Gissa låttexten.

Idag gick Alice och sjöng för sej själv. Det gör hon för det mesta. Sådan mor sådan dotter. Eller är det sådan mormor sådan dotterdotter?

"Det kan va så förfärligt. Det kan va så bra."

Nån som kan räkna ut vilken låt hon sjöng?

Framtid.

Vad ska jag bli när jag blir stor?

Förslag? Någon?

Nu är dagisplats till lillgrabben fixad. Och då står fågelholkElin där. Helt misslyckad och en större loser än nånsin. Vad ska jag göra?

Att vara arbetslös och försöka söka jobb som inte finns känns inte som något alternativ. Jag vill till skolbänken igen. (Eller vill och vill...) Och jag VILL läsa till något vettigt. Något som jag verkligen vill göra. Jag inser att det inte funkar med skrivarkurser även om jag helst bara vill läsa sådana. Eller sitta med min laptop och försöka skriva Den Stora Romanen.

Det blir väl nåt städjobb. Eller så ser du mej på Coop där jag bjuder på små pizzabitar eller bjuder på nyaste saften. Kom och köp! Eller så ringer jag och stör mitt i middagen och försöker sälja på dej 25 kg tvättmedel. Eller varför inte hoppa på dej vid rulltrappan och fråga vilket abonnemang du använder idag? Inte intresserad? Men vill du inte spara pengar?

Eller så går jag uppför dom tunga tunga trappstegen till Arbetsförmedlingen och ber på mina bara knän att få gå nån kurs eller nåt för nu blir jag utstämplad. Också blir det soss. Och Mattias tröttnar totalt på mej. Han bor kvar i huset, träffar ny tjej, kidsen tycker hon är en toppenmamma och att jag mest bara är tjock och pinsam.

Så står jag där. Ensam.

Jag behöver DIN hjälp. Postgirokonto: 8907098-4.

Utmaning.

Ett superdupersnabbt inlägg. Jag har blivit utmanad.

Here it goes:

Kopiera detta till din blogg, utmana 5 personer och berätta det för dem. Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn! Alla svar måste vara riktiga, hitta inte på ord! Om personen som utmanade dig har ett namn som börjar med samma bokstav som ditt får du inte ge samma svar som han/hon gjort. Du får heller inte skriva samma svar två gånger eller skriva ditt eget namn som svar (förutom på fråga 1)! LYCKA TILL!

1. Vad heter du? Elin
2. Ett ord på fyra bokstäver: Elak
3. Flicknamn: Ellinor
4. Pojknamn: Erik
5. Yrke: Elefantdressör
6. Färg: Eldröd
7. Klädesplagg: Eskimåjacka.
8. Mat: Entrecôte
9. Sak i badrummet: Eltandborste
10. Plats/stad: Eskilstuna (där jag by the way råkar vara född)
11. En orsak att vara sen: Elmopedshaveri :)
12. Något man skriker: Elaking!!! (vilka ord skriker man egentligen???)
13. Film: Emil i Lönneberga
14. Något man dricker: Espresso
15. Band: Ebba Grön
16. Djur: Ekorre
17. Gatunamn: Enrisvägen
18. Bil: Elbil
19. Sång: En kulen natt

Jag skickar utmaningen vidare till:
Lise-Lott
Naémi
Tomas
Therese
Sofia G

Lilla stackars Alice.

"Idag är det dagis." säger jag och Alice jublar.

Efter en stund blir hon tyst och frågar: "Är det Mulle idag?"

Jo, det är ju det. Det vill INTE Alice och gråter. Hon vill bara vara hemma. Jag försöker med att barnen snart är tillbaka igen och att hon kan leka med kompisarna då. Efter ett tag känns det rätt okej även om hon inte vill sätta på sej klänningen, inte vill äta upp mackan, inte vill gå ut för att dagis blir nånting jobbigt och tråkigt.

När vi kommer till dagis möts vi av en skock glada barn med ryggsäckar. De är på väg ut i skogen och vinkar och hejar men Alice ser bara butter ut.

Vi kommer in på avdelningen och piper in och hänger upp kläder och Alice är mig i hasorna hela tiden. "Jag vill inte att ni ska gå." säger hon med tårar i ögonen. Och mammahjärtat vill linda in henne i bäbisfilten och hålla om henne. Men det är bara att ruska av sig alla känslor, vinka glatt och försvinna ut genom dörren.

Nu vill jag tvinga fröknarna att ta med en liten Alice på Mulle också. Eller byta dagisdag.

Skräckmätt.

Inte ens lättskrämda jag fortsätter vara rädd när det myllrar av vampyrer sida efter sida. Blodet skvätter åt alla håll och jag gäspar och vill byta sida. Så den helspännande boken blev bara ett blaha blaha.

Vampyrernas återkomst.

Jag är konstant mörkrädd nu för tiden. Till och med mitt på dagen kan jag känna kalla kårar efter ryggraden när jag inbillar mej att någon ser på mej från garderobens mörker eller från dammparadiset under sängen. Jag är otroligt larvig.


