Nu har jag jobbat i snart två veckor. Det känns fortfarande jätteroligt, men jag börjar bli mer och mer nervös. Det första skrämmande samtalet närmar sig. Gaaaaah!!!
Trots allt jag borde fokusera på funderar jag mest på helt ovidkommande saker. Som att jag ska svara med mitt namn. Förnamn och efternamn? Eller bara förnamn? Betoningen här? Eller kanske där?
Jag önskar att jag en dag sitter där och pratar med min ljuva och väna stämma. Men jag är rädd att den där irriterande, genomträngande rösten kommer få mina arbetskamrater att svära och kasta ilskna blickar mot mig.
Då och då ser jag mig runt omkring. "Min" lilla mobil, "min" dator, "min" telefon, "mina" jobbarkompisar. Jag vill verkligen vara kvar. Men fast bara två veckor har gått ältar jag att jag kanske inte får vara kvar. Det är liksom för bra. Och jag? Korkade knasjag? Hur jag kunde få jobbet är en gåta. Nu hoppas jag verkligen att jag klarar av det.
Gode gud. Ge mej en telefonröst to kill for och en hel hög snälla pensionärer att charma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar