fredag 29 juni 2012

En snabbis.

Jag skulle bara springa in en snabbis i affären. Mjölk, grillad kyckling och tidning. Det går ganska fort trots min kroppshydda.

Väl framme i kassan såg jag mina trissvinster i plånboken. Dom måste genast bytas till högre vinster. Semestervikarietjejen i kassan fixade 2 av 4, sen tittade hon på mej med rådjursögon och frågade: "Är det okej om jag tar kön först?"

Hon hade kunnat fråga om det var okej om hon åt lunch först eller om hon åkte till stranden och tog ett dopp först. Jag svarade direkt: "Javisst." fast jag kände att det ju var rätt knepigt.

Och medan hon "tog" kön kom fler och fler till den där kön så jag hamnade längre bak i kön än dom som inte ens hade börjat fylla sin varukorg.

Okej. Inlägget saknar poäng, men håll med om att det var konstigt gjort.

onsdag 27 juni 2012

Sista kontrollen.

Idag har jag varit på sista kontrollen hos barnmorskan. Nästa kontroll är på förlossningen. Då tittar man med ultraljud att barnet ser ok ut och har tillräckligt med fostervatten och så.

Suck och stön. Känns overkligt att jag fortfarande går med jättemage och elefantfötter, men så är det.

Hade hoppats att barnmorskan skulle komma med någon "under-bordet-kuckelimuck-medicin" som jag kunde ta för att få igång det, samtidigt som jag VET att det inte finns någon genväg. Det är bara att vänta och vänta och vänta.

Jag var orolig att ungen tappat bort sej där i oändligheten inuti min mage, att hon trots att hon var fixerad förra kontrollen har vänt om och tagit sikte mot halsgropen för en oral förlossning. Det är visst väldigt vanligt. Nu kollade barnmorskan med ultraljud och hon ÄR startklar. Fattas bara någon som ropar Klara! Färdiga! Gå! Är denna någon fegisjag?

Hua! Det kommer ju göra oooont!!!

Senaste Amelia var ingen festlig läsning. Det borde ha funnits en censurerad upplaga för gravida där mardrömsreportaget inte fanns med. En stackars normal tjej som led av anal inkontinens efter en förlossning. Hur ska jag klara krystningen? Först och främst är jag sämst på det och nu känner jag också att jag vill krysta försiktigt. Och orden krysta och försiktigt hör liksom inte ihop.

Nej fy. Nu tänker vi på nåt annat. Fokus på livet efteråt. Gärna utan blöja.

fredag 22 juni 2012

Kom ut!

Nu har jag ätit ganska starkt kött. I alla fall enligt mina klena smaklökar. Det är tydligen nåt som ska få ungen att vilja left the building. Men icke.

Innan det var vi på midsommarfirande. Och vad är väl ett midsommarfirande utan en dans kring midsommarstången? Jag koackade tillsammans med små grodorna med dunderklumpshopp och låtsasgrät till Grinolles visa som värsta Helena Bergström. Men tydligen tycker inte den inneboende att det finns någon anledning att flytta för det. Lill*n verkar snarare trivas trots jordbävningar och falsksång. H*n blir mer vaggad till sömns än förbannad.

Så nu provar jag det där kortet jag testat mest hela veckan. Jag vilar igång det.

Glad midsommar!

torsdag 21 juni 2012

Oledolyckan.

Det hände en liten olycka igår kväll. När jag skulle upp för att krypa i säng tappade jag min iPhone i golvet. Det sa PANG, jag tittade och puh-ade eftersom den var oskadd.

Trodde jag. När jag hållit den i handen kände jag att något inte stämde. Min annars lena bästis kändes liksom randig. En blick på baksidan av telefonen och jag såg det där hemska och sorgliga. Baksidesglaset hade spruckit i miljoner bitar.

Tydligen ingenting som kostar skjortan, men onödigt och krångligt förstås.

I morse berättade jag det sorgliga för barnen. Barnen som fortfarande pratar om det där otäcka ögonblicket då min förra iPhone med ett plopp försvann ner i evigheten. (Jag tappade den i djupt, äckligt vatten.)

Arvid blev skakad. Han har därför frågat mej miljoner gånger under dagen hur det gick till, trots att historien var väldigt ointressant. Jag tappade den för att jag fumlade. Mer var det inte. Men jag berättar. Om och om igen.

