Pinsam partypingla.

Förfest inför förfesten. Efter första klunken vin pratar jag lite starkare och lite mer om mej själv. Efter andra klunken vin pratar jag ännu lite starkare och ännu lite mer om mej själv. Och sådär fortsätter det.

När vi lämnar fest nummer ett har jag ett starkt behov av att vara tokrolig. Hela tiden. Det ska skämtas om allt. Jag förvandlas till en kvinnlig motsvarighet av Stefan & Krister. Jag är med andra ord inte alls rolig. Lika torra och tråkiga skämt som mina opedikyrerade vinterfötter.

Jag är socialt obegåvad. Jag lyssnar knappt på vad som sägs utan skämtar om orden.

När vi kommer ut på lokal pratar jag högt och vet bäst om det mesta. Självförtroendet vet inga gränser.

På dansgolvet är jag så jäkla rolig. Hela tiden. Spexar. Sjunger med fast jag inte kan texten alls. Dansar dansar dansar.

Ikväll är det Gott nytt år och jag tar det lugnt med familjen. Det är bäst så.

Jag ska bara...

Alice ser på Törnrosa. Jag jagar runt och försöker städa.

- Kom och titta du med, ber Alice. Det är mycket roligare då.
Jag blir smickrad förstås och lovar att jag snart ska sätta mej.

En stund senare frågar hon igen och jag svarar att alldeles strax är det dax.

Jag härmar häxans skratt, kommenterar de goda féernas roliga vingar och när Törnrosa dansar dansar jag. Men det lurar inte Alice. Jag måste sitta ner och titta. Annars är det ju inte mysigt.

Hon har så rätt.

Men det hinns liksom inte med. När jag för en gångs skull kan städa utan att Arvid blir galen så måste jag passa på. Och istället för att säga "Nej. Jag hinner inte titta på film idag." vilket ju egentligen är svaret, förhalar jag processen med att låtsas att planen är att jag ska titta.

Fegismorsa.

När eftertexterna rullar säger Alice anklagande:

- Mamma. Nu hann du inte se ett kvatt av filmen.

God natt.

Alice är mörkrädd.

Varje natt vaknar hon minst EN gång och skriker "Mamma! Mamma! Mamma!" i panik. Natt efter natt efter natt.

Förr sprang hon in till oss mitt i natten. Kröp in under täcket och la sina iskalla fötter mot mej och andades lugnare så fort hon kom intill. Mysigt men trångt. Numera är det jag eller sambon som sömnmosiga lunkar in till henne, kryper in under täcket som skulle kunna vara lite tjockare och lite bredare, lägger oss i sängen som kunde vara lite mjukare och somnar om. Mysigt men trångt, kallt och hårt.

Sambon ifrågasätter hur vi sover. Vi borde kunna sitta bredvid och få barnen att sova i sina egna sängar. Inte ta upp ur eller lägga oss i sängen utan bara sitta bredvid.

Alice ifrågasätter hur vi sover. Varför måste hon sova i sitt rum när vi andra sover i sovrummet? Kan inte hennes säng stå där?

Är det då man ska ta det där om blommor och bin? Eller är det inte så att hon har lite rätt?

Efter år av singelliv och kall säng med halvdålig sömn träffade jag The Love of My Life och kunde äntligen sova som en stock om nätterna. Varje gång han är bortrest vaknar jag av ljud eller bara av ensamheten, avsaknaden av andetag och känslan av iskalla lakan bredvid mig. Det har till och med hänt att jag hämtat ett av mina sovande barn för att undvika ensamheten.

När jag själv vet hur mycket mörkare mörkret är i ett ensamt rum, hur mycket otäckare ljuden kan låta när ingen annan hör dem, hur kan jag beordra en liten mörkrädd fyraåring som varje natt drömmer att hon blir jagad av monster, att sova i sitt rum? Medan jag själv absolut ska ligga tätt intill pappa.

Men sen är det förstås så att när alla sover i vår stora säng så är inte stora sängen speciellt stor längre. Små ben sparkar väldigt hårt trots att de är så små. Någon vill ha täcket över hela kroppen, någon annan vill inte ha täcke alls. Att ligga tätt intill är mysigt men ibland vill man bara andas ut, helt själv.

Lösning? Ingen.

Julstädning.

Äntligen har jag gjort julfint. Det är strålande rent och helt perfekt. Inte en fläck. Doftar ljuvligt.I kylen.

Resten kvar.

Till er alla från lilla mej.

Dagen före dopparedan. Så mycket att göra och så lite tid. Eller kanske bara det allra sista kvar att fixa. Hur som helst så krävs lite musik för att liva upp tillvaron bland tomtar och julljus. Att poppa på uppesittarkvällen medan du trillar köttbullar eller slår in vackra julklappar eller äter skumtomtar.

Här kommer den perfekta jullåtslistan.

Klicka här: Xmas à la Mossbergsfrugan.

Belly button.

Nattning med Alice, 4 år.

Vi tittar i en bok med tema kroppen. En stor bild på en glad kanin med alla kroppsdelar utskrivna. Alice briljerar med alla ord. Kind, axel, armbåge - inga problem.

Men så stöter vi på patrull. En pil på magens mitt. Vad heter det?

"Det är nästan som ett litet hål." säger jag som ett försök att hjälpa.

"Ja! Puppiluran!" utropar hon glatt.

Fjärde advent...

...och min attgöra-lista är så väldigt mycket längre än vadjaggjort-listan.

Okej. Ingen av listorna existerar. Det är bara önskelistan som verkligen gör det. Den är lång. Men attgöra-listan skulle nog vara längre om jag skrev den. Men det har jag inte tid med. Jag måste göra annat. Typ... Ja, vad var det nu igen.

Minnet sviktar väsentligt. Idag kallade jag Alice för mamma. Och på vägen till lillajulaftonsfirandet räknade jag igenom antalet paket och ungar minst femton gånger. Fick för mej att nån av mina två bästisar hade en nyfödd som jag förträngt så det snörpte till i magen innan jag andades lite lugnare och familjebilderna klarnade.

Arvid förenklar inte för sin mamma heller. Han spenderar sin tid med att flytta på saker. Allting. Han hämtar en kastrull och stoppar in i tvättmaskinen. Han tar en stol och ställer framför trappan. Han tar fjärrkontrollen och stoppar i en låda. Han tar en shampoflaska och stoppar i toaletten. Han tar sin sko och... Tyvärr vet jag inte fortsättningen på den meningen för skon är spårlöst försvunnen. Om den inte dyker upp före morgonen blir det lite jobbigt på dagis. Det kanske går att förminska en av dom där blåa skyddsplasten som han kan ha utanpå några sockor. Eller så smugglar jag in honom på dagis med en sko och sen gör jag ett himla liv av slarvet på dagis.

Eftersom mitt eget minne är guldfisklikt kan jag inte alltid skylla på Arvid heller. Det kan lika gärna vara jag själv som stoppat fjärrkontrollen i lådan.

Nu har jag slarvat bort min kamera. Den är borta. Tror jag. Jag är inte säker men kanske nån har tagit den. Ja, kanske. Den är ju borta ju. Så då kanske nån... Eller... Jag vet att jag inte har använt den sen... Ja, sen för ganska länge sen. Typ lucia. Ja. Den försvann nog då. Försvann. Spårlöst. Nästan lite spooky.

Eller inte.

Ses.

När snön vräker ner är det inte roligt att vara glasögonorm. Till och med dagisfröknarna fnissar när jag kommer in med prickiga glasögon som immar igen. Så ibland slår jag på stort och stoppar in ett par linser istället. Det är jätteskönt förutom att jag inte ser sådär jättebra och får anstränga mej vilket leder till huvudvärk.

Men i det här vädret skulle jag nog få huvudvärk hur som helst.

Lille Arvid däremot gillar inte mamsen utan glasögon. Har jag trott. Men se så enkelt är det inte. Grabben är smartare än så.


När jag tar av mej glasögonen och tittar på honom ryggar han bakåt och vill bort bort bort. Om han sitter i mitt knä har det inte varit någon fara men är han en liten bit ifrån gråter han och vill absolut inte komma till hemska mamsen.

Nu förstår jag att det inte har med glasögonen att göra. Han tycker det är otäckt när jag tittar på honom utan att se honom. Han skulle säkert reagera likadant om jag var full.


Men tänk om jag skulle råka ut för den där sjukdomen som Mary Ingalls råkade ut för i Lilla huset på prärien. Den där scenen har etsat sig fast i mitt minne.


Eller nej. Nu skulle jag skriva hur det var och inser att det enda jag minns är att Mary gallskriker en morgon när hon vaknar där uppe i våningssängen. Hon har blivit helblind. Tyvärr är det kört. Synen kommer inte tillbaka. Vackra Mary gråter och tittar sej omkring utan att se. Trevar och ramlar och har det förjäkligt. Inte ens pappa Charles kan trösta med sina jättekramar.

Så summan av kardemumman är... Ja, vad sjutton är den? Bli inte blind för det tror inte jag är så himla skitkul.

Typ.

Tomten, jag har minsann ätit min spenat var dag.

När sambon frågar mig vad jag önskar mig i julklapp skjuter jag upp svaret lite. Jag vill skriva en hederlig önskelista. Jag vet miljoner saker jag önskar mig. Och jag vet också att vi inte har möjlighet att köpa någonting stort. Kanske inte ens något litet.

Andra vuxna människor verkar växa ifrån det där med julklappar. Ser det mer som ett av alla dessa måsten. "Nä, men vi köper bara till barnen i år, va?" Själv funderar jag på att göra tvärtom. "Nej, barn. I år blev det ingenting till er. Men mamma har fått en ny parfym, fyra böcker, en klänning, ett par högklackade skor, en penna, en ask choklad..."

Kloke sambon försöker få mig att växa ifrån det hela genom att ge kloka och vettiga förslag. "I år kanske vi kan ge oss den där ljudanläggningen i julklapp. Och ingenting mer liksom." Oh no. Den tomtegubben går inte. Jag vill få en julklapp och bli pirrig i magen av förväntan, försiktigt skala av det vackra omslagspapperet med glada tomtar och utbrista: "Åååå. Preciiiiiis vad jag önskat mig!!!"

När jag frågar honom vad han önskar sig är han sådär förnuftig. "Vi kanske kan gå ner på stan tillsammans och köpa ett par jeans. Det önskar jag mig."

Men är du helt dum i huvet??? Hur ska tomten göra då? Kämpa nerför skorstenen bara för att hoppa in i bilen och åka ner till JC tillsammans? Jag tror inte han är så sugen på det. Han har ju renarna att tänka på också. Och alla andra som ska få julklappar. Typ jag.

Orättvisa.

Jag har en hel massa problem nu i jultider. Det är jättemycket som ska hinnas med. Lite mer bakande, snart ska julbordsrätter börja planeras och tillagas, julklappsinköp, städning och ännu mer städning. Jag är tjock. Min plånbok är ful och borde bytas ut. Jag har tappat almanackan in bakom skåpet och jag får inte fram den om inte vi drar ut kylskåpet. Och det är ju jättetungt ju.

Så man har det inte lätt.

Idag under lussefirandet på dagis, bland saft och pepparkakor, tomteluvor och sminkade mammor, teckningar och gosedjur, berättar sambon att den saknade dagisfamiljen blivit utvisad.

Tidigt i fredags morse, kanske ungefär samtidigt som jag och barnen öppnade chokladkalendrar eller myste under täcket framför Bolibompa, kom polisen instövlandes i deras hem och hämtade hela familjen. En mamma och en pappa, en flicka på sex år, en pojke på tre och en bäbisflicka på ett halvt år. Frukost hanns minsann inte med. Varför? Nej, det ska tydligen vara så. Vilka tillhörigheter som kom med har jag ingen aning om men telefonen fick de inte behålla. Varför? Nej, det ska tydligen vara så också.

På hyllan på dagis ligger några extra vantar, en tröja och teckningar. På den lilla plastlådan finns ett foto av en liten treårig pojke som inte kommer tillbaka. Han är i Kosovo. Utan något hem.

God jul önskar Migrationsverket.

Prioriteringar.

Nu när jag inte är föräldraledig längre utan kan titulera mig Arbetslös känner jag ett visst tryck att uppföra mig på rätt sätt. Eftersom det där med att vända på dygnet inte går att genomföra när man har kids så måste jag satsa på något annat.

Svaret på mina arbetslösa böner har jag funnit på Facebook.

Facebook är jättetrevligt.

Jag läser statusrader och ser att någon har gjort knäck idag (fan, det borde jag också göra), någon har varit och tränat (ååå, skit, jag som lovat mej själv att göra det minst en gång i helgen), någon har köpt färdigt julklappar (tänk om!), någon har...

Jättenice och allt som oftast lite småångestframkallande. Vad folk gör mycket. Hela tiden. Det är storstädning, bakning, träning, pyssel med kids, gulligullande med käresta. Resor hit och middagar dit.

Förut loggade jag in på Facebook någon gång i veckan. Numera är jag där minst två gånger om dagen. Av en helt galen anledning. Eller av flera galna anledningar. Jag sköter nämligen två gårdar och ett café. I cyberspace.

Det är inte normalt. Det är inte normalt att under middagen fundera över när det är dags att skörda majsen. Inte när man bor på Mossberget i alla fall. Eller om inte man borde logga in och servera den där Savory stuffed turkey snart.

Idag lekte Alice med sina kompisar. "Nu är jag mamman." sa hon med sin gälla 4årsflickröst. Hon bäddade ner de två syskonen i sängen och sa med tillgjord mammaröst: "Nu, ungar, måste jag sätta på datorn och laga lite mat på caféet."

Japp. That's me.

Tänk när barnen flyttar hemifrån och jag tänker tillbaka på hur snabbt det gick för mig att byta level på Country Life, eller på hur otroligt mycket låtsaspengar jag tjänat på Café World. Gud vad härligt det kommer att kännas.

Myntets baksida.

Att natta en 1 år och 4 månader gammal pojke är helt underbart. En kramsugen mamma får chansen att gosa, pussa och lyssna på avslappnade andetag.

Men...

Den lille pojken lägger sig tillrätta, viftar med foten en stund, rör lilla handen också blir han stilla. I högst två sekunder. Sen ska huvudet läggas tillrätta igen. Upp också ner på ett slumpvis valt ställe.

Jag åker på tjottablängare som jag tror ska ta mej med plingplongtaxi till plåsterhuset. Gång på gång på gång. Han smäller ner sitt huvud rakt på min näsa. Jag väntar på att känna den varma röda vätskan rinna ner, men ingenting händer. Fast det gjorde så ont. Han hamnar rätt på ögonbrynen. Hur kan hans lilla huvud väga så mycket? Han gör en kraschlandning rakt på munnen och jag tackar gode gud för att jag hann lägga läpparna för framtänderna. Det pulserar och jag känner hur mina vackra Mossbergsfrugeläppar förvandlas till LindaRosingtjockisar. Aj aj aj.

När nattningen är över och jag ser mej i spegeln väntar jag mej... ...ja nånting. Det syns ingenting. Samma gamla jag. Lite tröttare. Kanske början på en finne där. Men inte ett spår från smärtan jag blivit utsatt för. Jag blev nästan lite besviken.

New York, New York.

Dagen började rätt bra. Jag fick på Arvid hans tomtedräkt och Alice blev en söt prinsessa. Redo för fest på dagis. Inte maskerad som man kan tro, utan spökfest. Men jag vet inte hur man spökar till kids utan att sätta ett lakan över deras små huvuden. Och en dag under ett lakan kan kännas osocialt.

Så försvann mamsens mobiltelefon. Jag såg den i Arvids kladdiga händer och sen var den spårlöst försvunnen. Vår underbara köksklocka har tickat sitt allra sista tick tack så numera är mobilerna och teven enda sättet att veta vad klockan är. Och utan mobilen var det bara att använda min otroliga talang för att uppskatta tiden själv. Som den tidsoptimist jag är så funkar det inte alls.

När vi väl kom till dagis var klockan alldeles för mycket och jag var tokstressad. Och Arvid var tokledsen. Och toknerbajsad. Och jag försökte pussa bort tårar och elände från hans mjuka nästintillbäbiskinder.

Ut. Bort bort. Stäng av. Allt blir bra. Bara jag har åkt blir allt bra. Dags att bli professionell. Inga tårar.

På arbetsförmedlingen var det dags att planera livet. Jag hade klicketiklackskorna och friserat hår och kände mej nästan helt okej. Inga fläckar på tunikan. Hel och ren. Jag kanske kan framstå som en person som faktiskt kan få ett jobb.

Men så hör jag mej själv. Jag pladdrar. Jag pratar om dagislämningen och får svälja både en och två gånger för att rösten inte ska spricka och för att tårarna inte ska svälla över.

När vi väl sätter oss ner och jag ska prata framtid och försöka forma en handlingsplan börjar jag nästan gråta igen och suckar över att jag aldrig någonsin kommer att få ett jobb igen.

Men när hon börjar visa mig hur otroligt många jobb som finns där ute vaknar jag till. Hon visar mej ett jobb på Coop i Borås. Borås? Vad är det med Borås? Var det inte dit dom ville ha mej förra gången också? Jag kan förstå om dom viftar med ett jobb i Ljusdal eller Sundsvall. Men Borås? Det kanske var för att jag skulle sluta snyfta över dagislämningen när det handlar om 15 timmar i veckan.

Jag vaknar alltså inte till för att "AHA! Hoppet kanske inte ÄR ute." utan för att "Ja just ja. Jag är INTE bland vänner. Jag är en siffra i statistiken. Jag är en negativ siffra i statistiken och jag ska bort bort bort. Och varför inte till Borås?"

En larvig mamma delar med sej.

Nattning. Kolmörker.
Nappflaskan urdrucken.
Arvid sätter sig upp.
Små svettiga ettårsfingrar trevar över mitt ansikte.
Hittar mina läppar.
Han böjer sej sakta över mej och trycker sina blöta läppar mot mina.
En smak av välling.
Och en varm känsla i magen.

Nemas problemas.

- Försäkringskassan Anne-Marie. (Typ.)

- Hej. Jag behöver ett intyg om föräldraledighet att skicka till a-kassan.

- Jaha. (Knapp knapp knapp.) ... Okej. Du har inte fått din sista utbetalning än så det intyg jag skriver idag kommer inte a-kassan att godkänna. Du kan få ett korrekt intyg efter den 23 december.


Om jag hade haft en dålig telefondag (som jag har ungefär 360 dagar om året) så hade jag lagt på och det hade blivit rätt surt och fattigt efter nyår för Mossbergsfamiljen. Eller surare och fattigare är mer korrekt.


- Men hur ska jag göra då?

- Jaa... Det är ju inte helt säkert att dom inte godkänner det. Det beror på hur noga dom är.

- Ganska noga skulle jag tro.

- Ja. Det förstås. (Knapp knapp knapp.) ... Jag skulle ju kunna skriva en notering på övrigt.

- Ja tack gärna.

Pris.

Boken jag läser har fått ett pris. Det kanske kan få mej att läsa lite oftare.

Priset? Bad sex in fiction award.

Ödets ironi.

Vid frukostbordet i morse satt Alice och pratade tandtroll och tandläkare. Hon tycker bara att det är roligt att gå till tandläkaren men jag försökte få henne att förstå att det kanske inte bara är roligt. "Nej. Inte om man har hål förstås. Men tandläkaren är inte dum. Han försöker få en att må bra." Så sant, så sant.

När jag ätit min lyxiga laxlunch, helt ensam vid datorn, kom sötsuget. Förstås. Och för en gångs skull så hade jag en liten chokladbit i väskan. Bryggde kaffe, hällde upp i finaste koppen och bröt små bitar av chokladen. Här skulle det festas!

En tugga. Knaster, knaster.

Konstigt. Var inte det här vanlig mörk choklad? Inga nötter väl? Eller...? Kan det vara en kackerlacka?

Nope. Det var gamla kärringens tand. Där fick jag för att jag vardagssyndade.

Så imorrn ska jag träffa elaka tandhygienisten. Som jag vet kommer att prata om tandlossning på grund av att jag borstar för hårt. Också är det förstås det här med tandtråd.

Jag är livrädd för att det här bara är steg ett. Nu börjar alla mina tänder vittra sönder. En efter en krackelerar dom. Jag kommer bara ha såna där små gula piggar som sticker upp.

Jagäringenloser jagäringenloser jagäringenloser.

Idag har jag anmält mig arbetslös. Igen.

Trappan upp känns som en tur uppför Mount Everest och jag borde verkligen ha en syrgastub för när jag kommer upp får jag andningssvårigheter.

Och tunnelseende. Jag ser ingenting mer än mina mål. Fram till nummerlappsapparaten, dra min lapp, snegla upp på displayen och vilket nummer som än visas så ser jag alltid lite besvärad ut och suckar. Träbänk nästa.

Av någon outgrundlig anledning är jag huvudpersonen för alla som är där inne. Jag måste göra grimaser och visa vad jag tycker om allting. Som värsta Ika Nord. Två minuters väntan: stor gäsp. Tar upp ett totalt ointressant papper men gör Marty Feldman-ögon ändå. "Är det sant?" Kanske suckar och kollar mobilen för att visa hur stressad jag faktiskt är.

När äntligen mitt nummer dyker upp hamnar jag hos en riktigt snäll och förstående kvinna. Jag vill helst falla i gråt i hennes knä. Att hon ska stryka mej över håret till jag somnar, men det kanske ger fel signaler om jag ber om det.

Vi försöker prata om vad jag läst, men min hjärna får totalt stopp. Jag vet inga ungefärliga datum. Jag vet ingenting. Snurrar ihop årtal och till slut säger hon att det inte spelar någon roll.

Hon skriver ut ett jobb jag skulle kunna söka. På nåt Färgcenter i Borås.

När jag reser mig upp från stolen får jag yrsel. Det känns som jag flyger, som att mitt huvud sitter väldigt mycket högre upp än vanligt och jag har ett dis runt hela mej.

Jag försöker se avslappnad ut när jag närmar mig dörren.

Avslutar med att släcka lyset.

En dag i mitt liv.

Det är riktigt synd att Söderhamns När-TV inte finns längre. Annars hade jag den perfekta programidén.

Här i Söderhamn bor nämligen en typisk Hollywoodfru. Nämligen - trumvirvel - moi! The Mossbergsfruga goes Hollywoodstyle.

Idag har jag lämnat kidsen på dagis och åkt vidare till gymmet. Tränat. Tillbaka hem. Kollat mejlen. Duschat. Make-upat. (Bara en sån sak!) På med klicketiklackskorna och iväg till stan för en lunchdejt med bästis. Åt kanske lite för mycket lasagne och lite för lite brosk för att vara okej. Sen var det barnhämtardax på dagis.

Ja. Det var liksom typ allt.

Nu funderar jag på att fixa en nanny som kan ta barnen till och från dagis så jag hinner med... ...allting.

Och en husa som kan sortera i kylen.

Dagisbarn.

Jag och kidsen har spenderat tre dagar på dagis ihop. Det har varit ljuvligt.

Arvid är en riktig goskit. Han smyger runt och kollar in allting. Leker lite med en bil, hämtar en dockvagn, kastar en boll. Soft och superskoj. Det finns hela tiden nya saker att upptäcka. Fröken trollar fram en låda med dinosaurier. En pojke springer förbi med en rolig mössa. Storasyster kommer med en bil. En boll kommer rullande. Någon serverar låtsasmat.

Men... Likförbannat är jag orolig. Det känns ändå sjukt tungt att han ska vara utan mej. I flera timmar. Och kanske kommer gråta hjärtskärande och se sådär förvirrad ut och fundera varför jag lämnar honom.

Och då undrar jag också det. Varför lämnar jag honom? För att vara arbetslös? För att vända hem till ett upp-och-ner-vänt och väldigt tomt hus?

Alla självklarheter som jag kan rabbla om någon väcker mig mitt i natten är inga självklarheter längre. Hur säkert vet jag att dagis är så himla bra för en liten liten liten liten liten liten kille? Med betoning på liten.

Imorrn är det dags. Då ska Storasyster och Lillebror lämnas. Jag ska ta av små skor, mössor och overaller. Ge lagom snabba kramar och se avslappnat glad ut när jag vinkar.

Och sen då?

Spegel spegel på väggen där.

Att inte jag är medlem i någon sekt är bara ren tur, för mig kan man lura på det mesta.

