Morgonhumör.

Snälla mamman sitter redan vid det dukade frukostbordet och ber för tusende gången lilla Alice att joina.Till slut lägger hon ifrån sig sina leksaker med ett irriterat:

- Jag kommer. Lugna ner dej!

Bildbevis.

Arvid med tand.

Tävlingsberoende.

Vi har verkligen lyckats som föräldrar. Treåriga dottern har insett att livet är en enda stor tävling. Och man måste förstås vinna i allt annars är det gråt och tandagnisslan.

Vid frukostbordet:

De sista dropparna yoghurt landar i Alices lilla tallrik när jag kramar ihop paketet.
- Ha ha! Jag vann! Jag fick det sista, utropar hon.
- Men det är ingen tävling, säger jag i ett försök att vara pedagogisk. Du får det sista.
- Nej. Jag säger att det inte är nån tävling.
Tystnad i tre mikrosekunder.
- Jag vinner. Jag äter snabbast.

Det värsta med alla dessa tävlingar är att jag verkligen får stålsätta mig för att inte vinna.

Försten upp för trappan. Jag skulle lätt kunna ge Alice en tackling och storma förbi.
Äta upp maten snabbast. Klä på sej snabbast. Fixa ditten och datten snabbast. Ni hör väl. Treåring vs trettitreåring. Jag vinner sååå enkelt.

Ha!

Pingpongkingen

Trots att jag och sambon hjälpte våren på traven igår förmiddag har det idag blivit full vinter igen. Jag fick bära in min badenbaden och sopa av bilen. Suck. Men okej.Solstol i mars kanske var liiiiiite överdrivet.

Annars har sambon visat sin bästa pingissida i helgen. Vann ett knivset och en termos. Jag och kidsen såg några av alla hans matcher. Alice var lagom intresserad av pappsen och hans framgångar men det var rätt roligt i hallen ändå.

Sambon har skärpt sej. Inte ett enda fult ord snappade jag upp. Det kanske berodde på att det gick så bra i och för sej. Bara en gång kom ett vrål. "Vad var det där?" frågade Alice som vaknade upp från sitt balanserande mellan stolarna. "Ingen aning." ljög jag. En vit lögn för lillflickans bästa.

Morgonpromenad.

Mornarna på Mossberget har blivit mycket lugnare. Drakmamman har lugnat ner sej och skriker sig inte hes längre. Vi har riktigt mysigt. Tack vare solen och att kidsen vaknar redan klockan sex.

Alice börjar direkt prata om att vi ska leka med Barbie, men sååå morgonpigg är jag inte. Blöjbyte, påklädning, lång frukost och sen en solskenspromenad till dagis.

Vilket underbart liv jag lever!

Kung Arvid.

Lillgrabben växer. En liten tand har tittat fram. Och han sitter som en liten kung mitt på golvet. Sötare än nånsin.

Att sitta kräver full koncentration. Och ett evigt knipande med småtårna.

Barbienews.

Och här kommer senaste nytt från Barbieslottet.

Som vanligt har mamman gått och lagt sig när det ringer på dörren. Skorna ska på och sen klicketiklack nerför trappan. "Men heeej! Vill du ha lite kaffe?" Och mannen kommer in och slår sig ner i soffan.

En bäbisröst ropar från övervåningen att hon inte kan sova. Barbiemamman klicketiklackar sig upp igen för att trösta och läsa saga. Men hur ska det gå för lillpojken där nere?

- Han kanske kan sitta i soffan med pappa, provar jag.
- Nej, det där är inte pappan, säger Alice bestämt.
- Vem är det då?
- Det är ju karln.

To be continued.

Se ut.

Mitsubishin gick igenom besiktningen. Enda anmärkningen var vindrutespolningen. Irr eftersom den fungerar men det var slut på spolarvätska. Hade inte hänt om jag haft bilen sist.

Om jag ligger bakom en lastbil eller möter en buss och det stänker upp på vindrutan så spolar jag och viftar rent. Är inte det normalt beteende av en förare som gärna vill se vad som händer?