Då och då vill han att jag ska visa. Jag tar försiktigt av skyddet (som jag satt på i efterhand) och visar den ärrade baksidan. "Det är otäckt." säger Arvid varje gång och börjar darra med underläppen. Jag skyndar mig varje gång att gömma skadan och förklara att vi ska laga den. "Den kommer bli som ny." säger jag medan Arvid nickar bekymrat.

Efter den här hemska olyckan följde en natt med tusen olyckor i drömmarna. Och då var det inte materiella, utbytbara saker som skadades om man säger så. Och jag känner att jag måste skärpa mej. Vara försiktigare och mer tacksam över livet.

Vad mycket man kan lära sej av en sketen telefon.

Ett practical joke.

Jag vet egentligen att det är larvigt. Jag förstår rent logiskt vad som kommer hända. Men ändå sitter jag här och tänker att det kanske inte kommer nåt. Det kanske är tomt.

Någon har skämtat med mej aprillo. Jag är med i en undersökning. Hur långt kan man lura en halvgalen kvinna att hon är gravid, trots spiral? Kan man få henne att bilda en jättestor tjockismage genom att visa bilder av nån bäbis i en mage och påstå att det är just galna kvinnans?

Kan man få henne att inbilla sej illamående, foglossning och bäckenuppluckring?

Nu kommer stora crescendot. Eller det är just det som aldrig kommer. Galna kvinnan går dag ut och dag in med magen i vädret utan att någonting händer. Magen bara växer och växer. Månaderna går.

Hur lång tid tar det för en halvgalen kvinna att inse att det var ett skitkul skämt?

tisdag 19 juni 2012

Knak.

Vilken jobbig natt! Det känns som jag går upp 30 kilo på kvällskvisten och dom försvinner inte förrän efter morgonkissningen (spelar ingen roll hur många ggr jag kissar på natten).

När jag ska vända mej får jag ta i för kung och fosterland. Drömmer om ett sånt där hängande handtag som sjukhusen har för att få hjälp. Så ligger jag någotsånär okej en stund. Sen ska det röras igen. Ajajaj.

Men det är nog ingen dans på rosor där inne heller. Nyss rörde sej magen som en jättesvallvåg och jag hörde ett litet knäpp. Som att leden på Lillbus*n knakade. Kan man höra det utanför? För det kändes inte som det var jag.

Stackars liten! Men nu blir det snart studsmattan som sista utväg. Hen måste ut snart. Innan morsan blir helgalen.

söndag 17 juni 2012

Väntan.

Nu har ledigheten börjat. Det betyder att den riktiga väntan börjat.

Egentligen ska jag vara glad att ingen bäbis kikat ut eftersom jag då har möjlighet att få mer ordning inför att lill*n vänder upp och ner på vardagen. Men det går liksom inte att få nåt gjort. Jag orkar bara det allra minsta sen är jag finito.

Och mitt humör. Jag har inte svurit så mycket sen jag var cool tonåring. Nu ligger det bara ett sorgens skimmer över min uppenbarelse. Finns inget coolt över en mamma som svär så barnen hör.

Och för varje dag sjunker jag djupare ner. Sambon tycker inte om mej alls (och har inte gjort det på länge heller). Förut har jag tyckt att han varit orättvis. Nu förstår jag honom. Jag tycker inte heller om mej. (Okej. Han kanske tycker om mej lite. Kanske. Med betoning på lite.)

Önskar att det ska dra igång nån gång. Men ändå tänker jag hela tiden: "Jag skulle aldrig orka föda NU."

Hur ska det här gå? Längtar och gruvar mej och är livrädd för allt.

fredag 15 juni 2012

Examensfest.

Vi kom i tid till kyrkan igår. Halleluja! Det var nästan så att Jesus på korset började sprattla med tårna där framme.

Men när vi nu hade chansen att sätta oss långt framme och verkligen se någonting annat än finfriserade bakhuvuden fick jag en släng av folkskygghet. Vi satte oss därför näst längst bak. Jag såg med andra ord ingenting alls. Anade världens sötaste lilla Alice förstås, som sjöng så vackert.

