Se då krypa spöken upp ur vrårna.

Femåringen har blivit extremt mörkrädd igen. Han kan inte vara ensam i ett rum och springer som en virvelvind om han ska någonstans utan sällskap. Han sopar ner ungefär allt i sin väg när han springer, exempelvis en ettochetthalvtåring. 

Varje morgon när vi ska få oss i ordning för dagis grånar minst ett av mina hårstrån. På kvällarna är vi fler och det går bättre. Vi turas om att följa på toaletten och att hänga med när något ska hämtas. 

På övervåningen har vi våra sovrum, men på mellanplanet är kök och tvsoffa som livet cirkulerar kring. 

Jag går upp och hämtar ett par strumpor. Arvid går trettio centimeter bakom mig så när jag vänder mej om med strumporna i handen krockar vi. Och samtidigt som jag ska gå ner, har Tyra kommit upp för trappan. Jag hjälper henne ner för trappan. Sätter på mej strumporna. Kommer på att Tyra behöver en långärmad tröja. Går upp och hämtar. Krockar med Arvid när jag vänder mig om.  Möter Tyra som kommit upp och hjälper henne ner. Sätter på henne tröjan. Hon torkar snor på min tröja. Går upp för att byta. Krockar med Arvid. Möter Tyra som just kommit upp... Ja, ni förstår. Och i det här är det förstås inte mej det är synd om, förutom att mitt hårsvall inte blir vackert. 

Men snart är det jullov och vi får fullt hus så jag hoppas låna ut mitt sötnötiga plåster ibland. Så kan vi vara nära när vi sitter och gosar och äter choklad under en filt i soffan istället. Det är nämligen mest det jag planerar att göra i jul och nyår. 

Förmaningar vid kvällskisset.

Jag är förmaningarnas drottning. Och jag gör gärna precis så som förståsigpåare informerar om att man inte ska göra om man vill att barnen ska uppfatta vad jag vill ha sagt. Jag är långrandig. Babblar på som att jag hade betalt. 

Nu var det dags att sova. Men först måste femåringen kissa. Eller "vi" som jag alltid säger. "Nu går vi och kissar." 

När han kissat färdigt och torkat sej ser jag något som blänker till på ringen. Böjer mej ner och och närsyntspejar. 

"Hallå! Stopp. Stopp. Stopp. Du måste ta upp ringen innan du kissar." Blablablablablablablabla. 

Efter tusen förmaningar och information om hur mycket kiss jag skulle få på mej om jag satte mej på toaletten och blablabla. 

Arvid är märkbart ointresserad. As always när jag babblar sådär. 

"Hör du vad jag säger åt dig?" frågar jag barskt och låtsasmorsigt. 

Femåringen tittar lite snett på mej: 

"Men mamma, skulle du ens på toa nu?" 

R-E-S-P-E-C-T, find out what it means to me. sjunger jag och dansar ut från det där rummet där vi pudrar våra näsor. 

Och skiter. 

Bokälskarnas egen topplista

Fick just ett mejl från Adlibris med denna rubrik. Bokälskarnas egen topplista. Alltså det är inte vilka människor som helst som gjort den här listan. Det är bokälskarna. De som verkligen älskar böcker. På riktigt. Inte bara bläddrar i en bok för att den råkar ligga där och personen inte har nåt för sej. Å nej. Det är större än så. 

Eftersom jag räknar mig till bokälskarna och kände att det här ju kan vara min lista klickade jag upp mejlet direkt. Vad kunde dölja sej där? Kanske en lista med de bästa böckerna någonsin, med klassiker och nya böcker i en enda härlig röra. Svenska och utländska. Barn, ungdom och vuxen. Böcker med blod, skratt och talande djur hullerombuller. Bara att bocka av vilka böcker jag läst och vilka som måste läsas. 

Nej. Självklart var det inget blandat. Vem tjänar pengar på en lista med böcker du bara hittar på antikvariat eller bibliotek? Det var förstås årets mest sålda böcker. 

Och bokälskarna har tydligen bestämt sej för att äta väldigt få kalorier två dagar i veckan för på plats ett, två och tre av bokälskarnas egen topplista ligger böcker om 5:2-dieten. Så 2013. 

Nämen skit i å ät.

Jag är världens sämsta mamma. Jag vet liksom inte vad som är bäst. Hur gör man? Jag är urdålig på att vara vuxen. 

Hämtade mitt barn i skolan exakt samtidigt som kompisarna gick och åt skollunch. Lämnade tillbaka kiddot utan mat i magen en halvtimme senare. Puckat. 

Hon har nämligen varit hos tandläkaren och fått sina tänder penslade. "Nu får hon inte äta på en timme." sa sköterskan och vinkade hejdå. 

Okej. Hur gör vi nu? Min hjärna funderade. Kan jag injicera nåt? Om hon gapar skitstort och jag kastar ner köttbullar i svalget på henne. Det borde väl funka? 

"Vi kan ta med en macka till skolan så kan du äta den om en timme." sa jag glatt. Nyblivna åttaåringen vägrade givetvis. "Jag klarar mej." En frukt? Nej. "Jag klarar mej." upprepade hon. 

Jag räknade minuter och kom fram till att, jo, hon överlever. Och nu sitter jag här och skäms! Hur kunde jag? Jag skulle förstås inte gett mej. Jag borde ha packat ner NÅNTING vadsomhelst och sagt att "Nu äter du det här om en timme." Inte mer med det. Mamma bestämmer liksom. 

Och ju mer jag tänker på det desto hungrigare blir jag. Och om jag blir hungrig, hur hungrig är inte hon? 

Vilken fruktansvärt korkad knasmamma jag är! 

-------------------

Uppdatering: Hängde en påse med macka, äppelbitar och vatten på hennes hängare. Som hon säkert inte kommer äta, men jag framstår inte fullt lika galen. Mer omtänksam och supermammaaktig. Typ. 

En sån där natt.

När jag har mycket att göra gör jag ingenting. Smart. Och nu bestämde jag mej för att vara vaken inatt och ha huvudvärk och älta todo-listor. 

Imorrn ska jag till jobbet en stund. En kort utbildning. Om mindre än 6 timmar ska jag vara där faktiskt. Och jag är helt nervös. Jag känner mej så himla onödig, vilsen och ensam när jag är på jobbet. Ombyggnad, föräldraledighet och förändringar är väl anledningen. Och lite annat. 

Jag är nere i en svacka. Det är inte synd om mej. Vet det. Men det känns tungt ändå. Och som alltid när det är jobbigt äter jag för mycket och allt blir ännu jobbigare. 

Bläddrade i nån gammal tidning som listade massa lyckade människor som förändrat sina liv under föräldraledigheten. Det har inte jag gjort. Jag har svårt att få på mej en ren tröja och att komma på vad vi ska äta till middag. 

Skydd mot hål i huvet.

Nyss hemkommen efter dagislämning. Det skulle fotas så jag hade ansträngt mej extra med lillkillen. Lite vax i det för långa håret och en nystruken skjorta. Mer behövs inte för att världens sötaste pojke ska förevigas.

Men det är två moment extra i morgonschemat plus att det förstås var lite förbjudet att komma för sent. Vi kan låtsas att det berodde på det. 

När jag kom hem och av någon anledning tog mej för pannan kände jag en enorm böld av klet. Gissade först på digerdöden men när det visade sej att kletet var ljusblått och luktade friskt av mint drog jag andra slutsatser. 

8 av 10 tandläkare rekommenderar att man smörjer in sej från topp till tå. Extremt bra kariesskydd. 

Strålande jul.

December. Äntligen är det lagligt att prata julklappar, spela White christmas och baka pepparkakor. Jippi. Men jag vågar knappt nämna hur härligt jag tycker det är med julen eftersom min barnsliga förtjusning troligen bemöts med suckar och oändliga klagomål. Konstigt nog är det samma personer som klagar på att julen börjar för tidigt i affärerna som några veckor senare suckar över att man inte hinner. 

Jag är själv en tidsoptimist och hinner med en åttondel av alla mina planer, men det är knappast julens fel. Om man tycker julgranen är dyr, ful och bara barrar så skippar man den. Enkelt. Eller försöker hitta en billig plastgran på loppis. Själv stormar jag in på storvaruhuset klockan halvåtta och letar lucialinne kvällen innan det ska användas. Och den 23 december är det kalabalik och hur många julklappar jag än köper blir det inte "jämnt". (Planen är att det inte blir så i år.) 

Men nu är det jul i vårt hus med mysiga adventsstjärnor och vackra ljusstakar. Synd att våra tomtar trängs med leksakshögar, gamla tidningar och halvätna mackor. Men vad gör det när decembermörkret är en slarvers bästa vän? 

Oväntat besök? Släck alla lampor och tänd lite ljus. Ha alltid en bit pepparkaksdeg i kylen och osthyvla upp en hög på en plåt och skjuts in i ugnen. Vips doftar hela världen kärlek och du är förlåten för röran. 

Erbjud gästerna varma, tjocka tofflor så kanske de inte känner när foten sjunker in i ettåringens frukost och slipper smärtan från legobiten. 

Och relalalaxa. Julbord är ute. Satsa på nåt av julens smaskigheter för varje måltid. Prinskorv, gravad lax och ris á la malta är gott, men inte samtidigt. Vi hinner få i oss det gottiga ändå. 

Jag ser fram emot att läsa alla mina olästa böcker varvat mellan att spela nåt av barnens roliga tv-spel. Kanske spela nåt hederligt sällskapsspel när syrrans familj äntligen är hos oss. Självklart hänger jag i pulkabacken, men vill helst bara fika och åka hem. Och tvn är förstås en latmasks bästa vän. Jag hoppas på en god jul. För julen kommer även om du surar. 

