Inte nödvändigtvis.

Jag gror igen. Åt alla håll och kanter. Planerna på det nyttiga livet, nystarten, energikicken ligger gömda nånstans.

Har jag inte skrivit det här inlägget typ tusen miljoner gånger tidigare?

Nedräkning.

Vi saknar Helsingborgsfamiljen. Men snart kommer dom hit.

Homestyling.

Okej. Så här är det.

Vi har varit intehemma typ jättejättelänge. Levt med kläderna i väskor, icakassar, hullerombuller därbakibilennånstans. Vi har stövlat in till folk, satt oss i nån stol med ett glas vin i handen och pratat om att vi börjar bli hungriga. Vi har åkt till en djurpark med några mackor och en flaska saft och bara levt loppan med tindrande barnögon och nöjda vuxendito.

Liksom så. Coolt. Laid back.

Men nånstans på vägen har det där sköna slappa semesterlivet blivit en lång attgöra-lista. När jag kommer hem ska jag minsann...

Så. Nu är jag här. Hemma. I flera dagar har jag varit hemma. Verkligen hemma. Bara hemma. Hemma hemma hemma.

Och vad har hänt? Jo. Jag har varit hemma. Typ så bara.

Jag har tvättat och städat och diskat och tvättat och städat och diskat hela tiden. Men ändå ser allting exakt likadant ut. Det händer ingenting.

Nu börjar jag misströsta. Den där planen om ordning och renhet vill inte infinna sig. Ingenstans. Hela huset är galet. Och garaget. Till och med gården vittnar om att vi är slarvrar.

Vad fan vill jag komma till med det här?

Förändring.

Kan jag ha vuxit som människa? Blivit lite rakare, lite ärligare,
lite vuxnare?

Eller är det solen och värmen som fått mej att förändras? Värmen
har mosat hjärnan litegrann. Luckrat upp vindlingarna och gett mej mer
jävlaranamma. Kan det vara så?

Ikväll var det nämligen Gränna m kompisfamiljen. De åt pizza. Vi
åt glass. Servitören var jättekonstig. Pratade för snabbt. Rörde
sej mysko. Och domderade. Han var så odrägligt superotrevlig mot
personalen att lilla obetydliga jag måste ge honom en uppläxning.

Nu blev uppläxningen mer ljummen än en sommarsjö och mest bara ett
ifrågasättande men ändå.

Resultatet blev att jag fick höra en lång historia om hur usel tjejen
var som servitris. Hur lite hon kunde. Hur många fel hon gjort. Hur
missnöjd han var. Hur mycket hon kostade. Medan hon stod bredvid.

Efteråt kokade jag. Och ångrade det. Och det. Och det. Och det.

Men en bra början på mitt nya betydliga liv var det.

Eller bra och bra. Fan oxå. Jag borde ha slängt glassarna och gått.
Hell!

I brist på annat

På resande fot

Lilla familjen är ute och reser. Första stoppet hos farmor. Där får
vi god mat och veta hur världen borde se ut.

Imorrn drar vi vidare till Öland. Många soliga timmar i bilen men
våra överdrivet supersnälla barn har hittills inte klagat.

Lillgrabben är som sagt nyklippt. Hattigt. Hackigt. Hafsigt. Lite så.
Men han förvandlades till en stor kille när babyfjunet försvann och
sögs in i handdammsugaren.

En förskräckt 4åring stod bredvid när mamman låtsades vara
frisör. "Klipp inte mer nu-ä." upprepade hon.

Efter en stund sa hon uppgivet: "Jag tyckte om han med långt hår. Då
var han ju söt. Och Arvid."

Nysnaggad.

Skulle det vara roligt?

Kidsen nybadade.
Badrummet plaskvått.
Mamman överdrivet nerstänkt.

4-åring: "Mamma. Du måste ta av dej allt som är blött. Trosorna också. Jag lovar att inte skratta."

Sötnos.

Guess what!

Jag har fått ett jobb. No more arbetlös (förutom hela sommaren...).

The giant megajättestone har left the building.

Fördelar:

- Månadslön.
Varje månad lever jag mitt liv och slipper skriva under papper och skicka in före ett visst datum. Helt plötsligt har mitt saldo ökat. Klirr klirr.

- Socialt.
När jag och sambon är ute på mingelställen (händer jättesällan men har ändå varit ett stooort problem för mig) slipper jag vara familjens svarta får. "Vad gör du då?" "Jag är arbetslös." End of discussion.

- Familjemässigt.
Suck suck suck. Dags att plocka ur diskmaskinen igen. Dags att hänga tvätt igen. Dags att plocka upp kidsens leksaker igen. Men äntligen blir det bådas uppgift. Inte bara loserjag. Numera winnerjag.

Nu har jag inte tid att skriva fler tipptopp-punkter för jag ska till arbetsförmedlingen. I och för sej är det en punkt oxå. No more bepåminabaraknän på AF.

Snabbtänkt.

Nån sjunger "Sommartider" på Lotta på Liseberg på teve och gamla Mossbergsfrugan glider längs memory lane och sjunger för full hals.

Lilltjejen dansar med men stillnar och bara ser på mej.

"Ska man ge både allt man kan och allt man vill? Det blir lite jobbigt. Då måste man använda hjärnan."

"Jo. Så är det." svarar jag och skrålar vidare.

-----

Tio minuter senare sover kidsen och kvar ligger jag och funderar. Existerar det en djupare text i "Sommartider" än jag någonsin förstått? Upptäcker jag den nu genom min fyraåring?

Tänk tänk tänk tänk.

Nej. Det var nog inte så.

Ka-ching!

Översuperarbetslösa jag har fått jobb. Jippi!!!

4 månaders provanställning till att börja med men eftersom jag har världens självförtroende så tror jag att jag kommer klara det galant.

Pensionsmyndigheten. Är det inte världens vackraste ord?

Men först ska jag njuta av sommaren.

Dagens utsikt.

Äntligen sol igen.

Då plockar pappan maskrosor, barnen leker och mamman intar ryggläge i badenbadenstolen.

Annars har jag mest jag-kommer-aldrig-få-jobbet-ångest. Och herrejävlar vad jag ångrar mitt bloggande. Jag borde skriva om intervjun och drömmen om arbetskamrater, automatkaffe och eget skrivbord efter beskedet. Inte nu.

Och nu gör jag det igen. Men jag spricker snart. Om jag får jobbet vill jag veta det nu. Om jag inte får det vill jag inte det. GAAAAAH!!!!!

Hela livet är ett disco.

Lite så känns det nu.
Jag är lite för uppåt. Lite för pepp. Lite för positiv.
Försöker tillåta mej själv att vara glad över någonting jag inte har, för att ta smällen till veckan. Men det är nog inte så smart.
Koppla bort. Slappna av. Ignorera. Tänka på annat.

Men ta me tusan. Hur som helst är det rätt stort. Även om jag inte får det menar jag. Stort. Jag känner mej utvald.

Arbetsmyra.

Jag har lite drygt 24 timmar på mig att få klar slutuppgiften, men ändå sitter jag här nu och kan omöjligt koncentrera mig.

Jag har varit på anställningsintervju.

Det är inte min starka sida. Halvskryta om sig själv. Jag vill bara be på mina bara knän. "Snälla, snälla, snälla, snälla."

Det startade med en genomgång om företaget och förmånerna. Lite som att vifta med den smaskigaste chokladkakan men inte dela med sig.

Jag svettades och sluddrade fram lite fjant, men av någon anledning pratade vi mest om andra saker. Han berättade att de skulle ha afterwork och grilla på uteplatsen och jag ville nästan gråta. "Ååå, vad roligt!"

Jag sa till och med: "Gud vad kul att ha arbetskamrater! Som man kan vara ledig tillsammans med liksom."

Ööö. Men nu skulle jag ju prata om hur duktig jag är att jobba. Vem vill anställa någon som är sjukt sugen på grillfest?

Nu blir det nån veckas tumhållning. Jag måste försöka förlika mig med att jag inte får jobbet. Får inte planera cykelturen dit, matlådan, lönen eller grillfesten. Nu gäller det att se nyktert på tillvaron. Risken finns att jag aldrig mer sätter min fot på den arbetsplatsen.

Men snälla, snälla, snälla, snälla.

Man borde inte sova...

Nätterna är inte längre till för sömn tydligen.

Jag vänder och vrider mig. Funderar över livet, döden. Ditten, datten.

Kissnödig.

Utan täcke.

Spark i ryggen.

Hungrig.

Törstig.

GAAAAH!

På natten ligger jag där och längtar till jag får stiga upp. Röra mig. Låta.

Men när morgonen kommer och det blir teveprogram, frukost och påklädning längtar jag efter natten igen. Tystnaden. Och den efterlängtade sömnen.

Fotograf.

Jag har fotograffantasier.

Det är så himla roligt att glida runt med kameran och knäppa på allt möjligt. Närbilder, panorama, frusna ögonblick som man nästan nästan inte ens kommer ihåg.

Tömde just min iphone på ett gäng bilder. Och hittar den här:

Kan skratta till jag tuppar av.

Premiär hos frisören.

Det var meningen att det här skulle vara en före-bild.

Men lillgrabben har lika långt och flygande hår efter frisörbesöket.

Så kan det gå. När man är bestämd och rädd för hårblåsar.