I helgen var det dags för ansiktsbehandling i Lycka. Jag såg framför mig ryggläge, varma handdukar och gurkor på ögonlocken. Men istället var det träsoffa och matbord med liten spegel där jag mötte min egen trötta blick.

Den snälla, vackra försäljerskan drog igång med en presentation av produkterna och bakgrunden och när jag smort in ansiktet med en lätt och len kräm med kristaller i var jag såld. Jag hade bestämt mej. Jag ska unna mej. Det är jag värd. Som kvinna. Med familj. Och karriär. Ähum. Nja. Okej inte det då. Men som kvinna. Alla tjänar på att jag är lycklig. Alla. Eller typ. Och självklart blir jag lyckligare om jag tvättar ansiktet och smörjer in mej med 3-4 krämer morgon och kväll. Självklart. Jo. Jag ska köpa.

Sista lagret dyrbar kräm har sjunkit in i huden och jag har bäbisstjärtslent ansikte. Jag ser framför mig hur mitt liv ska förändras. Hur vacker jag ska bli. Och känner jag inte hur hela ansiktet drar ihop sig? Jag kommer nog att bli smal. För vem kan äta onyttig mat när man använder så dyrbara produkter?

Då var det bara priset. Jag är helt beredd på att det kommer att kosta. Det kommer att kosta mycket men det kommer det vara värt. Jag försöker tänka vilket maxpriset är, men tänker att jag ska åtminstone köpa de där 3 små söta flaskorna. Eller nej. De 5 måste jag ha. Eller ja. Valet är ju russin eller druva så jag måste ha hela mirakelkitet. Givet. Sambon kommer också tycka att det är bra. Han vill förstås att jag ska må bra.

3995:-.

Chock. Andas. Andas. Och jag ser hur drömmen försvinner. Hur lyxen och flärden försvinner längre och längre bort till den är helt utom räckhåll. Jag försöker räkna. Jag räknar igen. Men om... ...om jag delar upp det. Eller om jag bara tar den flaskan. Ja, fast då måste jag ha den där också förstås. Och den vill jag ha.

Men det går inte. Tyvärr.

Den dagen trissmiljonerna trillar in DÅ ska jag...

Bara jag inte har hunnit förvandlats till russin.

Reality.

På måndag är det dags. Vi ska ut till verkligheten. Jag har varit där förr. Tro det eller ej. Men för Lillfisen är det en ny värld som öppnar sig. Han ska få kompisar och göra miljoner saker som inte mamsen har en aning om.

Det är stort. Huge.

Mina känslor är minst sagt blandade. Ibland blir jag pirrig och fnittrig av lycka över att få vara vuxen igen. Jag känner mig lite som en tonåring som blir ensam hemma och kan höja stereon till max, äta glass till frukost och titta på teve hela natten. Nu är min framtid lite svajig men förhoppningsvis får jag tillbringa en termin i heaven.

Men i nästa sekund vill jag brista i gråt och gosa med honom här hemma i all evighet. Skydda honom mot elaka barn, hemska svininfluensan och risken att fröknarna inte förstår hans "språk".

Nästa vecka ska alltså jag, Alice och Arvid gå på dagis. Nie till två. Måndag, tisdag, onsdag. Jag är lite kritisk. Inte alls så att jag inte vill vara med. Inte alls så att jag är en dålig mamma. Men hur i helvete ska det gå?

Och vad händer efter klockan två? Då blir det viskleken hela eftermiddagen och det serveras micromat. Vill du ha en glass? Varsågod. Vill du ha en till? Varsågod. En till? Varsågod.

Och på torsdag. Nästa torsdag alltså. Då ska jag lämna båda mina gullungar och vara helt ensam hela dagen. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Verkligheten är skrämmande.

Ordbajseri.

Vad jag ångrar att jag började på megatjockisboken "De välvilliga" nu. Jag har längtat länge efter att läsa den men nu tar det bara emot. Jag orkar inte med mer död och avföring. Det är bokens tema nämligen. Huvudpersonen skiter på sej var och varannan sida. Och de stackars judarna tömmer tarmarna i dödsögonblicket. Då är det förstås inte synd om judarna utan om de som måste ta hand om resultatet.

Nej. Nu vill jag läsa nån uppåttjackbok. Men tyvärr har jag halva boken kvar.

Skit oxå!

Var det roligt?

Tänk om...

...det var lite kallare. Då skulle det snöa istället.

Filmtajm.

Jag har inte varit på bio sen Arvid kom till jorden. Och knappt sen Alice trycktes ut ur underlivet heller.

Men igår var det dax. 2012. Inte min drömfilm men eftersom sambon redan sett den andra filmen så fick det bli den. Så är det att bo i en yttepytteliten stad.

När snälla mormor kommit och vi fikat lite gnussade Arvid sig i ögonen. Nattning med välling i sängen.

Efter halva flaskan var urdrucken satte han sej upp. Jag låtsades sova. Blundade och andades överdrivet tungt. Han böjde sej över mej och gav mej en puss på munnen. Jag försökte låtsassova vidare. Han böjde sej över mej igen och gav mej en till puss. Då kunde jag inte låta bli att titta upp och pussa lite extra.

Sovningsförtrollningen var bruten. Arvid pladdrade och pladdrade. Med ljus röst. Med basröst. Med vanlig röst. Med monsterröst. Och jag försökte överrösta det hela med mina supertunga andetag. Funkade sådär.

Till slut kom sambon upp och det var dax att skynda skynda till bion. Jag hade drömt om att lägga en make up och fixa till nån form av frisyr men det fanns det inte tid till.

Arvid var förstörd. Storgrät och stapplade runt på trötta ben med uppsträckta armar. Och trots att han fick vara med snälla mormor kändes det inte så himla roligt, som jag ville att det skulle kännas, att få vuxentid. Kvalitetstid.

"Hejdå!"

Regnigt och blött. Kallt i bilen. Och utanför bion var det lång kö som istället för att svänga och vara under tak gick rätt ut i regnet. Drömde om att jag skulle säga med stark röst att "alla kan väl ställa sig si och så" och folk skulle titta på mig tacksamt när de torkade dropparna av ansiktet och tycka att jag var en driftig och duktig biobesökare. Men icke. Istället frös jag med prickiga glasögon och drömde om varma popcorn och skön fåtölj.

När vi kommit innanför dörrarna ropade biljettförsäljaren: "5 biljetter kvar!" Framför oss stod kanske 25 pers. Kanske vi hört fel. Kanske allihop där framme varit mycket smartare än oss och bokat via nätet.

En stund senare var det ett faktum. Fullsatt.

Så somnade jag med barnen framför Törnrosa. Igen.

Barbiegirl.

Min gamla Aqua-skiva har äntligen kommit till användning. Som vi alla har väntat. Eller?

Faktum är att varje gång Barbiegirl spelas och Alice sjunger med så får jag en klump i halsen och tårfyllda ögon. Jag kan inte riktigt svara på varför jag blir så himla rörd. Det är helt stört.

Och nej. Jag är inte gravid.

Aggressioner.

Den där absolut bästa mamman som jag skrev om i förra inlägget har tyvärr försvunnit spårlöst. Kvar finns en bitter, arg och trött kärring.

Mina barn är så himla underbara. Som andra barn skriker dom ibland, bråkar ibland, surar ibland, gråter ibland. Tyvärr blir jag helt hysterisk vid minsta lilla ljud. Nej, det är inte sant. Jag genomlider ljuden. Tänker ibland att "vilken huvudvärk jag har". Helt plötsligt kanske Alice börjar sjunga en sång jättehögt eller bara gallskriker rakt ut och då, efter att ha haft en genomgående hög ljudnivå, förvandlas jag till monstermamman och river i ordentligt, utan förvarning. Nu måste hon upp på sitt rum, hon ska aldrig mer få lördagsgodis, det var sista gången hon fick leka med den där saken för den ska vi slänga osv osv osv. Såna där helt galna tillsägelser. Dom rinner över mina läppar innan jag har hunnit tänka efter. Det är som att ledningarna i hjärnan brunnit och jag kan inte koppla A med B längre utan får ta den längre vägen som gör att jag måste prata innan jag hunnit inse vad orden jag säger egentligen betyder.

Resultatet blir alltid kaos. Alice blir förstörd. "NEEEEEEEEEJ!" vrålar hon. Varför ska vi slänga den? Hon som alltid har så roligt med den. Och det blir ett långt tröstande, ältande, snyftande, gråtande och ännu mer skrikande. Idag blev jag tvungen att gå därifrån för att inte ta tag i lilla flickarmen alldeles för hårt, för att inte skrika något mer jag garanterat skulle få ångra. Men det är svårt att få ilskan att lägga sig när två barn gråter och gallskriker och allting är mitt fel. Jag gör bara fel fel fel fel fel fel fel.

Nu har jag skickat iväg stackars Alice på dagis utan att vi blev riktigt sams. Vi log mot varann, jag pratade om vantar och galonisar och kompisar på dagis men under allt vardagsprat var jag arg arg arg. Det känns definitivt inte bra. Jag mår illa och vill bara gråta. Hur ska jag få bort det här sinnessjuka och urförbannade som hela jag består av just nu?

Nu ska jag ta en promenad bland vacker vinterfrost. Kanske det kan få mig att slappna av lite?

The truth and nothing but the truth.

När jag var på gym igår lovordades jag här hemma. Jo, det är minsann så att jag är den absolut bästa mamma någon kan ha.

- Och den absolut mjukaste, konstaterade Alice.

Direkt jag kom hem kände jag mej manad att berätta den bistra verkligheten. "Mamma kommer bli tanig och hård men jävligt snygg."

Okej. Så sa jag inte.

La ALLA miljoner läsare märke till hur snyggt jag fick in det där gymbesöket? Jag bara nämnde det så där i förbifarten. Det var liksom inget speciellt med det utan det var bara så att när ovan nämnda situation utspelade sig så råkade jag befinna mej på gymet. Jag tränade. Jag kom iväg. Det var inte bara ordbajseri av en lat bloggerska. Det var fakta. Sanning.

Sån är jag.

Lite lättare?

Hur länge sen var det sen nystarten? Kanske 5 timmar eller nåt sånt.

Vad kan jag då ha fördrivit tiden med för att nå mitt mål? Långpromenad? Några situps och en stund med hopprepet? Kanske letat nyttiga och hälsosamma recept?

Nej. Inte riktigt. Jag har mest ätit faktiskt. Och suckat över hur tråååååkigt det är att vara nyttig. Vilket jag by the way inte heller har varit.

Jag ska inte skriva det jag tycker att jag är (Loser!) utan mer fokusera på hur jag kan lyckas. Vad jag gör för fel. Vad jag kan ändra för att det ska bli lättare. Men det enda jag kan komma på att ändra är ursprungsvikten. Fan va allt skulle vara enklare om jag vägde mindre. Då skulle jag... ...inte behöva banta eller vad det här nu ska kallas. Ordet banta är helt ute och därför kamouflerar jag det jag gör med... äh. jag vet inte.

Snart ska jag på gym. Jag har full förståelse om ingen tror mej.

Mål 1: Tjockis med snygg mobil.

Nu var det länge sen sambon lekte Anna Skipper med stora smörpaketet. "Tänk att du har gått ner x många såna här!!! Skitbra ju!" Och enda tanken i mitt huvud är hur många såna där jävlar som sitter kvar.

Okej. Det börjar bli dax att skärpa till sej igen. Det Nyttiga Livet har liksom blivit bortglömt. Eller nej, jag tänker på det typ jämt. Väger mej fortfarande flera ggr om dan och svär och lipar åt mej själv i spegeln och sånt moget, men jag ignorerar det totalt när jag tar tredje mackan till kaffet, stora chokladbiten i tevesoffan eller andra megajätteportionen gräddbaserad middagsmat.

Så skulle vi ju inte ha det. Vid det här laget skulle jag ha nya jeans, en borttappad dubbelhaka och inte minst en iphone. Iphonen är nämligen Belöningen vid delmål 1. 1,7 kg kvar. Och där har jag stampat i typ en månad.

OM jag nu skulle lyckas komma ner till iphonestatus är frågan om inte tomtefar stoppar tillbaka den i julkappssäcken efter julbordet.

Borta bra men hemma bäst. Eller nåt.

Sambon har ännu en dag i pingisens värld. Jag är bara trött och tung i huvudet.

