Skratta här

Ni vet när man skämtar med någon som inte riktigt hänger med. Så man står där och känner sej fånig. Skämtet kanske helt enkelt inte var speciellt roligt i ditt fall. Det händer förstås aldrig mej. (Moahaha! Där fick du ju ett exempel på himla superskojiga jag.)

Jag lider av skämtTourettes. Fast skämten uppenbarligen inte går hem fortsätter jag. Skämtar med alla hela tiden fast jag egentligen inte vill. Jag biter mej i tungan och väser "Skärp mej!" men tretti sekunder senare kommer ett till joke.  

Jag ler på mitt skojsätt eller använder min skämtarröst men otroligt nog förstår inte personen jag aldrig tidigare träffat att det är läge att le mot mig. Ett litet leende bara så slipper jag känna mej fånig och ångra mitt snustorra skämt. 

Men det är många som inte förstår att det är läge att le där, i det där ögonblicket. Strax efter jag pratat kissåbajs eller bara sagt nåt helkorkat. Istället för ett fniss möts jag av frågetecken. "Skämtar hon eller är hon helt dum i huvet?"  Ofta skämtar jag psykopatskämt. Att jag skulle vara elak mot mina barn till exempel. Fnissigt om det var en sketch kanske (troligen inte, men låt mej tro det) men när man inte har en aning om vem jag är kan man förstås tro att det är läge att kontakta socialen ögonaböj. 

Avslutar detta utan skämt. Hej!