Stoppa pressarna!

Hon är söt som socker och har små mjuka perfekta fötter. Men låt dej inte luras. De där fötterna förvandlas till hemska vapen nattetid. Jag gissar på att hon smyger på sej ett par slitstarka skor med tåhätta så fort jag har somnat. Inget revben ligger säkert. 

Men, håll i hatten. Inatt sov hon hela natten i sin säng. För första gången sen hon tittade ut (och egentligen även tittade in) har jag kunnat sova från början till slut utan den potentiella faran från Minikaratekid. Jag känner mej 10 år yngre från igår. Med andra ord känner jag mej som en pigg 70åring.

En mamma.

Ibland blir jag så trött på mitt tjat och gnat. Hela dagarna tjatar jag. Varje dag tjatar jag om samma saker. Jag och barnen går runt runt i vårt tjatiga ekorrhjul. Frågan är om nån annan än jag hör mitt tjat. 

Och allt känns hopplöst. Så tjatigt. Som att jag är världens sämsta. 

Men så ligger det en liten pojke i ett mörkt rum och inte kan sova. "Mamma, tänk om man hade en mamma som dog. Vad sa man då?" frågar han. "Det skulle vara väldigt sorgligt." sa jag. "Ja, för vet du pappa vill alltid bara läsa en bok och du läser nästan hur många som helst." 

Måste mycket.

Den här ovanan jag har, att vakna mitt i natten med hela kroppen fylld av energi, idéer och dåligt samvete - inte bra. Som vanligt somnar jag väl om strax innan Tyra vaknar och är tråkig, sur och arg som ett bi. Så har jag nåt att dåligtsamvetesälta imorrn natt också. 

En femåring på förlossning.

Lillgrabben, fem år och fylld av frågor och funderingar. 

I morse vid frukostbordet var det blommor och bin. Hur kom vi in i din mage egentligen, mamma? Det blev femårsversionen med kärlek och vips! ett litet frö. 

"Men sen när vi ramlat ner i benen på dej, hur kom vi ut?" 

Jag fick förklara att ner i benen hamnar aldrig bäbisen utan kommer ut ur ett hål ungefär från där man kissar. 

Stora ögon. Tystnad. 

"När Alice föder barn så tänker jag gå ut strax innan bäbisen ska komma ut. Eller så kommer jag lite för sent."

Wow! Till och med det här går i arv. 

I-landsproblem big time.

En kurrande mage. 

En famn full med sovande ettåring som gråter vid minsta rörelse.  

En mobil med Instagram där alla väljer att lägga upp överdrivet smaskiga lunchbilder. 

Ett kylskåp med godsaker inom gångavstånd. 

Dänte lätt. 

Så mycket bättre.

Mina ungar är så överdrivet supersmarta. Kloka, duktiga och klart över genomsnittet i allt. Kanske till och med så intelligenta att det är läge för TV3 att komma hit och filma oss i vår vardag. Vår mycket smartare vardag än alla andras. 

Tyra har gått och blivit snorig. Och guess what! Hon snyter sej själv. Är inte det helt otroligt? 1 år och (hurmångamånaderblirdetnurå) 4 månader pytteliten. Okej. Hon snyter sej väl inte egentligen men hon hämtar den lilla snorhandduken (himla fräscht, men under tidiga bäbismånader gick den under namnet kräkhandduken och var ännu lite snuskigare, men släpp det där nu och fokusera på mitt Mensa-barn), ja, hon hämtar det lilla torkverktyget och torkar runt näsan och lite ut på kinderna och upp i pannan. Helt själv! Jag hör ett litet atjoljud nånstans här hemma, hör små smatterfötter och ser henne hämta lillhandduken och röra runt. Gulligt och exemplariskt. 

Slutbloggat för nu måste mamman sanera bort bajs från übersmartingens rumpa. 

Hon har kanske lite kvar att lära ändå. 

Uppdrag intebytakanal.

Såg du på Uppdrag granskning igår? Det visar sig att friskolorna väljer och vrakar bland elever. Dryga adhd-ungar vill ingen ha. Studiemotiverade flickor med märkeskläder är dom som ger mest klirr i kassan. Skrämmande. Det är förstås det här med kosingen som orsakar problemen. På samma sätt som man sparar pengar på att strunta i varannat blöjbyte på den där gamla tanten i rum nummer fyra. Stäng dörren och dra ner på personalen så ingen hinner reflektera. 

Som vanligt är Uppdrag granskning så bra och jag blir nöjd när sån här orättvisa kommer upp i ljuset. En debatt startar och förhoppningsvis inser människor vad de håller på med genom att neka barnet som behöver hjälp en ärlig chans. 

Men hur mycket jag än hejar på de goda så är det så svårt att se på när det går illa för de onda. Sambon får gömma fjärrkontrollen för att jag inte ska slå över till nån lättsam sitcom eller åtminstone stänga av ljudet en stund. 

Jag klarar inte av konfronteringar. Kan inte själv konfrontera någon, dör lite när jag själv blir konfronterad och vill inte se på när det händer. Ett dåligt drag hos mej har jag förstått. Ett av flera. 

Så länge rektorn sitter framför den dolda kameran och säger så fruktansvärt korkade saker känner jag bara Heja! Heja! Heja! Men i slutet av programmet, när Janne Josefsson dyker upp hos samme rektor och drar ut på det hela genom att först höra vad rektorn tycker om ruttna äpplen och ordet neger, sen påstå att någon sagt att han sagt ("nämen det skulle jag aaaaaldrig") och till slut hala fram lilla laptopen och erbjuda att han får se vad han sagt med egna ögon. Hjälp! Och rektorn inser att detta är slutet men fortsätter ändå med lögn efter lögn efter lögn för att rädda nånting. 

Jag tittar upp i taket, på mobilen, nynnar lite, suckar högt och sneglar på klockan. Snart slut. Snart slut. 

Men bra jobbat. Tur att det finns folk som vågar konfrontera så kan jag fortsätta mesa utan att nånsin säga ifrån. 

Förtrollad.

Vi har så himmelens roligt här hemma nu. Tyra är helt enkelt skitkul. Hon svarar ja på allting. Nickar och tittar förståndigt på mig. Nej säger hon aldrig, däremot har vi förstått sen gammalt att ett illvrål betyder nej. 

Och hon har upptäckt mammas roligaste intresse. Att läsa bok. Riva sönder är fortfarande roligt, men vid rätt tillfälle och korta stunder gillar hon att låta som en bil eller nästanlåta som alla djur och se uppriktigt superförvånad ut på rätt ställen. Men oj! Vargen ramlade ner genom skorstenen. 

Det där med att härma djurens läten har hon inte fått kläm på än. Hon låter lika hela tiden när hon kämpar med ljuden. Och ett bää och ett mjau brukar oftast bara vara kkkk och ett skratt. 

Nu är jag så intresserad av en bok av Martina Montelius. Den heter "Främlingsleguanen" och handlar om en femåring som är smartare än de vuxna. Och det är lite den känslan jag får när Tyra tittar på mig. 

Om jag är arg tittar hon länge, länge på mej. Hon ger sej inte. Om jag tittar bort kommer hon bara närmare och tittar ännu intensivare. Då ser jag in i hennes kloka, vackra ögon och möts av den där kärleken som jag inte är värd och hur kan man vara arg när man egentligen är lyckligast på jorden? 

Som man bäddar...

Har ni haft tre barn, en sambo i Barcelona, ett iskallt hus i kaos och noll energi? Lite så. 

Uppdatering: 

De två stora kidsen har avlagt ett löfte att inte bråka med varann och att lyda mamma. Bara sådär. Mamman var inte ens inblandad i löftet. Nu sitter dom två tillsammans och tittar på Spy kids på paddan. 

Tyra har bäddat mys med kuddar på golvet, slagit på teven och lagt sej tillrätta framför SvtForum där det debatteras om miljö och klimat. 

Morsan bloggar. Viktigt viktigt. 

En engelsman på the Mossmountain

Arvid, 5 jordsnurr:

- Mamma, får jag kolla på Harry Pottö?

- Harry Potter? 

- Men jag säger Harry Pottö för det säger dom i filmen. 

Sjuk, sjukare, sjukast.

Men. Min lilla sjuka älskling. Hon ligger här mot mig med en tår i ögonvrån och en massa snor i näsan (och på min finfina tröja) och är febrig. Hon borde alltså inte ligga mot sin varma mamma, men det verkar inte lillTyris hålla med om. Sova mot mamma eller inte sova alls, resonerar hon. 

Själv är jag i stort behov av chokladbollar. Inte ens Hjärnkontorets bajsreportage kunde få det att försvinna. Jag kanske är lite sjuk jag med. Fast på ett annat sätt liksom. 

Från fredagsmys till paniiiik.

I fredags när jag och sambon zappade efter att Sakib blev utröstad ur Idol hörde vi gråt från övervåningen. Allt annat än ovanligt ljud här hemma, men det här ljudet var inte som vanligt. Kraxigt och dämpat och väl uppe och i min famn pep och flåsade hon värre än en otränad hundraåring på joggingtur. Hjälp! 

Sambon ringde 1177 och jag försökte enhandsklä av och på mej. Även om Tyra fick åka i pyjamas ville jag helst undvika det. 

Pussade sambon adjö och stoppade lilla älsklingen i bilstolen bredvid mej. 