Ibland vill jag bara sticka en unge under vardera arm och åka. Fly från dammråttor, tvättberg och överfyllda diskbänken. Men när jag gör det och kommer hem till infernot några timmar senare så känns det ännu värre. Då är både jag och ungarna trötta och i värsta fall också hungriga.

Imorrn ska yngsta bonusdottern åka med mamma och mormor på en veckas solskenssemester. Och jag är riktigt avis.

Jag vill oxå åka till slöa dagar vid poolen med fruktdrinkar och för att få lunch behöver jag bara lyfta ett finger och peka i menyn. (Och öppna plånboken förstås.) Eller ja. Först ska jag och sambon dividera om ifall vi ska äta nu eller inte. Han vill aldrig äta och jag vill alltid äta. Han ger mej en blick och den där vanliga: "Men vi åt ju nyss!" och "Är du redan hungrig?" Så jag känner hur magen buktar ännu mer under den missklädsamma bikinin.

Nej. Nu kom jag helt ur spår. Lika bra var väl det.

Love love love.

Än en gång Diskussion Bröllop på mossberget.

Snygga söta jag: - Vill du gifta dig?
Sambohelvetet: - Njae. Jo. Eller... Det är liksom inte högst upp på listan. Det känns inte så viktigt.
Snygga söta jag: - Nähä.

Tystnad.

Sambohelvetet: - Kanske om vi åker utomlands.
Snygga söta jag: - Kanske?
Sambohelvetet: - Du vet, tjejer kan oxå fria.

Blick.
Tystnad.

Nu skulle man kunna tolka det här som att min sambo skulle tycka att det var riktigt najs om jag friade och vi gifte oss i månskenet och levde lyckliga i alla våra dagar. Men tyvärr tolkar jag det som ett: "Det där skiter jag i, fixa det där du så kan jag typ skriva på ett papper men jag tänker bara gifta mej om det funkar smidigt. Jag ska hyra moppe på tisdag och onsdag och på torsdag är det badtur och på fredagen ska vi ju rida på elefanter. Så kanske om vi hinner mellan elefantturen och middagen. Fast då vill man ju ta ett dopp i poolen så kanske vi kan göra det på nästa resa."

Besök från Pepparkakeland.

Fan va tidigt allt är i år! Nu har pepparkakorna REDAN kommit till Mossberget. Och ett pepparkakshus står i startgroparna. Grunden är lagd. (Min snälla mamma fixade degen igår som nu väntar i kylen.)

Shoppade pepparkaksdeg i helgen och när sorgen över att största Storasyster åkt tillbaka till sin mamma var alltför stor muntrade mamsen upp med kakbak. Inga ledsna miner här inte. (Det är sånt barn får men av.)

Sen är det skönt att kunna säga att jag redan har bakat pepparkakor en gång i år. Det är nog det som är Den Stora Julhemligheten. Börja med allt tidigt tidigt så kan du ligga på soffan, titta på mysiga julfilmer och smaska praliner när alla andra står i kö och väntar på att tusen klappar ska slås in.

Men det är ju just julklappshandeln som är jobbig. Och det slår aldrig fel. Även om jag börjar handla i oktober så stressar jag ändå runt den 23 (och i värsta fall även den 24) efter de där perfekta klapparna. Med noll idéer och en attgöralista lika lång som tomtens vildvuxna skägg. Och när julen är utrensad och ljuset strålar in genom dammiga rutor hittar jag fyra väl gömda och perfekt inslagna paket som jag varit så stolt över att jag köpt så tidigt men av just den anledningen glömt bort. Då kunde jag alltså struntat i att köa i 45 minuter för ett blockljus med manschett för 185 kr som jag i panik slitit åt mej strax innan affärsinnehavaren börjat kasta ut kunder som inte stod i kön.

Ännu en lunch.

Alice pekar på sin tallrik med köttbullar, potatis och en liten ketchuphög:

- Kolla kepptjutten! Den ser ut som en monster. Men det är bara bra för det är ju hällouiiiiiin.

Hemmahelg.

Bangade höstens stora fest igår. Jag är en riktig tråkmåns, men det kändes så himla skönt. Idag känns det nog ännu skönare.

Jag har inte känt mej som en partybrud på länge nu. Och den där superdippen i humöret och orken som jag haft ett tag nu känns inte som någon bra grund för ett hejdundrande party. Så jag sket i den. Helt enkelt. Trots den där kalla känslan i magen. Vad ska alla tycka om mej nu?

Men vem har tid att tycka nåt om mej? Jag måste sluta se mej själv som the centre of the world. I såna här sammanhang är jag helt plötsligt den som alla tycker och tänker nåt om. Men när det handlar om nåt positivt då är jag en som ingen har nån aning om. Och som alla skiter fullständigt i.

Nej. Nu är det skärpning. Positivt tänkande.

Frukostro.

Arvid har börjat med ovanan att resa sej och klättra ur barnstolen. Tiden då jag kunde placera honom där och vända ryggen till för att hämta något är förbi. Nu är det ständig uppmärksamhet som krävs för att inte olyckan ska vara framme.

Frukosttajm. Jag serverar mackor och yoghurt, läser tidningen och dricker kaffe. Efter Arvid vispat runt med skeden i yoghurttallriken en stund är han klar och vill upp på bordet. Jag säger nej. Han stannar upp men börjar resa sig igen. Jag säger nej. Han stannar men reser sej snart igen. Jag säger NEJ. Han tittar på mig med bus i blicken och fortsätter resa sig upp. Jag säger MEN SITT NER. Han börjar sätta sig ner och när min blick återigen hamnar i tidningen har han knäet på bordsskivan. Och jag säger MEN NU SITTER DU NER.

Alice sitter bredvid och doppar limpmackan i o'boyen men håller ögonen på lillebror och sura tråkiga mamman.

- Men Arvid, säger hon lugnt och sansat med huvudet på sned. Du kommer väl ihåg vad som hände igår. Sitt på rumpan.

Och lille yoghurtmannen sätter sej tillrätta i stolen och fortsätter frukosten.

---

Och för att ingen ska behöva fundera. "Det som hände igår" innehöll ingen aga. Jag tröttnade och lyfte helt sonika Arvid ur stolen.

Drömjobbet.

NÄR ska vi bli ekonomiskt oberoende? Jag bara väntar på den dagen och ibland tror jag verkligen att den kommer.

Varje gång jag skrapar en trisslott far tanken genom mitt huvud att det kanske är just idag som det vänder. Jag måste liksom minnas ögonblicket när jag gjorde Det eftersom jag kommer berätta om det. Om och om igen.

Jo. Tjena. Drömvärld? Jag?

Istället dras det åt. Budgeten stramas liiite liiiite mer. Det går definitivt ingen nöd på oss. Det är inte det. Men det är lite tråkigt. Tråkigt att vara förnuftig och jävligt lätt att blunda för hur läget egentligen är och köpa den där tröjan trots att det är onödigt. Och det är alltid det onödiga som är roligt att köpa. Jag njuter när jag lägger ett paket Ballerina i kundvagnen på Coop. För det är fan inte nödvändigt. Klart superonödigt.

I den här familjen är det ju jag som är det svarta fåret. Hon som inte bidrar med en spänn utan bara går här och lallar. Med noll jävlaranamma och ingen arbetsmoral. Jag förstår inte hur man gör med Livspusslet. Jag förstår inte när min hjärna någonsin ska kunna skärpa till sej och fundera ut vad jag egentligen vill.

"Men vad VILL du göra?" frågar sambon och försöker gömma undan den irriterade tonen som han helt klart skulle vilja slänga i ansiktet på mej. Gå här hemma dag ut och dag in i flera ÅR utan att fatta vad man vill syssla med. Hur är man funtad då?

Men jag vet inte. Jag pratar författardrömmar och tidningsredaktioner på skojiga magasin. Bokförlag och bla bla bla. Nej. Ingenting för nån som bor på Mossberget. Ingenting för en tvåbarnsmamma utan ordentlig utbildning. Ingenting för nån som inte har ett öre sparat.

"Men vad VILL du göra då? I Söderhamn alltså?" rättar han sej. Öööööö.... Nej då vet jag inte. Kanske bokhandeln? Fast då vill jag mest sitta i en fåtölj och läsa böckerna. Som nån slags reklam. Jag kunde tipsa om bra böcker (när jag inte är för inne i min läsning). Jag kunde spela in soundtrack till böcker och skänka med. "Jo, jag mejlar en spellista på Spotify. Det ordnar jag. Gå till kassan du." säger jag och rättar till fötterna under filten.

Snart sitter jag där med ångest i magen och gråten i halsen. Sätter mej tillrätta i stolen och fumlar med en penna. Kanske skriver nåt ord då och då. Klottrar lite och räknar minutrarna till jag får resa mej upp och gå. Jag är visst på väg dit. Raka vägen till helvetet. Eller Teleperformance heter det visst.

Pingpongparty.

Igår var det pingis, pladder och party hos paret Björkman. Skoj.

Idag luktar bajsblöjorna extra äckligt, barnskriken skär lite djupare in i trumhinnan och det nyttiga livet känns totalt omöjligt att försöka leva upp till.

Nu busar de snälla söta barnen glatt i sängen. Kanske förstår de att mammas mörka ringar under ögonen och försiktiga gång (för att inte huvet ska röra sej mer än nödvändigt) betyder att de måste ge mej en liten brejk idag.

Blöjbytardax. Igen.

Skräckfilm.

Barn kan vara så otäcka. I skräckfilmer blir de på något sätt värst. Oskuldsfulla ögon som svartnar och förvandlas.

Idag pysslade duktiga, husliga mamman (=moi) i köket medan Alice och Arvid tog ett bad. Badrummet är så perfekt placerat i vår perfekta mossbergsvilla att jag ser in när jag står vid diskbänken. Då och då hamnar Arvid bakom dörrkarmen så jag rusar in med jämna mellanrum med hjärtat i halsgropen trots den låga vattennivån.

Alice började sjunga en liten egenkomponerad sång med sin oskuldsfulla flickröst. Melodin var vaggviselik.

"Tänk om lille Arvid skulle drunkna. Då skulle vi få skaffa oss en ny bäbis."

Måste hålla ögonen på henne.

Glader.

Only the lonely.

Jag har isolerat mig. Jag vet inte riktigt när det började, men det har liksom bara blivit jobbigare och jobbigare att komma någon annanstans än till dagis.

Men idag tog jag äntligen tag i mej själv. Jag ignorerade den där lille djävulen som bor djupt där inne. Hon som tjatar om att jag är för jävla ful, ointressant och värdelös.

Jag träffade en kompis på lunchen. Och Arvid sov som en stock vilket gjorde att jag verkligen kunde koncentrera mej. Tänka flera tankar åtminstone halvklart. Tankar som handlade om lite djupare saker än blöjbyten, tvättsortering och middagsplanering.

Och tjolahoppsan vilken lyckad dag det helt plötsligt blev. Efter att ha varit skitförbannad i... ja vad kan det vara? ett par dar i alla fall, så släppte det och jag är riktigt glad.

Tyvärr verkar det som att barnmagarna håller på att klappa ihop så det blir inget mariagårdande imorrn.

Konstigt.

Det är nåt mystiskt på Mossberget.

Vi har teve i sovrummet. Härligt. Mysigt. Och kanske lite korkat eftersom jag lätt blir isolerad här istället för att umgås med resten av familjen när småkidsen somnat.

I alla fall. Vi har haft problem med tv-mottagningen. Arvid har dragit i sladdar så det är förstås inte så konstigt. TV4 med sina små 4-bäbisar har varit helt omöjliga att få att fungera och igår dog allt utom svt-kanalerna.

Nu satt jag här och surfade i tystnad och tänkte bara testa lite. Och hokus pokus - nu är det nemas problemas. Förutom det ihållande piiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiipet som gör mej tokig. Boxern har fått nåt biljud trots två veckors vacation hos verkstaden. Illa.

Mer mystik.

Sänglampan är helgalen. Eller är det nåt annat? Vissa kvällar när jag tänt lampan har ljudet höjts på teven eller så har det bytts kanal. Väldigt märkligt. Jag berättade för M som genast fnös åt mig och var helt säker på att jag legat på fjärrmon eller nåt. Men han har fått se samma sak. När den mystiska kopplingen är igång, eller vad man nu ska kalla det, kan man höja höja höja via lampknappen eller gå från tvåan till sexan om man skulle vilja det. Men tio minuter senare är det borta och kanske inte kommer tillbaka förrän någon månad senare.

