Men varför?

Lilla (superskitstora!) sjuåringen har över en natt förvandlats till tonåring. Vad än jag och sambon säger replikeras med ett gnälligt: "Men varför?" 

Från början svarade vi snällt på frågan. Men ju fler dagar och "Men varför?" som passerat har vi insett att svaret är betydelselöst. Och bemöts förstås nästan alltid av "Men varför?"

Man borde ju som trettiåttaårig fembarnsmamma (bonusar inkluderade) känna sej vuxen och knappt reflektera över detta. Kanske sucka lite och tycka att hon tjatar i onödan men tänka att det förstås är en fas hon går igenom. Istället stannar jag upp och tänker "ja, varför?" Jag blir sådär jobbigt djup. Varför ska vi egentligen göra si eller så? Varför måste vi städa upp alla saker på golvet? Minstingen har ju snart dragit ut allt igen. Varför måste vi äta riktig lunch när en macka egentligen borde räcka? Betala räkningar. Men varför? 

Livet.

Just när jag ville lägga mej ner under täcket, moläta choklad och gråta gråta gråta dyker en oväntad energikick upp och livet blev lättare igen.

Ibland förundras jag över Alltet. Nu är jag kanske oväntat poetisk och eventuellt att jag överdriver en smula men jag tror nästan jag fick hjälp av någon där. Någon som kände att jag behövde puffen för att orka. Universum som råkade ha lilla förmiddagsfikat och inte såg på krig och svält och sånt, utan mer fokuserade på en trettiåttaåring med tårar mellan mascarafransarna och klump i magen och sände en liten hälsning. 

Nej. Det är absolut inte synd om mej. 

Lycka i Freluga.

Den perfekta konserten är inte bombastisk med fyrverkerier och behöver inte innehålla någon nakenchock. Det räcker med rödtjut på en brassestol i Freluga för att man ska vara i himmelriket. 

Och covers. Varför envisas artister med att skriva nya låtar hela tiden när det ju redan finns så många helt otroliga. Nä. Okej. Riktigt så tråkig är jag inte. Än. 

Men Unchained melody med Weeping Willows och Hurt med Ebbot var två otroliga stunder. Och under Instant repeater '99 (ej cover, vet) kunde jag känna smaken av Villa Franca, doften av snus, folköl och hårspray och det enda som saknades var sorlet hemifrån Fredrik Larsson. 

Och mellansnacket var i en klass för sej. Jag fick påminna mej själv om att jag inte är bästis med varken Magnus Carlson eller Ebbot. Men dom är skittrevliga. Lovar.

Vikten av att skita i vikten.

Vad väger du nu då? Nej, den frågan vägrar jag svara på. Det är superduperskithemligt eftersom... typ för att... jomen det vill inte jag att nån ska veta. 

Egentligen är det helt sjukt. Vad spelar det för roll? Dels: vad spelar det för roll om jag berättar det? Och dels: varför bryr du dej? Vikten är ju bara en ointressant siffra. Ändå babblar jag vikt. 

Faktum är att under min viktresa (Jesus, vad larvigt av mej att använda det ordet.) har jag gått ner en massa kilo i några veckor och sen stått still på vågen under några veckor och under dom där stillastående veckorna har kroppen förändrats mest. Alltså det är då jag känner att byxorna sitter lösare eller ser skillnad i spegeln. Så varför känner jag mej ett enda uns misslyckad just då? Jag kunde ha bajsat så hade vågen visat annorlunda. Ungefär. 

Nu har det snackats mycket vikt och kolhydrater hit och dit och Alice är en högabsorberande tvättsvamp vad gäller sånt. Vi får komplimanger och berättar om hur vi äter och vi säger nej tack till godsaker som vi egentligen älskar. 

Och Alice säger högt att "Nu äter ju inte du lchf, mamma." när jag smakar nån godis och jag vill hyssja henne på samma sätt som om hon sa kuk eller fan. Jag vill sätta på henne skygglappar och hjärntvätta bort allt som handlar om utseende. Det är ju inte viktigt egentligen. 

Trebarnsmorsan goes party!

Nämen jag ska ta det lugnt. Har inte sovit så bra några nätter och vill inte vara bakis. Tar bara nåt glas. Cyklar nog hemåt rätt tidigt. 

Typ så tänkte jag. 

Kom hem kvart i fyra på morgonen. Så jo. Jag cyklade ju hemåt rätt tidigt.