Det börjar dra ihop sej för Biggest losrarna. De amerikanska på femman alltså.
Efter elva veckor har de gått ner 50, 60 kilo och de är oigenkännliga.
De klotrunda slappa jätteansiktena har dragit ihop sig till vackra fejs med superskin. Och där dubbelhakorna låg och vilade syns nyckelbenen under huden.
Nu gråter dom för omställningen. För att de en gång tillät sig att bli sådär feta. För att de är rädda att bli så igen.
Jag njuter. Gråter när dom gråter. Känner styrkan som dom känner. Planerar springturen som dom springer.
I en timme.
Sen blir klockan åtta och förvandlingstimmen är över. Den där morgondagen på gymet känns avlägsnare och avlägsnare. Vissa stunder är det självklart. Andra stunder är det omöjligt. Men för det mesta är det bara sen.
Sen.
Nu har jag hosta och astma. Varje kväll låter jag som en hundraåring. Varje dag är jag ungefär som en pigg sjuttiåring.
Gud så jag längtar till jag står där och säger dom magiska orden. "I never want to go back."
Fast på svenska då.
1 kommentar:
Kan inte annat än att hålla med tänk den dan man är så nöjd med sig själv å kan se tillbaka på fläskberget som nu är borta ;-) livet är inte lätt kram
Skicka en kommentar