torsdag 27 februari 2014

Sjukstugan utökar

Igår fick Lillgrabben ont i örat. Tårar trillade, ömsom gnyende, ömsom skrikande och Alvedonen verkade inte förrän efter cirka hundra år. Hua. Det finns inte mycket värre än maktlösheten när ens barn har ont. Men när väl värktabletten upptagits av den älskade lilla kroppen så var han pigg och glad på bara några minuter. 

Och Lillfia skallade mej extra många gånger på småtimmarna. Hon har fått feber och kan då inte ligga still utan sätter sig upp och kvider lite och somnar väl eller bara bestämmer sej för att kasta sej bakåt rakt på sovande mor är en ypperlig idé så jag är förvånad att inte mitt huvud har serietidningsbulor all over. Den där smärtan som dessutom kommer när jag sover. Jag vaknar och svär och fräser och lyfter Tyra tillrätta lite mer mot mitten av stora sängen. Och man skulle kunna tro att jag skrämmer henne med min antimammakärlek men hon sover som en stock och bryr sej inte om min oerhörda smärta (eller ovårdade språk). 

Okej. Jag överlever. Men en stund senare händer det igen (AJ!) och igen (AJ SOM FAN!) och igen (MEN VAD I HELVETE!) och likförbannat är det förstås inte febriga mamman det är synd om utan det febriga barnet. (Denna orättvisa!) 

Nu har jag fått i henne en skvätt flytande alvedon. Hon trodde det var nån smaskig saft i litet gulligt plastglas och drabbades av uäck-anfall så fort smaken nått hjärnan. Så var det med det. Bara att slänga den flaskan för försöket att täcka över medicinsmaken med skogsbär har definitivt inte lyckats. 

I min familj kör vi med mortlad alvedon blandad med glass. Nån natt har jag i desperation även adderat chokladsås och det är ett kärt minne här hemma. Äta glass med chokladsås mitt i natten utan att borsta tänderna efteråt. Ljuvligt. Värken i örat (som det handlade om den gången också) är bortglömd. Jag är så mycket smartare än barnmedicintillverkarna. 

Men vad i... Nu kom Arvid och slog sej ner här bredvid och kastade sitt tegelstenshårda bakhuvud rakt in i min bebismjuka panna. AJ!!! Från och med nu bär jag hjälm. 

onsdag 26 februari 2014

Alla undrar väl?

Hur jag mår. Men herregud. Feber inatt igen. Känns som jag blir sämre och sämre, inte tvärtom. 
Idag (igår egentligen) missade jag bokrean också. Fast det är skitsamma för vi har noll kronor på grund av att jag bidrog med nästan nada i lön. Hur tråkigt? Men fler böcker är kanske inte vad det här hemmet behöver. (Jo. JO. JO!!!) 
Och för ett år sen var det packning inför en månad i Thailand. Tänk om man kunde backa och uppleva en enda av dom där softisdagarna igen. Och varför befinner sig cirka alla i mitt instaflöde på Koh Lanta just nu? 
Nu tänker jag läsa bok med risk att väcka lillskruttan som är på besök (ungefär jämt) i vår säng. Living on the edge Mossbergsfruganstyle. Jag borde väl sova men nu har iprenen kickat in och jag svettas onormalt mycket. Igen. Hua. 
Gomorron! 

måndag 24 februari 2014

En grå måndag

Jag har skrutit och känt mej genomsund och därmed oövervinnerlig. Jag har hoppat upp, glad som en lax, på morgonen och duschat mej frisk. Nemas problemas. Servat sjuke sambon med Ipren och lagt en extra filt över täcket. Så iväg, med ett gäng kids till dagis och sen vidare till mitt roliga jobb. Berättat för arbetskamraterna om mansförkylningen där hemma med ett litet skratt. 

Och nu. Trots att jag sagt att jag ÄR frisk så har jag likförbannat feber och ligger som ett slakt. Vad i... 

Så nu kan alla sätta sej ner och rynka pannan och säga: "Men stackars dej!"

måndag 17 februari 2014

Från oform till knallform

Blev så inspirerad av helgens skidstafetter att jag snörade på mej joggingskorna. Gjorde allt för att outfiten skulle sitta på plats men fick till slut ge upp. Vilken jäkla anledning att sluta springa! Det brukar vara konditionen som sätter stopp, inte nertrillande löpartajts. Nu vill jag gråta och banka tjockskallen i väggen en stund, men det blir ingenting bättre av, så jag skippar det och väntar på kosing så jag kan köpa nya tajts. 

Löparmodet? Wake up! Okej att det är härligt med slankkroppen i tajta kläder. Jag köper det. Men mitt dallriga passar bäst istoppat i kläder där det inte syns. Och där dallret stannar kvar utan att jag behöver vara orolig. Det måste väl finnas fler av samma dallriga art som jag. 