Vid halvtolvsnåret är världen rätt kolsvart. Jag tände en lampa ibland för att se att allt var ok för i en surrande bil kan det vara svårt att höra andningen även om det rosslas rejält. 

När vi kom fram blev hon nästan lite pigg. Hon kisade mot starka lampor och log lite matt åt mig. Och undra om inte man älskar sina barn som allra mest under en natt på akuten. 

Efter lite prat och andetagsräkning av snäll sköterska fick vi vänta. Jag lyssnade på avlägsna avgrundsvrål som jag tolkade var anledningen till att vi fick vänta och det kändes som rätt prioritering. När någon bytte kanal på teven förstod jag att vrålen tillhörde nån skådespelare belägen långt från akutmottagningen i Hudiksvall, men då hade både jag och Tyra lugnat oss så pass att vi ändå hade det rätt okej. 

Så kom läkaren och han konstaterade krupp efter att ha lyssnat lite. Tyra fick medicin, en Piggelin och en plastgris och vi fick åka hem igen. 

Hon somnade som en stock nästan direkt och jag fick lyssna på nattradio och sjunga med i låtar jag inte kan för att inte somna. 

Jag somnar verkligen på en sekund. Ena stunden pigg som en lärka, andra dreglande supersnarkare. Så jag är livsfarlig. Och kan därför inte slappna av i en sekund bakom ratten på natten. 

Och så klart skötte jag och mina medtrafikanter oss exemplariskt. Och alla snälla vilda djur som stannade i skogen som jag bad om. Och Tyra som skrovelandades lugnt hela vägen hem. 

Snor.

Är förkyld. Mycket synd om. (Men mer synd om kids. Ett barn har redan genomgått förkylningen. Ett barn är på slutklämmen av den. Ett barn har ej drabbats. Måste ändå nämna detta för att inte framstå som dålig mor, men självklart handlar detta om moi.) 

Täppt. Snorar in och får brain freeze minus den goda glassen. Och snoret rinner likförbannat. Man känner sej inte alltför clever när man inte känner att snoret är på väg ut förrän det redan sett solljuset. 

Skulle försöka föreställa klok och begåvad Quinna en stund idag men var mest bara snorig och starstrucked. 

Nu drömmer jag om choklad, bad och normal andning. Skulle vara himla skönt med en tupplur också. Eller om man fick drömma helt fritt: en natts ostörd sömn. 

Kan tänka mej att sambon också önskar att jag inte var så snorig. Har på känn att jag inte sover så himla ljudlöst just nu. 

Nu ska jag avlägsna bajs från en liten rumpa. Enda gången det är positivt att vara täppt. 

Hemligheten till fred på jorden.

Sambon sov på hotell i Dalarna inatt. (Livet för en aktiv pingisatlet.) Så när jag vaknade mitt i natten av att femåringen ropade på mej visste jag att det var kört. 

Han kom springande som en virvelvind med tegelstensfötter och stod bredvid sängen och hoppade. Han behövde kissa. 

Hur reagerade då den ömma modern? Tog hon den lille rädde pojken i famnen och följde honom till toaletten? Nej nej. Jag skällde ut honom. För nu skulle ju lilla minstingen vakna! Och hon vaknade förstås av mitt gormande så jag kunde peka argt och snäsa: "Titta!" som att han bar ansvaret till att Tengil blivit väckt ur sin sömn och helvetet på jorden (eller ja, Nangijala) skulle börja. 

När vi alla tre yrvaket ramlat in på toaletten upptäckte jag att pojkvaskern inte mådde så himla bra. Han var kaminvarm med otäck hosta och pipandning. Då kändes den där obefogade utskällningen ännu mer superobefogad. Plus att jag upptäckte att mittinatten var halv sex. Übertidigt, yes man, men man har ändå nästan sovit en hel natt. Det var inte mej det var synd om i den här ekvationen. 

Varför blir jag sådär rosenrasande när jag blir väckt? Då och då skäller jag ut ettåringen också. "Men nu får du väl ge dej. Vi måste sova!" Som att det gör mindre ont i det ömmande tandköttet (eller vad det nu är som ger gallskrikssmärta) för att jag skäller på henne. 

Jag gissar på att arga, krigande män behöver ostörd nattsömn och några rejäla sovmornar. Sen kan alla vita duvor med olivkvistar flyga fritt för vi har fred på jorden. 

Brieoststourettes.

Sen jag började med lchf äter jag så sjukt himla supersmaskigt. Och godast av allt är brieosten. 

Jag äter sjuka mängder brieost om man ska tro sambon. Ett tag var det liksom det enda han pratade med folk om. 

- Men heeej arbetskamrat. Det här är min sambo och du skulle se vilka tjocka skivor brieost hon tar. Varje morgon! Ibland oftare!

- Men hej okända man vid mejeridisken. Ska du bara köpa en yttepytteliten camembert till fredagsmyset? Vi måste köpa stora tårtor med brieost eftersom hon här bredvid äter kopiösa mängder.  Annars blir hon grinig. 

- Hola! ¿Cómo está? Mi novia le encanta brie. 

Till slut fick jag säga åt honom. Nu säger han ingenting om brieosten, men jag ser hur han sneglar och mäter och förfasas. 

Men ni skulle se hur mycket jordnötssmör han tar. Skitmycket! 

Antibruksanvisning.

Vissa dagar orkar jag bara inte. Jag är en usel, trött, hålögd skitmamma med stripigt hår och låg energinivå. Ännu en natt med tårar och skrik från stackars ettåringen plus att jag hoppat över träningen igen och igen och igen. Så nu sitter jag här och är missnöjd. Jävligt missnöjd med så mycket. 

Men i kylen finns två kycklingfiléer från helgens grillande och jag hittar soltorkade tomater och lite crème fraîche nån gnutta fond och oliver och tjolahopp! En skitagod sås. 

Tyra sa "namnam" så fort jag tog fram stekpannan och skyfflar sked efter sked in i munnen (och utanför). 

- Arvid. Kom! Nu är det mat, säger jag glatt. 

Får ett "Neeeeej!"-skrik till svar. Och jag blir så trött, så trött, så trött. Här har man ansträngt sej och lagat god lunch och han bara skiter i det. Han vill inte ha. Jäkla otacksamma unge! 

- Men skit i't då! säger jag surt och går iväg. Perfekt. Jag lär barnen allt jag kan. Och det är så mycket. Och såna klokskaper. 

- Va? säger femårige Arvid förvånat. Det hör trots allt inte till vanligheterna att mamma svarar så. 

- Du kan strunta i maten. Du behöver inte äta. 

Briljant barnuppfostran. Omvänd psykologi när den är som bäst. Lite skitsur sådär så det märks att mamma när som helst goes bananas. 

Jag går och sätter mej med Tyra och skyfflar in mat jag med. Arvid kommer inte. Men who cares? Inte surpuppemamman i alla fall. Hon fokuserar på att hon får äta. 

Jag gör lite som i ett flygplan helt enkelt. Det är viktigt att mamman sätter på sej syrgasmasken först och därefter hjälper sitt barn. För om jag aldrig äter så dör jag ju och vem ska då laga god kycklingfilésås till ungarna? 

Efter en stund kommer Arvid. Han börjar med att spela en pjäs. 

- Jaha. Var det mat? Jag trodde vi skulle borsta tänderna. 

Men mej lurar han inte. Maten är fortfarande varm så det är förstås bara att skyffla. 

När han ätit några tuggor frågar han sin vana trogen: "Räcker det nu?" Då brukar jag alltid svara "Fem tuggor till." eller nåt i den stilen. Eftersom bananasnivån är nära orkar jag inte tjafsa och svarar "Ja." Arvid hör mej inte ens utan slänger i några tuggor till (typ fem faktiskt) och frågar sen: "Va?" 

Monstermamman visar tänderna. Nej, vänta här. Titta. Hon ler ju. Till och med den där gråa surkärringen kan tina upp till slut. 

Jorå. Jag bjöd till och med på äppeljos efter maten. 

Slutet gott. Allting gott. Och godast var kanske den där såsen. 

Jag njuter.

Lillbusan i knäet. Hon gnuggar sej på näsan. I håret. Gnäller. Hon är trött. 

Jag babblar. Pratar om livet med låg röst. Hon ser på mig. Ögonlocken blir tunga. 

En lång stund ser vi varandra djupt i ögonen. Och den känslan som hela magen fylls av vill jag kapsla in. Spara till tillfällen då magen är fylld av helt andra känslor. 

Superwoman i tevesoffan.

Innan smartphonen kom var jag skitnära att bli världsberömd. Jag hade nästan börjat anställa mitt Obamaentourage och fulskröt så fort jag fick en chans. Min superkunskap var T9 och de små knapparna ihop. Jag kunde skriva långa sms utan att ens ta upp mobilen ur fickan. Coolt. Bra. Imponerande. 

Men det var då. 

Nu har jag hittat min nya superkraft. Någonting som förbättrar vardagen för min familj nåt oerhört. Vilken lycka när jag briljerar med min enastående egenskap. Jag är nämligen exceptionellt überduktig på att fastforwarda. 

Vi pausar alltid Idol och nattar kids. Och ooo så härligt att slippa den där urtråkiga reklamen också ligger jag där och ba trycker lite på fjärrmon och stopp! just när jingeln kommer tillbaka och Lernström upprepar lite av det som hände innan pausen. 

Och varje gång jag gör det säger jag till sambon: "Såg du? Perfekt."

"Mmm." svarar han. Troligen helt stum av beundran. Varje gång. 

En dingo tog nästan min nästanbaby.

