söndag 25 mars 2012

Välj mej!

Jag har just klickat Enter sådär så det går kalla kårar över tangentbordet. För tredje gången har jag ansökt om jobbet som jag har idag.

Jag pendlar mellan att vara positiv och tänka "klart det ordnar sej"-tankar till att bara vilja gräva ner mej och glömma alltihop.

Önskar att jag kunde släppa det här nu fram till den dagen då beskedet kommer. Positivt eller negativt. Ingenting blir bättre av att jag ältar och har ont i magen.

Hör mig själv på förmiddagsfikat, på lunchen, på eftermiddagsfikat, vid skrivaren och mellan telefonsamtalen. Jag ältar och säger ungefär samma sak om och om igen. Snälla arbetskamrater låtsas intresserade och låter mej tjata vidare. Jag fortsätter hemma både när jag är vaken, när jag sover och när jag borde sova. Samma funderingar som snurrar. Samma sanningar som jag vet, tror jag vet, kanske inte alls vet, är jätteosäker på, är säker på att jag inte alls vet och heller aldrig nånsin visste.

Jag kommer inte veta någonting på ungefär en månad. Men jag kommer att veta, inte veta, veta och inte veta cirka en miljon gånger under den kommande månaden.

onsdag 14 mars 2012

Ensamma mamman

Har just brutit ihop mitt i nattningen. För att Lillgrabben inte lyssnar. För att jag känner mej ensammast i världen. För att jag är världens sämsta mamma, värdelös sambo och totalt jävla misslyckad. Ännu lite sämre än sämst efter jag börjat gråta och båda barnen blev livrädda och tysta som möss.

Imorrn är en ny dag. Då ska jag vara harmonisk och en normal mamma igen. Just nu känns det lika troligt som att jag skulle vakna upp imorgon och vara riktigt snygg.

måndag 12 mars 2012

Orrrrdet.

I lördags var jag ensam hemma med kidsen. Sambon var i Falun för att spela pingis (jo, han är myndig, jag lovar!) och bonusdottern var ute på galej. Eftersom jag inte fått med henne nyckel hem måste dörren hållas olåst.

OBS! Detta kommer inte att upprepas. Hädanefter kommer dörren låsas, larmet aktiveras och säkerhetsgrinden stängas. Dörren kommer bara kunna öppnas genom att scanna in familjemedlems öga. Fungerar dock inte på utsprättade ögon, så försök inte.

Efter melodifestivalsdramat avslutats och lugnet (läs: barnen) lagt sig var det dags att börja läsa ny bok.

Vilken ljuvlig känsla det är! Hade avslutat en bok på förmiddagen och hade alltså fritt spelrum att välja från mitt digra bibliotek. Och den här gången är jag inte ironisk. Jag har en massa böcker. För många kan någon tycka, typ svärmor. På tok för några kan galenpannaElin tycka.

Så vad valde jag?

Jag upprepar. Fritt spelrum. Välj whatever. Ensam hemma. Vad kan passa?

Jag valde "Varför gråter inte Emma?". En bok om morden i Arboga där 2 små barn och deras mamma blev knivhuggna hemma av galen svartsjuk tyska. Endast mamman överlevde.

Jag visste precis att det var just det boken handlar om, ändå väljer jag att börja på den just nu. Någonting står inte rätt till här uppe.

Jag läste lite, blev sen galet skraj och funderade på att lyfta in barnen till sovrummet och barrikadera dörren. Fick ge upp och slå på teven. Zappade i cirka tusen år. Hamnade på The grudge. Komedi va?

Insåg galenskapen innan jag sett något alltför läskigt.

Men jag somnade till slut.

Nu måste jag bara avsluta den här läskiga boken.

Fast inte inatt.

söndag 11 mars 2012

Sorg över pengar jag sparar.

För några år sen, okej, ganska många år sen, säg 10 och mer, var jag värsta musiclovern.

När jag fick lön gick jag till skivbutiken och köpte skivor för 189-219 kronor styck. De flesta hade jag hört en singel med och läst några recensioner men då och då kostade jag på mej ett wild card.

Så spelade jag dom här skivorna. Från början till slut. Jag satt i soffan med texthäftet framför mig och försökte sjunga med. Favoriterna pluggade jag in lite extra. Njöt av fina texter och lyssnade aktivt.

Nu för tiden köper jag förstås aldrig skivor längre. Det är en sorg. Varje gång jag går förbi den där skivaffären i Valbo, som nog är den enda jag vet existerar, går jag pliktskyldigt in och bläddrar lite. Skivorna är ofta billigare idag än för tio år sen men jag kan ändå inte motivera ett köp. Tyvärr.