Det anser inte min sambo. Han tycker jag slösar på vätskan och att vindrutetorkarna går för ofta och för mycket. Jag vet inte om det sistnämnda sliter för mycket på bladen eller på vindrutetorkarmotorn eller om ljudet är irriterande, för det kan knappast ha att göra med sikten. Den förbättrar jag.

Det här skådespelet som utspelar sig varje gång jag kör och har sambon bredvid mej, vet jag med säkerhet utspelade sig de få gånger min mamma körde och min pappa satt bredvid när jag var barn. Det händer säkert idag också med den skillnaden att de inte har varken mig eller min bror hängande fram mellan bilens framsäten. Pappa suckar tungt och byter irriterat ställning för att markera att mamma gjort någonting fel när vindrutetorkarna än en gång drar igång.

Kan detta vara någonting könsrelaterat?

Det är samma sak med snö på rutan. Min sambo kan göra ett ansiktsstort hål i snön och sen hoppa in och köra iväg. Själv sopar jag grundligt av all snö från alla rutor och skrapar förstås överallt även sidorutorna bak. Till och med de små rutorna bakom baksidorutorna som inte används av någon ska vara fria från is.

Någon hade gjort en undersökning här i stan och resultatet offentliggjordes i en insändare i morgontidningen. Skribenten kom fram till att de med mycket snö och is på rutorna var överviktiga och de finfina bilarna med bra sikt kördes av smala människor. Här hemma skulle resultatet bli det omvända. Tjockisen skrapar och skrapar, trots att magen slår emot bilsidan, och pigga, slanka mannen kör den lata metoden med nåt gammalt cd-fodral.

Min sambo kanske helt enkelt inte störs av stänk eller snömassor på rutan. På samma sätt som han inte störs av ett dammlager eller röran här hemma.

Nämen dra mej baklänges.

Mossbergsfrugan har kört ett liiiiiitet träningspass. Med betoning på litet. Fick beröm av snälle sambon fast jag är en tjockis utan muskler. I magen var det helt tomt. Inte konstigt att magen har den konsistens som den har.

Nu jäklar. Nu gäller det. Det här får inte bli nån engångsföreteelse.

Som tur är har jag en PT. En Personal Trainer som jag till och med bor med. Alice var nämligen eld och lågor. Hon ville träna mer. Så fort jag vilade (och det måste bli en hel del vilande när man är totalt otränad) kom frågan: "Vad ska vi göra nu?"

Oxå den eviga frågan som jag rabblar om och om igen, gärna med lite svordormar: Hur har jag kunnat låta det gå så långt??? Inget positivt mantra direkt.

Mamma - dotter.

Det finns någon film med Jamie Lee Curtis och Lindsay Lohan där mamma och dotter genom nåt magiskt byter plats. Mamman blir dottern och tvärtom. Det är lite så jag och Alice har det då och då. Hon mammar mej, inte tvärtom.

När jag hämtar tidningen på morgonen står alltid Alice i dörren och håller koll på mej. Hon har hoppat i mina tofflor för att inte bli blöt om fötterna och håller sig om armarna när den kyliga luften träffar henne. Hon frågar frågor om vädret, säger åt mej att knäppa jackan eller om jag någon gång går utan jacka ropar hon: "Skynda dig in!". Väl inne vill hon känna på mej och frågar om jag fryser.

När jag surar för att jag ännu inte hunnit äta min morgonmacka eller tagit första klunken kaffe kan hon ge mej en puss och fråga med synd-om-röst: "Är du jättehungrig?" Då vaknar jag upp och skärper till mej.

Nu är Alice på jobbet.

Typ klartext.

Nappavvänjningen går vidare. Alice klagar då och då. Hon vill inte vara stor. Hon vill inte ha nåt barbiehus. Hon vill ha nåt i munnen. Osv. Helst vill jag bara ge henne nappen och hålla henne i famnen och låta henne vara bäbis. Men det är förstås inte vad hon behöver. Det är svåååårt att vara mamma.

