Så är det bara.

Just nu borde jag hänga tvätten.

Husvisning.

Vi har än en gång varit på visning.

Huset ligger efter en sån där gata som jag vill att mitt hus ska ligga efter. Lagom lantligt, men inte öde.

Direkt jag såg huset blev jag lite fundersam. Är det inte vänt åt fel håll? Liksom åt sidan. Nej, så har jag ju inte tänkt mig Huset.

Jag skakar av mej den larviga känslan och samlar ihop man och barn och går in.

Liten hall. Minus.

Vi går in i rum efter rum och medan jag tycker taket trycker och tynger så syret försvinner är sambon entusiastisk och uppåt. "Har du hört? Dom gör av med blablabla kilowatt-timmar. Ho ho!" (Blablabla i betydelsen skitnågra.)

Jag vill slå ut väggar. Jag funderar på om soffan verkligen kan få plats. Jag undrar var dom egentligen hänger tvätten. Funderar på hallen fylld med vinterjackor och overaller och dom skorna och dom skorna och dom skorna och dom skorna.

Tänker mig middagsbjudningar, som vi nästan aldrig har. Vi får äta i omgångar, med tvätten hängande över huvudet och jackorna på stolen. Kanske skorna på oss för att underlätta.

Efteråt i bilen på väg hem är det dags för summering.

- Vad tyckte du? säger sambon entusiastisk och ger mig ett uppmuntrande kläm på knäet.
- Jorå. Det var väl kanske lite små rum, säger jag.

Samtidigt som jag säger det vill jag trä en påse över skallen. Inte alls för att snälle sambon blir arg eller anklagande. Men jag blir så trött trött trött på mig själv. Varför blir jag aldrig nöjd? Här hade jag (kanske inte alls eftersom priset nog blev högt) chansen att få mitt lantliga lilla hem, men jag ser bara nackdelar.

Det är lätt att amatörpsykologa fram att jag egentligen inte vill flytta, men jag kan ändå inte tro att det är så. Jag är kanske bara en sån där bortskämd Argasnickaren-brud som behöver en rejäl utskällning med medföljande snorsnyft och bekännelser. Sanningen är att jag har läst en och annan inredningstidning. Och livet är aldrig en inredningstidning.

Tidspress.

Det var inte igår. Tiden springer ifrån mig. Varje dag går utan att jag hinner med en tiondel av alla mina måsten. Därför får dom saker jag verkligen vill göra, som att skriva, vänta till jagvetintenär. Eller ja, till en sån här dag.

Jag önskar att jag kunde sova 3 timmar per natt och vara pigg och alert likförbannat. Men efter barnen har nattats finns det inte mycket energi kvar i min urgamla tjockiskropp.

Jag läser ungefär en bok varannan månad. Eller är det var tredje? Bottenrekord.

När jag jublade över slutbokrea med 10 kronor per bok sade kloka femåringen: "Mamma du ÄLSKAR böcker. Men du läser dom inte." (Jag fyndade i alla fall en Nobelpristagarbok.)

Nej. Jag bara har dom och längtar efter att läsa. När kvällen kommer och barnen somnat och jag känner att jag borde städa igenom högen på skrivbordet, lägga in rena tvätten i garderoberna, betala räkningarna eller bara läsa en bok så räcker energin inte längre än till Arga snickaren eller American Idol eller bara till att zappa, zappa, zappa. Från och med nu ska jag göra lite mer av det jag tycker om.