Nu spotifyar jag för 99 kronor i månaden. Tänk om ungdomsElin hade fått göra det! Samtidigt var en musikupplevelse större på den tiden. Eller har jag förvandlats till en "detvarbättreförr"-tant?

Man köpte en skiva dyrt och lyssnade minsann på den. Ibland gillade man kanske bara just den där singeln vid första lyssningen, men man lyssnade igen och igen och igen. Man upptäckte någonting mer med dom där låtarna man inte gillat. En halvbra skiva kunde förvandlas till en favorit efter några dagar på repeat.

Idag har jag inte det tålamodet någonsin. Om jag bland all storhandling, tvätthängning, barnboksläsning och jobbande någonsin snubblar över en skivrecension så jag tänker att "den vill jag höra" och jag, när jag står redo för att lyssna mot all förmodan också kommer ihåg vilken artist det handlar om, så är jag rätt hård. Det är sällan jag ger skivan en andra chans. Jag kan dra någon favorit (alltså som jag gillar direkt) till någon spellista, men det är också allt.

Jag lyssnar så sällan också. Bakgrundsspelar mest. Och eftersom mina barn bestämmer över mig så blir det mycket Sean Banan, Astrosmurf och Lady Gaga.

När jag bodde hemma älskade jag att botanisera bland pappas gamla lp-skivor. Jag spelade in blandband med juveler från 50-, 60- och 70-talen. Till en början var jag helt förundrad över att det var så bra. Och att dom redan på stenåldern kunde skriva låttexter som jag kunde relatera till.

Att leta fram guldkorn har blivit lättare. Men det finns så mycket. Och det tar aldrig slut. Alla dessa låtar som förtjänar att jag lyssnar på dom men som jag aldrig hinner upptäcka. Är det normalt att sörja för det?

När jag var singel i stan drog jag sladdar i alla rum så jag kunde njuta av musik överallt, även på toaletten. Har försökt få med sambon på idén men han tycker det är onödigt. Jag är beredd att hålla med. Nu för tiden är tystnaden viktig också.

Men på mornarna när jag försöker vakna till liv behöver jag kickas igång med musik. Nu lyssnar jag på iphonen. På högsta volym ligger den på handfatet och bjuder på dom låtar jag önskar. Det är ett vedervärdigt dåligt ljud förstås. När jag skruvar på vattnet i duschen hör jag knappt vilken låt det är om inte jag sticker ut huvudet litegrann. Ändå är jag lycklig. Lycklig att jag hittat en stunds egentid med musik.

För någon dag sen sa jag till sambon att det är ju helt otroligt att det blir sånt BRA ljud med mobilen. Han tittade skeptiskt på mej. Okej. Det är inte speciellt bra ljud men man hör i alla fall vilken låt det är.

lördag 10 mars 2012

Vintern rasat

Vi har haft 3 dagars sportlov. Ljuvligt! Men tungt att försöka leka hemmafru med städning, mat på bordet och glada ungar. Jag kollapsar i soffan i tid och otid.
Läste att i denna vecka är livmodern stor som en fotboll så jag bestämmer att jag är förlåten.
Alltså hängde du med. LIVMODERN är som en fotboll sen kan du plussa på allt annat där inne. Ja, du kan nästan multiplicera. Jag är bauta. Och det är många månader kvar att växa på.
Lillfia vill att bäbisen ska komma nu. Var och varannan dag går vi igenom hur långt det är kvar. Lååångt.
Minimannen vill att våren ska komma. Varje morgon frågar han: "Är det vår nu?" "Ja." säger jag glatt.
Han rusar fram till fönstret och kikar ut. "Nej. Det är det inte." säger han och tittar besviket på mig.
Jag går igenom de fyra årstiderna och innan jag kommit till andra ordet är han försvunnen. Ointressant.
Men visst skulle vi kunna köra valborgsmässoafton sista mars i år? Bara för att speeda på lite.

fredag 2 mars 2012

Det där med guld i mund.

Konstigt.

Vaknar 04.40 och tänker att "Hoppas klockan är typ ett och hela natten är kvar för jag är så trött så trött."
(Okej, riktigt sådär ser kanske inte mina tankar ut, men du förstår.)
Sen kan jag inte somna om!

Börjar självklart fippla med mobilen och måste upp och kissa. Så nu sitter jag här och vet inte om jag ska lägga mej igen eller ta en dusch. 05.03.

Thank God It's Friday!