Under en arbetsdag pratar jag i telefon. Jättemycket. Hela tiden.
En del är glada. Andra är arga. Ytterligare några är ledsna.
Det händer jättemycket på en dag, ändå händer det ingenting alls. Så många människor som passerar men på ett abstrakt vis som kan göra mig galen. Tyvärr tar jag inte åt mig när någon tackar mig för min hjälp. Däremot tar jag alltid åt mig när någon skriker åt mig att jag är helt dum i huvudet.
Idag hade vi skrivkurs. Tre timmars prat om substantiv och verb. Jag hjälpte definitivt ingen under dom timmarna, men ändå var det ren skär lycka.
Jag ville sitta kvar när kursledaren avslutade och tackade för sig. Dröjde kvar med pennan i handen.
Det sorgligaste är att inget av tipsen kommer jag egentligen ha användning av.
1 kommentar:
Vad härligt att du bloggar igen! Det är en fröjd att läsa.
Hoppas du kommer igång med träningen igen och får bukt på stressen. Tyvärr känner jag igen mig allt för väl i bägge delarna.
Stress, träning, ålderstecken och missnöjdhet med kroppen. Är det det som binder oss kvinnor samman? Bedrövligt i så fall.
Jag mitt-i-livet-krisar nåt så in i bomben. Tänker att nu har hälften gått. Frågan är bara vad man ska göra med andra halvan.
Skicka en kommentar