tisdag 27 maj 2014

Om det var du

Jag måste så klart skriva någonting om det skrämmande faktum att helt vanliga svenskar tar en söndagspromenad till vallokalen och röstar på SD. Alltså på riktigt. Vanliga mammor, pappor, farbröder och tanter anser att det där med invandringen är ett stort problem för oss i Sverige.  

"Vi måste ta hand om oss själva först innan vi kan hjälpa andra." säger nåt stolpskott. Om jag skriker rätt ut i panik är det ingen som vill lyssna förstås, men ibland känns det som det enda jag vill göra. Hur kan man vara så trångsynt, snål och världsfrånvänd? 

Att en vuxen människa kan tycka någonting om någon annan just på grund av etnicitet är för mig obegripligt. Har du läst en bok? Sett en dokumentär? Pratat med människor? Jag vill skaka vett och kräva SD-anhängare att tänka lite längre. "Om det var du..." 

För oss i Sverige handlar det om pengar. För familjer på flykt, och i många fall delar av familjer, handlar det inte om pengar. Det handlar om att överleva. Så jävla småsint av oss att ens diskutera den kostnaden. 

Om det var du. 


lördag 10 maj 2014

Vikten av att vara lättviktig

Jag har tänkt att det skulle vara så himla enkelt att vara nyttig när man tränar. "Det kommer ju liksom automatiskt" har jag sagt lite sådär självklart och som att jag vet precis.

Men nu vet jag i alla fall. Det kommer inte automatiskt. Inte ett jäkla dugg automatiskt utan snarare tvärtom. Jag är skithungrig. Hungrig när jag vaknar, hungrig efter frukost, hungrig efter lunch och vid middagen äter jag förstås för mycket igen. Garanterat för att jag varit så jäkla hungrig.

Nu har jag tränat några veckor och dom där resultaten borde förstås börja visa sig. Eftersom jag inte mätt en endaste kroppsdel så är det himla svårt att upptäcka nåt som ändrats, mer än att jag ser ungefär åtta år äldre ut just idag. (Imorrn hoppas jag att jag blivit yngre igen.)

Hur som helst. Jag börjar bygga upp en ilska mot det här att mitt mål är en viss vikt och att det målet blev sagt utan att jag ens blev tillfrågad. Okej att jag sagt att jag vill bli nån storlek mindre, men inte alls så att jag känner nån panik att det måste ske just nu. Just nu vill jag faktiskt bara träna och bli mindre fladdrig. Det är mitt mål. Sen medför kanske ofladdrigheten att jag blir lite lättare, men varför ska vi prata kilon? Who cares? Okej, jag är fullt medveten om bmi och att kroppen inte mår bra av att vara för tung, men just nu känner jag mej skitstark. Jag känner för (nästan) varje pass att någonting har hänt. Jag kan ta i på ett annat sätt idag jämfört med för några veckor sen. En himla härlig känsla. Men över den här härliga känslan vilar ett svart tungt moln.

Sen kan jag absolut erkänna att jag skulle ha vägt mej lika ofta utan det här målet. Jag skulle ha vägt och nojat och panikat och önskat att nånting skulle ha hänt över en natt, men det jag stör mej på är att det där inte var mitt mål. Det var det mål hon tyckte jag borde ha. Och det är förstås inte ett slutmål utan ett delmål. Och förlåt förlåt. Jag vill inte vara en sur skitkärring. Jag är mest bara frustrerad och orolig och tjock.

Jag borde ha gått ner i vikt nu. Inte skitmycket men nånting. Enligt pt skulle min kropp svara på träningen direkt. Men tydligen trycker min kropp bara på upptaget eller har på ljudlöst och fattar inte att nånting borde hända. Hittills har jag bara gått upp. Och muskler är tyngre, I know, men tiden går ju liksom. Snart är det dags för omvägning och ska jag då behöva stå till svars för nånting? Nej, det är självklart att jag inte behöver, men jag är rätt säker på att det är den känslan jag kommer ha. Hua.

Jag ser Biggest loser framför mig. Hur jag måste dra av mej tröjan och ta dallersteg upp på en scen för att se ett plus på vågen. Pt är überbesviken och jag försöker förklara mig medan alla himlar med ögonen och mumlar om för stora portioner och chokladbitar som man förstås inte kan äta om man vill gå ner i vikt. Men jag är skitduktig även om det inte syns. Jag lovar.

onsdag 7 maj 2014

Ljudallergi

Igår var jag till doktorn med mitt öra. Ju fler jag pratat med, desto säkrare har jag blivit på att hela hörselgången varit smockad med vax. Eller hur säker var jag nu igen? Hör jag bra? Eller hör jag dåligt? 

Blev tvungen att gå tidigare från jobbet och alltihop kändes urlarvigt. Okej, jag är alltså en sån som går till läkaren på grund av lock för örat. Pinsamt. Och var det inte dessutom så att det släppt lite. Eller? Jag svalde och tryckutjämnade och hoppade på ett ben och drämde hårt i bakhuvudet. Till slut blev jag bara mer och mer säker på att alltihop var inbillning. 

Farbror doktorn kikade in i örat. Tydligen var örat fint (?) men trumhinnan buktade inåt (??). Diagnos: allergi. Eftersom jag är frisk som en nötkärna i övrigt betyder det att jag bara är allergisk i ena örat. (???)

Men vem säger emot en läkare? Not me. 

Av nån anledning har jag alltid skitbråttom när jag är hos doktorn. Som att om jag stannar för länge bestämmer sej läkaren för att jag har cancer. Ut fort innan nåt hemskt händer. Istället för att ta det lugnt och ställa de miljoner frågor som dyker upp fyra sekunder efter jag gått ut genom dörren. 

Det kan säkert spela in att jag är där för att jag har en skämta-aprillo-sjukdom. Patient med lock för örat. Doktorn skakar på huvet och tänker "Skaffa dej ett liv!" Typ. 

Skit samma. Locket är kvar men har lättat något. Tror jag. Oklart hur jag egentligen mår. Eventuellt är öronen helt normala men jag lider av schizofreni. 

tisdag 6 maj 2014

Orättvisor

Just nu har jag ont i magen över hemskheter som händer runt om i världen. I samma ögonblick som jag klagar över ett simpelt jäkla lock för örat tar någon sitt sista andetag. Slutklagat från mej som har jordens bästa familj. 

söndag 4 maj 2014

Vuxet

Sambon och jag drog till storstan igår. Shopping, "Ägd" med Schyffert och Lindström, mängder med god mat och en natt på hotell. Allt detta utan ett endaste litet barn. Otroligt härligt att få prata hela, långa meningar med varandra, till och med diskutera saker och ting, utan att bli avbrutna en endaste gång. 
 
Borta bra men hemma bäst. Ungjäklarna är ena underbara rackare. På ett dygn samlade jag ihop ett ont-i-magen-längt och nu sitter jag i soffan med en sovande lilltjej på mej och vill inte släppa. Vad jag är lyckligt lottad. 

Imorrn börjar en riktig arbetsvecka efter flera kortisar. Känns helt ok förutom att jag haft lock för örat sen i onsdags. Helgens favvoord har därför varit "Va?"