Jag läser just nu värsta skräckisboken. Nu har jag blivit så skraj att jag knappt vågar läsa den men jag tänker på den konstant. "Släktet" av Guillermo del Toro och Chuck Hogan. Nummer ett i en trilogi. Det betyder att jag inte kommer kunna lägga locket på vampyrträsket förrän om ett par, tre år eller nåt, när jag läst ut sista delen. (De andra har inte kommit ut än.) Det blir jobbigt.


Och som grädden på moset eller lök på laxen eller vad man nu brukar säga så späder Alice på min mörkrädsla. Hon pratar om zombies och döda bäbisar och frågar ut mig om vad som egentligen händer när man dör.

När Arvid vaknar och är ledsen, så tror inte jag, som en normal mamma hade trott, att han har drömt någonting eller att han kanske inte sov tillräckligt länge eller att han är hungrig. Nej. Jag tycker jag ser att han tittar oroligt på någonting där borta i hörnet som inte jag kan se men som vill oss något illa.

Efter den här boken ska jag läsa något riktigt skojigt och totalt ofarligt.

That's me!

Jamen Elin, hur går det med det nya livet då?

Jo. Det ska jag minsann tala om.

Det är så lätt så lätt och jag rasar i vikt och använder nu storlek 32 och får sy in alla mina kläder och äter som en liten liten liten pippifågel men det är absolut inga problem. Jag vill inte ha mer. Jag blir så himla mätt och ett glas vatten är verkligen nog som mellanmål. Sen tränar jag och får så fina muskler som aldrig någonsin gör ont och som verkligen syns. Jag är så liten och nätt och drömmer aldrig om pizza eller chokladbollar.

That's me!

TV-freak.

Jo, jag är väl kanske det.

Men nu måste jag faktiskt skriva en uppmaning till alla människor out there. Hela Sveriges befolkning måste söka sig till närmaste tvapparat klockan tjugoett noll noll varje måndag och ratta in TV3, för något underbarare program har aldrig skådats.

Svenskt-tyskt drama.

Vad roligt att Tv4 har bytt ut repriserna av Beck och van Veeteren på söndag kvällarna. Nytt och fräscht. Gotland, mord och någon kriminalkommisarie.

Men... Vad är det här? Håller reklamen fortfarande på eller varför rör de så konstigt på läpparna?

Jo. Just ja. Det var det där svensk-tyska. Vad är det för konstig konstellation? Vem tycker att det är en bra idé? Kunde de inte skaffa in tyska OCH svenska skådespelare för att spela in dubbla scener. En svensk scen och en tysk scen. Istället för att blanda och dubba hälften.

Dubbat är rubbat!

Det positiva är att jag slipper hålla mej vaken i tusenmilapausen i mitten av filmen.

Tjolahoppsansa!

Jag har vunnit en tävling.

Läs och avundas. http://bookydarling.blogspot.com/2009/09/hon-vann-brodboken.html

Dessutom fick jag min blogg omnämnd. Det betyder att kanske någon UTANFÖR kompiskretsen surfar in här på min sida. Så nu svär jag och sliter mitt hår à la matadoren för att jag inte skrivit några helt otroligt kloka och innehållsrika blogginlägg den senaste tiden.

Nattsuddare.

Natten till idag var sambon inte hemma. Han var på konferens (=personalfest) med övernattning. Och av någon anledning kan jag inte sova när han inte ligger bredvid mej.

Vaknade av att Alice kom in och la sej på mej vid tvåtiden. Ja, ovanpå täcket på mina ben. Jag var lite för trött för att flytta henne men tydligen inte för trött för att börja titta på teve. Och på natten är det minsann alltid en skräckis.

Jag bör verkligen inte se skräckfilmer. Magen knyter ihop sej och jag vill mest bara gråta. Vågar inte ha någon kroppsdel utanför täcket och kan inte andas för högt. Jag bytte kanal när det blev för läskigt men måste förstås byta tillbaka för att se vad som hände.

När Arvid drömde något och skrek till vågade jag knappt titta på honom av rädsla för att han skulle ha förvandlats till den där lille döde killen i Jurtjyrkogården och bita mej i hälsenan. Mina händer var iskalla och lite svettiga när jag lyfte honom till mej. Fick förstås inte sätta fötterna i golvet så ryggen fick ta lite extra stryk.

Om han inte somnat om vet jag inte riktigt hur jag skulle ha gjort. Att gå nerför trappan och göra välling bland alla vampyrer och spöken som väntade på mej hade jag inte klarat. Men Arvid måste ha tyckt det var extra rofyllt med öronbedövande hjärtslag för strax andades han långsammare.

Och jag kunde fortsätta skrämma upp mej.

Efter filmen var jag typ helt förstörd. Låg det någon sanning i historien? (Det gör ju oftast det i skräckfilmer, menar jag.) Vad hade jag missat första halvtimmen? Hur gick det för de nya som skulle utsättas för "det där"?