Byt fokus.

Ibland handlar allt om att jag är tjock. Allt.

Ett himlande ögonkast - tjock.
En sur kommentar - tjock.
En ointresserad blick -tjock.
En osynlighetsstämpel - tjock.

Jag tänker "Om jag bara var smal"-tankar.

Om jag var smal skulle folk lyssna på mig när jag pratade.
Om jag var smal skulle jag vara intressant.
Om jag var smal skulle folk tycka att jag var rolig.
Om jag var smal skulle jag helt plötsligt bli någon.

Jag inser förstås att jag är ute och cyklar. Jag är inte helt korkad. Jag är bara tjock.

Min svärson.

Wild kids. Barnens Robinson minus det hemska utröstningsmomentet. Däremot innehåller programmet tävlingar på liv och död. Jag gråter varje vecka.

När Ola Lindholm dyker upp i rutan och talar om det stora äventyret sitter jag och Alice på helspänn. Jag har tvingat sambon att slå sig ner framför teven också. För att det kan vara starka scener så det kan vara bra att ha någon vuxen med sig.

Typ.

"Gud vad smal han är, Ola Lindholm." säger sambon.
Alice, 4 år:
"Jag tycker han är snygg, jag."

Biggest baker.

Jomen visst. Hösäcken har rört sig ytterligare ett par gånger. Det går inte undan, men jag gör det i alla fall.

Och det är tack vare Bob och Jillian, tränarna i Biggest Loser. De himlar med ögonen åt bortförklaringar och ser igenom mig. Det där med benstommen är bullshit. Att muskler väger mer än fett är bullshit. Alla mina livlinor är bullshit. No more excuses!

Klarar människor som väger dubbelt så mycket som tjockisjag att springa på löpbandet halva dagar, så borde väl jag klara en yttepyttestund.

Men så var det det där med kosten. Jag måste verkligen skärpa till mej. Tänker jag efter jag ätit en bulle. En extra portion mat. En macka jag inte alls hade behövt. Och allt det andra.

Som om inte alla vanliga frestelser är nog så tillverkar jag fler. Varje gång jag ska försöka vara nyttig blir jag helt bakgalen. Jag bakar och läser recept jämt jämt jämt. Enbart onyttigt skit förstås. Bullar, tårtor, pajer, torra kakor, mjuka kakor, bakelsekakor, desserter. You name it.

När jag fastade back in the days, bakade jag mängder och frös in, samtidigt som jag drömde om att tugga. Tugga i nånting. Träflisor, blomjord, soffstoppning, vadsomhelst. Frysen pajade och allting åkte i soporna. De svältande barnen i Afrika grät extra tårar den dagen.

Och jag kom äntligen i dom där jeansen.

Tyvärr tappade jag den där disciplinen nånstans på vägen.

Trettiofemårig hösäck påträffades efter joggingspåret.

Min fantasivärld är still going strong.

Jag tog alla mina kilon, stoppade elefantfötterna i joggingskorna oxå bar det iväg.

3 kilometer senare.

Pendlar mellan halvdöd och heldöd. Ont i ena knät. Huvudvärk. Törstig. Ansiktet är djupt lilarött.

Och kroppen är lika oformligt Barbamama-aktig som innan.

Tror ni att det blir "påtigen" om ett par dar? Det är nämligen det som är planen.

Lite som Bläckvard.

Har levt livet utan internet. Åskan pajade allt. Som livboj har jag haft min iphone så jag har inte varit helt utanför.

Men nu är jag tillbaka.

Huvudvärken sitter som ett pannband i bäbisstorlek kring skallen. Och jag har ingenting att säga.

Rosa.

Soligt. Varmt. Återvändardagspromenad. Korvmedbrödlunch på
uteplats. Fotbollsmatchspublik. Piggelin. Festis. Lekande barn. Nöjd
bokläsande mamma.

Resultat: Min blåvita kroppskulör har skiftat till en rosa nyans. Det
går att koka te på min panna. Och fr o m nu sitter mina glasögon
där de sitter.

Tantvarning. Eller gubbvarning?

Idag gjorde jag nåt ytterst pinsamt.

Jag är gammal mackräv och kan alla mackskämt. Jag har fnissat artigt åt tråkiga gubbar med sina ordvitsar och fjanterier samtidigt som jag svalt kräkset och funderat om någon enda människa i hela världen kan tycka att det där skämtet är roligt.

Så idag. En macka rikare, på gott humör, dörrarna öppnas och jag ska just göra sorti när jag... ...tjolahopp!... drar en av dom där utråkiga, snustorra tristvitsarna.

Jag ser hur tjejen i kassan ler med munnen samtidigt som ögonen så jävla gärna vill rulla ett varv och sucka, men eftersom hon är ett proffs, som säkert är med om det här miljoner gånger per arbetspass, fortsätter hon bara le, nickar och säger "Jaa!"

Skämtet återges inte, av rädsla för att någon annan med noll omdöme ska undslippa sig det.

Jag gick ut genom dörrarna med högburet huvud, fram till bilen, öppnade bildörren, satte mej ner, sjönk ihop och sjönk ihop och sjönk ihop och sjönk ihop och sjönk ihop...

Längtan efter tomten.

Okej.

Jag tittar inte ens. Jag har bara Ugly Betty på i bakgrunden samtidigt som jag nattar barn, surfar, läser bok, hämtar sånt jag inte borde äta, smörjer in händerna, bläddrar i en tidning, ja, ni vet... Men likförbannat. När musiken kommer fylls jag med värme, genom hela kroppen, från magen ut i fingertopparna.

"Have yourself a merry little Christmas."

Fantasilös.

Jag har skrivit. Flera sidor. Text text text. Jag är helnöjd med mig själv fast det knappast blir ett storverk. Men det är sjukt roligt.

Tyvärr blir det ingenting bloggat. Det är liksom avstängt i den delen av hjärnan.

Men jag skriver det här totalt ointressanta för att inte bli bortglömd.

Nu vill jag skriva skriva skriva. Önskar bara att jag hade mer fantasi.

Mer musik.

Har ingenting att säga.

Men jag har gjort en jäkligt bra lista med covers. Lyssna och sjung med.

Länken har du här.

Helvete.

Det försvann.

Det glada humöret. Självförtroendet. Idéerna. Lusten.

Puts väck!

Det krävdes bara en yttepytteliten kommentar, som inte ens hade med min text att göra, och nu är jag beredd att slänga allt och börja om.

Panik.

Mer sånt.

Är det okej om jag gapskrattar en stund?

Jag är så jävla skitglad nämligen. Så jävla.

Nope. Inte gravid. Nope. Inte vunnit pengar. Nope. Inte fått ett jobb. Och nope nope nope nope till allt det andra.

Det är bara så att jag läser jordens bästa kurs där jag blir totalt överöst med pepp, pepp, pepp och beröm som gör mej generad men överlycklig i hela kroppen, ända in i inälvorna.

Och ibland säger jag saker som faktiskt betyder nånting. For real.

Jag är någon.

Och nu handlar det inte om tvättning eller städning eller blöjbytarskills. Det handlar om texter. Det handlar om sånt jag vill vara bra på.

Så just nu är jag skitjävlaglad. Synd bara att jag är genomtrött. Och svär för mycket. Annars hade jag kunnat skrivit nåt fantastiskt just nu. Read my lips: fan-fucking-tastiskt.

Gosebollen.

Lillgrabben har aldrig haft något favoritgosedjur, ingen älsklingssnuttefilt eller ens en napp.

Igår ville han absolut inte lägga sig i sängen utan sin boll.

Inte konstigt att man gör v-tecknet när man får sin vilja igenom.

Sistaapril.

Valborgsmässoafton är nostalgi för mig.

Pappa och manskören på Rådhustrappan. Jag och storebror mimar till "Vintern rasat" och "Sköna maj" i jeansjackor med snön virvlande i luften. Korv med bröd vid den stora elden. Sparka grus. Lukten av krut från smällare.

Några år senare hamnade fokus på någonting annat. Med en folkölsburk i handen gick det bra att vara utomhus med iskalla lår och knallröd näsa.

Numera är jag mest bara livrädd. För smällare och eld och att ett barn springer åt fel håll.

Glad Valborg!

Gammelmamma.

Jag har värk i äggstockarna. Som en molande mensvärk som liksom inte lossnar.

Plötsligt glömmer jag den. Eller försvinner den? Jag vet inte. Men helt plötsligt är den där igen. Och molar.

Ibland tror jag det är en påminnelse. "Hallå! Det är tomt här inne." Lite som ett kundmeddelande i högtalarna på IKEA. "Vi stänger nu om femton minuter." Sista chansen. Passa på.

Inatt drömde jag bäbisdröm. En sån där verklig dröm som riktigt doftade.

Försvinner den här längtan verkligen aldrig?

Hål i plånkan.

Varje eftermiddag har vi kaos här hemma. Halvkaos i bästa fall. Helkaos i värsta.

Det är som att vi för varje dag glömt bort hur det var dagen före.

Ungarna är hungriga efter dagis och har en förmåga att hänga i byxbenen och gråta så snoret och tårarna sprutar. Ändå står jag där och glor förvånat in i kylskåpet varje dag vid fyrasnåret och blir förvånad att det inte finns nånting lättlagat där inne. Hur förändringen skulle ha skett från gårdagen är oklart. "Finns det ingenting idag heller?" Trots att ingen handlat.

Sambon kör operation Lyxfällan. Budget. Förnuftigt. Urtråkigt.

Så istället för att storhandla på det där jätteduktiga viset, jämföra priser, handla storpack, välja lågpris, skiter jag i att handla. Jag försöker bevisa för sambon att jag inte är den ekonomiska idiot som jag egentligen är och undviker därför att göra av med matpengarna. Det resulterar i att sambon får småhandla på vägen hem från jobbet. Köpa mjölken på OK. Nåt paket korv på Statoil. Och pengarna rinner iväg som en vårflod.

Nu ska jag åka till biblioteket, lämna tillbaka försenade böcker och betala skulden. Det känns som en givande utgift.

Vårskryt.

Förra helgen plockade jag en bukett tussilago. Den här helgen blev
det vitsippor.

Så ni vet.

Lördagsnöje.

Eyeopener.

Jag har allvarligt börjat fundera på att bleka mina tänder. De är så himla gula och fula. Jag vill ha ett blingigt supersmajl.

Nu har jag funderat lite fram och tillbaka. Ska jag nämna det? Ska jag ta reda på lite mer om det? Ska jag ska jag?

Men nu slog det mej. Det är fan inte tänderna som är det stoooora problemet här. Det är inte det första man ser när man tittar på mej. Det är knappt så man ser käften eftersom jag har en extrem magradie som buffar bort allt i min närhet och valkar som liksom täcker.

Ibland tror jag fettcellerna håller på att äta upp hjärncellerna. Det pågår nån form av skräckfilm inuti min kropp. Jag måste verkligen verkligen verkligen försöka göra nånting åt det här. På riktigt.

Jag är mamma till en fyraåring.

Jag har en massa massa massa skrivtid nu. Härligt. Men min skrivtid blir bara drivtid.

Jag läser, men ingenting vettigt. Jag spenderar mest tid att läsa om vad jag skulle vilja läsa. Bläddrar i böcker men har ingen ro att verkligen läsa.

Paniken i magen är ständigt närvarande. Just nu är den jättestark, men för det mesta är den bara ett molande.

Och jag skriver bara skit. Bajs. Prupp.

Om omtänksamhet.

Hemgång från dagis i vårsolen.

-Hur har du haft det idag, mamma?
-Jo tack, bara bra.
-Vad har du gjort då?
-Jag har bara suttit inne och skrivit. Hela dan faktiskt.
-Oj. Då måste du hem och vila lite nu, va?

35-åringen.

Det är jag.

Idag har det varit chokladbollar på sängen, storstädning och snart kommer gästerna för att fira lilla mej.

Och för att hela sajberspejset ska kunna fira lilla mej så bjuder jag på en låtlista. Eftersom jag är en nörd rakt igenom så har jag knåpat ihop en lista med en låt från varje underbart år jag upplevt. Kanske för att alla verkligen ska greppa hur jäkla gammal jag egentligen är. Och för att min egocentriska sida ska få fritt utlopp.

Lyssna och fira mej.

Uppvaknandet.

Jag har tränat. Jippi! Jag har TRÄNAT.

Ett tag, i min nattsvarta urtråkighetsvärld, började jag acceptera faktumet att jag är en tjockisloser. Men varför ska jag acceptera det?

Nej. Nu är jag tillbaka igen. Typ. Lite i alla fall.

Jag känner mej sprickstolt att jag ens kom iväg. Jag har nämligen haft mina träningskläder på mig nästan varenda dag den här veckan men ändå inte kommit dit. Istället har jag tyckt synd om mej själv, fast jag inte har någon anledning att göra det.

--------------------

I morse fick jag en sån där halvreligiös känsla.

Vi var till badhuset igår eftermiddag. När vi kom hem började middagsprojektet. Alice var frusen och la sej under en filt och tittade på Bolibompa. Och somnade givetvis. Utan middag.

Så före sex i arla morgonstund slog hon upp sina vackra, blåa ögon och såg lite olyckligt på mig. "Jag är hungrig. Kan vi gå ner och äta frukost nu?" Hon andades in så varje litet revben gick att räkna och genast fick jag dåligt mammasamvete.

Och då slog det mej, som en liten liten rak höger där inne i magtrakten: Tänk om jag inte hade haft någonting att ge henne nu.

Så nu är det slut på tyckasyndom.

Skräck från ett fotografi.

Jag läste i senaste ViLäser (världens bästa tidning för en boknörd) att John Ajvide Lindqvist har en snara i sin trädgård. Alltså en sån som hänger i ett träd och gör det möjligt att bara hämta en pall, stoppa in huvet, dra åt, sparka och så var det över.

Den där bilden har etsat sig fast i mig. Jag förstår att man måste ha livlig och ganska otäck fantasi för att skriva hans böcker, men därifrån är steget långt till att pynta sitt hem med självmordsredskap.

Att nutarjaglivetavmej-känslan skulle komma samtidigt som jag kikade ut över trädgården och fick syn på trädet. Och repet.

Eller tänk om man tittade ut på trädet och repet plötsligt var upptaget.

Hu.

Skärpning.

Vad gör man när livet känns trist? När nattsvarta tankar grumlar blicken och gör att solen inte värmer. När jag nojar över att åren går och det är omöjligt att hinna leva det liv jag hade velat leva. När magen känns fläskigare än vanligt och ingenting passar. Vilken är lösningen?

Jag gör ingenting av det jag borde göra. Istället för att vara aktiv sluter jag mig i mitt skal och kör fosterställning. Försöker sova bort det jobbiga. Inte bra, men då är det ändå det bästa av två världar.

I värld två glufsar jag i mej allt som finns att äta. Som för att bevisa för mig själv att jag verkligen är så värdelös som jag känner mej.

Jag måste vakna upp. Idag ska jag ta en lång solskenspromenad och ge mej själv ledigt från jagmåstegåpågym-tankar. Jag kommer ju ändå inte iväg, så varför köra bestraffningsmetoden?

Jag får grubbla vidare utomhus istället. Dröm eller Mardröm? Fattig eller fattigare?

Lösningen kanske ligger i en lottorad. Men vilken?

Ingen klarblå himmel på Mossberget idag.

Ännu en gång kommer datumet då jag ska ha bestämt mig. Jag ska ha en tydlig målbild. Och den här gången handlar det inte om tjockisheten.

På torsdag är sista dagen att söka till högskolan. Och självklart vill jag fortsätta med det jag gör just nu, som är så roligt att jag längtar till nästa gång jag ska till skolan. Men som tyvärr inte förvandlar mig till någonting. Jag blir ingen polis, jag blir ingen läkare, jag blir ingenting alls. Ordrikare men fattigare.

Sambon pratar framtid och jag förvandlas till en sten. Jag vill inte känna, jag vill inte tänka, jag vill bara fokusera en millimeter framåt, inte längre. Att tänka på ett liv efteråt ger mig svindel. Jag blir gråtfärdig och känner mig värdelös. När sambon säger någonting snällt blir jag glad och det känns för ett ögonblick som att jag kanske har en framtid, men så inser jag att det trots allt handlar om mig.

Min rädsla för arbetslösheten kanske gör att jag klänger mig fast vid det omöjliga. Det kanske är just den som får mig att vilja grotta ner mig i alla dessa ord. Som får mig att tro att just det här är min Dröm.

Tänk om det inte är min Dröm. Tänk om det bara är flykten från min Mardröm.

Hört om vita lögner, ungjäkel?

Efter badet vill en dyblöt Alice gärna gosa lite. Som förr liksom. Och trots att hon är rätt stor brukar jag alltid vira in henne i handdukar och ha henne i famnen en stund.

Igår borrade hon in näsan i min tröja och njöt.

Trodde jag.

- Vad luktar du, mamma?
- Öh... Jag vet inte. Kanske pannkakor från lunchen, försökte jag.
- Nej.
Tystnad. Ny borrning.
- Jag vet, sa hon glatt. Du luktar ägg.
- Oj. Luktar jag illa?
- Ja! Spruta lite parfym bara så blir det bra sen.

Urk.

Veckans ord.

Arvid: Ojdå!
Alice: förvirrad

Idag har Alice även skrivit en sång. Eller tiotusen, men en med extra bra text.

"Du får ju mej att skratta.
Du får ju mej att fatta.
Du får ju mej att chatta."

Herregud. Har hon redan börjat nätdejta?

Söndag - solens dag.

Vilken sjukstuga vi har haft. I tusen miljoner år för att gå in på detaljer.

Magsjukehelvetet slog hårt i la familia. Eller egentligen inte men eftersom man kan smitta så blir det många dötrista dagar här hemma.

Arvid fördriver tiden med att rita. På tapeter, golv, i böcker, på teven, på kläder, på kroppen...

Alice kör mer den skrika stilen. Hon pratar bajskorv. Hon sjunger kärlekssånger. Hon sjunger bajskorvssånger. Hon sjunger ord-på-repeat-sånger. ("Voffelivoffvoffvoff. Voffelvoffvoffvoff. Voffelivoffvoffvoff. Voffelivoffvoffvoff. Voffelivoffvoffvoff. Voffelivoffvoffvoff.") Hon gallskriker åt lillebror (som då skriker tillbaka i trumhinneskallerfalsett).