Men min bästis Michael Mosley berättade igår att en minut om dan kan räcka. Och en minut kan jag tokspringa utan att tajtsen hinner ramla ner. 

------------

Måste bara skriva: årets OS-ord: knallform. Alla är i knallform. Det syns så väl att hen är i knallform. Vi har ju sett tidigare att hen är i knallform. Här kommer hen åkande - i knallform! 

Årets mål: att bli i knallform. 


lördag 15 februari 2014

Utifall nån undrade...

Alla hjärtans kväll firades med bio. Inget animerat här inte som det brukar vara på bio för mej. Nu var det ett gäng gubbar som drog vitsar samtidigt som de åkte Europa runt i en cab. Nej, det var ingen feelgoodroadmovie utan här var det en sann historia under andra världskriget. Lite folk som dog, jovisst, men alltid med en glimt i ögat. Jag och sambon fnissade åt larvigheter och på slutet nickade jag till och med till. 

Väl hemma hade minstingen just somnat och vår sjukling bad om att få gå i säng direkt. Beybladekungen ville bara leta försvunna beys, men blev beordrad i säng han med. Och snälla barnvakten åkte hemåt. 

Idag har vi vrålat åt Kalla. 

fredag 14 februari 2014

Lite visdom.

Fredagsmys igen. Livet går undan. Jag gör allt för att hänga med. 

Livet på jobbet har plötsligt blivit så mycket roligare. Att få varierade arbetsuppgifter är värt så mycket mer än både smörgåstårtan och krämkakan som förgyllt arbetsveckan. Och återigen, jag tjatar väl, men alltså 80%. När Gud skapade himmel och jord och arbetsveckan så är jag helt säker på att han menade att vi skulle jobba 80% men sen blev det lite vajsing med budorden och procenttalen kanske försvann eller nåt. Nåja. Lord, I hear you! 

Nackdelen med mitt nya arbetsliv är att jag tjocknar. Jag trodde jag skulle bli slank liksom per automatik när jag reste mej ur blöjhavet och blev karriärkvinna, men icke. Jag äter så det pyser ut ur öronen på mej. Och det nya livet börjar till veckan för evigt. Jag tar tag i det till veckan. 

Men våren är på intågande (om ett par månader, jag vet, men tiden går fort när man har roligt) och då ska jag ut och tokspringa igen. 

Leve livet. Hipp hipp hurra hurra hurra hurra! 

söndag 9 februari 2014

Vad blir det för mat?

Vi ska planera bättre. (Har ni hört den förr?) Den här gången handlar det om maten. Från och med nu får vi aldrig gå och lägga oss utan att bestämma vad vi ska äta dagen efter. Nu går jag ut hårt och gör en lång lista med smaskiga rätter vi vill äta framöver som vi kan välja och vraka ur. 

Och som den underbara mor jag är, vill jag förstås att mina barn ska vara delaktiga i matlisteriet. 

"Hörrni, ungar! Ni säger, jag skriver."

Pannkakor och våfflor förstås. Alice röstar på stuvade makaroner och korv, Arvid vill ha makaroner och bacon. Pasta och ost&skinksås förstås. Får man välja plättar också? 

Listan växte snabbt, men till slut kände jag att jag måste komma med lite egna förslag för att maten skulle innehålla lite vuxnare rätter. Sparrissoppa med laxtärningar möttes av jubel. Köttfärslimpa med potatis. Jaaa! Kyckling med curry och ris. Yiiiihoo. 

Hädanefter kommer middagarna bli en enda lång happy fest. Jag kommer bli tvungen att ransonera maten. Kanske tipsa ungarna om att man kan slänga ärtorna på golvet också, inte bara i munnen. Själv brista ut i ett "Gud vad äckligt!" för att stilla den lyckligafamiljenkänslan som annars blir för intensiv. 

"Pyttipanna också." säger Alice. 
"Men det gjorde jag ju i veckan och ingen åt."
"Ja, just ja."

----

För att verkligen starta på rätt sätt börjar vi med att äta mat på Leklandet Delfinen. Skitdyrt och minsta möjliga näring. 

fredag 7 februari 2014

Han och jag är släkt.

Lillgrabben briljerar i mer och mer kunskap. Helt plötsligt förstår han när vi pratar engelska. Green, red och yellow förstår han på en gång. De andra orden kan vara lite kluriga (om inte det handlar om nån form av superhjältekraft - där sträcker sig hans visdom väldigt mycket längre än sin mors). 
Och igår började han rabbla månader. 
"Mars, april, juli, februari, trebruari, fyrbruari och fembruari." Perfekt. 

Idag är dagisbarnen och pappsen lediga så jag anser mig ha all tid i världen och börjar därför blogga. Detta lär jag få ångra.