Pinsam partypingla.

Förfest inför förfesten. Efter första klunken vin pratar jag lite starkare och lite mer om mej själv. Efter andra klunken vin pratar jag ännu lite starkare och ännu lite mer om mej själv. Och sådär fortsätter det.

När vi lämnar fest nummer ett har jag ett starkt behov av att vara tokrolig. Hela tiden. Det ska skämtas om allt. Jag förvandlas till en kvinnlig motsvarighet av Stefan & Krister. Jag är med andra ord inte alls rolig. Lika torra och tråkiga skämt som mina opedikyrerade vinterfötter.

Jag är socialt obegåvad. Jag lyssnar knappt på vad som sägs utan skämtar om orden.

När vi kommer ut på lokal pratar jag högt och vet bäst om det mesta. Självförtroendet vet inga gränser.

På dansgolvet är jag så jäkla rolig. Hela tiden. Spexar. Sjunger med fast jag inte kan texten alls. Dansar dansar dansar.

Ikväll är det Gott nytt år och jag tar det lugnt med familjen. Det är bäst så.

Jag ska bara...

Alice ser på Törnrosa. Jag jagar runt och försöker städa.

- Kom och titta du med, ber Alice. Det är mycket roligare då.
Jag blir smickrad förstås och lovar att jag snart ska sätta mej.

En stund senare frågar hon igen och jag svarar att alldeles strax är det dax.

Jag härmar häxans skratt, kommenterar de goda féernas roliga vingar och när Törnrosa dansar dansar jag. Men det lurar inte Alice. Jag måste sitta ner och titta. Annars är det ju inte mysigt.

Hon har så rätt.

Men det hinns liksom inte med. När jag för en gångs skull kan städa utan att Arvid blir galen så måste jag passa på. Och istället för att säga "Nej. Jag hinner inte titta på film idag." vilket ju egentligen är svaret, förhalar jag processen med att låtsas att planen är att jag ska titta.

Fegismorsa.

När eftertexterna rullar säger Alice anklagande:

- Mamma. Nu hann du inte se ett kvatt av filmen.

God natt.

Alice är mörkrädd.

Varje natt vaknar hon minst EN gång och skriker "Mamma! Mamma! Mamma!" i panik. Natt efter natt efter natt.

Förr sprang hon in till oss mitt i natten. Kröp in under täcket och la sina iskalla fötter mot mej och andades lugnare så fort hon kom intill. Mysigt men trångt. Numera är det jag eller sambon som sömnmosiga lunkar in till henne, kryper in under täcket som skulle kunna vara lite tjockare och lite bredare, lägger oss i sängen som kunde vara lite mjukare och somnar om. Mysigt men trångt, kallt och hårt.

Sambon ifrågasätter hur vi sover. Vi borde kunna sitta bredvid och få barnen att sova i sina egna sängar. Inte ta upp ur eller lägga oss i sängen utan bara sitta bredvid.

Alice ifrågasätter hur vi sover. Varför måste hon sova i sitt rum när vi andra sover i sovrummet? Kan inte hennes säng stå där?

Är det då man ska ta det där om blommor och bin? Eller är det inte så att hon har lite rätt?

Efter år av singelliv och kall säng med halvdålig sömn träffade jag The Love of My Life och kunde äntligen sova som en stock om nätterna. Varje gång han är bortrest vaknar jag av ljud eller bara av ensamheten, avsaknaden av andetag och känslan av iskalla lakan bredvid mig. Det har till och med hänt att jag hämtat ett av mina sovande barn för att undvika ensamheten.

När jag själv vet hur mycket mörkare mörkret är i ett ensamt rum, hur mycket otäckare ljuden kan låta när ingen annan hör dem, hur kan jag beordra en liten mörkrädd fyraåring som varje natt drömmer att hon blir jagad av monster, att sova i sitt rum? Medan jag själv absolut ska ligga tätt intill pappa.

Men sen är det förstås så att när alla sover i vår stora säng så är inte stora sängen speciellt stor längre. Små ben sparkar väldigt hårt trots att de är så små. Någon vill ha täcket över hela kroppen, någon annan vill inte ha täcke alls. Att ligga tätt intill är mysigt men ibland vill man bara andas ut, helt själv.