Och jag då? Vad pysslar jag med för husmorsarbete? Dammtorkar jag hyllorna? Putsar jag fönstren? Bakar jag kanelbullar? Läser jag skolböcker?

Nope.

Jag gör ingenting. Vid dagens slut kan jag bara konstatera att jag inte gjort nåt vettigt idag heller.

Sängen står nästintill omålad där nere. Fönstrena går knappt att se ut igenom. Klädhögarna som ska Traderas bort ligger ofotade i papperskassar. Lådorna i den fulaste fulbyrån som är trasig och ska tömmas och slängas står likadant dag efter dag efter dag. Allting likadant.

Jag har inte skrivit en rad av mitt skolarbete. Det går liksom inte. Jag behöver tystnad och ensamtid. På kvällarna efter barnen somnat står energin på off.

Författardrömmarna grusas. Tiden fattas mej. Energin fattas mej.

Ändå går jag här och dagdrömmer om ännu en bäbis.

Ett mammaliv är trots allt så mycket mer än bajsblöjor, busskrik och magsjukenätter.

Igår sa jag till Alice att jag älskar henne. "Mamma, det vet jag. Det glömmer jag aldrig." sa hon och såg på mej med sina vackra, vackra ögon.

Och i morse hade Arvid pusskalas med oss. Han gick med pussmun till mamma, till Alice, till pappa och levererade pussar. En perfekt början på dagen.

När jag skrivit mitt reportage på kursen och fick respons var det en tjej som tyckte att jag skrivit så negativt om att vara mamma. Jag ville få fram att det tar rätt mycket energi när man är föräldraledig. Att det är svårt att orka starta nya projekt eller ens lägga en makeup eftersom man väljer att hela tiden lägga all energi på barnet.

Men tänk om det är så att jag bara går runt här och neggar om mammalivet. Allra helst här på bloggen. Det är absolut inte så jag vill att det ska vara. Jag är fantastiskt lycklig som mamma.

Ibland önskar jag dock att kidsen ville göra lite mer sånt som jag vill göra. Typ ligga och dra sej i sängen en söndagsmorgon.

Skynda skynda.

På mornarna blir jag ofta irriterad, sur, åskmolnig - en urtråkig mamma.

När Alice lite försynt frågar: "Vad är det, mamma?" brukar jag förklara mitt beteende med att jag är stressad.

Det är sant, men då borde jag förstås ändra morgonrutinerna så att vi slipper stressen. Tyvärr gör jag inte det. Eller jo, jag gör det en morgon och är skitnöjd över mej själv för att kidsen är harmoniska, jag är filbunkslugn och allt känns tipptopp. Dagen efter är det skönt att softa i sängen lite för länge igen och sen stresserverar jag frukost lite för sent och letar handskar och skor ännu lite senare.

I morse satt Arvid med rynkade små ögonbryn i sin stol och såg sur ut. Nästan lite arg.

"Vad är det med Arvid?" frågade Alice bekymrat. "Han ser så stressad ut."

4 år 4 månader och 2 dagar.

Min nya iphone-funktion. Coolare kan det knappast bli.

Låtlistedax.

Eftersom Alice grät sej till sömns med en filt tryckt mot örat igår kväll är hon och jag hemma och myser idag. Lillebror går på dagis som planerat.

Vi har gjort tvålar, spelat fia med knuff och bara tagit det lugnt.

Under tiden har jag lyssnat på musik. Spotify är Himmelriket, tyvärr inte ett komplett Himmelrike.

Så det ena har gett det andra och det andra har gett det tredje och det tredje har gett...

...en ny låtlista. En antinostalgilista med bara ny musik.

Klicka här.

Sämst just nu.

Hockey.

Hela tiden.
Jämt jämt jämt.

Jag saknar sambon.
Jag saknar teven.
Jag saknar de vanliga kvällarna.

Min bästa sida.

Det är något speciellt med Salem al Fakir. Han har en barnslig, snuvig röst som fungerar super när han sjunger men när han pratar låter han lite för mycket daddahinkåspade. Kan inte låta bli att undra hur det låter när han är jättearg. Jag ser framför mej hur han stampar med fötterna och drar i sitt lockiga hår i bästa serietidningstil och försöker låta arg. Jag får känslan av att han är tre äpplen hög, men det vet jag ingenting om.

(Nassim, storebrorsan, gissar jag blir dagens barns Staffan Westerberg. Staffans vilsna pannkakelekar är ingenting jämfört med Nassims hysteriska maniac-skrattanfall som är lite för höga, lite för långa och lite för vanliga. Lite för mycket liksom.)

Min röst är inte rolig. Jag låter jättebarnslig och har en genomträngande, irriterande röst. Flera gånger har jag fått frågan om pappa är hemma när jag svarat i telefonen. (De menar min sambo.)

Enda gången jag känner mej nöjd med min röst är när jag har tappat den. Eller alltså nästan tappat den. När jag är sådär hes och skrovlig. Den blir lite djupare och mer trumhinnevänlig.

Jag gör mig bäst i skrivande form.

Summering.

April.

Det betyder att sommaren närmar sig.
Det betyder att den underbara skrivartiden snart är slut.
Det betyder att jag just nu borde ha hunnit nånstans i mina drömmar.

Det betyder att jag har misslyckats.

Kol-14-metod kan behövas.

Mossberget har varit ett kräkinferno.

Det lämnar sina spår. Spår som behöver försvinna, så snabbt som möjligt.

Ikväll när kidsen somnat för dagen var det dags att hänga tvätt. Jag var säker på att det var ännu en hög nytvättade lakan men när jag öppnade luckan plirade ett par ögon ut ur tvättmaskinstrumman. "Titt-ut!" liksom.

"Men heeeej!" sa jag glatt med lite lagom bäbisaktig röst. Precis en sån röst man använder när man pratar med gosedjur.

Den nedkräkta gosekatten var nytvättad och i min famn doftade den bara gott från sköljmedel. Jag kände ett starkt behov av att hålla den intill mig, torka den lätt med en handduk så de små stråna stod rätt ut. Jag la den på torkställningen, släckte lyset och gick ut.

Gick några steg. Försökte leka vuxen. Försökte stå emot.

Men icke. Där kunde den ju inte ligga. Han fick sitta i hörnet istället, tillsammans med en mjukisnalle. Med en liten fleecefilt över sig.

Är det här normalt?

Drrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr...

Jag har köpt en vibrerande mascara.

Planen var att jag helt plötsligt skulle starta dagen med en liten make up. Fladdra med ögonfransarna och se lite pigg och fräsch ut.

Icke.

Jag har lite svårt att ta mej den tiden. Sen passar smink väldigt dåligt till mysbyxor och fläckiga tröjor. Även om jag gjort ett försök att se anständig ut så känns det ändå som jag misslyckas. Det är någonting som inte stämmer.

Hur som helst. När jag nu använder min nya superprodukt kan jag bara skratta.

Det kittlas.

Jag kan inte använda vibrationseffekten utan att fnissa och det medför givetvis att jag inte bara målar ögonfransarna.

Det är en jäkla tur att man är en naturlig skönhet.

Nostalgitripp.

Har målat en tredjedels barnsäng idag. Eller inte ens målat utan bara häftgrundat.

Målningen sker på den bortglömda tredje våningen. Den iskalla källaren där vi brukar stuva in gäster och där vi en eller två gånger i månaden har filmkväll. Men det är inte så himla roligt att hänga där eftersom det nästan går att förvara snöbollar året runt.

Här förvarar jag två supersamlingar. Mitt storslagna bibliotek och min underbara skivsamling.

När jag återser mina skatter pirrar det i magen av lycka. Jag lyssnar på låtar jag har tusen minnen till eller inte ett enda, ser fodral som gör mej fnissig eller tårögd. Jag målade några penseldrag till en låt, sprang och bytte skiva lite snabbt, målade nån decimeter till nästa osv.

Det var en rejäl nostalgitripp. Jag kunde nästan känna doften av Sofias mammas fiat eller känna tyngden av gigantiska axelvaddar eller värmen från solarielampan. Ja, ni förstår. Och vem är jag om jag inte skulle dela med mej?

Lyssna och minns lite du med. Klicka HÄR.

Vakuum.

Är det inte dags att skriva något riktigt smart nu? Någonting som aldrig någonsin har lästs någon annanstans? Någonting som alla vill läsa bara det att ingen ännu vet om det?

Jomenvisst.

Och det är det jag tänker göra.

-----

Men inte idag.

Grubbleri, grubblera.

Vid frukostbordet.
Alice, 4 år:
- När blir det sommar?
Jag svarar med en lång monolog om vår, sommar och höst. Om väder och vind. Om datum. Om kläder. And so on.
- Jamen, när blir det sommar? frågar hon igen.
- Det vet man inte.
- Pappa vet, säger Alice bergsäkert.
- Nej, inte ens pappa vet, svarar jag.
- Jo.
- Nej.
- Jo.
- Nej.
- Jo.
- Nej.
- Jo.
- Nej. Nej. Nej. Nej. Nej. Nej, säger jag jättesnabbt för att vara den som leder argumentationen.
- Mamma. Ät upp din macka.

En paus till.

Försöker skriva men det går inget vidare.

Fick en paus jag helst hade hoppat över. Besök hos tandläkaren.

