fredag 29 januari 2010

Dropp dropp dropp dropp dropp dropp.

Arvid är söt. Underbar. Rolig.

Och gnällig. Gnällig. Gnällig. Gnällig.

Han gnäller för att han är hungrig. Han gnäller för att han är törstig. Han gnäller för att han inte når. Han gnäller för att han inte får. Han gnäller för att han har tråkigt. Kort sagt. Han gnäller.

Ibland kan jag stänga av det. Jag helt enkelt ignorerar ljudet, sticker åt honom nåt att äta och har honom hängandes i byxbenen.

Jag tror att jag klarar det rätt bra. Men så händer något. Det kan vara något jättelitet. Ofta är det Alice som gör det. Eller båda två. Eller ingen alls.

Och jag EX-PLO-DE-RAR.

Jag ser hur mina stackars barn ser på mej med skräck i blicken. De är livrädda för den där djävulsvrålsrösten som vrålar högt, rivigt, argt, galet.

Och så börjar de gråta. Hjärtskärande. Och jag smälter. Ångrar mej så det nästan gör ont. Förstår inte hur jag kunde bli så arg på två så underbara barn.

Och dom gråter. Skrikgråter. Klamrar sej fast vid mej och skriker alldeles intill mitt öra så det värker bakom ögonen. Ignorerar mina lugnande ord och kärleksfulla smekningar.

Dom gråter. Och jag biter ihop käkarna.

"Lugn. Lugn. Lugn. Nu är det bra." säger jag men jag hör på min röst att nu är det fanimej inte bra.

När jag halvskriker med panik i rösten: "Nu måste ni sluta annars blir mamma galen!!!!" börjar Alice lugna sej. Och då lugnar sej Arvid. Och då lugnar sej galna mamman.

I bästa fall.

I värsta fall eskalerar allt flera gånger innan lugnet slutligen kommer.

Och jag kan fortsätta skala potatis, betala räkningar, läsa reklamblad eller vad jag en gång höll på med.

Och så kommer ljudet igen. Gnället.

onsdag 27 januari 2010

Ett av alla mina i-landsproblem.

Vårt hem svämmar över av kläder. Och filtar. Och kuddar. Och handdukar. Tvätt tvätt tvätt. Ren tvätt. Smutsig tvätt.

När jag använt en tröja en gång som fortfarande är ren (jo, det händer mej faktiskt nu för tiden) vill jag inte vika in den och lägga in i garderoben. Så jag lägger den på min pall. Nästa dag har jag använt ett par byxor och en tröja som fortfarande är rena. Och ett linne som jag bara hade en liten stund. Jag lägger dom på pallen. Nästa dag...

Pallen svämmar över. Det kommer en liten hög med ren tvätt som jag ska lägga in i garderoben sen. Typ imorrn kanske. Det råkar hamna en tröja som har en fläck. På det en filt som Arvid använt under tittutlek. Plus att sopa golvet med.

Och tiden går. Och tvätten består.

Till slut blir det mot alla odds städdags även i vårt sovrum. Det dammigaste rummet på Mossberget. Och jag måste få undan högen. Den här tröjan... hmm... är den ren? Kan jag lägga den i garderoben? Hmm...

Nu när alltihop har legat i en gosig ihopblandad massa så borde jag strunta helt i den där larviga principen att bara nytvättade kläder får ligga i garderoben. Men icke. Jag snusar. Jag funderar. Jag synar. Jag lägger en oändlig massa energi på avgörandet om en tröja är ren och oanvänd eller om den är ren och en gång använd.

Som att nån bryr sej. Som att kvalstrerna bryr sej. De lägger nog ägg och smaskar i sej gammal hud i det mesta här hemma.

Det är så lätt att lägga rena kläder i tvättkorgen bara för att bli av med dom. En tillfällig lösning. Som bara ger mer jobb. Ekorrhjulet som snurrar och snurrar. Tvätten tar verkligen aldrig slut. Jag får svindel från mitt tvättberg.

tisdag 26 januari 2010

Bestseller på G.

Igår var det skolstart. Eller egentligen inte. Det var upprop.

Jag kom för sent men hade tur och kom precis när läraren tänkte stänga dörren.

Jag var kissnödig.

Jag var ful i håret. Somnade med blött hår kvällen innan. Inte bra. En ultrasnabb blick i spegeln under tandborstning gav godkänt, men hade jag undersökt närmare, vilket jag gjorde på högskolans toalett, skulle jag upptäckt x antal fjongar.

Jag fick för mej att räcka upp handen och fråga en fråga som jag stammade fram och som bevisade att jag kanske inte har så himla mycket där att göra. Är det smart?

Jag ska alltså läsa Kreativt skrivande B. Eftersom A-kursen verkligen var SKIIIIIIITkul så har jag höga förväntningar på den här. Och jag har lusläst studieplanen och vetvetvetvetvet vad som ska komma. Ändå sitter jag där som ett frågetecken med öppen munnen och ångestsvettiga händer. Och en mage som vill börja gråta.