Lösning? Ingen.

Julstädning.

Äntligen har jag gjort julfint. Det är strålande rent och helt perfekt. Inte en fläck. Doftar ljuvligt.I kylen.

Resten kvar.

Till er alla från lilla mej.

Dagen före dopparedan. Så mycket att göra och så lite tid. Eller kanske bara det allra sista kvar att fixa. Hur som helst så krävs lite musik för att liva upp tillvaron bland tomtar och julljus. Att poppa på uppesittarkvällen medan du trillar köttbullar eller slår in vackra julklappar eller äter skumtomtar.

Här kommer den perfekta jullåtslistan.

Klicka här: Xmas à la Mossbergsfrugan.

Belly button.

Nattning med Alice, 4 år.

Vi tittar i en bok med tema kroppen. En stor bild på en glad kanin med alla kroppsdelar utskrivna. Alice briljerar med alla ord. Kind, axel, armbåge - inga problem.

Men så stöter vi på patrull. En pil på magens mitt. Vad heter det?

"Det är nästan som ett litet hål." säger jag som ett försök att hjälpa.

"Ja! Puppiluran!" utropar hon glatt.

Fjärde advent...

...och min attgöra-lista är så väldigt mycket längre än vadjaggjort-listan.

Okej. Ingen av listorna existerar. Det är bara önskelistan som verkligen gör det. Den är lång. Men attgöra-listan skulle nog vara längre om jag skrev den. Men det har jag inte tid med. Jag måste göra annat. Typ... Ja, vad var det nu igen.

Minnet sviktar väsentligt. Idag kallade jag Alice för mamma. Och på vägen till lillajulaftonsfirandet räknade jag igenom antalet paket och ungar minst femton gånger. Fick för mej att nån av mina två bästisar hade en nyfödd som jag förträngt så det snörpte till i magen innan jag andades lite lugnare och familjebilderna klarnade.

Arvid förenklar inte för sin mamma heller. Han spenderar sin tid med att flytta på saker. Allting. Han hämtar en kastrull och stoppar in i tvättmaskinen. Han tar en stol och ställer framför trappan. Han tar fjärrkontrollen och stoppar i en låda. Han tar en shampoflaska och stoppar i toaletten. Han tar sin sko och... Tyvärr vet jag inte fortsättningen på den meningen för skon är spårlöst försvunnen. Om den inte dyker upp före morgonen blir det lite jobbigt på dagis. Det kanske går att förminska en av dom där blåa skyddsplasten som han kan ha utanpå några sockor. Eller så smugglar jag in honom på dagis med en sko och sen gör jag ett himla liv av slarvet på dagis.

Eftersom mitt eget minne är guldfisklikt kan jag inte alltid skylla på Arvid heller. Det kan lika gärna vara jag själv som stoppat fjärrkontrollen i lådan.

Nu har jag slarvat bort min kamera. Den är borta. Tror jag. Jag är inte säker men kanske nån har tagit den. Ja, kanske. Den är ju borta ju. Så då kanske nån... Eller... Jag vet att jag inte har använt den sen... Ja, sen för ganska länge sen. Typ lucia. Ja. Den försvann nog då. Försvann. Spårlöst. Nästan lite spooky.

Eller inte.

Ses.

När snön vräker ner är det inte roligt att vara glasögonorm. Till och med dagisfröknarna fnissar när jag kommer in med prickiga glasögon som immar igen. Så ibland slår jag på stort och stoppar in ett par linser istället. Det är jätteskönt förutom att jag inte ser sådär jättebra och får anstränga mej vilket leder till huvudvärk.

Men i det här vädret skulle jag nog få huvudvärk hur som helst.

Lille Arvid däremot gillar inte mamsen utan glasögon. Har jag trott. Men se så enkelt är det inte. Grabben är smartare än så.


När jag tar av mej glasögonen och tittar på honom ryggar han bakåt och vill bort bort bort. Om han sitter i mitt knä har det inte varit någon fara men är han en liten bit ifrån gråter han och vill absolut inte komma till hemska mamsen.

Nu förstår jag att det inte har med glasögonen att göra. Han tycker det är otäckt när jag tittar på honom utan att se honom. Han skulle säkert reagera likadant om jag var full.