Svalde en ipren innan jag lämnade hemmet och brast ut i ett rungande JA! på frågan om bedövning. Så jag fick så jag teg kan man säga.

Nu sitter jag med bortdomnad tunga, käke och ända ner i halsen. Om jag skulle somna tror jag att jag skulle kvävas. Det känns så.

Och jag väntade mej att se Elefantmannens long lost syster i spegeln. Men jag såg ut som vanligt. Bara lite vimmelkantigare. Lite skrajare. Lite dregligare.

Den snälla tandläkaren fick mig att lova att inte äta något på några timmar, för att inte bita mig i tungan. Och eftersom jag vet hur det är att bita sig i tungan och sy tillbaka den igen (Been there, done that.) så håller jag mig långt ifrån köket.

Nu skyller jag skrivkrampen på hungern och huvudvärken. Men det är nog inte hela sanningen. Det handlar om disciplin.

Den fattas mig.

Lördagsförmiddag på Stenö.

Okej. Så här i efterhand var det rätt mysigt med en dag på isen med familjen. Men just då.

Bakistrött.
Snorig Arvid.
Båda vill ha spaden.
Jag vill bara ha grillad korv NU. Fast hellre pizza förstås.
Solen lyser så det värker liksom bakom ögonen.
Sambon är så positiv att man nästan blir förbannad.
Jag sjunker igenom skaren och känner mej som en megajättekoloss.
Fjäderlätta sambon har nemas problemas. "Gå så här!"
Mina försök till kreativ supermamma funkar inte alls. Det går inte att göra kossor av kottjävlar när det är kallt.

Men tänk vad skönt det var när vi kom in igen.

Short Message Service.

Jag skickar nästan alltid långa sms. De är som små mejl för det mesta. Först ett hallåande. Sen en liten lägesrapport. Sen kommer anledningen till varför jag skickar. Och så ett litet avslut.

Själva syftet med ett sms är att det ska vara kort och rappt, men jag gillar att skriva långa meddelanden fram och tillbaka. Drar gärna små skämt, både riktigt roliga och urtråkiga torra ordvitsar.

Men det gör förstås inte alla.

Sambon svarar oftast ett kort: "Ja." eller "Om 25 minuter." eller "Dito." (om jag varit extra gullig). Hur roligt är det?

Men ibland har till och med slöa slappa jag kort om tid och svarar lite korthugget sådär. Med min nya telefon går det dessutom inte att sms-a med en hand som jag alltid varit världsmästare på. Då kunde jag byta blöja och sms-a samtidigt. Nästan.

När Arvid var i "får-jag-mobilen-annars-skriker-jag-tills-det-ringer-i-öronen"-perioden kunde jag skriva sms med mobilen bakom ryggen. Jag läste det färdiga resultatet lite snabbt och skickade medan jag gömde undan drömleksaken igen.

I helgen sms-ade jag med Träsktanten. Det var jag som inledde sms-dialogen när jag låg på rygg i sängen med två kids på säkert avstånd. Men när T vaknat till och svarat var hela förmiddagsruschen igång. Med frukost. Och påklädning. Letande efter handskar. Letande efter en sko. Letande efter bilnyckel. Huvudvärk. Bajsblöjsbyte mitt i alltihop. And so on.

Så jag svarade lite kort på nån fråga. Läste ett sms och tänkte svara när det lugnat sej. Och självklart försvann det ner i minnesslasken.

Dagen efter pratade jag med kompis S och det uppdagades att T trodde jag gick runt här och var lite sur på henne. Jag svarade ju så kort.

Så vad drar vi för slutsats av det.

Jag behöver en röststyrd sms-funktion.

Little old lady

De nya tagen går sådär.

Idag skippar jag gymbesöket och satsar på långpromenad i eftermiddag istället. Hur nu det ska gå. Jag måste köpa broddar om jag ska kunna hålla mej upprätt. Tyvärr passar det nog min look ypperligt just nu. Ser mej i spegeln och ser en gammal tant. Tjockisen har åldrats.

Snart blir jag 35.

Jag som har jättemycket att göra. Får nästan panik. Hur ska jag hinna med innan...?

Den biologiska klockan... Jag drömmer om fler barn. Åtminstone en liten till. Men då måste vi nog skaffa oss en hushållerska först. Och hur skulle en graviditet egentligen fungera på min slappkropp? Och tålamodet? Jag har svårt att klara av det dåliga samvetet.

Jag och sambon har drömt om en flytt utomland också. Bo i Thailand ett år eller nåt. Finns risk att vi måste stryka den drömmen från listan.

Jag skulle utbilda mig till XXX. Få en karriär. Göra någonting jag vill göra. Och göra det bra.

Superdupergården på landet. Med alla dessa djur (som av ett mirakel skulle alla allergier försvinna) och bullerbykids och nybakade bullar och nemas problemas.

Men här är jag nu. En tjock medelålders kärring med en gigantisk bekymmersrynka. Och en hel massa små.

Trots allt. Jag är faktiskt riktigt lycklig.

Evil Knievel.

Jag har tappat bloggartråden helt. Har ingenting att säga längre. Och det här inlägget vet jag redan nu kommer bli urtråkigt så läs bara om du har extremt mycket tid över.

Idag är jag nämligen extra nere för att vågen inte är på min sida. Jag vill bara svära och äta choklad. Sura och leva resten av livet i mysbyxor och bylsig tröja. Vara sådär massmördarpsykotiskt galen och sticka ut ögonen på alla vackra smala happy människor i tidningar. Perforera de perfekta taniga kropparna med voodoonålar för att framkalla fetma på dom hela högen. Alla dessa miljarders fettceller som bor i min kropp har flyttat upp i hjärnan och gjort mej ond. GAAAH!!!

Inte ett hekto gick jag ner. Och jag har kämpat kämpat kämpat. Nu börjar jag fundera över om jag tränat för mycket vilket så klart är helt uppåt väggarna.

Jag hade väntat mej ett Biggest Loser-resultat. Jo. Jag vet. Orealistiskt. Men med den här takten kommer jag vara normalviktig lagom till pensionen.

Nu är det alltså meningen att jag ska skaka av mej det där och ta nya tag.

Utmaning.

Nu har jag blivit bloggutmanad. Ja, det var ett tag sen, men jag har liksom fått bloggblackout. Skrivkramp. Hjärnan har inga idéer överhuvudtaget. Helt urblåst. Men...

Jag ska dela med mej av mitt privatliv. Hör och häpna! Så stoppa pressarna, Hänt Extra. Här har ni scoopet.

Så här lyder utmaningen som jag fått av Träsktanten och Stina:

- Bloggare som blir "tagna" ska skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själva samt ange reglerna för spelet. Sedan väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista med deras namn på sin blogg.

- Efter att det är gjort skriver han/hon en kommentar i de utmanades blogg för att låta dem veta att de blivit "tagna" och att de ska läsa ens blogg för mer information.



1. Jag är en samlare av ALLT. Böcker, cd-skivor (fast t o m jag har gett efter för den digitala revolutionen), tidningar, dvdfilmer, kläder, saker, saker och saker. Lyckan i magen håller i sej ett liiiiitet liiiitet tag (förutom i-phonen som gör mej superhappy varje dag).


2. Jag är urdålig på att städa men en mästare på att sortera. När hela huset ser ut som ett inferno väljer jag att städa kliniskt rent i besticklådan eller lägga alla tuschpennor i färgordning. Sen blir jag förbannad när ingen lägger märke till hur duktig jag har varit.


3. Som barn hade jag miljoner tvångstankar. Det började med a-brunnar men tvången eskalerade. Periodvis var allt jag gjorde sånt jag måste göra för att inte någon skulle dö. Än idag har jag min "spolningsneuros". Som barn måste jag spola och sen springa ut från toaletten för om spolandet tog slut medan jag var kvar på toaletten skulle... ja, det behöver vi kanske inte gå in på.
Nu för tiden räcker det att jag står på något. Står jag på badrumsmattan när jag spolar så neutraliseras det. Det är som att ha gummistövlar när blixten slår ner.
Mitt stora problem är hur jag ska få alla att överleva utan att föra över tvångstanken på mina underbara barn.

4. När jag var barn och de vuxna "synade" mej fick jag alltid kommentarer om mina skrattgropar. Hur mycket jag än frågade vad skrattgropar egentligen betydde så tog det lång lång tid innan jag förstod. Jag var övertygad om att ojandet över de fina skrattgroparna var för att de tyckte synd om mej. Att groparna var rynkor och att jag alltså var ful. Numera gillar jag mina skrattgropar.

5. Jag har alltid varit fixerad vid mat och ätande. Nu för tiden är min största "störning" att jag är rädd att inte bli mätt. När vi lagar mat överdriver jag mängden. Och när jag börjar ösa upp mat tänker jag att "det här kommer aldrig räcka". Det finns förstås ingen rim och reson i mina tankar och känslor. För det första räcker det alltid och för det andra är det ingen katastrof om det inte skulle göra det. Men ändå. Jag får verkligen bita mej i läppen för att inte säga det högt. "Vad lite! Det här kommer aldrig räcka." Åtminstone inte varje dag.

6. Jag har telefonskräck. Stackars Alice har tjatat om att få gå till frisören och jag säger varje dag att hon snart ska få gå. Sen sitter jag med telefonen i handen och vågar inte ringa. När jag skickar sms till mina kompisar frågar hon då och då: "Varför ringer du aldrig till xxx? Varför essemessar du bara?" För att jag är en feg jävla idiot är svaret.

