Stoppa pressarna!

Hon är söt som socker och har små mjuka perfekta fötter. Men låt dej inte luras. De där fötterna förvandlas till hemska vapen nattetid. Jag gissar på att hon smyger på sej ett par slitstarka skor med tåhätta så fort jag har somnat. Inget revben ligger säkert. 

Men, håll i hatten. Inatt sov hon hela natten i sin säng. För första gången sen hon tittade ut (och egentligen även tittade in) har jag kunnat sova från början till slut utan den potentiella faran från Minikaratekid. Jag känner mej 10 år yngre från igår. Med andra ord känner jag mej som en pigg 70åring.

En mamma.

Ibland blir jag så trött på mitt tjat och gnat. Hela dagarna tjatar jag. Varje dag tjatar jag om samma saker. Jag och barnen går runt runt i vårt tjatiga ekorrhjul. Frågan är om nån annan än jag hör mitt tjat. 

Och allt känns hopplöst. Så tjatigt. Som att jag är världens sämsta. 

Men så ligger det en liten pojke i ett mörkt rum och inte kan sova. "Mamma, tänk om man hade en mamma som dog. Vad sa man då?" frågar han. "Det skulle vara väldigt sorgligt." sa jag. "Ja, för vet du pappa vill alltid bara läsa en bok och du läser nästan hur många som helst." 

Måste mycket.

Den här ovanan jag har, att vakna mitt i natten med hela kroppen fylld av energi, idéer och dåligt samvete - inte bra. Som vanligt somnar jag väl om strax innan Tyra vaknar och är tråkig, sur och arg som ett bi. Så har jag nåt att dåligtsamvetesälta imorrn natt också. 

En femåring på förlossning.

Lillgrabben, fem år och fylld av frågor och funderingar. 

I morse vid frukostbordet var det blommor och bin. Hur kom vi in i din mage egentligen, mamma? Det blev femårsversionen med kärlek och vips! ett litet frö. 

"Men sen när vi ramlat ner i benen på dej, hur kom vi ut?" 

Jag fick förklara att ner i benen hamnar aldrig bäbisen utan kommer ut ur ett hål ungefär från där man kissar. 

Stora ögon. Tystnad. 

"När Alice föder barn så tänker jag gå ut strax innan bäbisen ska komma ut. Eller så kommer jag lite för sent."

Wow! Till och med det här går i arv. 

I-landsproblem big time.

En kurrande mage. 

En famn full med sovande ettåring som gråter vid minsta rörelse.  

En mobil med Instagram där alla väljer att lägga upp överdrivet smaskiga lunchbilder. 

Ett kylskåp med godsaker inom gångavstånd. 

Dänte lätt. 

Så mycket bättre.

Mina ungar är så överdrivet supersmarta. Kloka, duktiga och klart över genomsnittet i allt. Kanske till och med så intelligenta att det är läge för TV3 att komma hit och filma oss i vår vardag. Vår mycket smartare vardag än alla andras. 

Tyra har gått och blivit snorig. Och guess what! Hon snyter sej själv. Är inte det helt otroligt? 1 år och (hurmångamånaderblirdetnurå) 4 månader pytteliten. Okej. Hon snyter sej väl inte egentligen men hon hämtar den lilla snorhandduken (himla fräscht, men under tidiga bäbismånader gick den under namnet kräkhandduken och var ännu lite snuskigare, men släpp det där nu och fokusera på mitt Mensa-barn), ja, hon hämtar det lilla torkverktyget och torkar runt näsan och lite ut på kinderna och upp i pannan. Helt själv! Jag hör ett litet atjoljud nånstans här hemma, hör små smatterfötter och ser henne hämta lillhandduken och röra runt. Gulligt och exemplariskt. 

Slutbloggat för nu måste mamman sanera bort bajs från übersmartingens rumpa. 

Hon har kanske lite kvar att lära ändå.