Vid kvällens nattning smugglade hon med sej en napp och la sej under täcket en stund. En trött mamma valde att inte se det. Två minuter senare säger hon glatt: "Nu behöver jag inte nappen längre!"

Och tro inte allt ni läser. Varken här eller nån annanstans. Ibland överdriver jag, ibland underdriver jag. För att det ska vara lite lite roligare att läsa om mitt alldagliga liv. Men den där knorren som jag vill uppnå verkar inte riktigt nå fram.

Man får kräkas på födelsedagar. Andras födelsedagar eller sin egen. Det där med magsjuka, influensa eller tandvärk brukar sällan planeras in efter schemat. Inte på Mossberget heller.

Big big girl.

Alice har blivit stor. Hon har slutat med napp.

Undret skedde på Mattias födelsedag.

Vi åkte till Barnens hus för att köpa nånting riktigt fint. Nåt man får när man är stor och duktig och slutar med napp. Innan vi skulle åka var hon eld och lågor och ville ha ett likadant dockskåp som Maja har. För Maja har inte napp.

Men när vi var på plats gick Alice runt som en osalig ande. Hon reagerade inte på någonting. Vi visade fina dockskåp, stora bilar, söta dockor, roliga datorer, men Alice var helt blasé. Hon verkade inte må bra. Vit som ett lakan och ville inte stanna upp den eviga vandringen.

Till slut blev det ett Barbiehus, eller ett Steffihus för att vara exakt. Nån lågprisvariant.

På väg därifrån skulle sambon firas. Vi stannade vid konditoriet men i samma sekund kräktes lilla Alice. Hon fick komma ut och vi torkade overallen med våtservetter.

Då fick Mattias ett mindre utbrott. Lite tonårssurt, med surläpp, suckar han:

- Alltid när jag ska stå i centrum är det nån annan som blir sjuk. Det slår aldrig fel!

Väl hemma mår Alice bättre. Hon leker glatt med superslanka Steffi och hennes man med hjälmfrisyr. De 2 små barnen är inte alls lika intressanta. Steffis man bor inte med henne. Han bor i Stockholm, förklarar hon för mej. Men han kommer och hälsar på i tid och otid. Just när Steffi har lagt sig ner i sin säng plingar det på dörren. (Ja, huset har en ringklocka!) Hon sätter på sig sina rosa högklackade skor och rusar nerför trappan för att öppna. Mannen vill bli bjuden på kaffe men rumlar in och har omkull allting på nedervåningen. Koppar flyger, stolen ramlar omkull och bordet försvinner ut. Alice skrattar så hon kiknar.

Oxå tar vi om det igen.

Hela tiden får jag order om vad jag ska säga och göra. "Kan du säga..." "Nej, hon måste sätta på sig skorna först."

På kvällen ångrar Alice sig. "Jag vill lämna tillbaka slottet." viskar hon nästan ohörbart och ser sur ut.

Men trots allt går det hittills riktigt bra. Peppar peppar.

Nu ska här bytas blöja.

Gammal och trött.

Jo, jag lever. Men energin har liksom försvunnit. En rejäl förkylning och sen är jag knäckt.

Och det där med Dagens låt, som var en så toppenrolig superidé går mej på nerverna helt. Låtarna finns, men man får minsann inte lägga upp dom. Snåljåpar.

Nu är jag frisk men lider av hypokondri. Jag är livrädd att jag ska dö. Jag tänker på det halva nätterna. Ältar min dödliga sjukdom, tiden på sjukhuset, mitt farväl till gråtande barn och en hel del funderingar på livet efter detta. Får jag hälsa på mina barn då? Tänk om jag verkligen dör och försvinner och är borta i evigheters evighet, för alltid. Det går inte att tänka så.

Herregud. Varför skrev jag det här? Det är som att önska sej en dödlig sjukdom. Nu är den garanterat fast. Och det är mitt eget tanklösa fel.

Men visst måste jag väl få komma hälsa på??? Jag lovar att inte skrämmas.