Japp. LoserElin har talat. Och vem blev lyckligare av den här sorgliga listan?

Varför finns det choklad om jag inte får äta den?

Shit.

En timmes träning åt skogen.

Efter jag smällt i mej en rejäl men nyttig lunch slog sockersugsvågen emot mej. Jag stod emot stod emot stod emot stod emot stod emot.

Men fan. Till slut slog det mej att jag hade en chokladkaka i väskan.

Och numera har jag inte en chokladkaka i väskan.

Vem med lite hjärna har väskan fylld med kaloririka fixar när Det Nya Livet har börjat och man är så svag för choklad att man skulle kunna skänka bort sina avhuggna fingrar och tår när suget är som störst?

Men det var bra att jag tränade. Plus minus noll liksom.

Kaffetunna.

Det nya livet har gjort mig heldarrig. Jag är som ett asplöv. Jag skakar.

Delvis beror det på vår inomhustemperatur men också på att jag försöker döva stoppaimunnensuget med kaffe.

Äh. Jag tar en kopp till.

Uäck. Iskallt? Jag sätter på en ny kanna.

All by myself. Kopp efter kopp.

Inte vad Anna Skipper hade rekommenderat.

Bara 5 dagar 8 timmar 23 minuter till nästa gång.

Just nu borde jag skriva på min essä, men här är jag igen. Alive and kicking. Och har jag inte gått ner 20 g sen förra inlägget?

Jo det var det här med melodifestivalen. Vilket härligt inslag i vargavintern! För min del får det gärna vara deltävlingar i all evighet. Och den där "stora" ointressanta eurovisionsschlagerfinalen kan vi stryka ett streck över.

Lördagkvällarna är en fröjd. Med sötskojige Måns, oväntat roliga Dolph och musik och utseenden att kommentera. Allt är tipptopp (fast okej, jag blir nervös av nervösa fröken Meltzer). Men då och då tvingas jag titta ovanför teven för att inte falla ner i ett hål i golvet av skäms-skäms-skäms-känsla.

Inför varje bidrag lyfter jag blicken. Koncentrerar mej på annat. Vad ska vi göra imorrn? Undra vilken tid jag ska till skolan på fredag? Borde jag inte fixa en klipptid snart? Söndagsmiddag? And so on.

Vem har kommit på idén?

"Okej, Artister. Nu ska ni berätta nånting. Vad som helst. Och prata gärna skitsakta. Nej. Det behöver inte ha nån poäng. Vad som helst bara. Och konstpauser är bra. Dra ut på det. Okej. Shoot!"

Men det var väl ett jävla tjat!!!

Jomen visst.

Det är nämligen nystartsdax! Än en gång.

Sen jul har jag nämligen helt tappat nyttighetsspåret. Halkat in på ätwhateveryouwantspåret istället. Och det är minsann ett härligt spår men det lämnar även sina spår. Okej. Nu börjar jag helt spåra ur.

Det är konstigt vad mycket man kan äta medan man ser på när andra jobbar. OS gör mej hungrig. Ju mer dom stakar sej fram i skidspåret desto mer vill jag fylla upp min stillasittande jättekropp. Det bästa är när det är sjukt spännande. Jag kan inte tugga och titta samtidigt. Spänningen är olidlig. Och borde inte förbränningen öka när pulsen är hög?

Nej. Nu ska jag inte hitta fler skäl att smälla i mej. Det var dags för nya tider. Så var det ju. Nu blir det äppelbitar och kopiösa mängder vatten.

Dipp helt utan chips.

Efter dagislämning trotsade jag snöovädret, mensvärken och ingenlustandet och gymade. Det var jag och fyra pensionärer. Ändå går jag där och drar i min tröja och mår dåligt. Ser en glimt av mej i spegeln och vill bara springa och gömma mej.

Varför bryr jag mej?

När Alice kom till jorden märkte jag att det finns en annan dimension. En värld bortom utseendeångesten. Alice älskar mig trots att jag är en tjockis och ser ingenting ont i det.

Än.

Men när jag glömmer hur ful jag är och bara är, det är DÅ jag går ner i vikt. Sen gäller det att hålla i det där, för när jag börjar gå ner i vikt kommer fixeringen smygande och jag blir hypersupermegamedveten. Och i värsta fall är snöbollen i rullning. Igen.

När jag inser att jag är en fläskbomb vill jag inte leva på gurka och träna som en tokig som ju vore det bästa. Istället vill jag äta choklad och isolera mig.

Idag är en chokladdag. Vilken jävla tur att det är fredag.

Hur går det i skolan då?

Jo tack.

Jag har pratat med en i "klassen". Jag sa "Förlåt" när vi nästan krockade.

Sen har jag fnissat lite åt ett skämt som några som satt bredvid mej drog. Inte så att jag var med eller så. Jag bara tjuvlyssnade.

Så det tar sej. Med den här farten är jag en i gänget innan kursen är slut. Ja, om kursen skulle vara tjugofemårig alltså.

Hello Dolly!

Jag håller på att måla in mej i ett hörn. Ett kvinnofällehörn.

Jag har nämligen varit hemma låååång tid nu. Nog för att jag har pluggat lite men så länge man inte tillbringar 40 timmar i veckan på en arbetsplats så räknas det inte. Och jag kan väl erkänna att den här kursen är rätt soft. Än så länge.

All tid hemma gör att det är jag som "sköter" hushållet. Självklart med hjälp av sambon men det är jag som leder plockarligan om man säger så. OM man nu skulle reflektera det allra minsta över vem som gör vad.

Eftersom jag har tagit hemmafrurollen så har jag fått mina rutiner.

Man hänger upp strumporna i par för då slipper man para ihop dom efter dom torkat. Göra tvärtom? Varför då? Då blir det ju superstökigt när dom torkar. Hänga där helt utan sin strumpkompis. Nej, det går inte.

Men varför ställer du den där på nedre våningen i diskmaskinen? Så här gör alltid jag och det blir skitbra. Ställ så här. Hörru. Ställ som jag sa. Hörru. Nähä. Då får jag väl gå å ändra när du gått därifrån då.

För ingen gör så bra som jag.

När sambon och jag städar delar vi upp jobbet. Han läser lite tidning och softar medan jag plockar, plockar och plockar. Tittar lite strängt. Plockar lite till. Suckar högt. Plockar lite till. Tittar ännu lite strängare. Plockar lite till. Tar upp en leksak och kastar hårt i leksakslådan så kidsen blir liiiite rädd för mamma. Då brukar han förstå att nu jäklar är det dags. Jag ger honom nån hög med saker som jag vet att han klarar av att lägga på rätt plats. (Ni hör, jag är helt utom räddning!) Och sen får han dammsuga. Medan jag fortsätter att plocka och sväva som ett orosmoln runt honom hela tiden. Pekar på dammtussar, lyfter på lådor och flyttar undan stolar, för annars är det lätt att dammsugaren bara går runt alla dessa saker.

Usch det är hemskt. Jag är hemsk.

Så när jag nån gång "får hjälp" så är det ändå inte bra. Jag vill ha hjälp av någon som kan göra exakt så som jag vill göra. Som man ska göra. Vem ringer man för att bli klonad?

15 Funny Facebook Fails.

Jag vet inte hur många inlägg jag skrivit utan att publicera.

En del är helt enkelt skittråkiga.

En del känns som jag sitter och skryter.

En del går över gränsen. Jag skriver sånt som jag borde behålla för mej själv.

Men ibland skriver jag utan att tänka efter en enda sekund före. Skriv skriv skriv. Enter. Klart. Och så out in the open.

Gustav skickade en superrolig länk till mej.

Jag vet inte hur många gånger jag tackat gud att han inte uppfunnit Facebook när jag var singelistan och pinsam pinsam pinsam.

Dä ä kärlek dä.

Igår var planen lovey dovey.

Jag och sambon skulle sitta tätt ihop, hålla handen och ha det mysigt i biosalongen medan mormor tittade till sovande knottar. Bonustonåringen skulle träna.

Men det bidde ingen barnvakt.

Istället hoppade Tonåringen över träningen och mös med pappsen i soffan framför en film, medan jag inte ville lämna stora varma sängen.

Den där förkylningen vägrar nämligen att ge sig. Ont i kroppen. Huvudvärk. Snörvel snörvel.

Jag kan alltså inte träna och det betyder att jag har sån chokladlängtan att det kryper i hela mej. Att vara nyttig när man inte tränar går inte. Mardrömmen är att jag ska få en sån där liten skitbit. Jag måste ha en enorm megajättestor bamsechokladkaka.

Och all energi är som bortblåst. När kidsen skriker vill jag bara gömma mej i ett svart hål. Ett tyst svart hål.

Det var nog tur att jag inte kom iväg på någon bio i alla fall. Jag hade väl blivit förbannad ljudnivån. Om jag varit vaken. Jag somnar så fort jag sätter mej ner - inte bra. Och att jag somnat är ingenting som undgår någon. Jag rosslar och snörvlar och hostar och snarkar.

Var är våren?

Tillbaka i skolbänken.

Pluggandet går sådär.