När alla barn klämde i med Idas sommarvisa grät jag. Fick fokusera på allvarligheter för att inte hulkgråta. Det var så vackert att till och med busArvid tog en paus i klättrandet och billekandet.

Examen avslutades med avtackning av en fröken. En fröken som jag aldrig sett och aldrig hört namnet på. Då grät jag igen. Tyckte själv att det var mycket mysko.

Efteråt blev det fika hemma. Jag bjöd på en tårta med färska jordgubbar som jag slängt ihop strax innan. En otroligt vacker tårta! Lyfte på locket till tårtan och ut spred sig en ljuvlig doft av... ...nämen... ...det luktar ju bajs!

Jajamen. Vackra tårtan hade av någon anledning förvandlats till någonting bajsdoftande. Gräddblandningen med philadelphiaost och jordgubbarna tillsammans kanske hade gett en kemisk reaktion, vad sjutton vet jag?

Men faktum är att det smakade inte så illa. Det var faktiskt rätt gott. Säger en som vågar smaka på det mesta.

Hade även kaneldrömmar, chokladbollar och bullar. Barnen var förstås överlyckliga och kastade sej över alla godsaker.

Eller inte.

Arvid somnade som en stock medan jag försökte ordna finfika. Gick inte att få liv i honom ens när jag lockade med chokladbollar. Då sover han stenhårt.

Och Alice hade en lös tand. Så lös att hon var livrädd att svälja den. Denna livrädsla kan mycket väl ha kommit från mammans livrädsla och tjatande. "Passa så att den inte ramlar ur och du sväljer den." "Känn efter då och då att du har tanden kvar, så du inte råkar svälja den." "Tugga ordentligt så att du inte råkar svälja tanden." Ja, lite så tjatar jag. Nu vågade hon inte ens svälja spott. Satt och gapade med en tand som svajade bara hon flåsade men som hon omöjligt kunde dra ut.

Så hon ville förstås inte tugga i mina urgoda bullar.

I morse drog jag ut tanden på henne. Monstermorsan gör sånt. Så i eftermiddag ska vi banne mej fika allihopa. Igen. Det finns massvis med godsaker kvar, till och med bajstårta.

tisdag 12 juni 2012

Semester innanför pannbenet.

Jag har tusen saker att göra, men orkar i princip bara sitta och stirra. Har inte stirrat så mycket nånsin.
Jag gör en sak. Rör mej en liten bit. Gör något litet. Sen sätter jag mej en stund och stirrar.

Det börjar alltid med att jag sitter ner och tänker. Planerar saker jag måste göra, vill göra, önskar att jag orkade göra, borde göra. Men efter en stund har tankarna övergått i tomhet. Jag sitter bara och tomglor.

Nu gör hela jag ont. Och jag bara undrar om det är normalt att vara så genomtrött? Är det fysiskt möjligt att pressa ut en unge när man inte har ork att gå från soffan till toaletten?

Idag fick jag ge upp på jobbet. När jag väl kom hem somnade jag nästan i hallen. Hann knappt lägga ner huvet på kudden innan jag snarksov. Borde inte nån informera gubbjäklarna som anser att man ska kunna jobba till kiddot vinkar hej på bb, att det faktiskt är rätt tungt att bära på alltihop? Man borde ha rätt att gå ner i tid och få nån form av graviditetspenning utan att man arbetar som gruvarbetare kan jag tycka. Jag trivs på mitt jobb och vill gärna jobba. Men nu klarar jag inte 8 timmar.

Det ÄR inte meningen att klaga. Jag vet att det kommer att vara värt varje sekund av ajajaj. Men jag känner mej bara så... ...trött.


måndag 11 juni 2012

Utgången är däråt.

Dagens kommentarer:

En medlidsam blick. "Är det en eller två?" (Den här gången har jag faktiskt inte fått den här frågan alltför många gånger. Kan ha att göra med att jag är extremtjock all over så att stora magen liksom passar där. Eller så beror det på att jag är folkskygg och bara träffar samma människor som vet hur många inneboende jag har.)

Människa som jag inte träffat på drygt en vecka. "Men visst har du växt ännu mer nu?"

----------------------------------------

Det var väldigt nära att jag ringde in barnvaktande mormor och tvingade med sambon till Hudik för att det var dags. Det var nämligen bara millimeter ifrån att ungen pluppade ut idag. Eller ja, lite till kanske. Bara ungefär en hel förlossning kvar, men annars var h*n ute.