Vi ska nämligen göra ett längre arbete. Det kan vara början på en roman, en diktsvit, några längre reportage...

Japp. Dax att packa ner författardrömmarna och inse att jag inte klarar av det här. Och skaffa ett riktigt jobb.

Men skam den som ger sej. Jag ska försöka njuta den här terminen likförbannat. Om jag inte börjar hyperventilera och försöker tvinga fram superidéer kvällen innan det ska lämnas in så ska nog det här gå bra.

Del ett i kursen ska vi inte skriva ett skit. Passar mej perfekt eftersom jag skrivkrampar totalt.

söndag 24 januari 2010

Snål. Skål!

Sambon och jag har lyxat till med en hotellnatt i Sveriges fjortonde största stad.

Vi kom iväg i god tid för lite shopping. Jag vet inte om det var ovanan av att inte behöva hålla koll på två kids som riskerar att riva sönder butiken eller försvinna utom synhåll, men någon shopping blev det inte. Jag provade skor som var skitsnygga, kläder som var helt okej men likförbannat bestämde jag mej för att det var onödigt. Allt var onödigt.

Sen kom vi till hotellrummet. En minimal chipspåse för en tjuga. Helt nödvändigt. En gottochblandat. Perfekt före maten. I restaurangen blev det trerätters. Ankbröst, röding och världens godaste dessert. Sätt upp det på rummet.

Det var det värt. Helt klart. Men nog hade det varit roligt med nånting nytt i garderoben inför morgondagen. Då börjar jag skolan.

Och ingen är gladare än Alice som ska få äta mellis på dagis.

måndag 18 januari 2010

Beach 2050. Here I come!

Okej. Jag var aldrig cool som barn. Som tonåring var jag en katastrof. Som ung låtsasvuxen försökte jag vara cool men misslyckades. Som vuxen på riktigt blir jag bara värre och värre. Nu är jag väl uppe i maximal loser. Ful, fet och misslyckad.

Men. Jag har inte gett upp hoppet än. Trumfkortet. TA DA!

Old lady.

När jag blir gammal vill jag vara den där tanten på gymet.

Hon kommer glatt in med sin lilla ryggsäck och leopardmönstrade cykelbyxor och bara äger. Typ.

Hon cyklar och gymar så elegant. Lite Greta Garbo. Och efter varje avslutad maskin hämtar hon sprutelisprutan och sprutar och gnussar med trasan. Gnussar överallt, städar och fejar utomjordiskt superordentligt. Även där hon inte nuddat maskinen. Där ingen nuddat maskinen på lång tid så lite dammtorkning kan vara på sin plats.

Och glider vidare till nästa maskin.

Pigg och alert.

Bredvid står svettiga jag och ångar och flåsar.

Men vänta bara.

onsdag 13 januari 2010

Jaaaag frrrrryyyyyssseeeerrrr.

Det är så kallt. Jag huttrar och fryser och huttrar och fryser.

Mina fötter är iskalla trots sockar och tofflor och mitt eviga gnussande. Fram och tillbaka med fötterna mot varandra.

Näsan är röd och så frusen att det nästan värker när jag rör vid den. Och den droppar och droppar och droppar. Jag snyter mej men ingenting kommer. Men det droppar och droppar.

Alla leder är stela och knäpper till när jag rör mej, vilket jag knappt gör för det gör ont.

Händerna är så torra och fnasiga att jag ryser när jag rör någonting och hör det där konstiga raspiga ljudet. Fingertopparna har spruckit och gör att sms-ande numera är nästintill omöjligt.

Och så stjärten. Om jag kylt ner mej rejält spelar det ingen roll att jag lindar in mej i filtar och täcken. Att jag har långkalsonger, mjukisbyxor och ett par mjukisbyxor till. Den är isisisisisisisisisisisisiskall. Och den kylan letar sej in i hela mej. Ju längre rumpan varit kall desto längre når kylan. Glöm det där med mössa. Att huvudet är människans skorsten är bara larv. Det är anus som måste hållas varm.

Efter jul och nyår har Finanskrisen även nått Mossberget. Innan det var det guld och gröna skogar. Champagne och hitflugna jordgubbar. Nu får vi gå över till mousserande vin och frysta jordgubbar från Findus.

Och sambon är livrädd för elräkningen. Frågar efter jobbet, med ögon som vill ploppa ur sina hålor och maratonloppsandhämtning: "Har den kommit än?" Men nej. Den har inte kommit än.

Så än så länge vill jag leva livet lyckligt ovetandes om elproducenternas chockhöjning. Jag vill känna skillnad på ute och inne. Jag vill kunna prata utan att hacka tänder. Jag vill kunna gå på toaletten utan att kväva ett "Iiiiiiiiiiii." när jag sätter mej på den isande ringen.

Men när toasitsen med elslinga kommer vill jag ha den.

Utan att sambon vet nåt förstås.

måndag 11 januari 2010

Ä ru dum älle?