Gårdagens seminarium slutade med att jag började prata med mej själv. Jag blir nämligen så frustrerad av att inte ha någon att prata med. Men att köra Mollgantricket är nog inte det som löser situationen bäst.

Under lektionstid, när läraren pratar och vi sitter som ljus och lyssnar och då och då räcker upp handen och säger något smart (eller inte), är det inga problem. Jag trivs som fisken i vattnet. Vår lärare är verkligen världens bästa och han gör allt så intressant och lättförståeligt. Tiden flyger iväg.

När han tittar på klockan och börjar prata om bensträckare får jag omedelbart magont. Vad ska jag göra i 40 minuter?

Men för att verka superbusy skyndar jag mej ut. Jag har sådär bråttom som att jag har nånting jätteviktigt att uträtta. Tittar på mobilen för att se vad klockan är och rynkar ögonbrynen lite bekymrat. "Ska jag hinna?" betyder det.

Det är svårt att veta om någon uppmärksammar mitt minspel. Troligen inte. Så vem gör jag det för? Varför tar jag det inte bara lugnt och kanske hänger på någon som ska till cafeterian. Som en normal människa hade gjort.

Skynda skynda skynda skynda. Iväg i korridoren. Nerför trappor. Skynda skynda.

Och så in på toaletten.

Humdidumdidum.

Efter onormal lång kisstid smyger jag ut. Och skyndar skyndar skyndar till cafeterian. Jag mår illa och vill verkligen inte ha kaffe. Men jag köper det ändå. Cafeterietjejen pratar en hel massa med mej. Om kaffestorlekar och lock och sånt. Jag försöker få det hela att fortsätta genom att fråga helt ovidkommande kaffefrågor. Men en till kund kommer och jag lommar iväg.

När jag tänker på mej själv så ser jag den där mobbade framför mej. Den där som verkligen lommar iväg. Med nedsänkt huvud och böckerna tryckta mot bröstet. Som inte ser upp utan koncentrerat stirrar ned i backen. Som då och då lyfter på handen för att trycka tillbaka glasögonen upp över näsan.

Så ser jag mej. Men så ser jag väl inte ut? Jag sträcker lite på mej och försöker gå lite ordentligare. Ett steg så. Ett steg så.

Också vurpar jag nästan.

Hjärtat vaknar. Dunk dunk dunk.

Toaletten. Igen.

Jag blir full i skratt åt mej själv. Hela skolsituationen har gjort mej fullkomligt galen.

När jag sjunker tillbaka på min plats med min kaffekopp känns det ändå rätt bra. Jag tittar lite på dom andra. Det känns helt okej faktiskt. Några pratar men många sitter och bläddrar i nån bok, sms-ar eller bara sitter rakt upp och ner. Jag är inte så jäkla underlig ändå.

Jag lyfter nonchalant på min kaffekopp. Och det blir som en liten tsunami genom locket. Det stänker lite överallt. Små svarta droppar. På mina papper. Över mina glasögon. På bordet.

Jag smugglar ut en servett ur handväskan. Att jag har spillt är ingenting jag skäms över. Men just att det har stänkt på mina glasögon gör att det känns jobbigt. Jag försöker torka utan att ta av dom.

Varför? Varför varför varför? Varför gör jag mej dummare än jag egentligen är? Varför gör jag min existens större än den egentligen är? Det är väl inte en jäkel som bryr sej om vad som pågår med mej? Torka glasögonen som en vanlig människa istället. Please.

Ja. Du ser. Jag pratar med mej själv.

Jag mår inte så bra.

Jag är sjuk.
Arvid har varit sjuk och måste därför vara hemma från dagis. Alice ville inte gå på dagis "ensam" så hon är också här hemma.
Och jag är sjuk.

Imorrn ska jag till skolan och måste hinna läsa ut boken. Det är en psykoanalytisk och litterär studie. Faktiskt riktigt intressant. Men hjärnan måste vara på hugget. Det är inte min. För jag är sjuk.

Alice vill att vi ska baka men jag orkar inte för jag är sjuk.

Arvid vill att jag ska busa men jag orkar inte för jag är sjuk.

Nu har vi ätit pyttipanna. Det orkade jag göra fast jag är sjuk.

Dags för ryggläge. Det är det bästa när man är sjuk. Som jag är.

Dropp dropp dropp dropp dropp dropp.

Arvid är söt. Underbar. Rolig.

Och gnällig. Gnällig. Gnällig. Gnällig.

Han gnäller för att han är hungrig. Han gnäller för att han är törstig. Han gnäller för att han inte når. Han gnäller för att han inte får. Han gnäller för att han har tråkigt. Kort sagt. Han gnäller.

Ibland kan jag stänga av det. Jag helt enkelt ignorerar ljudet, sticker åt honom nåt att äta och har honom hängandes i byxbenen.

Jag tror att jag klarar det rätt bra. Men så händer något. Det kan vara något jättelitet. Ofta är det Alice som gör det. Eller båda två. Eller ingen alls.

Och jag EX-PLO-DE-RAR.

Jag ser hur mina stackars barn ser på mej med skräck i blicken. De är livrädda för den där djävulsvrålsrösten som vrålar högt, rivigt, argt, galet.

Och så börjar de gråta. Hjärtskärande. Och jag smälter. Ångrar mej så det nästan gör ont. Förstår inte hur jag kunde bli så arg på två så underbara barn.

Och dom gråter. Skrikgråter. Klamrar sej fast vid mej och skriker alldeles intill mitt öra så det värker bakom ögonen. Ignorerar mina lugnande ord och kärleksfulla smekningar.

Dom gråter. Och jag biter ihop käkarna.

"Lugn. Lugn. Lugn. Nu är det bra." säger jag men jag hör på min röst att nu är det fanimej inte bra.

När jag halvskriker med panik i rösten: "Nu måste ni sluta annars blir mamma galen!!!!" börjar Alice lugna sej. Och då lugnar sej Arvid. Och då lugnar sej galna mamman.

I bästa fall.

I värsta fall eskalerar allt flera gånger innan lugnet slutligen kommer.

Och jag kan fortsätta skala potatis, betala räkningar, läsa reklamblad eller vad jag en gång höll på med.

Och så kommer ljudet igen. Gnället.

Ett av alla mina i-landsproblem.

Vårt hem svämmar över av kläder. Och filtar. Och kuddar. Och handdukar. Tvätt tvätt tvätt. Ren tvätt. Smutsig tvätt.

När jag använt en tröja en gång som fortfarande är ren (jo, det händer mej faktiskt nu för tiden) vill jag inte vika in den och lägga in i garderoben. Så jag lägger den på min pall. Nästa dag har jag använt ett par byxor och en tröja som fortfarande är rena. Och ett linne som jag bara hade en liten stund. Jag lägger dom på pallen. Nästa dag...

Pallen svämmar över. Det kommer en liten hög med ren tvätt som jag ska lägga in i garderoben sen. Typ imorrn kanske. Det råkar hamna en tröja som har en fläck. På det en filt som Arvid använt under tittutlek. Plus att sopa golvet med.

Och tiden går. Och tvätten består.

Till slut blir det mot alla odds städdags även i vårt sovrum. Det dammigaste rummet på Mossberget. Och jag måste få undan högen. Den här tröjan... hmm... är den ren? Kan jag lägga den i garderoben? Hmm...

Nu när alltihop har legat i en gosig ihopblandad massa så borde jag strunta helt i den där larviga principen att bara nytvättade kläder får ligga i garderoben. Men icke. Jag snusar. Jag funderar. Jag synar. Jag lägger en oändlig massa energi på avgörandet om en tröja är ren och oanvänd eller om den är ren och en gång använd.

Som att nån bryr sej. Som att kvalstrerna bryr sej. De lägger nog ägg och smaskar i sej gammal hud i det mesta här hemma.

Det är så lätt att lägga rena kläder i tvättkorgen bara för att bli av med dom. En tillfällig lösning. Som bara ger mer jobb. Ekorrhjulet som snurrar och snurrar. Tvätten tar verkligen aldrig slut. Jag får svindel från mitt tvättberg.

Bestseller på G.

Igår var det skolstart. Eller egentligen inte. Det var upprop.

Jag kom för sent men hade tur och kom precis när läraren tänkte stänga dörren.

Jag var kissnödig.

Jag var ful i håret. Somnade med blött hår kvällen innan. Inte bra. En ultrasnabb blick i spegeln under tandborstning gav godkänt, men hade jag undersökt närmare, vilket jag gjorde på högskolans toalett, skulle jag upptäckt x antal fjongar.

Jag fick för mej att räcka upp handen och fråga en fråga som jag stammade fram och som bevisade att jag kanske inte har så himla mycket där att göra. Är det smart?

Jag ska alltså läsa Kreativt skrivande B. Eftersom A-kursen verkligen var SKIIIIIIITkul så har jag höga förväntningar på den här. Och jag har lusläst studieplanen och vetvetvetvetvet vad som ska komma. Ändå sitter jag där som ett frågetecken med öppen munnen och ångestsvettiga händer. Och en mage som vill börja gråta.

Vi ska nämligen göra ett längre arbete. Det kan vara början på en roman, en diktsvit, några längre reportage...

Japp. Dax att packa ner författardrömmarna och inse att jag inte klarar av det här. Och skaffa ett riktigt jobb.