När jag blev "utsläppt" från jobbet hade jag haft stora känningar och var lite skakig. Väl utanför dörren blev det såna borrningar att jag måste stå still och andas. Jag tänkte att det skulle bli svårt att ens komma till bilen.

Kom till bilen. Åkte i bilen. Klev ur bilen. Och så försvann allt.
Nu har jag i alla fall packat en väska full med helt onödiga saker. Allra helst med tanke på att jag troligen inte ens får stanna. Kanske inte ens vill det. Men med tanke på att det finns risk att jag åker dit tusen år för tidigt den här gången så är det väl bra.

Men det bidde ingen bäbis idag. Heller.

Och mina fötter fortsätter svälla. De får inte plats i skorna. De väller liksom över kanten. Jag försöker ignorera de hemska fossingarna. Försöker placera dom så att dom inte riktigt syns. Att dom inte är någonting att lägga märke till. Helt normala vanliga fötter. Bara lite extra mycket uppepå som tyvärr inte riktigt får plats.

Men snart så. Den som väntar på nåt gott...

söndag 10 juni 2012

Plötsligt händer det.

Just när du läser det här kan det hända att jag föder ett barn. Just just nu. Det KAN hända.

Men troligen inte.

Det är tusen år till jag har datum, men jag är stor och otymplig och sprängfylld. Och tror att det är dags vareviga sekund.

Inatt har jag från och till varit vaken och bara väntat på att det ska starta. Det kändes nämligen som det. Man är ju rutinerad. Har fött två barn tidigare. Man kommer så klart ihåg. Man känner igen känslan. Då vet man. Det är urmodern där inne som kickar igång.

Men jag ska sluta lita på mej själv. Jag känner nog inte alls igen känslan av att det är dags. Har i sanningens namn aldrig känt den. För mej har vattnet gått och då är det ingen tvekan om vad som är på gång. Jo, en hel del tvekan då också. "Är det verkligen så? Jag har inte 'bara' kissat på mej?"

Nattens ont i magen kan ha varit nån förvärk men det mesta berodde helt enkelt på att jag var bajsnödig. Snopet och helkorkat.

Nu ligger jag här med en massa förlorad nattsömn och känner mej lurad.

Så nej. När du läser det här föder jag nog inte barn. Men att jag exploderat är inte omöjligt.

torsdag 7 juni 2012

Men...

Sommarfest på dagis. Soligt med lite för många kalla vindar. Söta ungar sjunger och dansar. Glada föräldrar äter mat och dricker kaffe. Otäck (om du frågar 6åringen) glassgubbe på besök.

En perfekt fest! Förutom.

Picture this!

Jag, helt normal tjej, dock höggravid. På grund av detta sitter jag konstigt, står konstigt, går konstigt och är allmänt bauta. Det ÄR inte konstigt eftersom det i princip ska vara så sista veckorna av en graviditet. Men det borde inte undgå någon att jag är väldigt mycket på smällen.

En mamma kommer fram.
- Nu måste jag fråga, även om jag inte är säker, men ska ni ha en till?
Hur sjutton kan man inte vara säker? Magen är stor som en badboll, men ändå är hon inte riktigt säker.
- Du vet hur det är. Man vågar inte fråga för man vill ju inte ha fel. En gång frågade jag en som var som du, om hon var gravid och det var hon.
Ååå. Vilken story. Berätta igen. Och vadå som jag? Pratar människan om nån som är tjock och gravid och det därför är svårt att veta vad stenhårda badbollsmagen kan betyda. "Den där tjejen gillar verkligen pizza och choklad eller kan den där utstående jättekolossmagen betyda något annat?"
- När ska ni ha då?
- Den 26.
- 26 vadå?
- Juni.
- Men hur har ni tänkt då? Ska ni ha barn mitt i sommarn?
Jag var på väg att be om ursäkt som en ren reflex. "Ja, oj förlåt. Det var ju jättedumt tänkt."
- Var det planerat?
- Nej.
- Nej, det förstod jag.
Och varför svarade jag på det där? Varför? Hur väluppfostrad får man vara?
- Å så roligt!
Ja precis. Inga jävla MEN.