Lilla Tyra är söt som socker och snabb som en vessla. Det är ett jäkla jagande. Och lyfter jag upp henne när hon inte vill förvandlas hon till ett kommatecken. Hon kastar sej bakåt och går knappt att hålla i. Gissar på att hon har nån form av superkraft som förändrar molekylerna i muskler och skelett till gelé. 

Idag var vi på Lidl och handlade. Kände att jag måste byta ut Coop för där har vi gått runt och skrikit en miljon gånger. Nu skrek vi på Lidl istället. Sjukt nice med ombyte. Tyckte Cooparna, inte Lidlarna. 

Tyra satt snällt i vagnen i 30 glada sekunder och i en extra minut när jag försökte locka med roliga saker. Ett paket hårdbröd, bilnycklar och nån leksak. Inte kul när man kan springa som en maniac och riva i grejer. 

Glasburkar i busig ettåringshöjd? Hur tänker ni? Hyllorna borde börja där Tyras händer slutar. Under kunde det finnas trevliga, mjuka saker att pyssla med. Oförstörbara, bacilluskfria, roliga men ändå så pass tråkiga att man snällt går vidare när mamma säger det. 

I kassan försvann Tyra. Hon strosade lite i gången och jag hörde förstås att hon inte var så långt borta även om jag inte kunde se henne. Men man är ju trebarnsmamma och lite koll har...

-Du, nu är hon på väg ut på parkeringen, sa tjejen i kassan. 

What? Dunder och granater. Jag sprang och fångade upp mitt närapåförlorade barn. Höll henne i ena armen och byxorna (som omöjligt kan stanna uppe) i den andra. Och skämdes förstås som en hund. Vilken usel mamma! 

Jag började stamma fram ursäkter som folk i kön sket fullständigt i. Dom ville betala sin billiga vitkål och blandfärs och gå hem igen.

Allt gick bra. Barnet överlevde. Folket i kön fick betala och gå hem. Och mamman åkte raka vägen till fd Expert och knäppte en svettig körkortsbild. (Jag var till och med glansig på hakan!)

Men varför?

Lilla (superskitstora!) sjuåringen har över en natt förvandlats till tonåring. Vad än jag och sambon säger replikeras med ett gnälligt: "Men varför?" 

Från början svarade vi snällt på frågan. Men ju fler dagar och "Men varför?" som passerat har vi insett att svaret är betydelselöst. Och bemöts förstås nästan alltid av "Men varför?"

Man borde ju som trettiåttaårig fembarnsmamma (bonusar inkluderade) känna sej vuxen och knappt reflektera över detta. Kanske sucka lite och tycka att hon tjatar i onödan men tänka att det förstås är en fas hon går igenom. Istället stannar jag upp och tänker "ja, varför?" Jag blir sådär jobbigt djup. Varför ska vi egentligen göra si eller så? Varför måste vi städa upp alla saker på golvet? Minstingen har ju snart dragit ut allt igen. Varför måste vi äta riktig lunch när en macka egentligen borde räcka? Betala räkningar. Men varför? 

Livet.

Just när jag ville lägga mej ner under täcket, moläta choklad och gråta gråta gråta dyker en oväntad energikick upp och livet blev lättare igen.

Ibland förundras jag över Alltet. Nu är jag kanske oväntat poetisk och eventuellt att jag överdriver en smula men jag tror nästan jag fick hjälp av någon där. Någon som kände att jag behövde puffen för att orka. Universum som råkade ha lilla förmiddagsfikat och inte såg på krig och svält och sånt, utan mer fokuserade på en trettiåttaåring med tårar mellan mascarafransarna och klump i magen och sände en liten hälsning. 

Nej. Det är absolut inte synd om mej. 

Lycka i Freluga.

Den perfekta konserten är inte bombastisk med fyrverkerier och behöver inte innehålla någon nakenchock. Det räcker med rödtjut på en brassestol i Freluga för att man ska vara i himmelriket. 

Och covers. Varför envisas artister med att skriva nya låtar hela tiden när det ju redan finns så många helt otroliga. Nä. Okej. Riktigt så tråkig är jag inte. Än. 

Men Unchained melody med Weeping Willows och Hurt med Ebbot var två otroliga stunder. Och under Instant repeater '99 (ej cover, vet) kunde jag känna smaken av Villa Franca, doften av snus, folköl och hårspray och det enda som saknades var sorlet hemifrån Fredrik Larsson. 

Och mellansnacket var i en klass för sej. Jag fick påminna mej själv om att jag inte är bästis med varken Magnus Carlson eller Ebbot. Men dom är skittrevliga. Lovar.

Vikten av att skita i vikten.

Vad väger du nu då? Nej, den frågan vägrar jag svara på. Det är superduperskithemligt eftersom... typ för att... jomen det vill inte jag att nån ska veta. 

Egentligen är det helt sjukt. Vad spelar det för roll? Dels: vad spelar det för roll om jag berättar det? Och dels: varför bryr du dej? Vikten är ju bara en ointressant siffra. Ändå babblar jag vikt. 

Faktum är att under min viktresa (Jesus, vad larvigt av mej att använda det ordet.) har jag gått ner en massa kilo i några veckor och sen stått still på vågen under några veckor och under dom där stillastående veckorna har kroppen förändrats mest. Alltså det är då jag känner att byxorna sitter lösare eller ser skillnad i spegeln. Så varför känner jag mej ett enda uns misslyckad just då? Jag kunde ha bajsat så hade vågen visat annorlunda. Ungefär. 

Nu har det snackats mycket vikt och kolhydrater hit och dit och Alice är en högabsorberande tvättsvamp vad gäller sånt. Vi får komplimanger och berättar om hur vi äter och vi säger nej tack till godsaker som vi egentligen älskar. 

Och Alice säger högt att "Nu äter ju inte du lchf, mamma." när jag smakar nån godis och jag vill hyssja henne på samma sätt som om hon sa kuk eller fan. Jag vill sätta på henne skygglappar och hjärntvätta bort allt som handlar om utseende. Det är ju inte viktigt egentligen. 

Trebarnsmorsan goes party!

Nämen jag ska ta det lugnt. Har inte sovit så bra några nätter och vill inte vara bakis. Tar bara nåt glas. Cyklar nog hemåt rätt tidigt. 

Typ så tänkte jag. 

Kom hem kvart i fyra på morgonen. Så jo. Jag cyklade ju hemåt rätt tidigt. 

Simsalabim.

Alice hade namnsdag igår. Och i vår familj har vi alltid firat barnnamnsdagar med buller och bång. Jag fortsätter förstås med mina kids medan sambon rynkar ögonbrynen och pratar om "bara" namnsdag och "skämma bort" och sånt urtråkigt. 

Hur som helst. Jag hade tonat ner det så pass att jag inte köpt någon present innan Dagen D utan istället lovat en tur till Barnens hus för att själv få välja. Det blev en trollerilåda. Lillebror valde ett låtsassvärd i tröstpresent men han hade förstås helst velat ha en Skylandergubbe.  

I bilen på väg hem sitter barnen med sina presenter i knät. 

- När jag kommer hem ska jag trolla, säger Alice entusiastiskt. 

- Å sen ka ja låna tjollstaven å tjolla fjam en schkajländergubbe!!! 

Arvid är överlycklig! Vilken idè! Slut på skylanderproblematiken. Bara att trolla fram gubbe efter gubbe. 

- Det går inte, säger Alice förnuftigt. Det är ingen riktig trollstav. 

Tystnad. 

Efter en stund muttrar lillebror lite förvånat:

-Nähä. 

Om du vill vara dej själv - var inte det.

Dom där allvetarmodebrudarna Trinny och Susannah. Det började ju bra för en massa år sen. Rätta mej om jag har fel men jag minns det som att folk ville förändra sej och stod i långa köer för att bli uttagna. Nu kör dom brittiska bejbsen nån turné runt om i Europa där dom hoppar på mestadels kvinnor på gatorna. Och dom kör med övergreppsmetoden för dom är så himla crazy. Dom grabbar tag i rumpan och eftersom det följs av nån komplimang så är det liksom okej. Dom kikar över halslinningen och förfäras över den dåliga behån men jublar när dom ser vilken "fantastic bosom" som döljs.

Får man verkligen tafsa sådär på en annan människa. En främling. Bara för att du också är tjej tycker inte jag att det är okej att du tar tag i mina bröst och bollar med dom. Och den där brutala ärligheten kan jag inte med. 

Självklart innehåller programmet ett uns psykologi. Någon sitter i ett provrum och gråter över barndomen som gjort att hon nu inte vill ha urringat. Men det är förstås skitviktigt och plötsligt går den snörvlande tjejen runt i behå och trosor i inspelningsstudion och allt verkar ok. 

Allt avslutas med catwalken som alla vi kvinnor tydligen drömmer om att få gå på. Och den lilla tjocka tjejen har fått på sej klackar och korsett och man kan knappt se att det ÄR hon och det är förstås skitbra och nån i publiken gapar och är tårögd över hur snygg hon är när hon inte ser ut som sej själv längre. 

Dagen efter ser hon sej själv i spegeln igen. Hur var det nu man gjorde för att få bort henne? 

Smaken är som baken.

Men vet du rå. 

Har du sett tipsen man får om vilka låtar man borde gilla? Spotifymänniskorna tror därför att jag, Elin med supermusiksmaken, gillar Psy och Sean Banan. Okej för att Bananen ibland skriver fnissiga texter som jag skrålar högst till när barnen och jag partajar och att jag är en jäkel på Gagnamdansen (fast Arvid är snäppet bättre) men det finns ju så mycket annat jag gillar. Sånt som inte platsar på Hits for kids-skivan. Fast fan, dom flesta på den där skivan gillar jag ju. Och resten har jag inte hört. 

Kiddot med helande krafter.

Jag slängde igen kökslådan utan att flytta på lillfingret. Aj vad ont det gjorde. Sådär så jag fick blinka bort tårar och aktivt stoppa läppdarr. Blåste lite. Det hjälpte inte. Spolade kallvatten och väntade. Förlossningsandades under tiden och bet mej i läppen. 

På armen satt Tyra och beskådade mammas halvpanik. Mitt i blåsflåsandet lägger hon sin varmsvettiga hand på min kind och böjer sej fram och ger mej en puss på läpparna. 

Jag blev så tagen av ögonblicket att jag blev frisk ögonabums. 

Komplimangernas afton.

Var på fest med jobbet i fredags. Hade så himla roligt och kände att jag saknat alla. 

Blev dessutom bemött med en massa komplimanger för min viktminskning. Jätteroligt och jag blev stolt som en tupp. Komplimanger mår man ju så bra av. 

Men - för självklart måste jag hitta ett men - hur sjutton ska man reagera för att inte verka dryg? Ett litet tack och sen prata om annat kanske? Men det kommer ju följdfrågor från de flesta och det kändes lite som jag ältade hur fantastisk jag är. Kan tänka mej att om man tycker jag är en drygis så ville man nog kräkas på mej den kvällen. 

Och lchf som har hjälpt mej att tappa alla dessa kilon samtidigt som jag mår så himla bra! När jag säger "lchf" ser jag direkt att vissa tycker jag är skitlöjlig. Ett litet snörp på munnen bara och jag förstår. Men det har funkat och det funkar. Vill någon veta hur jag gjort så berättar jag gärna. Det betyder inte att jag har åsikter om hur du äter, men det här mår jag bra av. 

Man får inte prata om viktminskning, men det är ju precis såna där egoboostar man behöver ibland. Få höra att det faktiskt syns och då är det ingen konst att fortsätta. 

Nu går det långsamt. Det blev så när jag började min löpsatsning. Det beror nog mycket på mer muskler och att jag ätit lite mer. Men jag har till och med börjat acceptera det. Om jag kört en diet hade jag tröstätit mjölkchokladkakor på löpande band. 

Man kan ge komplimanger på olika sätt. I söndags tittade sjuåringen på mej och sa: "Men mamma, du är ju inte tjock längre!" 

Ajaj!

Det är verkligen ajaj-tider här på Mossberget. Tyra räcker oroväckande långt med dom små små fingrarna. Jag rynkar ihop ögonbrynen och säger argt "Ajaj!" Tyra rycker i regel alltid till och tittar på mej med rädda ögon. Hon tittar på mej länge och jag kan riktigt se vad hon tänker. "Varför är snälla mamma så arg på mej?" Och plötsligt känns det där med barnuppfostran så himla onödigt. Jag hugger tag i Lillbusan och pruppar på magen så hon kiknar litegrann istället. 

Rätt metod? 

Thank you!

Behöver jag fila på tacktal? Kan detta vara året jag uppmärksammas och får Årets Mama Award? Nope. Skulle inte tro det. 

I morse var jag slö och spelade lite Candy crush medan Tyra fick skrota runt i sängen. Där låg pappsens necessär. Den lyckades hon pilla upp och äta solkräm, bita av märket från en roll-on och slutligen fiska upp ett rakblad.  

När blaséglidande ouppmärksam morsjävel börjar bli hungrig tar hon med bäbis till köket. Upptäcker plötsligt fläck på sin nytvättade vita t-shirt. Svär och kollar irriterat på bäbis fingrar. "Men vad har du kladdat med?" 

Upptäcker köttsår. 

Typ så gick det till. Man är en alltid utomordentlig mamma. 

Eftersvett.

Igår var det vilodag i springandet och herregud vad bra allt kändes. Om du hört mitt babblande med stackars halvuttråkad pojkvän hade du nog kräkts lite. I alla fall tyckt synd om pojkvän som var instängd i bil en halv natt med korkad brud med joggarhybris.

I teorin är det ju jäkligt enkelt att springa. Det är faktiskt ingen konst alls. Och ju mer jag pratar och planerar för den där milen som jag ska springa desto mer känns det som jag nästan kan springa en mil redan idag.

Det kan jag definitivt inte.

Idag hade jag cementfötter och gäspade mej runt. Nu gruvar jag mej till nästa gång. Och det var just det jag skröt om igår. Att jag nästan längtar till nästa gång. Att jag alltid tycker det är skönt och roligt och härligt och blablabla.

Ha! Idag var det i alla fall urtrist, tungt och jag längtade bara till det var klart. Så var det med det.

Överflödig.

Numera vägrar Lillbusan att bli matad. Hon kastar sej bakåt i stolen och gråter stora tårar. Jag har trott att det är nåt tok med magen. "Inte hungrig?" jollerbabblar jag. Jag försöker med please-please-please-metoden. Men icke.

Så får hon en limpmacka i ena handen och molar in stora tuggor. Då plötsligt gapar hon stort åt mina tufftufftåg och räserbilar. Troligen är det mitt minne som sviker men jag hade för mej att barnen var större innan ätasjälvfasen kom.

Om jag flyttar ner micron på golvet och lägger Gorbys i nedersta lådan i frysen så fixar hon nog resten själv hädanefter.

Högre månadspeng önskas.

Det blev en storstadshelg med bästisar. Och jag fick minsann min vinlunch plus lite shopping på det. Jag kände mej fattigast på jorden eftersom jag alltid var den som tvekade över restaurangval på grund av priser. Man vill inte vara en partypooper bara för att föräldrapengen inte riktigt är gjord för shoppingresor. Och jag tyckte sååå synd om mej själv.
Det är inte ett dugg synd om mej. Inte ett dugg. Men tyvärr är det så att jag blir så himla lycklig av shopping. Nya saker i fina kassar. Och med snygga kläder på kroppen mår jag också bättre.
Men på konserten släppte jag det där. Släppte det så pass att jag köpte en Brucetröja. Viktigt!
Konserten var jättebra, men det vet du väl redan. Halva världen var där. Och var du inte där kan du nog ändå inte ha undgått ett och annat jubel. Yiiiihoo! Han är cool, men om jag hade känt igen alla låtar hade jag nog gillat det ännu mer.
Och Tyra överlevde en helg utan mamma. Hon hade det till och med jättebra med pappa. Vem hade kunnat ana?
OBS! Det sista är ironi.

Barn gör inte som du säger...

Ungar, ni måste ut och leka. Ni kan inte bara vara inne, säger jag.

Och stannar inne.

Dödsskraj.

Men herregud. Jag vill inte dö.

Jag tittar upp på vårt fula furutak och hela magen värker. Jag vill verkligen vakna under det här taket morgon efter morgon efter morgon. Tillsammans med alla mina busiga gullungar och snyggsambon.

Livet.

Det är Bruce Springsteen och skitmycket folk som har gjort mej så här skraj. Jag ska nämligen lämna min familj i en hel massa timmar och vara där det finns hur mycket människor som helst som det kan vara en fröjd att spränga i luften om man är helgalen. Hua.

Jag är så ovan att ha roligt på vuxenvis att jag bara kan fokusera på katastrofer och rädsla. För det kan väl inte vara så att allt bara blir skoj?

Lördagslycka.

Livet är underbart!

Jag fick sovmorgon till kl 8. (Egentligen längre men då kunde jag förstås inte sova.)

Smaskig frukost (med tjuriga skitungar men det tycker jag vi ignorerar i detta happyhappyinlägg).

Iväg till HM bara för att vi kan. (Nyöppnat i stan.)

Till snäll tjej och köpte cykel till 7åring. Hem och hållihatten - hon cyklade direkt. Tjoflöjt!

Nu är pappsen och 4åring på väg till grannkommun för ytterligare ett cykelinköp.

Och här sitter jag och är bara tralalalaglad. Igår var jag nära att sopa till hela världen så det här är minst sagt ett lyft.

Jag växer.

"Fan för folk som skryter! Vilket pack.

Det vore rätt åt den där tjockismamman som skryter om hur jäkla lätt hon gått ner i vikt, att hon fick gå upp i vikt. Rätt åt henne."

Exakt så sa Gud uppe i Himmelen och tryckte på plusknappen.

Blir jag sporrad med nåt nänujäklar-humör? Njae. Jag känner mer att jag vill tröstäta.

En bra sak och en dålig sak.

Tryck gilla på den här: Tyra har tagit två steg idag. Yey!

Tryck inte gilla på den här: Jag duschade under tiden. Bajs!

Lchf is da shit.

Helt galet vad många komplimanger jag fått för att jag gått ner i vikt. Galet! Jag känner mej som ett benrangel till jag ser mina dubbelhakor, fladderarmar och skengravidmagen i nån spegel och inser att det är rätt långt kvar. Men skitsamma. Det värsta är liksom gjort.

Och, nu tycker jag att du ska anteckna. Eller skrika ut det över världen på taket av Oskarsborg (jag tror den byggnaden finns på jordens högsta berg, va?). Eller tatuera in det i svanken och ha magtröja resten av ditt liv.

Listen up! Jag har gått ner tjugo kilo. Det är typ skitmånga smörpaket. Eller ett lodjur. Eller fler mjölkpaket än vi köper på en månad. Rada upp tjugo leksaksbilar och tänk dej att alla dom små Oplarna och Volvosarna och Blixten McQueenarna har suttit nånstans på mej. Weird!

