Målinriktad

Allvarligt. Jag är så extremt supersugen på det här nya livet som jag just kliver in i. I tanken är jag redan framme i det där vältränade stadiet, så jag blir nog lite besviken när jag får blodsmak i munnen och yrsel på seniorjumpan. Men nu är jag på väg. 

Idag träffade jag den överdrivet charmiga personliga tränaren som visade maskiner och informerade om hur mycket vikt och antal repetitioner jag ska klara. 

Jag har dessutom fått ett delmål som jag ska nå till midsommar. What? Jag blev helt förvånad. Tror du jag klarar det? Hon nickade självsäkert och jag blev så lycklig, djupt därinne. Om hon tror att jag klarar det så måste det ändå finnas en möjlighet att jag faktiskt gör det. Och det var liksom inget ryckpåaxlarna eller detärupptilldej. Nog för att det ÄR upp till mej, men om man säger det till mej så betyder det förstås att jag inte klarar det. Det var bara helt lugnt och hon räknade antal veckor och jovisst. Det klarar du. 

Jag tror att jag med åldern blivit räddare och räddare för mål. Det är så svårt att nå målet och när jag inte gör det blir jag bara besviken. Bättre att harva runt i mellanmjölksland och göra vardagssysslor utan att lyfta blicken från det trista och gråa. 

Men nu är det nya tider. Tre gånger i veckan ska jag träna. Minst. Med början om en timme. 

Tjolahopp!