Rumpkrymp.

Jag har blivit mindre. Man kan inte tro det när man ser mej, men jag har banne mej blivit mindre.

I helgen fick jag det bevisat. Men inte på det sätt jag drömmer om. Att någon förundras över snyggElin och jag bara stortrivs och glider runt i min tajta klänning och är allmänt skitsnygg.

Nope. Så var det inte.

Det var storhandlingsdags i sommarvärmen som överraskade oss i påsk. Jag hoppade in i jeanskjolen utan strumpbyxor under. Härliga tider. Hejdå la familia. Mamma ska fylla kundvagnen med nyttig mat.

Stormar in i butiken med stora steg med mina älsklingslåtsasHasbeens på fötterna och kundvagn i händerna. Det känns lite konstigt på rumpan men jag stormar vidare. Jäklar, trosorna sitter banne mej inte bra. Storstegar vidare och för varje steg känner jag hur trosorna hasar yttepyttelite till. Tar lite mindre steg med lite mer putrumpa för att minska katastrof men känner ändå att det händer grejer.

"Men heeej!"

Helvete.

"Heeeej!"

Står still, pratar, ler och likförbannat hasar det. Försöker ställa mej med handen lite lätt (men egentligen tokpressad) mot baken. Lite nonchalant (paniiiik!) sådär.

Äntligen ett litet byebye. Mina ögon som irrade fram och tillbaka efter bästa draupptrosor-ställe och mitt stela leende kanske inte inbjöd till något längre samtal.

För att trosorna ens ska vara kvar får jag ta breda steg till närmaste skymda hörn. Och var är alla skymda hörn när man behöver dom? Breda sidosteg och handen innanför kjollinningen. Trosorna går inte längre att nå.

Snartsynsdom. Snartsynsdom. Snartsynsdom.

Jag säger inte var jag stod, jag säger inte riktigt hur jag gjorde, men upp åkte dom. Nu är dom slängda och jag måste alltså köpa nya trosor i en mindre storlek. Yeeeey!!