Så nu kan jag börja använda plagg som legat och skämts djupt där inne i garderobshörnen. Och när jag skrotar runt här hemma så säger det då och då schwopp! och byxorna ligger vid anklarna. Kul. Och lite knasigt.

Idag köpte jag skor i en storlek mindre än vanligt. Det berodde nog mer på skomodellen men jag är så inne i mitt skryt att jag tyvärr har svårt att sluta.

Jag är som en sån där jobbig lillasyster som inte slutar babbla fast du är på väg in i ditt rum och är totalt ointresserad och stänger dörren mitt framför ögonen på mej samtidigt som jag vrålar: "FATTAR RU? TJUGI KILO!!!"

Va?

Bloggar i badet. Fullt normalt.

För cirka två minuter sedan (anteckna, klockan bör ha varit 21:21) tvättade jag håret. Råkade då lägga en rejäl klick schampo i vänstra örat. Inte kul.

Och då slog det mej. Min sambo hade lock för örat i ungefär två veckor av vår semester. Sa han. Han försökte på alla sätt att få bort det eftersom han knappt hörde vad jag eller någon annan sa. Sa han. Han köpte medicin som inte hjälpte. Sa han.

Jag var orolig för flygresan, men det var inget han oroade sej för. Hmm.

Ja, du fattar vart jag vill komma.

Jag har inte hört ett ljud om det här sen jag slutade fråga. (Och då var det förstås illa.) Och han har slutat stirra tomt framför sej när jag pratar. Tydligen har locket försvunnit. Men borde man inte reagera då? Kanske jubla lite nu när det hörs både utanför och innanför huvet.

Eller är det jag som inte har hört att han sagt nåt?

Du ska tametusan inte tro det blir sommar

Tänk att folk går till sina heltidsjobb om dagarna och bara tar det lugnt. Kikar ut genom nåt fönster, kanske till och med promenerar i solen nån kvart på lunchen. Och sen är det statusuppdateringar om våren och att snön försvinner.

Men vet du. Utan oss föräldralediga och förstås i första hand dom pigga pensionärerna skulle vi ha snöhögar kvar i juli. Men som tur är finns vi. Vi gör pliktskyldigt vårt jobb. Hackar is, skottar bort ett lager från snöhögen och kastar ut på gatan för smältning.

Så när snön är borta förväntar jag mej ett stort tack.

En helt rimlig önskan.

Mäh. Jag har varit vaken inatt. Inte hela natten men länge. Har velat tända lampan och läsa bok men inte velat väcka bäbisen eller sambon.

Har därför surfat på mobilen, kramats, kissat, ammat och funderat över livet. Nu är jag intill-svältgränsen-hungrig och dödstrött på samma gång.

Fördelen med att jag sovit dåligt natten som var blir att jag kommer sova som en stock inatt. Och det behövs lite extra hjälp med det eftersom jag fortfarande är en sexåring vad gäller min födelsedag som är imorgon. (Yey!)

Tänk om man nån gång mer i livet fick uppleva presentberget. En hög med inslagna saker att frossa i.

I år blir det ingenting varnar sambon och hintar på banklån, resa och student. Nej, självklart inte, svarar jag och gråter lite inombords.

Helst vill jag skriva långa önskelistor och tigga på mina bara knän. "Men en ynka liten laptop kan jag väl få? Snälla? Bara en."

Hur ska jag annars kunna skriva en bestseller?

Och över Mossberget drar en stormby.

Men vad är det med det lilla solskenet Tyra på nätterna egentligen? Hon är ett litet åskmoln. Jag vågar knappt röra mej för hon vaknar så lätt och vrålar och tjuter på en sekund. Hon låter som att allt varit förjävligt i hundra år fast hon egentligen sov sött för tre sekunder sen.

Och hon ammar. Och ammar. Och ammar. Eller snarare är jag hennes napp. Jag tror hon sväljer bara några gånger sen sitter hon fast där. Som en slamsugare i botten på ett akvarium. Och jag ligger som förstenad på något mysko korvigt vis och drömmer om att få sova på magen.

När natten är över är Tyra förvandlad till solsken igen. Den hemska förtrollningen är över och hon är som vanligt. Hon är så glad att det är morgon och firar det med att tugga på min mobil och mina glasögon medan jag försöker få ordning på mina stelnade lemmar som värker vid varje rörelse.

Men efter en (eller fem) dåliga nätter kommer jag ofta på mej själv med att vara ett åskmoln. Men jag har rollen på dagtid.

Drogad.

Prupp.

Jag fick nån form av chokladbollsåterfall idag så jag tror jag har gått upp dom där ett, två, tre, fyra kilona igen. Nej, kanske inte riktigt.

Men rätt skrämmande hur lätt det är att falla dit ändå. Höll nämligen en lång monolog för ointresserad sambo i morse om hur mycket lättare det känns att vara "nyttig" när det går bra med viktminskningen.

Jo tjena. Några timmar senare smakar jag en chokladboll bara för att, och är sen lost i chokladbollseufori.

Men men. Här ska inte straffas eller ges upp eller annat tråkigt. Nya tag helt enkelt.

Utan att skryta.

Alla ba: "Men Elin, berätta, snälla, vi är sååå himla intresserade av ditt lchf-liv." Och vem är jag att undanhålla denna information från Er, kära läsare? Trots att jag knappt tänker alls på att jag gått NER på min semester. Inte ett jäkla dugg. Men eftersom ni frågar så snällt så måste jag förstås berätta om det.

Fyra veckor var vi alltså i Thailand. Jag har unnat mej en hel del samtidigt som jag hela tiden gjort medvetna val. Jag ville inte komma hem och börja om på samma vikt som i december igen, men jag försökte bereda mej på några kilo plus.

Men gissa vad! Jag gick ner 4 kilo på min semester. 4 kilo!!! Det är häpnadsväckande superduperbra måste jag säga. Utan att skryta alltså. För sån är inte jag. Men fyra kilo. Det betyder ett kilo ner, ett till kilo ner, ytterligare ett kilo ner och sen ännu ett. Ett två tre fyra. Hänger du med? Eller bör jag utveckla det. Kanske infoga en lista på allt jag ätit och allt jag valt att inte äta.

Äh. Vi räknar igen. Ett. Två. Tre! FYRA! På en semester. Jag är världsbäst! (Utan att skryta.)

Slarvmaja? Jag?

Nylandad och rastlös i bil på väg hem till Mossberget för första gången under mars 2013. Stort!

Avslutade semestern som jag började. Genom att slarva bort ännu en plånbok. Vad stolt man blir över sig själv.

Vi levde rövare på Phuket zoo sista dan. Såg headbangande elefanter, thailändare med huvet i krokodilkäft och tigrar på millimetrars håll. (Rätt många millimetrar i och för sej men ändå väldigt nära.) Mitt i detta skitroliga försvann min nya snygga MiniCooperplånbok som var laddad med shoppingpengar till eftermiddagen. Det blev en väldigt glad tjuv och en bedrövad familj.

I taxin på väg hem kände den thailändske taxichauffören av katastrofstämningen och lånade oss 3000 baht. Vilken hjälte! Jag fick mina converse, M en jacka, Alice ett gosedjur och Arvid en Ben10klocka. Vad glad man blir av lite shopping ändå. Det var knappt jag blev hysterisk när jag såg kackerlackan på badrumsgolvet när vi kom "hem".

På Arlanda gjorde jag ett snabbt besök på Lost-and-found-avdelningen. Och minsann. Full pott! Så jag betalade en månads förvaring på flygplatsen (100 kr) med mitt alldeles egna Visa. Lycka! Jag är vuxen igen.

Trassel.

Ett ögonblick av wifi så jag meddelar det viktigaste.

Jo. Vi tände en sån här fin lykta igår och prydde det svarta himlavalvet med. På bilden ser du även den thailändska månen. Skitlik den svenska.

Har du sett min apa?

Här är hon. Har varit feberfri i ett dygn skulle jag tro och dessutom gnällfri.

Gårdagen var inte kul. Tyra hade ont. Båda övre framtänderna syns nu och vi gissar på att det varit det som varit problemet hela tiden.

Googlade lite på hur länge problemet kan kvarstå. Enligt nån bäbissida kommer hon ha ont från och till i 1-2 år. Upplyftande läsning.

Firade friskheten med att utsätta oss för värme och megamycket bakterier. Monkeyschool med cyklande och basketspelande söta makakiapor. Hur roligt som helst. Och vem kunde tro att en apa var så himmelens mjuk. Och jag blev inte allergisk heller. Så en sån köper vi givetvis med oss.

Oro.

Jäkla skit. Tyra har feber. Och feber. Och jippi inte feber. Men nu känns hon varm igen. Å, vad skönt, nu är hon riktigt pigg. Eller nej. Nu har hon visst somnat. Och är kokhet.

Lite så har vi det. Helvete!

Nyss var hon jättevarm och ledsen och andades sådär flåsigt och jag vill bara sätta oss på ett plan hem när det är så här. Vem kan tänka på lekar i poolen, glass efter maten eller tvätta bort sand från fötterna när hon ligger rödblommig i vårt ac-rum och feberflåsar? Jag flåsar med och googlar hemskheter.

Imorrn blir det farbror thaidoktorn om inte läget är ok. Inatt blir det till att sova som en haj.

På plats.

Nu är vi här. Men det var inte helt enkelt.

