Det känns som att jag är en annan idag än jag var för drygt två veckor sedan. Innan min pappa dog.
Dog. Det låter så hjärtlöst, så opersonligt, inte som någonting min pappa skulle göra. Det låter som att han inte finns mer, men det kan förstås inte stämma.
Första veckan hade jag panik och kunde inte tänka på någonting annat än den stackars sjuka pappan. Den där farbrorn som låg i en säng och många gånger inte alls var min pappa. Hur ont han hade och hur jag sista dagarna letade efter respons i hans fladdrande, morfindrogade ögon. Och den där kalla kroppen med slutna ögon i ett tyst rum med ett stearinljus.
Nu kan jag tänka på så mycket mer. Hela livet. Jag blir åtta år igen. Jag blir femton. Jag blir tolv. Jag blir tjugotvå. Jag blir nio. Jag blir trettiofyra. Det kan gå en sekund mellan minnena eller flera timmar. Vissa kan jag tänka på en lång stund, men det slutar alltid med att jag måste kämpa emot när strupen snörps ihop och magen blir full av sten. Jag andas snabbt, ruskar av mig och startar autopiloten. Vardagstänket. Men det kan vara okej det med. Nu har jag skrivit alla dessa ord om pappa och sitter fortfarande upprätt och överlever.
Det konstigaste med döden är att allt bara fortsätter. Jag kan inte fatta. Min pappa är död och att det är tisdag betyder exakt samma sak idag som innan. ICA har samma öppettider, folk klagar på vädret som förr, tv-tablån är oförändrad och på sociala medier äter folk god mat, tränar och åker utomlands. Och jag förväntas jobba, plugga och ta hand om min familj precis som förr. Varför finns det ingen paus-knapp? Och herregud vad jag önskar att jag kunde rewinda och uppskatta hur bra jag hade det. Berätta för pappa hur bäst han var när han var det och säga ifrån när jag tyckte att något var fel.
Men nu är det för sent.
Får man hälsa? I så fall vill jag hälsa till min pappa. Hej hej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar