Jag har lite drygt 24 timmar på mig att få klar slutuppgiften, men ändå sitter jag här nu och kan omöjligt koncentrera mig.
Jag har varit på anställningsintervju.
Det är inte min starka sida. Halvskryta om sig själv. Jag vill bara be på mina bara knän. "Snälla, snälla, snälla, snälla."
Det startade med en genomgång om företaget och förmånerna. Lite som att vifta med den smaskigaste chokladkakan men inte dela med sig.
Jag svettades och sluddrade fram lite fjant, men av någon anledning pratade vi mest om andra saker. Han berättade att de skulle ha afterwork och grilla på uteplatsen och jag ville nästan gråta. "Ååå, vad roligt!"
Jag sa till och med: "Gud vad kul att ha arbetskamrater! Som man kan vara ledig tillsammans med liksom."
Ööö. Men nu skulle jag ju prata om hur duktig jag är att jobba. Vem vill anställa någon som är sjukt sugen på grillfest?
Nu blir det nån veckas tumhållning. Jag måste försöka förlika mig med att jag inte får jobbet. Får inte planera cykelturen dit, matlådan, lönen eller grillfesten. Nu gäller det att se nyktert på tillvaron. Risken finns att jag aldrig mer sätter min fot på den arbetsplatsen.
Men snälla, snälla, snälla, snälla.
4 kommentarer:
Jag tror jag ringer och ber på mina bara knän å dina vägnar också. Vore ju helt underbart! Inte för att jag tror att du behöver att jag ringer och ber, men bara för att jag också så himla gärna vill att du ska få det. Om de inte anställer dig och din härliga person (you, yourself and... you) så är de dumma i huvudet. Så det så!
:)
Å, vad snäll du är!
Kanske vi kan förbereda nån form av demonstration vid ett nej?
Det tycker jag! Jag ska kurera halsen så att jag kan skrika riktigt högt. Fast jag kommer inte ens behöva göra det, för det blir inte nej.
Och jag blir bara så nyfiken på vad det är för jobb du sökt. Håller tummen för att du får det!
Stina L
Skicka en kommentar