torsdag 27 december 2012

I am robot.

Jag är kaputt. Min kropp hittar på nya sätt att strejka, som tur är utan att det är något allvarligt.

Nu är det nacken. Den vill inte röra sig alls utan att det gör skitaont. Det gör så ont att jag tappar andan och får tuppskinn på huvet.

För att slippa ifrån smärtan (du hör väl vad det är synd om mej) så rör jag mej som C3PO. Jag försöker se så långt som möjligt utan att röra mej alls vilket gör att ögonen knappt stannar kvar i hålorna och om något måste ses rör jag hela kroppen.

Nackspärren började igår kväll så jag har inte behövt titta på så mycket. Eller göra så mycket alls. Men jag har upptäckt att robotar har det jäkligt sjåigt i sängen. Ett himla pådrag att vända sig. Fick nästan lite höggravidfeeling igen.

Nu ska jag prova att sova lite till. Önskar bara att jag hade nåt varmt runt den arma nacken. Ajajaj.

Nån kanske undrar varför i helvete man skriver sånt här på nätet. För att du ska tycka synd om mej förstås. Ajajaj.

måndag 24 december 2012

Den som spar han har...

...skitmycket kvar å göra. Härligt! Varför någonsin vara lugn och harmonisk när man kan vara galet stressad och halvt förbannad hela dagarna?

Så efter en galen dag där jag har försökt hinna med så mycket som möjligt samtidigt som jag bråkat med mina barn somnade jag efter tio minuter av "King's speach"-film. Vaknade nu och kan förstås inte somna. Nu vill jag julaftonsförbereda.

Alla andra har varit färdiga i tusen år och myser bara nu. (Källa: Facebook.) Och här ligger jag med magont och vill slå in julklappar. Ska jag? Eller ska jag lägga ifrån mig mobilen och somna om?

Jag önskar mej lugn och ro av tomten i år. Har haft ont i bröstet och tungandat sen igår. Undra om det finns julgran på psykakuten. Bariaparaparaparaparaparabaria. (Citat: galen KalleAnkafågel.)

God jul!

onsdag 19 december 2012

Statusuppdatering.

Håret blev gul-orange-röd-strimmigt och i svintokvalitet, men jag är nöjd. "Det är mycket bättre nu, mamma." som Alice säger. Oklart hur det ska tolkas.

Imorrn är sista dagen i skolan och på dagis innan jullovet. Har planerat att baka lussebullar men kan liksom inte få mig till att göra det. Hela jag skriker efter lussebullar. Jag älskar lussebullar.

Det går verkligen bra med lchf-andet. Jag har inte alls samma sug efter sånt jag inte bör äta, men nu har jag snöat in lite på det här. Lussebullar. Och choklad. Älskade älskade choklad.

Nej. Skärpning. Kämpa Elin! Kämpa!

fredag 14 december 2012

White trash mama.

Ikväll ska jag ut bland vuxna människor. De ska prata, skratta och äta mat och tanken var att jag ska vara en del av den här människohopen. I ett försök att smälta in kom jag på den briljanta idén att här ska blekas slingor.

Snäll bästis klippte mej först och sen var det blekning. Men var är huvan? Hur gör man? Självklart hade jag köpt fel. Det här var en helahuvetblekning. Äh. Kör på det då.

Jag blev gul, lite röd med några knepiga mörka ränder där blekningen inte kommit åt. Jag smälter med andra ord inte in bland normala människor.

Idag ska jag bleka igen. Är rädd för en grön nyans den här gången.

tisdag 11 december 2012

Legenden om Lucia Svensson.