Spooky. Eller bara livsfarligt med knasiga ledningar.

När jag vänder ryggen till...

...äter Arvid hudkräm eller rengöringsmedel.

...drar han mej i håret.

...trycker han på diskmaskinen/tvättmaskinen/tv-n/dvd-n.

...stoppar han (i bästa fall) händerna i toaletten.

...biter han mej i ryggen.

...kastar han ut alla skor från skohyllan.

...hämtar han saker och kastar nerför trappan.

...äter han batterier.

...stoppar han fingrarna i blomjorden.

...river han sönder tidningar/böcker/foton/viktiga lappar.

...äter han små barbieskor/barbiebestick/barbiearmband.

...drar han ut allt ur besticklådan/skafferiet/nån annan låda i heeeeela huset.

...drar han ur telefonsladden/tevesladden/boxersladden/nån annan sladd i heeeela huset.

Kan jag ge mej nu? Börjar det bli tjatigt? Tänk då hur JAAAG har det!!! Ibland tror jag att jag ska bli galen. Inte 17 var väl Alice så här, ibland vill jag kalla det dryg, men eftersom trots allt folk (läs soc) kan läsa det här så kallar jag det intensiv.

Nu kan jag inte skriva mer för, surprise!, Arvid biter mej, slår av datorn och är allmänt wacko här bredvid mej.

Ytlig.

Jo. Men det kan jag väl erkänna att jag är en del.

Jag tänker väldigt lite på att jag är nyttig för att må bra. Jag tar inte den där promenaden eller gymträningen för att jag ska vara frisk och hålla otäcka sjukdomar borta. Det är nåt jag nästan tar för givet.

Jag vill använda jeans och tröja utan att dra i midjan, fixa och trixa så ingenting fastnar i nån valk och baklängesstudera mej i spegeln för att inte missa nåt.

Nån gång har jag kommit hem, gått förbi helkroppsspegeln och sett sånt man inte önskar sin värsta fiende. I utseendeväg alltså. Sen har jag noll problem med att gå runt med en bäbisspya på axeln eller mysbyxor.

Jag är en sån där som avskräcker tjejer från att skaffa barn. Som är rädda att de ska bli tjocka och sluta bry sej om sitt utseende.

Sååå 2009.

Är det normalt att sms-a sambon när han är på nedervåningen? Jag brukar beställa välling via sms och ibland kan jag tipsa om nåt på teven. Är det underligt att jag är en tjockis?

Ett gott skratt...

Spökvandring.

Igår var jag och en kompis ute på kvällspromenad.

Sist jag var på kvällspromenad var det kortärmat och ljus sommarkväll som gällde. Nu var det becksvart och pannlampa som förutseende C satt på huvudknoppen.

Vi började med att gå en mysig, belyst gångväg som helt plötsligt inte var belyst. Jag såg otäcka skuggor i gräset, vi "iiiiiiiiiiiiiiiiii"-ade och sprang hand i hand en bit till vi kom till en ny gatlampa.

Samtalsämne 1: "Gud vad mycket otäckt som hänt här senaste tiden. Mordet. Alla bränder. Och tänk vad många som blivit rånade. "

Samtalsämne 2: "Har du sett en gammal fiskare här nån gång? Som helt plötsligt förvunnit? De säger att det är en gubbe som går igen."

Ja, så där höll vi på. Inbillade oss värre och värre saker. När vi mötte en man med en lös hund gallskrek vi rakt ut och småsprang därifrån.

Väl hemma igen hade jag bultande huvudvärk efter den hårda anspänningen av en skräckpromenad.

Men vilken jäkla bra motion sen. Kroppen borde förbränna minst det dubbla när man har konstant hög jag-är-med-i-en-skräckfilm-puls.

I-lands-svält.

Jag och min sambo har olika mat&sovklockor. Totalt.

Jag är inkörd i småbarnslivstider. Frukost, lunch, mellis, middag. Och blir det liiiiite för långt emellan blir jag sur som ättika, får huvudvärk och i värsta fall smäller jag i dörrar och gråter en skvätt på toaletten. Av frustration, av hunger, av ren galenskap.

Om man vet att middagen står på bordet om 30 minuter så borde man som vuxen människa kunna acceptera det och helt enkelt vänta. Men jag blir GALEN.

Idag kom jag och barnen hem, efter en trevlig dejt med bästisar och deras kids, och jag hade en inre bild av att middagen var på gång. Att grytan puttrade på spisen och det nybakta brödet just hade tagits ut ur ugnen. Typ. Men på soffan ligger en trött sambo och kollar på fotboll. Framför honom står en assiett med tre tomma bullpapper och ett urdrucket mjölkglas. Det betyder att... ...att...

På en sekund har harmoniska glada mamman förvandlats till en eldsprutande drake. Jag tänder direkt. Och det har inte ett jävla dugg med sex att göra. Stackars sambon missförstår och tror att ilskan beror på att han ätit just kanelbullarna. Men för min del handlar det enbart om att han ätit. Att middagen blir senare.

När så middagen äntligen står på bordet och jag har tagit tre tuggor släpper äntligen hungerpaniken. Och då kan jag inte riktigt förstå varför jag jagat upp mej så fruktansvärt. Jag överlevde ju. Den här gången oxå.

Modell i familjen.

Eller ja, typ.

Min systers bonusdotter är med i en modelltävling. Kolla in henne och rösta. Hon är nummer 1 och heter Chanelle. Är hon inte lite lik mej?

Klicka här så kan du rösta.

Godisråtta med måtta.

Jag börjar tro att jag har en skyddsängel som skyddar mej mot att förtjocka mej totalt. Ängeln använder en genomgående supereffektiv metod. Den strör helt enkelt lite sömnpulver på mej så jag hamnar i total koma.

I lördags hade jag slagit på stort och tänkte "Åt fanders med Nyttiga Livet!" Jag hade köpt lösviktsgodis för nästan 70 kr, hällt upp i en skål och verkligen gottat mej åt att snart skulle det bli fotbollsfest i tevesoffan. Jag tänkte mest fokusera på godisskålen, läsa en tidning och ha fotbollen lite mer i bakgrunden.

Först var det nattning. Nybadade barn, disneyfilm på teven oxå varva ner litegrann. Jag varvade ner klart mest och snarksov nästan på en gång.

När jag vaknade till liv igen var fotbollen över för länge sen. Och sockersuget försvann med sömnmosigheten.

Jo. Så så var det...

Alice rimmar.

Den dagliga kulturdosen får jag av DN vid frukostbordet. Idag finns ett långt reportage av Hertha Müller.

Det har blivit lite väl tjatigt med Nobelpristagaren nu, tycker jag. Kanske beror det på att jag ännu inte läst något av henne och alltså inte insett hennes storhet. Idag hade jag alltså min chans men hade ingen lust.

- Hertha Müller, suckade jag.
Alice vaknade till bredvid mej.
- Stjärta Müller, halvskrek hon. Hertha Müller, stjärta fyller.

Ett kök utan stök.

Äh förresten.

Livet är trots allt härligt ändå.

Vi ska få ett nytt kök. Ja, få! Eller ja, typ få.

Vår bänkskiva har blivit vattenskadad och måste bytas ut. Eftersom IKEA har slutat göra just den bänkskivan vi har så ska vi även få ny till vår andra bänk som inte är vattenskadad.

Det betyder att vi får en chans att ändra på det vi inte är nöjda med. Typ den runda diskhon som man inte kan diska en kastrull i utan att halva köket har förvandlats till syndaflodsplejs.

Och vår konstiga "bardisk" ska förvandlas till ett underbart barhäng istället. Med bred bänkskiva och plats för kids att sitta och skära grönsaker samtidigt som lugna och harmoniska mamman plockar och fixar. Eller för kompisarna som är över på middag, jo, det blir väl nån gång i veckan, då snor jag ihop en mojito eller nån annan smaskig fördrink som jag är så himla bra på att göra.

Så i ett sånt fint kök kan inte en sunkig tjockis lufsa runt, andfådd, rödblommig, hålögd och sockerberoende. Å nej. Där glider snofsiga jag fram, gärna i kort kjol, nylonstrumpbyxor och högklackade skor. Min lilla fredagsstass så att säga.

Tjocksmock.

Vad tungt allt känns!

Jag har tappat fart liksom. Det nyttiga livet är inte nyttigt längre. Jag vet att det har jättemycket med mitt mående att göra. Det blir en ond spiral. Jag orkar inte vara nyttig för att jag mår dåligt. Och då orkar jag inte träna som egentligen gör att jag mår bättre. För att trösta mej äter jag en extra macka och mår ännu lite sämre.

Nu är det inte långt ifrån att det måste i choklad. Mängder av choklad. Som gör att jag mår bättre i ungefär tre sekunder, men jag måste ändå äta upp varenda liten smula. Fast jag mår illa. Fast jag inte vill ha.

Tungt tungt tungt.

Och tyngre verkar jag bli.

Walk on the wild side.

Lillgrabben går!
I alla fall mer än när jag tvingar honom.

Det lossnade i tisdags. Hos mormor och morfar. Då tog har 5-6 steg utan att reagera själv.

Nu, efter att Jessica och Vilmer varit här, fick han eld i baken eller nåt i den stilen. Så nu går han 4-5 steg här och där. Bara så där. Han kanske förstod att det är dax nu när han såg nästan jämnåriga Vilmer småspringa genom huset. Livet är onekligen roligare på två ben.

Idol-fan.

Förra veckan satt jag som spikad i soffan varje dag och tittade på superprogrammet. Mot slutet tyckte jag att det blev lite väl jobbigt att passa Idoltiden varje kväll och såg fram emot den här veckan med enbart FredagsFinalen.

Nu känns det tyst och tomt på kvällarna trots alla nya serier. Jag saknar mitt kära jurygäng. (Självklart mest min drömbästis Anders Bagge.)

I natt kom det slutliga beviset på att jag behöver ett liv beyond teven. Jag drömde att Peter Jihde stötte på mej.

Om jag kunde lägga in en melodislinga så skulle jag göra det här. Sån där ödesmusik med högljudda stråkar eller nån otäck gammal kyrkorgel.

Så ikväll blir det bara Greys anatomy för det kan jag absolut inte missa. Och dom där nya bönderna borde jag kanske kolla in ändå. Och Halv åtta hos mej har alltid varit en favorit så det vill jag se.

Ja. Bara det. Typ.

Flås flås.

Först var det värsta slöa morgonen. Jag tog en dusch. Plockade ur och i diskmaskinen. Långfrukost med både Kuriren och DN. Borsta tänderna. Kika på klockan.

WHAT THE HELL? Kvart i!!!

På med kläder. Tvätta av kidsen det värsta. Pula ner nån extra blöja i den redan överfyllda skötväskan. En extra body oxå. Vart är mobilen? "Sätt på dej skorna nu, Alice!" Skynda skynda.

Till slut var Alice på plats på dagis och jag sprang med Arvid i famnen till Familjecenter och doktorn. Stormade in med andan i halsen. Försökte slappna av och inte prata i hundrafemti och få Arvid att känna sej luuuugn.

Doktorn:
"Det var värst vad du flåsar. Hur är det med konditionen?"

Käftsmäll. "Men för i helvete."

Hade jag velat sagt. Istället mumlade jag nåt om att "Jo, man är ju rätt tjock och jag borde förstås röra mej mer."

Jävla skit. Så det har jag firat med att smälla i mej gammal pizza och 2 bullar. Det nya livet är långt långt borta just nu.

Underbarnet.

Alice skriver inköpslista. Överst på listan textar hon ROSTAT. Favoritmackan framför alla.
Ord 2 stöter hon på patrull. SKOR. Hur ser K ut?
Jag tar fram en av mina tidningar och pekar på ett K. Det är nyaste Allt i hemmet med en bild på ett vackert vitt kök på framsidan och ordet DRÖMKÖK med röda feta bokstäver.
Alice tittar och säger alla bokstäver.
"Här står det kök." säger hon.
"Hur visste du det?" frågar en helimponerad mamma.
Hon pekar på huvudknoppen och säger lätt:
"Min hjärna."

Så nu ska jag ringa hit Kanal 5s kamerateam. Och på måndag bär det av till skolan. Det är sånt slöseri på begåvning att hon ska tillbringa mer tid på dagis.