Igår började jag på en ny bok. Ny för mig alltså. "Patient 67" av Dennis Lehane. Jag har hört mycket gott om den och jag hoppas att det är en sån där bok som man knappt kan släppa.

Idag låg boken på köksbordet när sambon kom hem från jobbet.

- Den där har ju jag läst! utbrister han.
- Ja, jag vet. Du sa att den var jättebra så nu ska jag också läsa den.
- Ja... Men den har jättekonstigt slut. Du kommer aldrig fatta det.

Öh... Va? Vad menar han? Är jag korkad? Är boken inte bra? Är det nu han förvandlas till mr Evil och börjar med psykisk misshandel?

Och vem vill veta ett enda dugg om slutet när man knappt har börjat?

Skitsamma. Än så länge har jag läst 3 sidor när jag var i snartsomnarjagkoma så ikväll blir det till att börja om.

Nu är inte sambon den som plöjer bok på bok, utan snarare den som inte gör det. Jag kommer med tips på tips på böcker han "måste" läsa, men han väljer att ignorera mig och lusläser Aftonbladet på Aftonbladet.

Idag vid mellis satt jag och Alice och läste tidningen. Hon pekade på serierna och sa:
- Där är sånt som pappa brukar läsa.

Så det så.

söndag 10 januari 2010

Jag tjatar och tjatar och tjatar och tjatar och tjatar och...

Första kvällen på jäkligt länge som jag säger nej till mej själv. Har levt lyxiga smaskardagar länge nu, så jag får skärpa mej. Måste först och främst gå ner de kilon som jag redan gått ner. Det känns inte skitkul att göra om det som jag en gång lyckats med. Men återigen: Nu jäklar!

Idag är första dagen på resten av mitt liv.
Carpe diem!
It ain't over 'til the fat lady sings.

Och nu har jag sjungit så jäkla mycket så nu är det finito på allvar.

Men kan man inte få en kvällsmacka först?

torsdag 7 januari 2010

Det nya livet. Igen.

Idag har vardagen kommit till Mossberget. Det är bara den barrande granen, den överfyllda soptunnan och en slumrande tonåring som skvallrar om jullovet.

Snälle sambon smög upp ur sängen för första arbetsdagen på ett par veckor och en stund senare var jag och kidsen uppe. Trots att de inte somnat före 22 kvällen innan var de pigga och glada från start. En avundsvärd talang som de små besitter.

Dagislämnandet gick relativt bra. När vi kom fram var Arvid överlycklig och ville leka bums, utan att ta av tråkiga overallen. Men när det var dags för avsked var det tårar och panikslagen blick som vanligt. Det var bara att svälja tårklumpen och upprepa mantrat: "De har det bra på dagis. De har det bra på dagis. De har det bra på dagis."

Det är absolut ingenting jag bara säger. Jag vet det. Jag tycker det. Det är så. Men likförbannat känns det förjäkligt. Återigen. Och jag känner mej som världens uslaste mamma. Varför skulle de egentligen gå idag?

Jag tröstade mig med ett gympass. Och jag är en stjärna bland maskinerna. Hejar glatt på alla glada pensionärer och nickar lite coolt till någon yngre. Svettas och tar i.

Började och avslutade passet på cross trainern. När jag hade en minut kvar och kände mej nöjd med mej själv kom en vithårig man som glider runt som en kung därinne.

"Det där kunde du," utropade han glatt.

"Va?" Betyder i det här sammanhanget egentligen "Säg det igen! Säg det igen! Säg det igen!"

"Ja, det där kunde du. Du har en väldig ork. Den där maskinen är ju jobbig."

Och lilla jag blir onaturligt glad av en komplimang från en sjuttioåring. Jag känner mej 20 kilo lättare och fast ansiktet är blossande rött, det otvättade håret står på ända och mina byxor har hål och fula knän är jag i det ögonblicket dösnygg. Inte för någon som ser mej utan bara i min egna lilla hjärna. Och det är en härlig känsla.

Jag orkar. Jag kan.

Åker hem i ett lyckorus.

Diskmaskinsbestyr här hemma. Känner hur hungrig jag är. Hittar en chokladbit. Schwopp! Borta.

Så så var det med det.

onsdag 6 januari 2010

Förslöad.

I december läste jag långa läslistor på bloggar och i tidningar. En uppradning av titlar som skulle plöjas under jul och nyårsledigheten.

Jag sneglade på bokhyllan och gjorde upp egna läsarplaner.

Men icke. Jag har knappt hunnit läsa en tidning.

Eller hunnit skriva på bloggen.

Eller måla Alices säng.

Eller sorterat och städat på mitt skrivbord.

Eller det eller det eller det eller det...

Jag har vaknat, dödstrött, varje morgon. Gjort nåt, jag vet inte vad, och sen somnat dödstrött på kvällen.

Men något som jag alltid hunnit med, vareviga dag, flera gånger faktiskt, är att äta. Inte äta för att överleva utan mer äta allting som funnits inom synhåll. Och utom synhåll.

Glufs glufs.