Det är ett jäkla tjat om den där pepparkakan i luciatåget. Tydligen vill folk försöka få bort hen ur tåget. Detta beror förstås på att dom där från andra länder kommer hit och kräver det. Det är förstås en brinnande fråga när man flytt från sitt hemland och lämnat kvar familj i krig. Man vill absolut inte att svenska barn ska gå klädda i brunt och sjunga om Pepparkakeland.
Om vi bevarat Sverige svenskt hade allt varit sig likt. Vi hade sjungit We wish you a Swedish christmas och hela luciatåget hade varit gult och blått. Vi hade enbart lussat i våra svenska vackra kyrkor (utan präst förstås för sånt där gudåjesussnack är bara för drygt).
Alla vet att Lucia är en ursvensk tradition. Pepparkakeman och Lucia Svensson var skittajta från dag ett. Dom växte upp på samma gata i Södertälje. En dag ville dom leka helsvenskt tåg. De sjöng och dansade hoppsasteg vägen fram. Plötsligt mötte de en ensam stjärngosse som så gärna ville hänga på. Eftersom stjärngossen var genomsvensk i flera led bakåt fick han självklart vara med. Vi svenska människor måste hjälpa varann, som Santa Lucia alltid sagt. Den svenska tomten fick också vara med. Och när ett gäng söta skönsjungande tärnor ville joina var tåget komplett. Sen den dagen har vi svenskar varje år firat Luciadagen.

Santa Lucia!

Jag har febrat. Har varit okontaktbar sen i söndags morse, ändå har jag gjort en massa. (Lagat mat, bytt blöjor, nattat, plockat i diskmaskin osv.) Huvudet har varit som i ett bomullstöcken. Är lite fortfarande även om febern är borta vilket gör att jag ler och nickar en hel del när du pratar med mej samtidigt som jag tittar lite oroligt på nåt av mina barn. Please-save-me heter blicken och det är enda tillfället då jag hoppas på lite tjat. "Mamma, kan vi gå snart?" Eller så kan väl lillfian gråta en skvätt. Inte för att jag inte vill prata med dej utan för att jag helt enkelt inte vill säga "Va?" fler gånger. För jag hör inte vad du säger.

Att fråga vad någon sa EN gång är förstås ingen big deal. Två är jobbigt. Tre är omöjligt.
Har man frågat "Va?" (fast förhoppningsvis med ett annat vokabulär men med samma betydelse) två gånger kan man inte fråga "Va?" när nästa mening kommer. Inte ens en gång.

Vad gör man då när man bara hör några få ord? Man lägger till och drar ifrån och gissar lite, svarar nåt svävande och skäms. Jag vågar knappt titta på hur du reagerar över mitt "Ja." Ibland följt av ett skratt eftersom du såg ut som du skämtade. Eller misstog jag mej? Var du nervös eller ser du helt enkelt bara ut sådär?

Tänk på detta. Om någon frågar "Va?" tar du meningen igen, lite tydligare. Säger jag "Va?" återigen måste du säga det du sagt på ett annorlunda sätt, kanske med andra ord.
Värsta möjliga: Du säger det du sagt skitfort med exakt samma "melodi". När jag upprepar mitt förbannade "Va?"-ande suckar du och säger "Äh. Det var inget."

Jag har varit på två luciafiranden idag, fick med mej snäll mamma/mormor på ena. Trots bomullsinlindade öron hörde jag en hel massa skönsång och såg ursöta kids. Jag vann på lotteri och fick beröm för krönika. Och barnen var glada och nöjda mest hela tiden.

Santa Lucia! som Arvid säger. Det betyder lite God jul! men används bara kring Lucia.

lördag 8 december 2012

Orättvisan.

Sambon hävdar att jag ska vara glad för hans skull. Håller helt med samtidigt som jag dunkar huvet i betongvägg, fulgråter och skär små streck i underarmarna.

Denna förbannade orättvisa. Här går jag och är överdrivet groteskt maximalt überjättebautastor och han är en normal man med några trivselkilon som säger schwopp bara han skärper till sej några dar. Var är kvoteringen i det? Finns det något parti jag kan rösta på som har detta som sin hjärtefråga? Finns det någon utbildning jag kan gå för att ta del av detta viktras? Vad gör jag för fel?

Känner du desperationen?