Hon har helt klart ärvt sin mors otroliga läsarhuvud. En dag kanske hon kan vara där jag är nu. Skuldsatt upp över öronen och arbetslös.

Låten var...

Lars Winnerbäck - "Jag får liksom ingen ordning".

Vi är P3-lyssnare och att sitta vid frukostbordet och digga är en favoritsysselsättning. Då sitter vi alla 3 (jag och 2 barn) och headbangar och jag och Alice försöker sjunga med så mycket det går.

En av våra favoritlåtar att sjunga med i är: "Morgon, morgon, morgonpasset i P3". Den har vi faktiskt lärt oss helt utantill.

Gissa låttexten.

Idag gick Alice och sjöng för sej själv. Det gör hon för det mesta. Sådan mor sådan dotter. Eller är det sådan mormor sådan dotterdotter?

"Det kan va så förfärligt. Det kan va så bra."

Nån som kan räkna ut vilken låt hon sjöng?

Framtid.

Vad ska jag bli när jag blir stor?

Förslag? Någon?

Nu är dagisplats till lillgrabben fixad. Och då står fågelholkElin där. Helt misslyckad och en större loser än nånsin. Vad ska jag göra?

Att vara arbetslös och försöka söka jobb som inte finns känns inte som något alternativ. Jag vill till skolbänken igen. (Eller vill och vill...) Och jag VILL läsa till något vettigt. Något som jag verkligen vill göra. Jag inser att det inte funkar med skrivarkurser även om jag helst bara vill läsa sådana. Eller sitta med min laptop och försöka skriva Den Stora Romanen.

Det blir väl nåt städjobb. Eller så ser du mej på Coop där jag bjuder på små pizzabitar eller bjuder på nyaste saften. Kom och köp! Eller så ringer jag och stör mitt i middagen och försöker sälja på dej 25 kg tvättmedel. Eller varför inte hoppa på dej vid rulltrappan och fråga vilket abonnemang du använder idag? Inte intresserad? Men vill du inte spara pengar?

Eller så går jag uppför dom tunga tunga trappstegen till Arbetsförmedlingen och ber på mina bara knän att få gå nån kurs eller nåt för nu blir jag utstämplad. Också blir det soss. Och Mattias tröttnar totalt på mej. Han bor kvar i huset, träffar ny tjej, kidsen tycker hon är en toppenmamma och att jag mest bara är tjock och pinsam.

Så står jag där. Ensam.

Jag behöver DIN hjälp. Postgirokonto: 8907098-4.

Utmaning.

Ett superdupersnabbt inlägg. Jag har blivit utmanad.

Here it goes:

Kopiera detta till din blogg, utmana 5 personer och berätta det för dem. Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn! Alla svar måste vara riktiga, hitta inte på ord! Om personen som utmanade dig har ett namn som börjar med samma bokstav som ditt får du inte ge samma svar som han/hon gjort. Du får heller inte skriva samma svar två gånger eller skriva ditt eget namn som svar (förutom på fråga 1)! LYCKA TILL!

1. Vad heter du? Elin
2. Ett ord på fyra bokstäver: Elak
3. Flicknamn: Ellinor
4. Pojknamn: Erik
5. Yrke: Elefantdressör
6. Färg: Eldröd
7. Klädesplagg: Eskimåjacka.
8. Mat: Entrecôte
9. Sak i badrummet: Eltandborste
10. Plats/stad: Eskilstuna (där jag by the way råkar vara född)
11. En orsak att vara sen: Elmopedshaveri :)
12. Något man skriker: Elaking!!! (vilka ord skriker man egentligen???)
13. Film: Emil i Lönneberga
14. Något man dricker: Espresso
15. Band: Ebba Grön
16. Djur: Ekorre
17. Gatunamn: Enrisvägen
18. Bil: Elbil
19. Sång: En kulen natt

Jag skickar utmaningen vidare till:
Lise-Lott
Naémi
Tomas
Therese
Sofia G

Lilla stackars Alice.

"Idag är det dagis." säger jag och Alice jublar.

Efter en stund blir hon tyst och frågar: "Är det Mulle idag?"

Jo, det är ju det. Det vill INTE Alice och gråter. Hon vill bara vara hemma. Jag försöker med att barnen snart är tillbaka igen och att hon kan leka med kompisarna då. Efter ett tag känns det rätt okej även om hon inte vill sätta på sej klänningen, inte vill äta upp mackan, inte vill gå ut för att dagis blir nånting jobbigt och tråkigt.

När vi kommer till dagis möts vi av en skock glada barn med ryggsäckar. De är på väg ut i skogen och vinkar och hejar men Alice ser bara butter ut.

Vi kommer in på avdelningen och piper in och hänger upp kläder och Alice är mig i hasorna hela tiden. "Jag vill inte att ni ska gå." säger hon med tårar i ögonen. Och mammahjärtat vill linda in henne i bäbisfilten och hålla om henne. Men det är bara att ruska av sig alla känslor, vinka glatt och försvinna ut genom dörren.

Nu vill jag tvinga fröknarna att ta med en liten Alice på Mulle också. Eller byta dagisdag.

Skräckmätt.

Inte ens lättskrämda jag fortsätter vara rädd när det myllrar av vampyrer sida efter sida. Blodet skvätter åt alla håll och jag gäspar och vill byta sida. Så den helspännande boken blev bara ett blaha blaha.

Vampyrernas återkomst.

Jag är konstant mörkrädd nu för tiden. Till och med mitt på dagen kan jag känna kalla kårar efter ryggraden när jag inbillar mej att någon ser på mej från garderobens mörker eller från dammparadiset under sängen. Jag är otroligt larvig.


Jag läser just nu värsta skräckisboken. Nu har jag blivit så skraj att jag knappt vågar läsa den men jag tänker på den konstant. "Släktet" av Guillermo del Toro och Chuck Hogan. Nummer ett i en trilogi. Det betyder att jag inte kommer kunna lägga locket på vampyrträsket förrän om ett par, tre år eller nåt, när jag läst ut sista delen. (De andra har inte kommit ut än.) Det blir jobbigt.


Och som grädden på moset eller lök på laxen eller vad man nu brukar säga så späder Alice på min mörkrädsla. Hon pratar om zombies och döda bäbisar och frågar ut mig om vad som egentligen händer när man dör.

När Arvid vaknar och är ledsen, så tror inte jag, som en normal mamma hade trott, att han har drömt någonting eller att han kanske inte sov tillräckligt länge eller att han är hungrig. Nej. Jag tycker jag ser att han tittar oroligt på någonting där borta i hörnet som inte jag kan se men som vill oss något illa.

Efter den här boken ska jag läsa något riktigt skojigt och totalt ofarligt.

That's me!

Jamen Elin, hur går det med det nya livet då?

Jo. Det ska jag minsann tala om.

Det är så lätt så lätt och jag rasar i vikt och använder nu storlek 32 och får sy in alla mina kläder och äter som en liten liten liten pippifågel men det är absolut inga problem. Jag vill inte ha mer. Jag blir så himla mätt och ett glas vatten är verkligen nog som mellanmål. Sen tränar jag och får så fina muskler som aldrig någonsin gör ont och som verkligen syns. Jag är så liten och nätt och drömmer aldrig om pizza eller chokladbollar.

That's me!

TV-freak.

Jo, jag är väl kanske det.

Men nu måste jag faktiskt skriva en uppmaning till alla människor out there. Hela Sveriges befolkning måste söka sig till närmaste tvapparat klockan tjugoett noll noll varje måndag och ratta in TV3, för något underbarare program har aldrig skådats.

Svenskt-tyskt drama.

Vad roligt att Tv4 har bytt ut repriserna av Beck och van Veeteren på söndag kvällarna. Nytt och fräscht. Gotland, mord och någon kriminalkommisarie.

Men... Vad är det här? Håller reklamen fortfarande på eller varför rör de så konstigt på läpparna?

Jo. Just ja. Det var det där svensk-tyska. Vad är det för konstig konstellation? Vem tycker att det är en bra idé? Kunde de inte skaffa in tyska OCH svenska skådespelare för att spela in dubbla scener. En svensk scen och en tysk scen. Istället för att blanda och dubba hälften.

Dubbat är rubbat!

Det positiva är att jag slipper hålla mej vaken i tusenmilapausen i mitten av filmen.

Tjolahoppsansa!

Jag har vunnit en tävling.

Läs och avundas. http://bookydarling.blogspot.com/2009/09/hon-vann-brodboken.html

Dessutom fick jag min blogg omnämnd. Det betyder att kanske någon UTANFÖR kompiskretsen surfar in här på min sida. Så nu svär jag och sliter mitt hår à la matadoren för att jag inte skrivit några helt otroligt kloka och innehållsrika blogginlägg den senaste tiden.

Nattsuddare.

Natten till idag var sambon inte hemma. Han var på konferens (=personalfest) med övernattning. Och av någon anledning kan jag inte sova när han inte ligger bredvid mej.

Vaknade av att Alice kom in och la sej på mej vid tvåtiden. Ja, ovanpå täcket på mina ben. Jag var lite för trött för att flytta henne men tydligen inte för trött för att börja titta på teve. Och på natten är det minsann alltid en skräckis.

Jag bör verkligen inte se skräckfilmer. Magen knyter ihop sej och jag vill mest bara gråta. Vågar inte ha någon kroppsdel utanför täcket och kan inte andas för högt. Jag bytte kanal när det blev för läskigt men måste förstås byta tillbaka för att se vad som hände.

När Arvid drömde något och skrek till vågade jag knappt titta på honom av rädsla för att han skulle ha förvandlats till den där lille döde killen i Jurtjyrkogården och bita mej i hälsenan. Mina händer var iskalla och lite svettiga när jag lyfte honom till mej. Fick förstås inte sätta fötterna i golvet så ryggen fick ta lite extra stryk.

Om han inte somnat om vet jag inte riktigt hur jag skulle ha gjort. Att gå nerför trappan och göra välling bland alla vampyrer och spöken som väntade på mej hade jag inte klarat. Men Arvid måste ha tyckt det var extra rofyllt med öronbedövande hjärtslag för strax andades han långsammare.

Och jag kunde fortsätta skrämma upp mej.

Efter filmen var jag typ helt förstörd. Låg det någon sanning i historien? (Det gör ju oftast det i skräckfilmer, menar jag.) Vad hade jag missat första halvtimmen? Hur gick det för de nya som skulle utsättas för "det där"?

För att lugna ner mej började jag titta på nästa film. Det skulle tydligen vara en dramakomedi men jag tyckte den var otäck. En dysfunktionell familj. I det här sammanhanget betyder det att folk gör och säger vad konstigt som helst medan de ser helt blasé ut. Och det där blaséiga är så otäckt. Otäckt otäckt otäckt. Och schwopp! så hade jag sett klart en film till!!!

Då började jag nästan få lite panik. Var fortfarande lika mörkrädd. Och hade jobbat upp en rejäl hunger. Och var kissnödig. Bara sånt som inte går att fixa när man är fast i sängen. Till slut knäppte jag ändå av teven och lampan. Det sista jag tänkte var: "Jag kommer ALDRIG kunna somna." Sen sov jag djupt.

Fram till Arvid kastade fjärrkontrollen i skallen på mej vid sexsnåret.

På't igen ba!

Vilken loser jag är. Nu håller jag på och faller dit igen.

Jag rör mej inte ett skit och äter mej proppmätt hela tiden. Till och med till mellis! Då är det illa. Nu är jag ungefär en millimeter ifrån att ge upp på riktigt. Köpa choklad och mola i mej och aldrig mer resa mej.

Skit oxå! Och när jag var mitt uppe i det var det så himla enkelt. Inte alltid men i alla fall då och då. Nu går jag bara runt och neggar dagarna igenom.

Nej va fan! Nu ska jag ta mej i kragen igen.

----

Den här jäkla bloggen blir bara tråkigare och tråkigare. Jag har ingenting att skriva om längre. Jag är så urtråkig, från tårna till mina nyansade hårtoppar. Boring!!!

Tager du?

Igår var det vägning igen och resultatet var inte så himla kul. Kanske bröllopet satt sina spår för i morse såg siffrorna annorlunda ut. Tur. Fast ändå känner jag att jag har närmare till det farliga fusket. En macka extra, lite dricka till maten, borde man inte kunna unna sej....?

Bröllopet, ja. Pga miss i planeringen, eller kanske pga avsaknaden av planering, så missade jag kameran. Men vilket superbröllop. Eftersom jag gått i ide senaste åren hade jag inte varit på fest med alla underbara vänner på lång lång tid. Så bara det faktum att jag fick tillåtelse att vara där gjorde att jag drack ett extra glas vin. Och ett till.

Vädret var strålande, brudparet var så vackra och lyckliga, maten var god och livet var tipptopp!

Äckelvarning.

Okej Matteboy. Hit men inte längre.

Min sambo har nämligen bajsfobi. Och bajs är Dagens Ämne.

Jag har gjort jordens upptäckt. Jag vet inte hur många gånger om dygnet jag väger mej. Som att jag mellan frukost och lunch helt plötsligt skulle ha tappat 4-5 kilo. Som att ett enda skit skulle ha hänt. Just nu känns det bara som jag går upp i vikt. Trots att jag inte ätit en riktig macka på tusen år!!!

I alla fall... Vägde mej direkt jag vaknade. Å nej! Jag har gått upp i vikt!!!! Vad göra? Springtur? Sit ups? Nej nej. Jag kör den enklaste metoden. Skita!

Oxå upp på vågen igen. Jag hade gått ner 900 gram!!! Nästan 1 kilo ren skit. Synd jag inte har bildbevis.

Ombytta roller.

In kommer Mattias och gastar att han dööör av hunger. Jag lugnar honom med att trycka en banan i handen.

- Jag ska ut och springa! säger jag glatt.

- Jaha, säger han med rynkad panna. Jag lagar maten. Och sen äter jag vare sej du är hemma eller inte.

Det är NU vi borde upptäcka att jorden snurrar baklänges. Att natt är dag och bak är fram. Att taket är golvet, att vattnet är torrt och Mattias ÄR Elin.

För exakt sådär brukar jag vara. Och Mattias brukar försöka lugna mej och tycka att en halvtimme hit eller dit med maten inte gör någon skillnad. "Men jag DÖR!" brukar jag säga i panik.

Nu är det hans tur. Det känns nästan liiiiiite rätt åt honom...

Jag vill va som du.

När jag tar min astmamedicin, andas ut (rossel, rossel, rossel) och andas in medicinen står Alice bredvid och andas med. "Å mamma, när jag blir stor vill jag oxå ta sån medicin, ja." säger hon glatt.

Okej. Nog för att jag är jäkligt cool, men...

Grattis!

Igår kväll ringde farmor. Hon skulle säga grattis till namnsdagsbarnet. Jag förvandlades till ett frågetecken och gick igenom familjemedlemmarna och datum i skallen men inget ljus dök upp. Och så klart. Det var stackars lille bortglömde Arvid som hade namnsdag. Fy fy fy på mig! Så Alice och Arvid firade den stora dagen med varsin kaka alldeles innan tandborstning.

Nyttiga livet har förvandlats till urtråkiga livet. Igår som jag var så uppåt. Nu vill jag ta en paus. Helst med chokladkakor och pizza.

Och fotot är förstås från födelsedagen.

Kompis, det går bra nu.

Måndag och vägningsdag. Ska inte tråka ut er med siffror men jag kan meddela att det går bra nu. Och det är ju A och O om man ska kunna motivera sig.

På lördag ska vi på bröllop. Nu är min klänning inköpt och jag är förstås ful som stryk i den, men ser bättre ut än jag skulle gjort för några veckor sen. Jag trivs inte alls med mej själv men om jag har svart kan jag inbilla mej att jag smälter in i väggen eller nåt. Men jag vill inte vara den elaka fén som för otur med sej eller vad 17 det nu betyder med svart på bröllop så nu ska jag närvara i en bajsbrun kreation. Hur jäkla snyggt låter inte det?

Tillfälligt avbrott.

Precis som Lise-Lott så snällt påpekade så var det förra ett av världens kortaste inlägg. Det bidde liksom ingenting men med bråkiga barn så blev det oskrivna likförbannat publicerat. Man kan säga att det var ett prov på min fantasi.

Alice däremot har fantasi så det väller ut genom öronen på henne.

Idag var det Barbiedax igen. Helt otippat kom Butter på besök. Han nådde till Barbies knän ungefär och såg lika sur ut som vanligt.

Alice började prata med basröst: "Hej. Jag heter Butter och jag kommer från Ljusne."

Så nu vet vi var Hejhå-andet och död-bejb-i-glaskista ägde rum en gång i tiden. Elaka drottningen lär väl ha bott i Vallvik. Eller?

Tidsoptimist.

En vecka. - 1 kg. Jag borde vara helnöjd med tanke på att lördagen var fest med trerätters middag och en hel del kaloririk dricka. Men jag blev besviken när jag ställde mej på vågen. Hade hoppats på mer. Ständig hunger för det här? Känns inte rättvist.

I eftermiddag blir det gym igen. Om jag bara visste vad jag ska pyssla med på det där gymet. Jag glider mest runt och kikar på andra och känner mej ful, tjock och malplacerad.

Igår pussade Alice på mej och sa: "Åååå. Min fyrkantiga mamma!" Vet egentligen inte vad det betydde. Att jag är lite lik Svampbob kanske.

Oj oj oj vad jag har varit duktig! Igår tränade jag och åt nyttigt nyttigt och var ändå inte galen. Nyckeln var tidig middag och ett äpple vid en halvkritisk punkt.

Tyvärr känner jag att tålamodet inte är som det brukar. Jag kan bli galen när Arvid gnäller eller Alice frågar samma fråga fem gånger. Så att jag fräser ifrån direkt istället för att säga ifrån utan att förvandlas till Cruella deVil.

I-landsproblem.

Jorå. Jag överlever. Lite skitförbannad emellanåt. Gråtfärdig då och då. Superfixerad HELA tiden.

Kom hem alldeles för sent. När hela jag var uppfylld av HUNGER. Sambon snackade om att tända grill och vänta vänta vänta. Jag fick nästan panik och ville bara moläta pizza eller lägga mej ner och snyfta.

Nu efteråt kan jag inte förstå hur jag kan vara så svag. Det är så himla löjligt. Mitt megajättestora problem är det larvigaste problemet i hela världshistorien.

Och när jag mår bra (läs: har nyss ätit nåt, men inte för mycket) kan jag inte fatta varför jag stoppat i mej all skit som gjort mej så här. Men fem timmar senare är all förnuft som bortblåst.

Jo. Jag vet. Det ska aldrig gå fem timmar. Jag ska ha nåt i beredskap så jag aldrig blir sådär hungrig. Men herregud. Jag är som en 3-månaders bäbis som är otröstlig till maten serveras. Jag VET ju att jag snart ska äta nåt, varför blir jag då så galen? Måste jag gå i terapi?

Snart size zero?

Fan i helvetes förbannade jävla skit vad URTRÅKIGT det är att försöka gå ner i vikt. Och hur jävla sakta går det inte? Det har gått 1½ dygn och jag vill helst slå ihjäl nån och grilla skinkan över öppen eld.

Söstra mi.

Vad tomt det blev när Helsingborgsfamiljen drog hemåt igen. (På bilden syns faktiskt hela familjen.)

Och inte knäppte jag många kort heller. Usla usla jag.

Rabies?

Jag skulle kunna mms-a den här bilden till Aftonbladet så kan de slänga den gamla svininfluensastoryn all världens väg och börja berätta om gamla goa sjukdomen vattuskräck.

När jag stod i sovrummet och avgjorde om tröjan i superslarviga högen var ren eller smutsig hörde jag ett skrik från lille Arvid följt av den där hemska tystnaden. Tystnaden som betyder att det verkligen är illa på riktigt. Så illa att han bara kan gapa gapa gapa med vilt stirrande blick och fäktande armar.

Jag skyndade mej dit. Alice satt alldeles framför honom. Jag fångade in honom i famnen och frågade om hon sett varför han var ledsen. Hon tittade på mej med förnärmad blick, sa inte ett ord, gick in på sitt rum och stängde dörren. Japp. Skyldig.

Efter lite gos och ett "Titta! Lampan!" så var Arvid sitt glada jag igen. Allt som vanligt... ...förutom att näsan började bli oroväckande lila.

Dags med 60wattslampan i Alices ansikte och stort förhör. Vad var det egentligen som hade hänt?

Vi gick in på hennes rum och lekte samtidigt som jag frågade frågor. Försökte få henne att försäga sej bland söta rosa hästar, bilar som tutade och pianon som spelade irriterande melodier. Men hon hade ingen aning om vad som hänt. Eller nej, han hade krupit iväg och ramlat. Och blivit ledsen. Eller nej. Hon hade varit på sitt rum och inte sett nåt. Han började bara gråta. Eller nej. Hon hade försökt få honom att vända sej om, bara för att hjälpa och han ville gå åt andra hållet så han blev ledsen. Eller okej. Han hade bitit henne i näsan och då hade hon bitit honom. Men han hade faktiskt varit dum först.

Japp. Världen snällaste lilla flicka bits och ljuger. Det måste vara nån på dagis som gjort så. Eller nåt på teve som hon sett. Alltså som hon råkat se hos nån annan för här hemma har vi bara Bolibompa. Oxå nyheter efter barnen somnat. För sån är ju inte hon. Inte egentligen.

Nytt liv.

Fick reklam från Viktväktarna där jag varit medlem i ett av mina tidigare liv, livet före barnen. Laila Bagge log stort mot mig och tyckte att det var dags att jag tog tag i mitt liv som tjockis. En förändring.

Och den här dagen måste passa perfekt. Höstens Day One liksom. Luften är annorlunda. Sådär krispig och klar. Sambon har stånkat iväg till jobbet efter en soft sommar. Och min syster med familj ska snart sätta sej på tåget hem efter en rolig och matglad semester. Matgladast var som vanligt jag. De pratade mest om senaste springturen medan jag funderade på när det var dax att sova nästa gång.

Men det var förr det. Typ igår. Nu är det dax att trampa en stund på maskinen.

Prioriteringar.

Snart kommer sambon hem efter en svensexe-weekend som började i Stockholm och avslutades i London. Påkostat utav bara 17.

Själv är jag bara genomtrött. Hela kroppen skriker SOVA så fort tillfälle nästan erbjuds. Lille söte Arvid tär verkligen på morsans energinivå. Han är så himla snäll och gör allting helt rätt, (fast det förstås är fel) men det kräver att jag är på helspänn för jämnan.

Så fort jag vänder ryggen till är han på väg uppför trappan. Jag bär ner honom och inom tio sekunder är han på väg upp igen. Till slut låter jag honom gå uppför hela trappan och skyndar mej upp så fort han är färdig för att han inte ska få för sej att vända ner igen. Ja, det där låter kanske inte så farligt. Om man ändå är på benen och gör saker så går det väl bra. Den största nackdelen är att jag har en evig superpuls eftersom jag är livrädd att han SKA vända och ramla ner och landa på värsta tänkbara sätt.

Allt som har med elektricitet är superskoj för en liten Arvid. Han kryper fram till eluttagen och drar ut sladdar och sen försöker han sätta tillbaka dom. Eller varför inte något annat?

Dax för en andningspaus framför teven. Arvid kryper ögonabums fram, ställer sej upp och trycker av den.

Finns det något litet plastigt eller varför inte en ganska stor sten eller en kula eller en urgammal halvmöglig brödbit, ja visst ska den in i munnen. Och förstås inte ut. Trots Livrädda Mammans gallskrik eller blä-ljud.

Han är en riktig liten Dracula. Han bits. Hårt hårt hårt, så jag har blåmärken, tandmärken och blodmärken.

Mitt "aj-aj-ande" har noll effekt. Han ler bara jättebusigt och är förstås så söt att nästan allt är förlåtet. Om inte all energi är slut och jag skriker för fulla muggar. Det funkar förstås inte heller utan kan avslutas med ett litet skratt från lillgrabben.

Min yttepyttelilla hjärna är fylld av skräckbilder och har svårt att ta in något annat, föra en normal dialog eller minnas det jag för en mikrosekund sen var på väg att göra.

Nu ska jag bara ta en välbehövlig dusch och sen krypa ner i sängen och sova sova sova. Vilken jäkla tur att jag fick det HÄR gjort.

Varning för Mossbergsfrugan!

