söndag 27 mars 2011

Husvisning.

Vi har än en gång varit på visning.

Huset ligger efter en sån där gata som jag vill att mitt hus ska ligga efter. Lagom lantligt, men inte öde.

Direkt jag såg huset blev jag lite fundersam. Är det inte vänt åt fel håll? Liksom åt sidan. Nej, så har jag ju inte tänkt mig Huset.

Jag skakar av mej den larviga känslan och samlar ihop man och barn och går in.

Liten hall. Minus.

Vi går in i rum efter rum och medan jag tycker taket trycker och tynger så syret försvinner är sambon entusiastisk och uppåt. "Har du hört? Dom gör av med blablabla kilowatt-timmar. Ho ho!" (Blablabla i betydelsen skitnågra.)

Jag vill slå ut väggar. Jag funderar på om soffan verkligen kan få plats. Jag undrar var dom egentligen hänger tvätten. Funderar på hallen fylld med vinterjackor och overaller och dom skorna och dom skorna och dom skorna och dom skorna.

Tänker mig middagsbjudningar, som vi nästan aldrig har. Vi får äta i omgångar, med tvätten hängande över huvudet och jackorna på stolen. Kanske skorna på oss för att underlätta.

Efteråt i bilen på väg hem är det dags för summering.

- Vad tyckte du? säger sambon entusiastisk och ger mig ett uppmuntrande kläm på knäet.
- Jorå. Det var väl kanske lite små rum, säger jag.

Samtidigt som jag säger det vill jag trä en påse över skallen. Inte alls för att snälle sambon blir arg eller anklagande. Men jag blir så trött trött trött på mig själv. Varför blir jag aldrig nöjd? Här hade jag (kanske inte alls eftersom priset nog blev högt) chansen att få mitt lantliga lilla hem, men jag ser bara nackdelar.

Det är lätt att amatörpsykologa fram att jag egentligen inte vill flytta, men jag kan ändå inte tro att det är så. Jag är kanske bara en sån där bortskämd Argasnickaren-brud som behöver en rejäl utskällning med medföljande snorsnyft och bekännelser. Sanningen är att jag har läst en och annan inredningstidning. Och livet är aldrig en inredningstidning.

2 kommentarer:

Camilla sa...

Men hallå! Du är ju realistisk och tänker praktiskt. Det är väl aldrig fel. Klart att huset aldrig kan se ut som att man vill flytta in ögona böj (eller jo, det KAN väl, men skitsamma), men är det litet och man får en känsla av att här vill jag INTE bo - då ska man väl gå på den känslan?

Fast sen kan det ju vara så att man ser en bild framför sig som man vill ha, men att vägen dit kanske känns för lång och jobbig när man ser ett hus som möjligtvis har potential. Så man kanske får ställa sig frågan vad man orkar? Man kanske behöver nöja sig med något annat just nu (när livet är småbarnsliv och heltidsjobb) och ha drömmen om lantliga hemmet kvar till senare? Men nu är det Fröken Tråkochbekväm som talar som egentligen aldrig har haft de där "bo på landet"-drömmarna, så jag kanske inte vet vad jag pratar om. ;)

Elin sa...

Sant, men ändå inte. Den här längtan till landet är rätt stark.

Men ibland blir jag bara så less på att vi aldrig lyckas hitta det där drömstället. Frågan är om inte jag har en orealistisk dröm.

Men vem vet? Plötsligt händer det.