Sambon tycker att jag ska ge det lite tid. Att snart lossnar det. (Du förstår att jag härmar honom med fula grimaser.) Och jag ska väl det. Klart jag ska. Och skärpa mej med motionen. Kämpa kämpa! Det ska gå. Trots att min kropp bestämt sej för att den inte vill vara med. Den vänder bort dubbelhakefejset när jag försöker tala allvar. Den håller händerna för öronen och ropar "LalalalalaBingo!" när jag försöker dra bort några kilon, men allt jag lyckas få tag i är nåt ynka hekto. Medan schwoppsambon står bredvid med famnen full av tappade kilon.

Nej visst. Jag har vetat det här innan. Jag har läst det. Jag har, trodde jag, förberett mej mentalt för det. Och ändå.

Men jag är förstås såååå glad för hans skull.

Förresten. Borde inte kroppen förbränna mer när man är förbannad?

onsdag 5 december 2012

Dagens ungar.

Alice, som fyller 7 på fredag, hade med sig en kompis efter skolan idag. Dom pysslade vid köksbordet medan Arvid tittade på Pippi i soffan.
- Skulle du vilja ha en häst? frågade kompisen när Lilla Gubben kom i bild.
Alice skakade på huvudet.
- För mycket jobb, sa hon kort.

What? För mycket jobb? Hon är 7 år och redan smartare än mamma och pappa tillsammans. Mamma och pappa som impulsköpte en minigris som förstås visade sej vara väldigt mycket större än planerat. Som åt upp i stort sett allt den fick tag på, bland annat en soffa. (Men han var ändå världens mest underbare gris!)
Några år senare köpte vi en häst. Det var pappans alldeles egna beslut tillsammans med hästtokig tonåring. (Men det blev förstås jättebra det med.)

När jag var sju år ville jag på allvar ha en apa. En egen apa som hade kläder på sej och som höll mej i sin håriga hand.
Eller förresten. Ett litet lejon kunde jag ha. Som gick en bit bakom mej och om nån sa nånting dumt hoppade den fram och sa Rooaarr! och la jättetassen beskyddande om mej.
Eller nej. En elefant som jag red på till badstranden och som snabelduschade mej emellanåt.
Ibland ville jag helt enkelt ha en katt fast jag inte kunde andas när jag träffade katter.

Inget förnuft på en fläck. Måste genast jobba på att få henne mer lik mamma och pappa.

tisdag 4 december 2012

Nightmare on Mossberg Street

Inatt vaknade jag av skrik. Skrik som dövades lite eftersom pojken som skrek låg med täcket över huvudet.
- Mamma! Mamma! Mamma! upprepade han.
Jag skyndade mig in till honom, mittinattenmosig och vimmelkantig.
- Hej lilla gubben, sa jag. Har du haft en mardröm?
Jag pussade på hans sömniga ansikte.
- Nej, sa han gråtande. Jag drömde att du la två pepparkakor på köksbordet också kunde jag inte nå dom.

söndag 2 december 2012

Resultat.

En vecka har gått. Eller egentligen inte eftersom vi började på måndagen, men söndagen är min vägdag.

Två kilo ner. Jag borde jubla men jag svär och surar och tycker livet är orättvist.
Om jag inte läst ett ord om lchf hade jag nog gråtit av lycka och tyckt att jag funnit den heliga graal, men nu har jag inte gjort annat än läst solskenshistorier där folk gått ner uppåt fem kilo på en vecka. Och då jämför jag mej så klart med dom. Dessutom vägde jag lika mycket i onsdags som idag. Sorgligt.

Eller inte egentligen. Jag måste skärpa mej.

Men det är det här med slutmålet också. Jag vill gå ner miljoner miljarders kilo och det kommer ta sitt skitlånga tag och jag vill vara där nu nu nu. Måste fokusera på dagens Elin, så jag jämför mig med henne, inte med alla andra.

Nu har min blogg totalt tråkats ut. Jag skriver mer än nånsin och bara om EN sak som intresserar mej och ingen annan. Ska försöka skärpa mej.