Det löser sej.

Vi väntar på besked från bossarna om vi får vara kvar eller ej.

För varje dag som går blir jag än mer halvgalen. Jag tycker jag märker hur någon undviker min blick, hur någon går en annan väg för att slippa möta mej, hur någon ser ut att ogilla mej bara genom att röra huvudet på ett visst sätt eller titta onödigt länge eller alldeles för kort stund eller bara se misstänksamt mycket ut som vanligt.

På kvällen somnar jag som vanligt, men vaknar några timmar senare och räknar. Räknar hur många gånger jag egentligen varit sjuk eller varit hemma med sjuka barn. Hur många dagar jag var ledig i jul och hur många extra dagar jag faktiskt tagit föräldraledigt. Räknar och räknar, men har egentligen ingen aning om om det har någon som helst betydelse.

Jag räknar hur många vi är som arbetar idag, hur många som skulle kunna sluta utan att telefonkön blir alltför lång (som om jag skulle ha en aning) och räknar räknar räknar.

Jag räknar hur mycket vi får om det blir a-kassa för mig. Jag funderar över vem som kan tänkas hjälpa mig vidare till ett annat jobb. Jag funderar över vad sjutton det finns för andra jobb. Jag funderar hur sambon skulle reagera. Jag funderar hur jag skulle reagera. Jag funderar hur jag ska se ut när jag ska berätta för alla att jag blivit uppsagd. Tyvärr. Dom ville inte ha mej kvar.

Också försöker jag skaka av mej det. Varför ta ut olyckan i förskott? Jag är positiv. Sån är jag. Alltid positiv.

Men tänk om...

Också tar vi hela skiten ett varv till.

Rumpkrymp.

Jag har blivit mindre. Man kan inte tro det när man ser mej, men jag har banne mej blivit mindre.

I helgen fick jag det bevisat. Men inte på det sätt jag drömmer om. Att någon förundras över snyggElin och jag bara stortrivs och glider runt i min tajta klänning och är allmänt skitsnygg.

Nope. Så var det inte.

Det var storhandlingsdags i sommarvärmen som överraskade oss i påsk. Jag hoppade in i jeanskjolen utan strumpbyxor under. Härliga tider. Hejdå la familia. Mamma ska fylla kundvagnen med nyttig mat.

Stormar in i butiken med stora steg med mina älsklingslåtsasHasbeens på fötterna och kundvagn i händerna. Det känns lite konstigt på rumpan men jag stormar vidare. Jäklar, trosorna sitter banne mej inte bra. Storstegar vidare och för varje steg känner jag hur trosorna hasar yttepyttelite till. Tar lite mindre steg med lite mer putrumpa för att minska katastrof men känner ändå att det händer grejer.

"Men heeej!"

Helvete.

"Heeeej!"

Står still, pratar, ler och likförbannat hasar det. Försöker ställa mej med handen lite lätt (men egentligen tokpressad) mot baken. Lite nonchalant (paniiiik!) sådär.

Äntligen ett litet byebye. Mina ögon som irrade fram och tillbaka efter bästa draupptrosor-ställe och mitt stela leende kanske inte inbjöd till något längre samtal.

För att trosorna ens ska vara kvar får jag ta breda steg till närmaste skymda hörn. Och var är alla skymda hörn när man behöver dom? Breda sidosteg och handen innanför kjollinningen. Trosorna går inte längre att nå.

Snartsynsdom. Snartsynsdom. Snartsynsdom.

Jag säger inte var jag stod, jag säger inte riktigt hur jag gjorde, men upp åkte dom. Nu är dom slängda och jag måste alltså köpa nya trosor i en mindre storlek. Yeeeey!!

Avtjockisifiera mej.

Det är jättebra att jag har börjat träna och att jag tänker på vad jag äter. Att jag är medveten. Jätteskönt. Jättebra.

Men det här dåliga samvetet som förföljer mej dagarna i ända kunde jag lätt vara utan.

Nu spelar det ingen roll vad jag äter. Allt är av ondo ungefär.

Och nu är klockan över nie en fredagkväll. Jag har druckit ettåetthalvt glas vin och ätit lite choklad och jag kan inte sluta tänka på att jag borde ut och gå. En rask promenad. Bara en rask promenad.

Jag vet att det här är sista steget på min NyaLivet-stege. Det har börjat hända litegrann. Jag kan ha lite kläder men är still going tjockis. Jag tränar och får dåligt samvete när jag inte gör det. Till slut äter det dåliga samvetet upp alltihop. Om jag inte orkade träna i morse kan jag lika gärna skita i allt och moläta allt ätbart som finns hemma inom sextio sekunder. Och har jag ätit allt det där så kan jag lika gärna skita i att nånsin röra mej.

Nu är det positivt tänkande som behövs. Jag har kommit en bit på väg. En yttepytteliten bit på väg, men dock åt det håll som jag vill.

Och mitt i denna öppnahjärtat-stund säger mobilen ifrån. En påminnelse från situps-appen. Är det någon som försöker säga mej nånting?