Jag är förbannad. Skitförbannad.
Jag kan knappt skriva för jag darrar som ett asplöv.
Och jag är ledsen. Superledsen.
Och så jävla ARG!
Och uppgiven.
Och jag skulle lätt kunna slå nån på käften. Nu, på direkten.
Och ensam. Ingen förstår mej.
Och god damn vilken huvudvärk jag har.
Och jag är trött. Så jävla förbannat helvetes bajstrött.

Jag var till doktorn för typ en månad sen. I veckan kom jag mej iväg till apoteket och hämtade ut medicinen. Drygt tusen kronor fick jag punga ut för att bli så här jävla pissförbannad och ledsen och rastlös och GALEN. Inte fan hade jag så speciellt mycket astma innan heller.

Åååå vad jag ångrar mej. Jag vill ha pengarna tillbaka och få harmoni i min kokande kropp. Grrrrr... Och snyft snyft snyft.

Det känns som jag är gravid minus lyckokänslan och tusen kronor. Fan fan fan.

Och stackars jävla skitsambon fattar ingenting. Det är synd om honom. Hur jävla lätt är det att leva med ett monster? Jag vill bara gråta och skrika och slå och... Uäääääääääähhhh!!!

En dag i sängen?

Nu är möglet väck. Min energi likaså.

Blueberry hill.

Igår var vi i Trönö och åt fisk och potatis hos mormor och morfar. Alltid lika populärt.

Efter maten tog vi en promenad ut i blåbärskogen. En millimeter in fanns tusentals blåa bär. Alice var eld och lågor och ville aldrig gå därifrån. Arvid var lite mer tveksam. Det är nog inte så skönt att krypa runt barfota bland ris, barr och grenar.

Nu har alla våra bär hamnat i muffins. Tyvärr blev de misslyckade. Som det mesta jag tar i.

Hos oss försvinner just nu taket och ersätts av ett nytt. 3 småländska takläggare har flyttat in, men tillbringar den mesta av tiden här i Söderhamn ovanför våra huvuden. Jag går runt och har ständigt dåligt samvete. Det känns som jag borde bjuda på någonting. Nu är dom säkert törstiga. Kanske kaffesugna? Eller bara en frukt? Men nu borde de ju vara riktigt hungriga. Samtidigt vågar jag inte störa.

För att fly alla flygande tegelpannor (och för att det är himla supertrevligt förstås) hälsade jag och kidsen på hos Träsktanten. Alice och Hugo pendlade mellan att tycka att det var himla jätteskoj att leka tillsammans till att bara vilja leka "sälv". Det är inte lätt att vara tre år. Men vi vuxna hann dricka kaffe och prata prata prata.

Nu ska jag låna ut min superdator till bonusdottern som ska fylla sin nya coola mobil med musik att lyssna på mellan fotbollmatcherna i Umeå.

Arvid fyller 1 år.

Det har gått ett helt år, ett jordsnurr, sen jag låg på förlossningen och kved att det aldrig i livet skulle gå.

Men ut kom den lille grabben, sötare än socker. På bilden är han en vecka gammal och nyss hemkommen från neo.

Superföraren.

Vi har semestrat. Huskvarna för att träffa sambons släkt. Och sen Öland för en riktig familjesemester.

Vi bilade i närmare 200 mil. Av de körde jag... ...vänta, måste räkna... ...först körde vi ju dit, ja... ...jo, det borde bli typ... ...på ett ungefär... noll mil. Noll kilometer. Noll meter. Noll centimeter. Noll millimeter.

Och jag som kör så jäkla bra. Eller gör jag inte? Var det därför sambon tog sej åt axlarna och kämpade kämpade kämpade dom extra milen bakom ratten?

Dagen efter vi kommit hem åkte jag, Alice och Arvid till Trönö för att träffa mormor och morfar. Alice satt heeela vägen: "Kör försiktigt, mamma!" "Du behöver inte köra så fort." "Det kommer en biiiil!"

Så till slut blev jag rädd själv.

Men jag får fortfarande köra barnvagnen.

Host host host.

Vi får låna mögelsaneringspengar men läkaren trodde inte att min astma och hosta var mögelrelaterad. Hur han kommit fram till det med en övervimsig patient med noll koll på sitt eget mående låter jag vara osagt.

Arbetsmyra eller arbetsohyra.

Sprang in i en "skolkamrat" igår på McDonalds. Jag skulle bara gå på toaletten där och... Eller nej, det var ju hon det. Jag skulle bara äta en sallad men det slutade med att jag köpte ett extra stort meal för att få glaset som då ingår. Eller var det för att komma åt dom extra stripsen?

Hur som helst. Hon klättrar uppåt uppåt uppåt på karriärstegen. Jag ligger i leran nedanför och har ingen aning om hur jag ska komma upp på den igen. Vill helst inte hamna på steg ett ännu en gång. Glassbaren på Albertina.

- Vad gör du nu för tiden? frågar hon.

Det är som att trycka på the magic button. Det korrekta svaret vore att jag är föräldraledig. Men självklart börjar jag prata om vilken gigantisk loser jag är.

Hon avbryter mej och säger enkelt:
- Njut av den här tiden. Den dag du vill ha ett jobb så får du det. Det är jag säker på.

Min ontimagen-känsla försvinner i ett nafs och byts ut mot varma kuddar och goseligos. Jag vill tvinga henne att lova lova lova, som att jag pratar med ödet själv eller Fader Vår.

Annars när jag börjar med min monolog om mitt misslyckade arbetsliv brukar folk rynka på ögonbrynen och prata om den fruktansvärda massarbetslösheten. Kanske dela en anekdot om någon som köpt en flermiljonvilla, blivit av med jobbet och tvingat sälja för ett bottenpris. Ge mig en duärinteensam-feeling, men det blir mest en detblirnogsådukommeratthadetomduintegårtillbakatillglassbaren-feeling.

Jag behöver den där enkla positiviteten. I massor.

Takproblem.

Snart är ödets timme här. Anticimex ska hit och kontrollera hur illa det är ställt. Vi har nämligen mögel i taket. Prisuppgift hittills är 0-50 000. Hur vi skulle kunna hamna på 0 vet jag inte. Typ genom att skita i det och fortsätta hosta och vänja oss vid ett liv utan smak och lukt.

Den hemska frågan är om taket (pristaket alltså) verkligen är på 50 000. Någon kunnig person har nämligen sagt att om det är riktigt illa där uppe så måste taket (på huset) av för att helrenovera. Vi hoppas i stället på att huset blir besprutat av mängder av gifter.

Så nu ska vi ut med en massa pengar som vi inte har och för det får vi... ...frisk luft. Ingenting att "ta" på, säger en sann materialist.

Nu är luften på Mossberget inte bara mögelinfekterad utan även fylld av bajsångor. Men det problemet kan jag lösa själv.

Alicedagen!

Värmen är här. Lite info sådär om nån skulle ha missat det.

Hela dagen har jag tillbringat på Mossberget. Jäklar vad mysigt vi har det! Vem behöver ett gigantiskt supermansion med megahögt i tak och en jätteträdgård stor nog för brännbollsturneringar? Nej. Ellne kan ta sej i brasan. Kanske nån la märke till att jag bussat hemska djur på stället för att markera hur uselt det är. Nej. Vargar vågar sej inte upp på gamla goa Mossberget. Här har vi små fredliga katter och en och annan kopplad hund.






Alice har namnsdag idag. Det firades med pompa och ståt förstås. Mormor och morfar kom med paket: Barbies slanka tremänning Belinda och en söt skål med ännu sötare innehåll. Vi smaskade glass och kaffe. Morfar bjöd på högläsning ur ABC-boken. Alice körde den eviga springtävlingen med Klara! Färdiga! Gå! på repeat.

Och dagen avslutas på det allra underbaraste sätt. Nu är sommaren här for real. Morden i Midsomer. Jag och alla pensionärer sitter bänkade.

Jag ÄR ett kräk.

Mitt i natten vaknar Arvid och är ledsen. Jag fixar välling som han dricker i långa djupa klunkar medan jag läser Heberlein. När han slocknat lyfter jag över honom i spjälsängen och läser vidare till jag slocknar.

Vaknar av en hulkning. Kräk 1 över hela sängen. Lyfter upp honom. Kräk 2 i vår säng. Vänder honom mot mej. Kräk 3 över mej. Och är det inte konstigt. Jag liksom bara torkar bort och fixar. Tar av mej tröjan, tvättar av det värsta och sen somnar vi om.

På morgonkvisten vaknar jag av att Alice börjar hosta. Hon och jag lägger oss i fotändan tvärs över sängen. Hon hostar och hostar. Jag försöker få henne att ta en halstablett men hon vill inte. För starka. Istället hostar hon. Och hostar. Och hostar. Jag blir mer och mer hysterisk och anar att hon fejkar hälften av hostarna för att hon vill ha morgon. Hon måste helt enkelt ta en halstablett. Till slut går hon med på det. In med den i munnen oxå tuggar hon och tuggar och tuggar. "Nej. Inte tugga." säger jag på stenåldersspråk. Och hon tuggar och tuggar. Och sväljer häftigt. Och tuggar hysteriskt.

Också hör jag en hulkning. Igen. Också gråter hon. Förstås. Och jag känner mej som jordens sämsta mamma.

Efter tvättning, torkning och tröstning så är förstås hela familjen uppe. Mitt huvud dunkar och jag mår illa av trötthet. Då skuttar sambon upp och tar med sej kidsen till nedervåningen och jag sjunker lättad ner i kudden och somnar på studs.

The end.

Slö midsommar.

Återigen en luuuugn midsommarafton. Drack en mun alkoholfri öl till sillen annars var det fanta i glaset.

Natten till midsommarafton fick Alice hög feber och kräktes. Hon sov ut på morgonen och var pigg igen när hon vaknade. Jag kände mej rätt mör efter dusch och lakanbyte mitt i natten. Självklart vaknade Arvid oxå mitt i intermezzot men han är inte den som sover längre för det på morgonkvisten.

Vi firade dagen inomhus i Trönö trots att solen faktiskt var framme och regnet höll sig borta. Men det var lugnt och skönt för en trött mor. Vi åt matjesill till förrätt och honungsglaserad laxfilé till förrätt. Pappsen är en stjärna i köket!

Arvid åt av allt som vanligt, till och med sillen.

Nu har bulldegen jäst färdigt. Dax att knåda.

Dripp dropp.

Båten är i vattnet, ölen ligger på kylning och färskpotatisen är inköpt. Oxå är det bara regn och rusk och kyla som väntas på midsommarafton. Trist.

Så la familia blir uppdelad. Farsan lever partyliv och mossbergsfrugan hoppar små grodorna och torkar snoriga små näsor. Att jag missar festen gör mej nada men jag hade gärna firat midsommar med sambon förstås.

Flyttfågel.

Som sagt. Ingen flytt. Drömhuset gick till några andra lyckliga jäklar. Och jag kan bara inte släppa det. Det gick liksom för långt.

På fredagen var det avslutning i kyrkan. Strax innan hade vi lämnat ett sjujäkla bud och nu var det bara att hålla tummarna. För varje minut som gick konstaterade jag att vi kom närmare och närmare. Mäklaren hade frågat när vi ville flytta in och allt kändes så himla klart. Inredningen var gjord i mitt huvud. Mitt största problem var hur jag skulle ta död på alla mördarsniglarna.

Tiden gick. Duktiga ungdomar sjöng. Prästen strippade. Rektorn pratade. Betyg delades ut. Och tiden gick och gick och gick.

Hemma igen med fika och betygsprat. Tiden gick. Magen pirrade. Skulle jag köpa det där mördarsnigeldödarmedlet jag sett reklam om?

Mattias tillbaka på jobbet. Jag bläddrade i inredningstidningar och planerade inflyttningsfest. Klockan tickade på.

När Mattias kom hem hade det gått närmare 6 timmar sedan vårt bud. När han berättade att "de andra" hade lämnat ett högre bud och han hade meddelat mäklaren att vi drog oss ur blev jag... ....förvånad.

Nämen? Hur blir det då? Ska dom bo där? När flyttar vi in då?

Nej. Okej. Sådär korkad var jag inte. Men jag blev så besviken. Och jag kommer på mej själv med att fortsätta inreda de fantastiska rummen typ hela tiden.

Closure. Nu är det glömt. Mossbergsfrugan is here to stay.