Uppdrag intebytakanal.

Såg du på Uppdrag granskning igår? Det visar sig att friskolorna väljer och vrakar bland elever. Dryga adhd-ungar vill ingen ha. Studiemotiverade flickor med märkeskläder är dom som ger mest klirr i kassan. Skrämmande. Det är förstås det här med kosingen som orsakar problemen. På samma sätt som man sparar pengar på att strunta i varannat blöjbyte på den där gamla tanten i rum nummer fyra. Stäng dörren och dra ner på personalen så ingen hinner reflektera. 

Som vanligt är Uppdrag granskning så bra och jag blir nöjd när sån här orättvisa kommer upp i ljuset. En debatt startar och förhoppningsvis inser människor vad de håller på med genom att neka barnet som behöver hjälp en ärlig chans. 

Men hur mycket jag än hejar på de goda så är det så svårt att se på när det går illa för de onda. Sambon får gömma fjärrkontrollen för att jag inte ska slå över till nån lättsam sitcom eller åtminstone stänga av ljudet en stund. 

Jag klarar inte av konfronteringar. Kan inte själv konfrontera någon, dör lite när jag själv blir konfronterad och vill inte se på när det händer. Ett dåligt drag hos mej har jag förstått. Ett av flera. 

Så länge rektorn sitter framför den dolda kameran och säger så fruktansvärt korkade saker känner jag bara Heja! Heja! Heja! Men i slutet av programmet, när Janne Josefsson dyker upp hos samme rektor och drar ut på det hela genom att först höra vad rektorn tycker om ruttna äpplen och ordet neger, sen påstå att någon sagt att han sagt ("nämen det skulle jag aaaaaldrig") och till slut hala fram lilla laptopen och erbjuda att han får se vad han sagt med egna ögon. Hjälp! Och rektorn inser att detta är slutet men fortsätter ändå med lögn efter lögn efter lögn för att rädda nånting. 

Jag tittar upp i taket, på mobilen, nynnar lite, suckar högt och sneglar på klockan. Snart slut. Snart slut. 

Men bra jobbat. Tur att det finns folk som vågar konfrontera så kan jag fortsätta mesa utan att nånsin säga ifrån. 

Förtrollad.

Vi har så himmelens roligt här hemma nu. Tyra är helt enkelt skitkul. Hon svarar ja på allting. Nickar och tittar förståndigt på mig. Nej säger hon aldrig, däremot har vi förstått sen gammalt att ett illvrål betyder nej. 

Och hon har upptäckt mammas roligaste intresse. Att läsa bok. Riva sönder är fortfarande roligt, men vid rätt tillfälle och korta stunder gillar hon att låta som en bil eller nästanlåta som alla djur och se uppriktigt superförvånad ut på rätt ställen. Men oj! Vargen ramlade ner genom skorstenen. 

Det där med att härma djurens läten har hon inte fått kläm på än. Hon låter lika hela tiden när hon kämpar med ljuden. Och ett bää och ett mjau brukar oftast bara vara kkkk och ett skratt. 

Nu är jag så intresserad av en bok av Martina Montelius. Den heter "Främlingsleguanen" och handlar om en femåring som är smartare än de vuxna. Och det är lite den känslan jag får när Tyra tittar på mig. 

Om jag är arg tittar hon länge, länge på mej. Hon ger sej inte. Om jag tittar bort kommer hon bara närmare och tittar ännu intensivare. Då ser jag in i hennes kloka, vackra ögon och möts av den där kärleken som jag inte är värd och hur kan man vara arg när man egentligen är lyckligast på jorden? 

Som man bäddar...

Har ni haft tre barn, en sambo i Barcelona, ett iskallt hus i kaos och noll energi? Lite så. 

Uppdatering: 

De två stora kidsen har avlagt ett löfte att inte bråka med varann och att lyda mamma. Bara sådär. Mamman var inte ens inblandad i löftet. Nu sitter dom två tillsammans och tittar på Spy kids på paddan. 

Tyra har bäddat mys med kuddar på golvet, slagit på teven och lagt sej tillrätta framför SvtForum där det debatteras om miljö och klimat. 

Morsan bloggar. Viktigt viktigt. 

En engelsman på the Mossmountain

Arvid, 5 jordsnurr:

- Mamma, får jag kolla på Harry Pottö?

- Harry Potter? 

- Men jag säger Harry Pottö för det säger dom i filmen. 

Sjuk, sjukare, sjukast.

Men. Min lilla sjuka älskling. Hon ligger här mot mig med en tår i ögonvrån och en massa snor i näsan (och på min finfina tröja) och är febrig. Hon borde alltså inte ligga mot sin varma mamma, men det verkar inte lillTyris hålla med om. Sova mot mamma eller inte sova alls, resonerar hon. 

Själv är jag i stort behov av chokladbollar. Inte ens Hjärnkontorets bajsreportage kunde få det att försvinna. Jag kanske är lite sjuk jag med. Fast på ett annat sätt liksom. 

Från fredagsmys till paniiiik.

I fredags när jag och sambon zappade efter att Sakib blev utröstad ur Idol hörde vi gråt från övervåningen. Allt annat än ovanligt ljud här hemma, men det här ljudet var inte som vanligt. Kraxigt och dämpat och väl uppe och i min famn pep och flåsade hon värre än en otränad hundraåring på joggingtur. Hjälp! 

Sambon ringde 1177 och jag försökte enhandsklä av och på mej. Även om Tyra fick åka i pyjamas ville jag helst undvika det. 

Pussade sambon adjö och stoppade lilla älsklingen i bilstolen bredvid mej. 

Vid halvtolvsnåret är världen rätt kolsvart. Jag tände en lampa ibland för att se att allt var ok för i en surrande bil kan det vara svårt att höra andningen även om det rosslas rejält. 

När vi kom fram blev hon nästan lite pigg. Hon kisade mot starka lampor och log lite matt åt mig. Och undra om inte man älskar sina barn som allra mest under en natt på akuten. 

Efter lite prat och andetagsräkning av snäll sköterska fick vi vänta. Jag lyssnade på avlägsna avgrundsvrål som jag tolkade var anledningen till att vi fick vänta och det kändes som rätt prioritering. När någon bytte kanal på teven förstod jag att vrålen tillhörde nån skådespelare belägen långt från akutmottagningen i Hudiksvall, men då hade både jag och Tyra lugnat oss så pass att vi ändå hade det rätt okej. 

Så kom läkaren och han konstaterade krupp efter att ha lyssnat lite. Tyra fick medicin, en Piggelin och en plastgris och vi fick åka hem igen. 

Hon somnade som en stock nästan direkt och jag fick lyssna på nattradio och sjunga med i låtar jag inte kan för att inte somna. 

Jag somnar verkligen på en sekund. Ena stunden pigg som en lärka, andra dreglande supersnarkare. Så jag är livsfarlig. Och kan därför inte slappna av i en sekund bakom ratten på natten. 

Och så klart skötte jag och mina medtrafikanter oss exemplariskt. Och alla snälla vilda djur som stannade i skogen som jag bad om. Och Tyra som skrovelandades lugnt hela vägen hem. 

Snor.

Är förkyld. Mycket synd om. (Men mer synd om kids. Ett barn har redan genomgått förkylningen. Ett barn är på slutklämmen av den. Ett barn har ej drabbats. Måste ändå nämna detta för att inte framstå som dålig mor, men självklart handlar detta om moi.) 

Täppt. Snorar in och får brain freeze minus den goda glassen. Och snoret rinner likförbannat. Man känner sej inte alltför clever när man inte känner att snoret är på väg ut förrän det redan sett solljuset. 

Skulle försöka föreställa klok och begåvad Quinna en stund idag men var mest bara snorig och starstrucked. 

Nu drömmer jag om choklad, bad och normal andning. Skulle vara himla skönt med en tupplur också. Eller om man fick drömma helt fritt: en natts ostörd sömn. 

Kan tänka mej att sambon också önskar att jag inte var så snorig. Har på känn att jag inte sover så himla ljudlöst just nu. 

Nu ska jag avlägsna bajs från en liten rumpa. Enda gången det är positivt att vara täppt.