För att lugna ner mej började jag titta på nästa film. Det skulle tydligen vara en dramakomedi men jag tyckte den var otäck. En dysfunktionell familj. I det här sammanhanget betyder det att folk gör och säger vad konstigt som helst medan de ser helt blasé ut. Och det där blaséiga är så otäckt. Otäckt otäckt otäckt. Och schwopp! så hade jag sett klart en film till!!!

Då började jag nästan få lite panik. Var fortfarande lika mörkrädd. Och hade jobbat upp en rejäl hunger. Och var kissnödig. Bara sånt som inte går att fixa när man är fast i sängen. Till slut knäppte jag ändå av teven och lampan. Det sista jag tänkte var: "Jag kommer ALDRIG kunna somna." Sen sov jag djupt.

Fram till Arvid kastade fjärrkontrollen i skallen på mej vid sexsnåret.

På't igen ba!

Vilken loser jag är. Nu håller jag på och faller dit igen.

Jag rör mej inte ett skit och äter mej proppmätt hela tiden. Till och med till mellis! Då är det illa. Nu är jag ungefär en millimeter ifrån att ge upp på riktigt. Köpa choklad och mola i mej och aldrig mer resa mej.

Skit oxå! Och när jag var mitt uppe i det var det så himla enkelt. Inte alltid men i alla fall då och då. Nu går jag bara runt och neggar dagarna igenom.

Nej va fan! Nu ska jag ta mej i kragen igen.

----

Den här jäkla bloggen blir bara tråkigare och tråkigare. Jag har ingenting att skriva om längre. Jag är så urtråkig, från tårna till mina nyansade hårtoppar. Boring!!!

Tager du?

Igår var det vägning igen och resultatet var inte så himla kul. Kanske bröllopet satt sina spår för i morse såg siffrorna annorlunda ut. Tur. Fast ändå känner jag att jag har närmare till det farliga fusket. En macka extra, lite dricka till maten, borde man inte kunna unna sej....?

Bröllopet, ja. Pga miss i planeringen, eller kanske pga avsaknaden av planering, så missade jag kameran. Men vilket superbröllop. Eftersom jag gått i ide senaste åren hade jag inte varit på fest med alla underbara vänner på lång lång tid. Så bara det faktum att jag fick tillåtelse att vara där gjorde att jag drack ett extra glas vin. Och ett till.

Vädret var strålande, brudparet var så vackra och lyckliga, maten var god och livet var tipptopp!

Äckelvarning.

Okej Matteboy. Hit men inte längre.

Min sambo har nämligen bajsfobi. Och bajs är Dagens Ämne.

Jag har gjort jordens upptäckt. Jag vet inte hur många gånger om dygnet jag väger mej. Som att jag mellan frukost och lunch helt plötsligt skulle ha tappat 4-5 kilo. Som att ett enda skit skulle ha hänt. Just nu känns det bara som jag går upp i vikt. Trots att jag inte ätit en riktig macka på tusen år!!!

I alla fall... Vägde mej direkt jag vaknade. Å nej! Jag har gått upp i vikt!!!! Vad göra? Springtur? Sit ups? Nej nej. Jag kör den enklaste metoden. Skita!

Oxå upp på vågen igen. Jag hade gått ner 900 gram!!! Nästan 1 kilo ren skit. Synd jag inte har bildbevis.

Ombytta roller.

In kommer Mattias och gastar att han dööör av hunger. Jag lugnar honom med att trycka en banan i handen.

- Jag ska ut och springa! säger jag glatt.

- Jaha, säger han med rynkad panna. Jag lagar maten. Och sen äter jag vare sej du är hemma eller inte.

Det är NU vi borde upptäcka att jorden snurrar baklänges. Att natt är dag och bak är fram. Att taket är golvet, att vattnet är torrt och Mattias ÄR Elin.

För exakt sådär brukar jag vara. Och Mattias brukar försöka lugna mej och tycka att en halvtimme hit eller dit med maten inte gör någon skillnad. "Men jag DÖR!" brukar jag säga i panik.

Nu är det hans tur. Det känns nästan liiiiiite rätt åt honom...

Jag vill va som du.

När jag tar min astmamedicin, andas ut (rossel, rossel, rossel) och andas in medicinen står Alice bredvid och andas med. "Å mamma, när jag blir stor vill jag oxå ta sån medicin, ja." säger hon glatt.

Okej. Nog för att jag är jäkligt cool, men...

Grattis!

Igår kväll ringde farmor. Hon skulle säga grattis till namnsdagsbarnet. Jag förvandlades till ett frågetecken och gick igenom familjemedlemmarna och datum i skallen men inget ljus dök upp. Och så klart. Det var stackars lille bortglömde Arvid som hade namnsdag. Fy fy fy på mig! Så Alice och Arvid firade den stora dagen med varsin kaka alldeles innan tandborstning.

Nyttiga livet har förvandlats till urtråkiga livet. Igår som jag var så uppåt. Nu vill jag ta en paus. Helst med chokladkakor och pizza.

Och fotot är förstås från födelsedagen.