Dagen idag

Pappa har fyllt 80 med buller och bång. Fest med oxfilé och glass och kalas med tårta på tårta. Och blommor i långa banor. 

Snart åker syster med familj hem. Bara en sista stressig morgon ihop. Och vi har haft det fantastiskt. Nu längtar jag till Helsingborg i sommar. Och gråter några tårar för avsked är inte roliga. 

Idag jobbar jag, sen blir det ledigt igen med lyxinslag. Så mig är det inte synd om. 

Happy valborg! 

Öppna ögon

Åttaåringens öga är helt okej. Jag hade kunnat gråta av glädje när hon kom in i morse och blinkade som en tok men sa att hon inte hade ont. Bara att få se ögat var ju en fröjd. 

Så nu droppar vi ögonsalva men leker som vanligt. Tjolaho!

Men jag fick en nära-döden-upplevelse av att vara på jouren. Nu tror jag att alla ska dö och vågar knappt känna på kroppen för jag tror det ska ha bildats cancerknölar. 

Som grädden på moset hade jag en fästing igår. Vi trädgårdsarbetade på förmiddagen. Jag i cirka femton minuter och Mattias i ett par timmar. Men det är ju så tråkigt! Och äckliga djur överallt. Bevisligen. En jäkel sög ju flera droppar av mitt blod. Nu har jag ett rött märke där och väntar på tecken på TBE eller borrelia. Har instruerat sambon att ringa 112 så fort han inte får liv i mig. Varför jag nu måste säga det. 

Nu ska jag sova och sen stiga upp helt levande imorgon. Min to-do-plan. 

Naturen går till attack

Inatt drömde jag spökdrömmar om ett elakt träd och idag blev stackars Alice anfallet av ett. Efter supergod påskmiddag hos mormor och morfar piskade en gren till rakt i ögat och efter lång tids gråt och öppningsförsök åkte vi till farbror doktorn. 

Jag trodde på trolleri. Den magiska doktorn skulle skölja ur en pytteliten men ondskefull träflisa och simsalabim var hela världen happy igen. Men icke. 

Efter bedövningssalva och titt in i ögat konstaterade läkaren att det var ett stort skrapsår. Vi har fått ögonsalva som tydligen en halvskräckslagen mamma ska droppa i ögat 2-3 ggr om dagen. Och om det fortfarande gör ont om en vecka blir det ögonspecialist. Ont i en vecka? Ont i en minut är ju en minut för mycket! 

Så nu gråter vi här hemma. Över roligt påsklov som blir ett enda långt blundande. Över jobbiga droppar som kanske gör ont. Över solen som plötsligt blivit nåt att akta sig för. Och jag gråter en skvätt av lycka över hur friska mina barn trots allt är. Och för att det är förjäkligt att min gullunge skulle råka ut för nåt sånt här. 

Nu längtar vi till fredagen när roliga skåningar kommer hit och livar upp. Håll tummarna att det inte längre gör ont då. 

Målinriktad

Allvarligt. Jag är så extremt supersugen på det här nya livet som jag just kliver in i. I tanken är jag redan framme i det där vältränade stadiet, så jag blir nog lite besviken när jag får blodsmak i munnen och yrsel på seniorjumpan. Men nu är jag på väg. 

Idag träffade jag den överdrivet charmiga personliga tränaren som visade maskiner och informerade om hur mycket vikt och antal repetitioner jag ska klara. 

Jag har dessutom fått ett delmål som jag ska nå till midsommar. What? Jag blev helt förvånad. Tror du jag klarar det? Hon nickade självsäkert och jag blev så lycklig, djupt därinne. Om hon tror att jag klarar det så måste det ändå finnas en möjlighet att jag faktiskt gör det. Och det var liksom inget ryckpåaxlarna eller detärupptilldej. Nog för att det ÄR upp till mej, men om man säger det till mej så betyder det förstås att jag inte klarar det. Det var bara helt lugnt och hon räknade antal veckor och jovisst. Det klarar du. 

Jag tror att jag med åldern blivit räddare och räddare för mål. Det är så svårt att nå målet och när jag inte gör det blir jag bara besviken. Bättre att harva runt i mellanmjölksland och göra vardagssysslor utan att lyfta blicken från det trista och gråa. 

Men nu är det nya tider. Tre gånger i veckan ska jag träna. Minst. Med början om en timme. 

Tjolahopp!