Tänt vare här.

Jag är ju väldigt ung. Det räcker med en blick för att inse hur fräsch jag är. Inte en dag över purungsstrecket liksom.

Därför kommer säkert den här informationen som en chock för många. (Typ för dej, Camilla, som läser det här.) Men trots min babylena hud, min ungdomliga figur och min aura av perfektionism har ett och annat ålderstecken börjat visa sig.

Jag menar inte åderbråcken. Det är inne med åderbråck i år. Härligt med färg. En modern tribaltatuering. Få förunnat.

Att jag alltid ser bekymrad och lite svullen ut på grund av rynkor och fetma är jag jäkligt stolt över. Tjockisar med rynkor är da shit!

Men nu börjar mörkret smyga sig in. Mossberget är lite dunkelt i stort sett dygnet runt. Jag tänder lampor. Matte släcker. Jag suckar. Matte ekonomitänker.

Flashback. Det här har jag varit med om förr. Jag i orange velourtröja och bruna manchesterbyxor med två smala tofsar på huvudet. I ett liv utan åderbråck, rynkor och fetmaskalle. Då var det mamma och pappa som hade samma diskussion. Pappa var snäsig och gjorde sej lustig över ålderstecken, mamma mumlade nåt om snål och gubbig.

Det var då. Nu är nu.

Sjukstugan.

Hemma igen. För tredje dagen den här veckan.

Igår kväll klagade lillfia över att hon frös och termometern visade 38,5. Det är i och för sej ett lotteri vad den där termometern visar, men mitt panntest (den gamla hederliga handen på pannan) varningsblinkade också. Efter alvedon och päronsplitt i soffan framför Idol mirakeltillfrisknade hon. En natts sömn gjorde kanske också sitt till. Så nu är det bara jag som ligger i soffan och hostar och fryser. Lägger på en extra filt medan hon klär av sej mer och mer. "Nej, jag fryser inte," protesterar hon när jag vill tvinga på henne åtminstone något litet plagg. Och försöker hon krypa in under mina filtar skriker jag högt och motar bort henne. Hon är iskall! Inte kan hon ligga under min varma filt. Då kan ju jag bli kall.

Gårdagens inlägg är skrivet under feberyra. Termometern visade 38,5 då också. Denna gång var det dock temperaturen i mitt öra som testades. Jag avrundade det till 40 och blev genast soffliggande i ett dygn. Men soffliggande tar inte alls bort halsont eller öronont. Jag blir bara jätterufsig i mitt fulfula hår. That's all. Och får lite ilskna blickar från sambon som luktar moppe när han kommer hem efter en lång dag på jobbet. Han undrar om jag ska vara hemma imorrn också. Jag svarar nej. Svarar alltid nej. Det är en reflex jag har. "Nej, men..." Också blev jag visst hemma en dag till.

Men imorrn är vi alla friska igen. Lovar.

Mysigt.

Inte en dag går utan att jag tänker att jag måste ta tag i det igen. Skärpa till mej. På med dom där förbannade löparskorna och bara göra det. "Det känns ju sååå mycket bättre efteråt," som alla frälsta säger. Håller inte alltid med. Ibland känns det för jävligt hela tiden. Före, under tiden och efter. Före eftersom jag ångestladdar och förstås slutligen måste. Under tiden - behövs ingen förklaring. Efter - för att jag känner att det aldrig någonsin finns en ände på det och för att det är så väldigt sällan som någonting känns lättare. Och sen kommer huvudvärken.

Jag börjar undvika dom där jeansen som jag ju lyckats komma i för bara några månader sen för att dom spänner så förjävligt. Har jag blivit allergisk mot jeanstyg? Är det därför min hud blir röd och full av märken i midjan?

Jag hinner knappt kliva ur bilen på gården förrän mysbyxorna är på plats. Härliga härliga mysbyxa. I dej kan jag nästan glömma att jag är en tjocksmock. Jag kan böja mej ner och plocka upp nåt på golvet utan att nån kan titta ner i skåran mellan skinkorna. Jag kan sitta ner med benen i kors utan att vara rädd att någonting ska spricka. Jag kan suga in magen och känna en liten glipa mellan tyg och hud, och därför inbilla mej att det inte är finito med mej. Nånstans, djupt inuti mej, finns en skinny bitch.

Min tjockiskropp kan jag faktiskt leva med. Nästan hela. Det är dubbelhakan jag inte kan leva med. Den gör att jag börjar fantisera om såna där hemma-skönhetsoperationer. Man drar i huden så det stramar, hämtar sen sin häftapparat och trycker. När blodet stelnat är det en enkel sak att sminka över klamrarna. När det lossnar är det bara att ta fram häftapparaten igen. Åååå så snygg jag skulle vara.

Har än en gång läst en artikel med Camilla Läckberg. Hon tycker det är skittråkigt att träna och gör därför inte det. Hon äter nyttigt.

JA! Det är precis min metod. Exakt min faktiskt.

Minus det där med att äta nyttigt.