I bilen på väg till Arlanda räknade vi ut att vi räknat fel. Vi var inte ute i god tid, som planen var. Vi var sena. Jag började hyperventilera samtidigt som M låtsades vara lugn som en filbunke. Men eftersom körstilen liknade den när vi var på väg till bb för att få ut en påtryckande liten Tyra så förstod jag att han också var stressad. Till och med 19åringen med färskt körkort och tuffare körstil hojtade åt pappsen att hålla avstånd.

Okej. Det gick bra. Vi kramade hejdå till studenten som får hänga hemma ett tag till innan solen. Incheckningsdamen var urtrevlig och lovade stora familjen egen rad på planet. Det fick vi men ett par med en trotsålderstreåring bytte plats efter start och satte sej bredvid mej. Jag blev därför sittande med Tyra i famnen i 12 timmar i sträck. Natten var lite dryg, men inte lika dryg som för mannen som stod upp för att ge plats åt sovande fru.

Barnen var riktigt duktiga. Tyra sov bra annars ammade vi. Start och landning var mest spännande för alla, inga tårar.

När vi landade i Phuket var det idel glada leenden. Så smidigt allt gått. Eller? Jag började leta plånboken och insåg att den helt osmidigt försvunnit. Nånstans mellan Arlanda och Phuket. Vi letade. Personal letade. Ingen hittade. Jag blixtöverförde alla mina pengar till Ms konto (vad gjorde man innan smarta telefonen?) och försökte behålla glada semesterhumöret. Gick faktiskt rätt bra. Och varje gång jag och M började spekulera i när plånboken kunde ha försvunnit fick vi bannor av kloka Alice. "Det spelar väl ingen roll. Nu är den borta."

Vår taxibuss var perfekt. Chauffören informerade oss om 3 timmars åktur. Efter 4 å en halv var vi framme. Hungriga och rätt möra. Vi hade planerat ett dopp i poolen först men ju längre tiden och solen gick desto viktigare blev det med mat.

Vi ställde ifrån oss våra saker i vårt finfina rum och skyndade oss till restaurangen. Åt min första av min thailändska favoriträtt: kyckling med cashewnötter. När vi betalat blev M blek och for med händerna över fickorna. Korthållaren med visakortet!

Letade i rummet, på restaurangen, ute efter vägen i beckmörker. Ingenstans. Jag började göra det jag är bäst på: skrämma upp ungar genom att fundera högt hur det skulle bli om alla pengar är borta. Smart om man vill få galna reaktioner och tusen frågor.

Eftersom vi bokat taxin hemifrån hade M ett telefonnummer. Ringde en glad göteborgare på hotellet som fixat taxin som i sin tur ringde chauffören.

Till slut efter femton ångestminutrar ringde göteborgaren upp. Chauffören hade hittat korthållaren! Han levererade den till oss med en minimal hittelön med tanke på vad det betydde för oss.

Sen var det godnatt.

We're going up up up up up up up.

Vi bokade kvällsflyget eftersom det kändes smidigast. En väldans massa timmar som tre barn inte får röra sej. Det enklaste är förstås att dom sover.

Lilla Tyra skulle förstås mest bara sova när på dygnet vi än åker. Tänkte jag när vi bokade. Då var hon 4 månader. Det är lite skillnad nu. Nu är hon 7 månader. Snart 8. Och kryper snabbt som attan. Och sover bara liiiite (i jämförelse med miniTyran).

Nu har hon fått sin första tand. Kanske är det därför hon vaknar en gång i kvarten (känns det som) med ett gallskrik och vill amma. Och amma. Och amma. Men huvudsaken hon blir tyst och somnar om.

Jag har läst på Thailandsforum om hur korkat det är att åka med små barn. Och hur taskigt det är mot andra passagerare som ju sett fram emot en lugn drink på planet, lite film och en god natts sömn. Också kommer vi där ba med en massa ungar som låter. Hua.

Dom flesta har förstås inte den här urtråkiga inställningen, men läser jag ett sånt inlägg bland femti så är det förstås det jag minns. På samma sätt som att om jag möter tio leenden så förfasas jag bara över den där arga blicken och koncentrerar mej bara på den. Jag hoppas att planet vimlar av ungar och att alla andras ungar är skrikigare än våra.

Såg nån hemsk flygplanskraschsfilm förra veckan. Inte smart. Nu roar jag mej med att visualisera helvetet och försöka hålla fast hela familjen i fantasin. Det går inte alls bra. Jag är alldeles för tvåarmad.

Nu tänker vi inget mer på det. Hej!

39,2 kanske.

Om resfeber gör en lite galen så har vi nog fått en liten släng av den här hemma.

Jag blev fruktansvärt förorättad och grät en skvätt eftersom sambon inte tycker om mina kladdkakemuffins (som varken han eller jag skulle äta). Jag är ju skitbra på att baka. Och kladd är gott. Muffinsen är goda. Punkt. Slut.

Sjuåringen grät floder när hon tappade sin gruspreparerade snöboll i backen så den gick sönder. Det tar tydligen jättelång tid att tillverka en sån boll. Jättelång!

Fyraåringen vägrar lite allt möjligt, men det är förstås så det är.

Snart.

Som att.

Det är skithemligt vad jag väger. Jag skulle aldrig berätta det för nån. Som att det verkligen är en hemlighet att jag väger alldeles för många kilo för mycket. Som att om jag berättade Sanningen skulle omvärlden gapa och säga i kör: "Men gud, jag som trodde du vägde 62,5!" Som att mina kläder i storlek XL gör att jag uppfattas som rätt petite. Som att jag när jag stånkande pustar mej upp ur sittande ställning framstår som normalgraciös.

Antar att om jag skulle lyckas så blev det annat ljud i skällan. Då vore ju det hela en prestation. Jag vägde så hääär mycket förut och nu väger jag så här lite. Man knäpper en sån där "dom-här-byxorna-hade-jag-förut-och-nu-får-jag-plats-i-ena-benet"-bild. Man hånskrattar lite åt den man en gång var.

Jag kommer i mina gamla föregraviditetenbyxor nu. Det säger väl egentligen inte så mycket eftersom jag var tjock då. Och är nu. Och så länge den där dallrande jättehakan är kvar så kan jag inte vara riktigt glad.

Jag vill vara jag.

Ibland kan jag tänka att nu när jag blir smal - för det tänker jag bli (och nu pratar jag inte trådsmal utan så smal som jag kan bli) när jag blivit smal så försvinner ALLA murar. Jag kan verkligen bli vad som helst. Nu pratar jag inte astronaut, rockstjärna eller bankdirektör utan jag kan bli precis det jag KAN bli. Jag tänker inte stå i vägen för mej. Blev det flummigt?

Jag kan se den smala Elin prata och ta plats i alla möjliga situationer, tillsammans med nästan alla. Det där fumliga, stakande kommer försvinna mer och mer ju närmare målet jag kommer.

Jag förstår att jag är naiv. Jag kommer inte att personlighetsförändras. Bara lite. Och till det bättre.

Jag tänker en glad tanke. Ser framför mej hur jag bara är, helt jävla normal utan att nånting skaver och trycker eller hasar ner. Jag behöver inte ställa mej på en halvt undanskymd plats och dra byxorna till rätta eller inbilla mej (eller är det så det är???) att någon glor på min mage med lätt illamående. Jag kan slappna av.

I nästa sekund kastas jag in i verkligheten. Det är långt kvar. Och i värsta fall sitter jag om ett halvår och moläter choklad och mackor och väger mer än jag gör idag. Tänk om jag misslyckas igen.

Allt faller.

Den serien var banne mej genialisk.

Bantningstips.

Hur gör man egentligen för att gå ner i vikt? Jag har facit här.

Om du äter mycket så väger du mycket. Äter du lite mindre väger du lite mindre. Ungefär så kan du tänka.

Nu är det dags att äta.

Se till att du har ett misstänkt magsjukt barn i din närhet. Som ser lite blek ut och som klagar på att hen mår illa.

Välj en matlåda ur kylen med ett innehåll som du inte är riktigt säker på vid vilket tillfälle det lagades. Räkna dagar om och om igen. Förfäras men ät av ren jävla snålhet.

Placera en bäbis bredvid dej som bajsar i ungefär samma sekund som du äter den första tuggan.

Under tiden du äter upprepar du ordet "förruttnelseprocess" inombords. Om och om igen.

Det blev inte många tuggor va? Bra där.

Den perfekta tekniken.

Jag fortsätter med min VågaVägraTräna-kampanj. Nånting jag är jättestolt över och har hört gör att man lever längre och mår så himla bra av. Det frigörs så många viktiga ämnen i kroppen när man ligger absolut still och bara rör fjärrkontrollsfingrarna. Jag känner hur jag fortsätter vara precis sådär perfekt flaxfet över hela min underbara kropp.

Trots detta kör jag min magträning varje (läs: inte varje) kväll. Rutakuten. Några veckors träning och valkarna är puts väck och ersatta av hårda muskelrutor. Jo tjena.

Nu har jag i alla fall klarat av Beginner och gått över till Intermediate. Det betyder ny träningsvärksperiod. Och jag har verkligen skitont.

I armarna.

Ajajaj!

Vi har gjort det i år igen. Misskött skottningen. Så nu har vi ett böljande ishav på vår uppfart. Det betyder att vi måste ta snigelsteg för att inte slå ihjäl oss.

Idag tog jag snigelsteg men kanske var jag en lite för kvickfotad snigel med för mycket schvung i armen när jag öppnade passagerardörren för att ta ut liten Tyra. Det sa bara schwopp så låg jag död ner. Halvdöd i alla fall. Jag slog käken inne i bilen på tröskeln liksom och studsade sen ut med huvet på isen. Herregud. Låter det inte som en fruktansvärd olycka. Känner mej fortfarande mörbultad och väntar på att jag ska börja kräkas på grund av hjärnskakningen.