Men tänk om jag skulle råka ut för den där sjukdomen som Mary Ingalls råkade ut för i Lilla huset på prärien. Den där scenen har etsat sig fast i mitt minne.


Eller nej. Nu skulle jag skriva hur det var och inser att det enda jag minns är att Mary gallskriker en morgon när hon vaknar där uppe i våningssängen. Hon har blivit helblind. Tyvärr är det kört. Synen kommer inte tillbaka. Vackra Mary gråter och tittar sej omkring utan att se. Trevar och ramlar och har det förjäkligt. Inte ens pappa Charles kan trösta med sina jättekramar.

Så summan av kardemumman är... Ja, vad sjutton är den? Bli inte blind för det tror inte jag är så himla skitkul.

Typ.

Tomten, jag har minsann ätit min spenat var dag.

När sambon frågar mig vad jag önskar mig i julklapp skjuter jag upp svaret lite. Jag vill skriva en hederlig önskelista. Jag vet miljoner saker jag önskar mig. Och jag vet också att vi inte har möjlighet att köpa någonting stort. Kanske inte ens något litet.

Andra vuxna människor verkar växa ifrån det där med julklappar. Ser det mer som ett av alla dessa måsten. "Nä, men vi köper bara till barnen i år, va?" Själv funderar jag på att göra tvärtom. "Nej, barn. I år blev det ingenting till er. Men mamma har fått en ny parfym, fyra böcker, en klänning, ett par högklackade skor, en penna, en ask choklad..."

Kloke sambon försöker få mig att växa ifrån det hela genom att ge kloka och vettiga förslag. "I år kanske vi kan ge oss den där ljudanläggningen i julklapp. Och ingenting mer liksom." Oh no. Den tomtegubben går inte. Jag vill få en julklapp och bli pirrig i magen av förväntan, försiktigt skala av det vackra omslagspapperet med glada tomtar och utbrista: "Åååå. Preciiiiiis vad jag önskat mig!!!"

När jag frågar honom vad han önskar sig är han sådär förnuftig. "Vi kanske kan gå ner på stan tillsammans och köpa ett par jeans. Det önskar jag mig."

Men är du helt dum i huvet??? Hur ska tomten göra då? Kämpa nerför skorstenen bara för att hoppa in i bilen och åka ner till JC tillsammans? Jag tror inte han är så sugen på det. Han har ju renarna att tänka på också. Och alla andra som ska få julklappar. Typ jag.

Orättvisa.

Jag har en hel massa problem nu i jultider. Det är jättemycket som ska hinnas med. Lite mer bakande, snart ska julbordsrätter börja planeras och tillagas, julklappsinköp, städning och ännu mer städning. Jag är tjock. Min plånbok är ful och borde bytas ut. Jag har tappat almanackan in bakom skåpet och jag får inte fram den om inte vi drar ut kylskåpet. Och det är ju jättetungt ju.

Så man har det inte lätt.

Idag under lussefirandet på dagis, bland saft och pepparkakor, tomteluvor och sminkade mammor, teckningar och gosedjur, berättar sambon att den saknade dagisfamiljen blivit utvisad.

Tidigt i fredags morse, kanske ungefär samtidigt som jag och barnen öppnade chokladkalendrar eller myste under täcket framför Bolibompa, kom polisen instövlandes i deras hem och hämtade hela familjen. En mamma och en pappa, en flicka på sex år, en pojke på tre och en bäbisflicka på ett halvt år. Frukost hanns minsann inte med. Varför? Nej, det ska tydligen vara så. Vilka tillhörigheter som kom med har jag ingen aning om men telefonen fick de inte behålla. Varför? Nej, det ska tydligen vara så också.

På hyllan på dagis ligger några extra vantar, en tröja och teckningar. På den lilla plastlådan finns ett foto av en liten treårig pojke som inte kommer tillbaka. Han är i Kosovo. Utan något hem.

God jul önskar Migrationsverket.

Prioriteringar.

Nu när jag inte är föräldraledig längre utan kan titulera mig Arbetslös känner jag ett visst tryck att uppföra mig på rätt sätt. Eftersom det där med att vända på dygnet inte går att genomföra när man har kids så måste jag satsa på något annat.

