tisdag 25 september 2012

Paddan.

När vi kommer till dagis ska det alltid krånglas lite. Det hör liksom till just nu.

Lillgrabben håller sig en millimeter ifrån mej hela tiden och svarar inte på tilltal, varken från fröknar eller kompisar. När kompisarna kommer fram står han mest och ser sur ut och tittar långt bort i fjärran. Det är jag som håller låda om helt oväsentliga saker. Jag brukar bita mej själv skithårt i kinden för att lära mej veta hut. Jag ska nämligen alltid kommentera barnens utseende. Skämmes! Det är liksom så himla lätt att börja prata om Hello Kitty-tröjan, Bilar-byxorna eller strumporna med blommor. Barnen hänger alltid med och visar upp allt som går att visas upp. Och om jag babblar konstant från det att jag klampar in på avdelningen till jag smyger ut igen så kanske Arvid känner sej mer avslappnad. Skulle man kunna tro att jag resonerar.

Idag kom vi in. Hallen var fylld av glada barn, fröknar och föräldrar. Jag babblade som vanligt med alla inom höravstånd. Arvid höll mitt ben och var nära nära.

Eftersom vi faktiskt varit sams nästan hela morgonen ville jag gärna att avskedet skulle bli mindre bända-loss-små-fingrar-som-krampaktigt-håller-fast utan mer den glada kramen och ett hejdå-mamma!

Snälla fröken berättade att Arvids bästis spelade spel på i-paden.

(Men lyllo alla snorungar! Jag vill också ha en i-pad. En jätteviktig parentes tillägnad tomten. Minus det där med snorungar. Så säger man förstås inte.)

Jag gick genast bort till i-pad-kidsen. En liten klunga med huvuden tätt ihop. Bredvid killbästisen med paddan satt tjejbästisen.

-Hej Arvid. Kom och sätt dig. Du får plats här.

Hon log med hela ansiktet och makade åt sig så att halva stolen blev tom. Arvid hoppade upp bredvid.

Killbästisen tittade på Arvid och hans vill-ha-blick och räckte över i-paden.

Å, jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på det. Finns det så här givmilda barn? Hemma hör jag mest "men nu var det jag som hade den." följt av skrik och grin.

Jag vinkade och sa hej men de små barnhuvudena hade redan sänkts över i-paden igen.

fredag 14 september 2012

Uppfostran.

Lunch med Fyraåringen. Härliga idealmakaroner och perfekta prinskorvar toppade med utsökt tomatketchup. Det är lite så jag jobbar. Några gurkskivor föreställer sallad.

Prinskorvarna åker ner i lilla magen i ett nafs. Sen stökar han sej ner från stolen.

- Du måste äta sex tuggor till, säger jag strängt.
- Nej, mamma.
- Men fyra tuggor måste du äta, säger jag medan jag funderar över hur mycket han egentligen ätit, om det jag begär är rimligt, varför jag redan har förhandlat bort två tuggor?
- Nej, mamma, säger han igen.
- Men du måste äta. Annars orkar du ingenting och blablabla.
Jag drar en lång vuxenharang med en hel massa viktig information som inte ens jag själv lyssnar på.
- Mamma! skriker Fyraåringen.
Jag stannar upp. Han tittar oroligt på mitt arga ansikte.
- Jag vill äta upp, säger han.

tisdag 11 september 2012

Ta död på tjockisen.

Jag tänker börja träna, varje dag, kanske flera gånger om dagen. Och jag tänker äta jättenyttigt och superlite. Det blir det där nya livet. Jag kommer bli smal och älskad av alla. Snart så. Ska bara äta upp den här chokladkakan. Och idag har jag ont i magen och är dödstrött, så idag behöver jag inte röra mej mer. Kanske inte imorrn heller. Har jag inte lite ont i halsen?

Men tiden går. Inget händer.

Den där tjockisen i spegeln är faktiskt inte jag. Jag kan knappt se mej längre, där bakom alla fettlager jag lagt på mej. Och det värsta är att om jag en dag såg ut som jag gör så skulle ingen känna igen mej. Så länge sen var det sen jag såg ut som jag.

Förstår någon det här?

Och det värsta med det här tjockislivet är egentligen inte utseendet. Det värsta är att jag kanske går och dör helt plötsligt. Pang.

torsdag 6 september 2012

Ungjävel.

Dagarna flyger fram och jag har svårt att veta vilken dag det är, om jag har ätit lunch eller komma ihåg att hänga tvätten. Hålla reda på dag och tid för föräldramöte är alltså uteslutet.

Plötsligt kommer sambon och säger att jag får åka. Aulan ligger där. Det börjar om en kvart.

Jag hade munnen full med lax och bulgur och nickade bara medan tankarna snurrade. Hur hade jag kunnat glömma? Stackars barn? Ska man ta med nåt? Är det verkligen torsdag? Finalen i Robinson då?

Då slår det mig. Just jäklar. Jag ser ut som en bajskorv.

Att leta fram ett par byxor som sitter okej är tyvärr omöjligt. Håret är ingen frisyr längre, bara en stor hög strån som måste förpassas in i den gamla vanliga tofsen. Och kroppen gör ont, fryser och svettas på grund av neverendingmjölkstockning.

Drar på mej ett par byxor som faktiskt ser okej ut i. Och tofsen hamnar rätt. Hinner tyvärr inte ens med lite mascara, men det får gå. Är glad att jag trots allt är ren.

Springer ner och börjar gasta lite hejdåande. 6åringen sitter på toaletten med öppen dörr och tittar på mig.

- Mamma. Snart kan du börja träna. Då försvinner din mage.

Jag säger inte det jag tänker.