Man kan ha tur. Också kan man ha Tur med stort T.
Igår hade vi Tur, jag och sambon.
Nyhetschefen lyxade till med utelunch på McDonalds (utan att bjuda med sin snälla söta sambo) och glömde jackan med visakort i fickan. 5 timmar senare upptäckte han sitt misstag och skyndade dit. På stolen där han satt och smaskade i sig nyttigheterna en halv arbetsdag tidigare hängde jackan kvar med kort och pennor och alla andra ägodelar kvar.
Själv hade jag bråttom iväg för att titta på en otroligt spännande fotbollsmatch. Lervik mot Östanbo. När jag försöker få på barnen kläder och fundera ut vad man måste ta med sig ringer mobilen. Mattias berättar att han lovat att hans arbetskamrats flickvän ska få åka med oss. Vi skulle ha hämtat upp henne för en kvart sen. Oj jäklar. Skynda skynda. Lägger ifrån mej mobilen på biltaket och spänner fast ungar, kastar in väskan och drar iväg. Fort fort fort.
Åker en bit. Svänger hit och svänger dit. Vi ska hämta upp flickvännen på en lekplats och bredvid den ligger en busshållplats. Där står en ung, blond tjej. Det borde vara flickvännen men ändå svänger jag in mot lekparken några meter därifrån. Eftersom jag är osäker på om det verkligen är Den Tjejen bestämmer jag mej för att ringa sambon och klargöra om det är hon. Mycket enklare än att fråga henne liksom...
Först då upptäcker jag mitt misstag. Mobilen. Jag vet att jag la den på taket i hysterin men hoppas förstås att jag senare flyttat den. Amanda får ringa. Inte ett ljud. Jag öppnar bildörren och hör de bedjande orden jättesvagt. (Mobilsignal: "Snälla, snälla, snälla.") Kliver ur bilen och hör musiken högre. Som i trans (inte nååå överdrivet) letar jag mot ljudet. Och på vägen, tio meter från bilen, ligger min mobil och ringer.
Varför köpte vi inte en bunt trisslotter istället och höll hårt i alla våra ägodelar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar