Enochenhalvtimmesmetoden.

Lillgrabben kan inte somna. Han är så himla mörkrädd att han måste ligga under täcket insnodd i en fleecefilt. Då och då ropar han på mamma eller pappa, lite i panik. När jag får loss honom ur alla täcken flämtar han nästan och han är svettblöt överallt.

Och jag kämpar med att vara hårda mamman. Ger glada tillrop och informerar honom om att det inte bor några spöken här hos oss (medan jag hoppas att inget spöke ska råka höra mej och känna att dom måste bevisa nåt för mej). Och storasyster ligger ju i samma rum. Och går ut ur rummet.

"Nej mamma! Stanna!"

Jag hör paniken. Rafsandet av täcken. Och sen en tystnad.

Jag går.

Okej. Egentid. Slappna av.

Men jag kan inte. Jag hör ljud som låter som små skrik hela tiden. Inbillning.

Så ropar han igen. När en kvart gått och jag hoppats på att han lyckats somna hör jag honom. Han ber. "Snälla snälla mamma." Och jag sitter där en stund. Han vill prata. Berätta om kompisen på dagis som är precis så som han vill vara. Och tomten. Kan vi inte åka dit? Jag förbjuder prat. Och han måste blunda. Men han somnar inte.

Till slut går jag igen. "Nej stanna!" Men jag går. Hur bra är det? Jag är totalt hopplös.

Också repris på det dåliga samvetet. En stund i soffan. Inbillade rop. Och till slut ett rop på riktigt. "Mamma! Mamma! KOM!"

En stunds sittande på sängkant för att döva dåligt samvete och till slut hårda mamman igen.

Men nu sover han. Och jag sitter på hans säng och känner mej värdelös.

Energiomvandlaren.

Mitt i natten har Tyra satt på teven och snackar högljutt bredvid mej. Hon ställer sej på alla fyra fast på tårna istället för knäna och gungar. När jag vaknar och tittar på henne ler hon sitt bamseleende och ropar nog "hej!" på bäbisspråk. Bäbisspråket har bara vokaler och ska med fördel accentueras av att man drar den man hälsar på i håret.
Nu har Tyra somnat om och jag blev fast i jobbiga tankar. Jobbiga saker som måste göras som egentligen inte ÄR jobbiga men när dagen har börjat glömmer jag allt och har fullt sjå att minnas vardagen.
Och sen börjar mitt eviga insomniaräknande. Jag räknar inte får. Jag räknar viktnedgång. Om jag skulle gå ner 1 kg i veckan då skulle jag väga xx om en månad och xx 1 juni. Också räknar jag på ett halvt kilo. Och 0,7 kilo. Och räknar med om viktnedgången stannar av på resan. Eller om jag går plus. Bla bla. Jag kräks på mej själv.
Om all hjärnverksamhet som jag lade på viktnedgången skulle kunna omvandlas i förbränning så tror jag det skulle skorstensryka ur öronen på mej och man skulle se hur jag drogs ihop. Som luften ur en ballong.

Dream a little dream of me.

Förra veckan gick jag ner 200 gram. Så går det när man skryter om hur bra man är. Och eventuellt att en lchf-snickerskaka med mycket grädde kan ha spelat in.

Nu börjar det hamna i ryggmärgen ändå. Inte allt men nu är middagarna ingenting jag kliar mig i huvudet över längre. Vi äter i stort sett samma mat som innan minus pasta, potatis och ris. Och med mycket mer grönsaker. Faktiskt tycker jag att vi äter godare. Enda gångerna det känns krångligt är när man är trött och skithungrig, men det är väl lika krångligt att äta vad sjutton som helst dom gångerna. Jag blir dessutom inte lika galet hungrig som tidigare eftersom blodsockret är jämnare.

Ja, ja. Jag vet. Jag tjatar. Men varför har ingen berättat det här för mej tidigare?

För någon natt sen drömde jag att jag var smal. Dubbelhakorna var puts väck och jag kände knappt igen mej i spegeln. När jag vaknade var jag helpepp. Jag skulle ut och springa. Så fort sambon kom hem efter en helgs pingpongande skulle jag snöra på mej springskorna och rusa fram. Hur jäkla lätt som helst. Jag blev nästan förvånad när jag såg den vanliga tjockisen i spegeln och ville bara lägga mej i sängen igen och drömma ännu mer smaldrömmar.

Men snart så.

Ja ä inte bitter.

Kompis, det går bra nu.

Jag har fortfarande inte fått mitt big ass till gymet, men jag går ändå ner. Ska verkligen försöka få in en daglig rutin på crosstrainern. Eller varannandaglig rutin åtminstone.

Har nu tappat dryga 10 kilo sen jag började nya livet. (4 viktväktarkilon och 6,8 lchfkilon.) Men ingen människa ser det. Ingen! Knappt jag. Hur megajättesuperskitstor är man inte då?

Jag märker på kläder. Jag börjar komma i mina gamla paltor och kan tycka att det ser rätt ok ut hemma i spegeln i becksvarta hallen men när jag kommer ut bland folk och råkar se en jätte i en spegel eller i ett fönster så inser jag att trots skillnaden på vågen är det långt till någon synlig skillnad. Långt till nån komplimang.

Men va fan. Jag borde vara uppåt. Det går som sagt bra. Lite mer träning på det här så kanske jag kan få lite mindre tantkropp.

Det rör på sej.

Jag tjatar på. Jag är just nu lite fixerad. All vaken "egentid" läser jag om lchf. Men min hjärna fångar upp en hundradel av det jag läser. Det är så himla synd med amningshjärnan. Tänk vad jag hunnit med annars. Det positiva är att jag rör mej fyra gånger mer än jag borde. Det där ständiga "Vad var det jag skulle göra nu rå?" har blivit mitt mantra. Jag går fram och tillbaka som värsta Balt-Balt-Balthazar halva dagarna. Men motion är förstås skitbra.

Har nu också lagt till en app till mitt vardagsmotionerande. En app som ska förvandla min mjuka, goa tjockismage till nåt annat. Jag vågar inte ens skriva namnet eftersom det är så skitfånigt. (Men det heter som ett gäng folköl om man säger så.) Varje gång jag fixar programmet får jag en medalj. (Detta är inte för att jag är extremt bra. Du kan också få medaljer. Lovar!)

Så jorå. Det går bra nu.

Lchf utan schlurp.

Jag borde förstås bli jättenöjd. Det är nog första gången i mitt vuxna liv som jag går ner i vikt vid storhelgerna, men det var förstås för lite. Varje gång jag ställer mej på vågen hoppas jag på en sån där BiggestLoservägning. Jag ska liksom stå där och gapa och inte tro mina ögon! Det ska bara slurpa av mej, skitmycket, varje vecka.

Men det sa inte schlurp den här gången. Det var lite mer bara det jag minst accepterat. Och nu har jag börjat ifrågasätta alltihop. Mår jag verkligen bra? Jo, det gör jag ju, men det skulle vara riktigt gott med en hamburgare och strips. Fast idag har jag överraskat hela familjen med att inte kunna sitta still, så nu när min evighetsförkylning har lugnat sig så känner jag att jag har mer energi. Och det är förstås guld värt.

Och sockersuget. Det är värt ett kapitel i sej. Det är helt amazing men det är borta. Självklart blir jag sugen på olika saker ibland men inte sådär galet. Och när jag slarvar med maten, timmarna går och jag blir till slut galet hungrig så kan jag känna sockersuget efter maten är uppäten.

Men visst sjutton ska jag hänga i. Nästa vecka ska jag se till att träna lite mer. Åtminstone promenader.

Okej. Inlägget var skittråkigt. I know.

Info.

Kusinbesök från alla håll. Det betyder trevligt samkväm med god mat, spelkvällar med nåt glas vin och förstås uppstissade barn och hög volym. Otroligt trevligt. Men oj vad jag nu uppskattar ett helt ordinärt bolibompalugn. Till och med Tyra är med på noterna och sitter i soffan och leker.

Mitt lchf-liv har gått riktigt bra över jul och nyår. Jag kanske inte har rasat i vikt direkt men så har jag unnat mej lite mörk choklad, lite vin som sagt och några nötter. Men du hör. I jämförelse med vad jag brukar äta en sån här storhelg så är det förstås super.

Nu har vågen varit trasig i snart två veckor så jag vet inte ens hur det är. Jag tycker jag känner att jag minskat men ibland tvivlar jag.

I kusinbesök nummer ett ingick som tur är min PT. Hon drog ut mej på långpromenader i ur och skur. Jätteskönt, roligt och bra motion för en latmask.

Så nu vet du.