Men skam den som ger sej. Jag ska försöka njuta den här terminen likförbannat. Om jag inte börjar hyperventilera och försöker tvinga fram superidéer kvällen innan det ska lämnas in så ska nog det här gå bra.

Del ett i kursen ska vi inte skriva ett skit. Passar mej perfekt eftersom jag skrivkrampar totalt.

Snål. Skål!

Sambon och jag har lyxat till med en hotellnatt i Sveriges fjortonde största stad.

Vi kom iväg i god tid för lite shopping. Jag vet inte om det var ovanan av att inte behöva hålla koll på två kids som riskerar att riva sönder butiken eller försvinna utom synhåll, men någon shopping blev det inte. Jag provade skor som var skitsnygga, kläder som var helt okej men likförbannat bestämde jag mej för att det var onödigt. Allt var onödigt.

Sen kom vi till hotellrummet. En minimal chipspåse för en tjuga. Helt nödvändigt. En gottochblandat. Perfekt före maten. I restaurangen blev det trerätters. Ankbröst, röding och världens godaste dessert. Sätt upp det på rummet.

Det var det värt. Helt klart. Men nog hade det varit roligt med nånting nytt i garderoben inför morgondagen. Då börjar jag skolan.

Och ingen är gladare än Alice som ska få äta mellis på dagis.

Beach 2050. Here I come!

Okej. Jag var aldrig cool som barn. Som tonåring var jag en katastrof. Som ung låtsasvuxen försökte jag vara cool men misslyckades. Som vuxen på riktigt blir jag bara värre och värre. Nu är jag väl uppe i maximal loser. Ful, fet och misslyckad.

Men. Jag har inte gett upp hoppet än. Trumfkortet. TA DA!

Old lady.

När jag blir gammal vill jag vara den där tanten på gymet.

Hon kommer glatt in med sin lilla ryggsäck och leopardmönstrade cykelbyxor och bara äger. Typ.

Hon cyklar och gymar så elegant. Lite Greta Garbo. Och efter varje avslutad maskin hämtar hon sprutelisprutan och sprutar och gnussar med trasan. Gnussar överallt, städar och fejar utomjordiskt superordentligt. Även där hon inte nuddat maskinen. Där ingen nuddat maskinen på lång tid så lite dammtorkning kan vara på sin plats.

Och glider vidare till nästa maskin.

Pigg och alert.

Bredvid står svettiga jag och ångar och flåsar.

Men vänta bara.

Jaaaag frrrrryyyyyssseeeerrrr.

Det är så kallt. Jag huttrar och fryser och huttrar och fryser.

Mina fötter är iskalla trots sockar och tofflor och mitt eviga gnussande. Fram och tillbaka med fötterna mot varandra.

Näsan är röd och så frusen att det nästan värker när jag rör vid den. Och den droppar och droppar och droppar. Jag snyter mej men ingenting kommer. Men det droppar och droppar.

Alla leder är stela och knäpper till när jag rör mej, vilket jag knappt gör för det gör ont.

Händerna är så torra och fnasiga att jag ryser när jag rör någonting och hör det där konstiga raspiga ljudet. Fingertopparna har spruckit och gör att sms-ande numera är nästintill omöjligt.

Och så stjärten. Om jag kylt ner mej rejält spelar det ingen roll att jag lindar in mej i filtar och täcken. Att jag har långkalsonger, mjukisbyxor och ett par mjukisbyxor till. Den är isisisisisisisisisisisisiskall. Och den kylan letar sej in i hela mej. Ju längre rumpan varit kall desto längre når kylan. Glöm det där med mössa. Att huvudet är människans skorsten är bara larv. Det är anus som måste hållas varm.

Efter jul och nyår har Finanskrisen även nått Mossberget. Innan det var det guld och gröna skogar. Champagne och hitflugna jordgubbar. Nu får vi gå över till mousserande vin och frysta jordgubbar från Findus.

Och sambon är livrädd för elräkningen. Frågar efter jobbet, med ögon som vill ploppa ur sina hålor och maratonloppsandhämtning: "Har den kommit än?" Men nej. Den har inte kommit än.

Så än så länge vill jag leva livet lyckligt ovetandes om elproducenternas chockhöjning. Jag vill känna skillnad på ute och inne. Jag vill kunna prata utan att hacka tänder. Jag vill kunna gå på toaletten utan att kväva ett "Iiiiiiiiiiii." när jag sätter mej på den isande ringen.

Men när toasitsen med elslinga kommer vill jag ha den.

Utan att sambon vet nåt förstås.

Ä ru dum älle?

Igår började jag på en ny bok. Ny för mig alltså. "Patient 67" av Dennis Lehane. Jag har hört mycket gott om den och jag hoppas att det är en sån där bok som man knappt kan släppa.

Idag låg boken på köksbordet när sambon kom hem från jobbet.

- Den där har ju jag läst! utbrister han.
- Ja, jag vet. Du sa att den var jättebra så nu ska jag också läsa den.
- Ja... Men den har jättekonstigt slut. Du kommer aldrig fatta det.

Öh... Va? Vad menar han? Är jag korkad? Är boken inte bra? Är det nu han förvandlas till mr Evil och börjar med psykisk misshandel?

Och vem vill veta ett enda dugg om slutet när man knappt har börjat?

Skitsamma. Än så länge har jag läst 3 sidor när jag var i snartsomnarjagkoma så ikväll blir det till att börja om.

Nu är inte sambon den som plöjer bok på bok, utan snarare den som inte gör det. Jag kommer med tips på tips på böcker han "måste" läsa, men han väljer att ignorera mig och lusläser Aftonbladet på Aftonbladet.

Idag vid mellis satt jag och Alice och läste tidningen. Hon pekade på serierna och sa:
- Där är sånt som pappa brukar läsa.

Så det så.

Jag tjatar och tjatar och tjatar och tjatar och tjatar och...

Första kvällen på jäkligt länge som jag säger nej till mej själv. Har levt lyxiga smaskardagar länge nu, så jag får skärpa mej. Måste först och främst gå ner de kilon som jag redan gått ner. Det känns inte skitkul att göra om det som jag en gång lyckats med. Men återigen: Nu jäklar!

Idag är första dagen på resten av mitt liv.
Carpe diem!
It ain't over 'til the fat lady sings.

Och nu har jag sjungit så jäkla mycket så nu är det finito på allvar.

Men kan man inte få en kvällsmacka först?

Det nya livet. Igen.

Idag har vardagen kommit till Mossberget. Det är bara den barrande granen, den överfyllda soptunnan och en slumrande tonåring som skvallrar om jullovet.

Snälle sambon smög upp ur sängen för första arbetsdagen på ett par veckor och en stund senare var jag och kidsen uppe. Trots att de inte somnat före 22 kvällen innan var de pigga och glada från start. En avundsvärd talang som de små besitter.

Dagislämnandet gick relativt bra. När vi kom fram var Arvid överlycklig och ville leka bums, utan att ta av tråkiga overallen. Men när det var dags för avsked var det tårar och panikslagen blick som vanligt. Det var bara att svälja tårklumpen och upprepa mantrat: "De har det bra på dagis. De har det bra på dagis. De har det bra på dagis."

Det är absolut ingenting jag bara säger. Jag vet det. Jag tycker det. Det är så. Men likförbannat känns det förjäkligt. Återigen. Och jag känner mej som världens uslaste mamma. Varför skulle de egentligen gå idag?

Jag tröstade mig med ett gympass. Och jag är en stjärna bland maskinerna. Hejar glatt på alla glada pensionärer och nickar lite coolt till någon yngre. Svettas och tar i.

Började och avslutade passet på cross trainern. När jag hade en minut kvar och kände mej nöjd med mej själv kom en vithårig man som glider runt som en kung därinne.

"Det där kunde du," utropade han glatt.

"Va?" Betyder i det här sammanhanget egentligen "Säg det igen! Säg det igen! Säg det igen!"

"Ja, det där kunde du. Du har en väldig ork. Den där maskinen är ju jobbig."

Och lilla jag blir onaturligt glad av en komplimang från en sjuttioåring. Jag känner mej 20 kilo lättare och fast ansiktet är blossande rött, det otvättade håret står på ända och mina byxor har hål och fula knän är jag i det ögonblicket dösnygg. Inte för någon som ser mej utan bara i min egna lilla hjärna. Och det är en härlig känsla.

Jag orkar. Jag kan.

Åker hem i ett lyckorus.

Diskmaskinsbestyr här hemma. Känner hur hungrig jag är. Hittar en chokladbit. Schwopp! Borta.

Så så var det med det.

Förslöad.

I december läste jag långa läslistor på bloggar och i tidningar. En uppradning av titlar som skulle plöjas under jul och nyårsledigheten.

Jag sneglade på bokhyllan och gjorde upp egna läsarplaner.

Men icke. Jag har knappt hunnit läsa en tidning.

Eller hunnit skriva på bloggen.

Eller måla Alices säng.

Eller sorterat och städat på mitt skrivbord.

Eller det eller det eller det eller det...

Jag har vaknat, dödstrött, varje morgon. Gjort nåt, jag vet inte vad, och sen somnat dödstrött på kvällen.

Men något som jag alltid hunnit med, vareviga dag, flera gånger faktiskt, är att äta. Inte äta för att överleva utan mer äta allting som funnits inom synhåll. Och utom synhåll.

Glufs glufs.