Svaret på mina arbetslösa böner har jag funnit på Facebook.

Facebook är jättetrevligt.

Jag läser statusrader och ser att någon har gjort knäck idag (fan, det borde jag också göra), någon har varit och tränat (ååå, skit, jag som lovat mej själv att göra det minst en gång i helgen), någon har köpt färdigt julklappar (tänk om!), någon har...

Jättenice och allt som oftast lite småångestframkallande. Vad folk gör mycket. Hela tiden. Det är storstädning, bakning, träning, pyssel med kids, gulligullande med käresta. Resor hit och middagar dit.

Förut loggade jag in på Facebook någon gång i veckan. Numera är jag där minst två gånger om dagen. Av en helt galen anledning. Eller av flera galna anledningar. Jag sköter nämligen två gårdar och ett café. I cyberspace.

Det är inte normalt. Det är inte normalt att under middagen fundera över när det är dags att skörda majsen. Inte när man bor på Mossberget i alla fall. Eller om inte man borde logga in och servera den där Savory stuffed turkey snart.

Idag lekte Alice med sina kompisar. "Nu är jag mamman." sa hon med sin gälla 4årsflickröst. Hon bäddade ner de två syskonen i sängen och sa med tillgjord mammaröst: "Nu, ungar, måste jag sätta på datorn och laga lite mat på caféet."

Japp. That's me.

Tänk när barnen flyttar hemifrån och jag tänker tillbaka på hur snabbt det gick för mig att byta level på Country Life, eller på hur otroligt mycket låtsaspengar jag tjänat på Café World. Gud vad härligt det kommer att kännas.

Myntets baksida.

Att natta en 1 år och 4 månader gammal pojke är helt underbart. En kramsugen mamma får chansen att gosa, pussa och lyssna på avslappnade andetag.

Men...

Den lille pojken lägger sig tillrätta, viftar med foten en stund, rör lilla handen också blir han stilla. I högst två sekunder. Sen ska huvudet läggas tillrätta igen. Upp också ner på ett slumpvis valt ställe.

Jag åker på tjottablängare som jag tror ska ta mej med plingplongtaxi till plåsterhuset. Gång på gång på gång. Han smäller ner sitt huvud rakt på min näsa. Jag väntar på att känna den varma röda vätskan rinna ner, men ingenting händer. Fast det gjorde så ont. Han hamnar rätt på ögonbrynen. Hur kan hans lilla huvud väga så mycket? Han gör en kraschlandning rakt på munnen och jag tackar gode gud för att jag hann lägga läpparna för framtänderna. Det pulserar och jag känner hur mina vackra Mossbergsfrugeläppar förvandlas till LindaRosingtjockisar. Aj aj aj.

När nattningen är över och jag ser mej i spegeln väntar jag mej... ...ja nånting. Det syns ingenting. Samma gamla jag. Lite tröttare. Kanske början på en finne där. Men inte ett spår från smärtan jag blivit utsatt för. Jag blev nästan lite besviken.

New York, New York.

Dagen började rätt bra. Jag fick på Arvid hans tomtedräkt och Alice blev en söt prinsessa. Redo för fest på dagis. Inte maskerad som man kan tro, utan spökfest. Men jag vet inte hur man spökar till kids utan att sätta ett lakan över deras små huvuden. Och en dag under ett lakan kan kännas osocialt.

Så försvann mamsens mobiltelefon. Jag såg den i Arvids kladdiga händer och sen var den spårlöst försvunnen. Vår underbara köksklocka har tickat sitt allra sista tick tack så numera är mobilerna och teven enda sättet att veta vad klockan är. Och utan mobilen var det bara att använda min otroliga talang för att uppskatta tiden själv. Som den tidsoptimist jag är så funkar det inte alls.

När vi väl kom till dagis var klockan alldeles för mycket och jag var tokstressad. Och Arvid var tokledsen. Och toknerbajsad. Och jag försökte pussa bort tårar och elände från hans mjuka nästintillbäbiskinder.

Ut. Bort bort. Stäng av. Allt blir bra. Bara jag har åkt blir allt bra. Dags att bli professionell. Inga tårar.

På arbetsförmedlingen var det dags att planera livet. Jag hade klicketiklackskorna och friserat hår och kände mej nästan helt okej. Inga fläckar på tunikan. Hel och ren. Jag kanske kan framstå som en person som faktiskt kan få ett jobb.

Men så hör jag mej själv. Jag pladdrar. Jag pratar om dagislämningen och får svälja både en och två gånger för att rösten inte ska spricka och för att tårarna inte ska svälla över.

När vi väl sätter oss ner och jag ska prata framtid och försöka forma en handlingsplan börjar jag nästan gråta igen och suckar över att jag aldrig någonsin kommer att få ett jobb igen.

Men när hon börjar visa mig hur otroligt många jobb som finns där ute vaknar jag till. Hon visar mej ett jobb på Coop i Borås. Borås? Vad är det med Borås? Var det inte dit dom ville ha mej förra gången också? Jag kan förstå om dom viftar med ett jobb i Ljusdal eller Sundsvall. Men Borås? Det kanske var för att jag skulle sluta snyfta över dagislämningen när det handlar om 15 timmar i veckan.

Jag vaknar alltså inte till för att "AHA! Hoppet kanske inte ÄR ute." utan för att "Ja just ja. Jag är INTE bland vänner. Jag är en siffra i statistiken. Jag är en negativ siffra i statistiken och jag ska bort bort bort. Och varför inte till Borås?"

En larvig mamma delar med sej.

Nattning. Kolmörker.
Nappflaskan urdrucken.
Arvid sätter sig upp.
Små svettiga ettårsfingrar trevar över mitt ansikte.
Hittar mina läppar.
Han böjer sej sakta över mej och trycker sina blöta läppar mot mina.
En smak av välling.
Och en varm känsla i magen.

Nemas problemas.

- Försäkringskassan Anne-Marie. (Typ.)

- Hej. Jag behöver ett intyg om föräldraledighet att skicka till a-kassan.

- Jaha. (Knapp knapp knapp.) ... Okej. Du har inte fått din sista utbetalning än så det intyg jag skriver idag kommer inte a-kassan att godkänna. Du kan få ett korrekt intyg efter den 23 december.


Om jag hade haft en dålig telefondag (som jag har ungefär 360 dagar om året) så hade jag lagt på och det hade blivit rätt surt och fattigt efter nyår för Mossbergsfamiljen. Eller surare och fattigare är mer korrekt.


- Men hur ska jag göra då?

- Jaa... Det är ju inte helt säkert att dom inte godkänner det. Det beror på hur noga dom är.

- Ganska noga skulle jag tro.

- Ja. Det förstås. (Knapp knapp knapp.) ... Jag skulle ju kunna skriva en notering på övrigt.

- Ja tack gärna.

Pris.

Boken jag läser har fått ett pris. Det kanske kan få mej att läsa lite oftare.

Priset? Bad sex in fiction award.

Ödets ironi.

Vid frukostbordet i morse satt Alice och pratade tandtroll och tandläkare. Hon tycker bara att det är roligt att gå till tandläkaren men jag försökte få henne att förstå att det kanske inte bara är roligt. "Nej. Inte om man har hål förstås. Men tandläkaren är inte dum. Han försöker få en att må bra." Så sant, så sant.

När jag ätit min lyxiga laxlunch, helt ensam vid datorn, kom sötsuget. Förstås. Och för en gångs skull så hade jag en liten chokladbit i väskan. Bryggde kaffe, hällde upp i finaste koppen och bröt små bitar av chokladen. Här skulle det festas!

En tugga. Knaster, knaster.

Konstigt. Var inte det här vanlig mörk choklad? Inga nötter väl? Eller...? Kan det vara en kackerlacka?

Nope. Det var gamla kärringens tand. Där fick jag för att jag vardagssyndade.

Så imorrn ska jag träffa elaka tandhygienisten. Som jag vet kommer att prata om tandlossning på grund av att jag borstar för hårt. Också är det förstås det här med tandtråd.

Jag är livrädd för att det här bara är steg ett. Nu börjar alla mina tänder vittra sönder. En efter en krackelerar dom. Jag kommer bara ha såna där små gula piggar som sticker upp.