Jag ältar i mina skrubbsår och min huvudvärk med stackars uttråkade fyraåringen. Men det är ju vardag för honom. Han ramlar hela tiden. Och slår sej mycket värre än mitt lilla (jätteskitstora!!!) fall.

Ibland gråter han: "Vaffö lamla ja mamma? Ja lamla för ingenting!"

Jag vet varför jag ramlade. Måste bero på att jag är lätt som en fjäder. 0,7 kg down förra veckan. Yey!

Det verkar verkligen värka nu.

Igår lagade jag en tand. Ett hål som tandläkaren babblat om i tusen år (och som jag aldrig känt av) men som jag inte behövt göra något åt. Förrän igår.

Lagningen gick bra. Jag tror den här snälla tandläkaren kan vara jordens duktigaste och varsammaste.

Idag har jag tandvärk. På andra sidan.

Enochenhalvtimmesmetoden.

Lillgrabben kan inte somna. Han är så himla mörkrädd att han måste ligga under täcket insnodd i en fleecefilt. Då och då ropar han på mamma eller pappa, lite i panik. När jag får loss honom ur alla täcken flämtar han nästan och han är svettblöt överallt.

Och jag kämpar med att vara hårda mamman. Ger glada tillrop och informerar honom om att det inte bor några spöken här hos oss (medan jag hoppas att inget spöke ska råka höra mej och känna att dom måste bevisa nåt för mej). Och storasyster ligger ju i samma rum. Och går ut ur rummet.

"Nej mamma! Stanna!"

Jag hör paniken. Rafsandet av täcken. Och sen en tystnad.

Jag går.

Okej. Egentid. Slappna av.

Men jag kan inte. Jag hör ljud som låter som små skrik hela tiden. Inbillning.

Så ropar han igen. När en kvart gått och jag hoppats på att han lyckats somna hör jag honom. Han ber. "Snälla snälla mamma." Och jag sitter där en stund. Han vill prata. Berätta om kompisen på dagis som är precis så som han vill vara. Och tomten. Kan vi inte åka dit? Jag förbjuder prat. Och han måste blunda. Men han somnar inte.

Till slut går jag igen. "Nej stanna!" Men jag går. Hur bra är det? Jag är totalt hopplös.

Också repris på det dåliga samvetet. En stund i soffan. Inbillade rop. Och till slut ett rop på riktigt. "Mamma! Mamma! KOM!"

En stunds sittande på sängkant för att döva dåligt samvete och till slut hårda mamman igen.

Men nu sover han. Och jag sitter på hans säng och känner mej värdelös.

Energiomvandlaren.

Mitt i natten har Tyra satt på teven och snackar högljutt bredvid mej. Hon ställer sej på alla fyra fast på tårna istället för knäna och gungar. När jag vaknar och tittar på henne ler hon sitt bamseleende och ropar nog "hej!" på bäbisspråk. Bäbisspråket har bara vokaler och ska med fördel accentueras av att man drar den man hälsar på i håret.
Nu har Tyra somnat om och jag blev fast i jobbiga tankar. Jobbiga saker som måste göras som egentligen inte ÄR jobbiga men när dagen har börjat glömmer jag allt och har fullt sjå att minnas vardagen.
Och sen börjar mitt eviga insomniaräknande. Jag räknar inte får. Jag räknar viktnedgång. Om jag skulle gå ner 1 kg i veckan då skulle jag väga xx om en månad och xx 1 juni. Också räknar jag på ett halvt kilo. Och 0,7 kilo. Och räknar med om viktnedgången stannar av på resan. Eller om jag går plus. Bla bla. Jag kräks på mej själv.
Om all hjärnverksamhet som jag lade på viktnedgången skulle kunna omvandlas i förbränning så tror jag det skulle skorstensryka ur öronen på mej och man skulle se hur jag drogs ihop. Som luften ur en ballong.

Dream a little dream of me.

Förra veckan gick jag ner 200 gram. Så går det när man skryter om hur bra man är. Och eventuellt att en lchf-snickerskaka med mycket grädde kan ha spelat in.

Nu börjar det hamna i ryggmärgen ändå. Inte allt men nu är middagarna ingenting jag kliar mig i huvudet över längre. Vi äter i stort sett samma mat som innan minus pasta, potatis och ris. Och med mycket mer grönsaker. Faktiskt tycker jag att vi äter godare. Enda gångerna det känns krångligt är när man är trött och skithungrig, men det är väl lika krångligt att äta vad sjutton som helst dom gångerna. Jag blir dessutom inte lika galet hungrig som tidigare eftersom blodsockret är jämnare.

Ja, ja. Jag vet. Jag tjatar. Men varför har ingen berättat det här för mej tidigare?

För någon natt sen drömde jag att jag var smal. Dubbelhakorna var puts väck och jag kände knappt igen mej i spegeln. När jag vaknade var jag helpepp. Jag skulle ut och springa. Så fort sambon kom hem efter en helgs pingpongande skulle jag snöra på mej springskorna och rusa fram. Hur jäkla lätt som helst. Jag blev nästan förvånad när jag såg den vanliga tjockisen i spegeln och ville bara lägga mej i sängen igen och drömma ännu mer smaldrömmar.

Men snart så.

Ja ä inte bitter.

Kompis, det går bra nu.

Jag har fortfarande inte fått mitt big ass till gymet, men jag går ändå ner. Ska verkligen försöka få in en daglig rutin på crosstrainern. Eller varannandaglig rutin åtminstone.

Har nu tappat dryga 10 kilo sen jag började nya livet. (4 viktväktarkilon och 6,8 lchfkilon.) Men ingen människa ser det. Ingen! Knappt jag. Hur megajättesuperskitstor är man inte då?

Jag märker på kläder. Jag börjar komma i mina gamla paltor och kan tycka att det ser rätt ok ut hemma i spegeln i becksvarta hallen men när jag kommer ut bland folk och råkar se en jätte i en spegel eller i ett fönster så inser jag att trots skillnaden på vågen är det långt till någon synlig skillnad. Långt till nån komplimang.

Men va fan. Jag borde vara uppåt. Det går som sagt bra. Lite mer träning på det här så kanske jag kan få lite mindre tantkropp.

Det rör på sej.

Jag tjatar på. Jag är just nu lite fixerad. All vaken "egentid" läser jag om lchf. Men min hjärna fångar upp en hundradel av det jag läser. Det är så himla synd med amningshjärnan. Tänk vad jag hunnit med annars. Det positiva är att jag rör mej fyra gånger mer än jag borde. Det där ständiga "Vad var det jag skulle göra nu rå?" har blivit mitt mantra. Jag går fram och tillbaka som värsta Balt-Balt-Balthazar halva dagarna. Men motion är förstås skitbra.

Har nu också lagt till en app till mitt vardagsmotionerande. En app som ska förvandla min mjuka, goa tjockismage till nåt annat. Jag vågar inte ens skriva namnet eftersom det är så skitfånigt. (Men det heter som ett gäng folköl om man säger så.) Varje gång jag fixar programmet får jag en medalj. (Detta är inte för att jag är extremt bra. Du kan också få medaljer. Lovar!)

Så jorå. Det går bra nu.

Lchf utan schlurp.

Jag borde förstås bli jättenöjd. Det är nog första gången i mitt vuxna liv som jag går ner i vikt vid storhelgerna, men det var förstås för lite. Varje gång jag ställer mej på vågen hoppas jag på en sån där BiggestLoservägning. Jag ska liksom stå där och gapa och inte tro mina ögon! Det ska bara slurpa av mej, skitmycket, varje vecka.

Men det sa inte schlurp den här gången. Det var lite mer bara det jag minst accepterat. Och nu har jag börjat ifrågasätta alltihop. Mår jag verkligen bra? Jo, det gör jag ju, men det skulle vara riktigt gott med en hamburgare och strips. Fast idag har jag överraskat hela familjen med att inte kunna sitta still, så nu när min evighetsförkylning har lugnat sig så känner jag att jag har mer energi. Och det är förstås guld värt.

Och sockersuget. Det är värt ett kapitel i sej. Det är helt amazing men det är borta. Självklart blir jag sugen på olika saker ibland men inte sådär galet. Och när jag slarvar med maten, timmarna går och jag blir till slut galet hungrig så kan jag känna sockersuget efter maten är uppäten.

Men visst sjutton ska jag hänga i. Nästa vecka ska jag se till att träna lite mer. Åtminstone promenader.

Okej. Inlägget var skittråkigt. I know.

Info.

Kusinbesök från alla håll. Det betyder trevligt samkväm med god mat, spelkvällar med nåt glas vin och förstås uppstissade barn och hög volym. Otroligt trevligt. Men oj vad jag nu uppskattar ett helt ordinärt bolibompalugn. Till och med Tyra är med på noterna och sitter i soffan och leker.

Mitt lchf-liv har gått riktigt bra över jul och nyår. Jag kanske inte har rasat i vikt direkt men så har jag unnat mej lite mörk choklad, lite vin som sagt och några nötter. Men du hör. I jämförelse med vad jag brukar äta en sån här storhelg så är det förstås super.

Nu har vågen varit trasig i snart två veckor så jag vet inte ens hur det är. Jag tycker jag känner att jag minskat men ibland tvivlar jag.

I kusinbesök nummer ett ingick som tur är min PT. Hon drog ut mej på långpromenader i ur och skur. Jätteskönt, roligt och bra motion för en latmask.

Så nu vet du.