Igår kväll, när jag just lagt mej tillrätta i sängen för att läsa ut min bok, kom sambon in och beordrade filmkväll.
Okej. Som den hunsade mossbergsfruga jag är lade jag snällt undan boken och riktade mina två blå mot tvn.
Tänker du se "Open water" från 2003 ska du inte läsa det här för det är spoilervarning. Jo, jag kommer att älta slutet för jag kan fan inte acceptera det.
Ett gift par åker ut på en snorklingstur tillsammans med 18 andra på sin semester. Nåt turbåtsmiffo räknar antalet dykare, räknar fel och paret lämnas kvar. De två, ensamma på öppet hav med, förstås, hajar.
Under en timme får man följa de två, guppandes vid ytan, med skräcken. Ibland dyker en hajfena upp, något nuddar dom, ett litet hajnafs, ett större hajbett, skräck, horror. Jag får helt ont i magen bara av att skriva det här.
- Ska man bara se det här? Dom två i vattnet hela filmen? Tråkigt! suckade jag för att låta stursk. Samtidigt var jag livlivlivrädd.
Filmen bygger på en sann historia. Det betyder förstås, att minst en överlever. Hur kan dom annars veta hur det gick till?
Hajjävlar! Och vad är det för puckon som inte räknar ordentligt innan dom hissar upp stegen, drar upp ankaret och åker tillbaka till fastlandet? Bahamas. Jag vill aldrig nånsin åka till Bahamas.
Nej. Jag fattar. Det här blogginlägget är INTE intressant. Jag kan bara inte sluta tänka på Susan och Daniel. Och havet. Och hajarna.
När Susan lossar den döde Daniel från dykarutrustningen och han skumpar iväg bland vågorna blir jag förvånad. Dog han? Hajarna kalasar på hajmatsDaniel och bredvid de hundratals (?) rovdjuren, som ju kan känna en droppe blod på kilometers avstånd, eller hur var det nu?, flyter livrädda Susan.
Klippbild på människor som det äntligen har gått upp ett ljus för, helikoptrar som letar, båtar som dundrar fram. Men havet är stort. Hajarna är många. Och Susan. Stackars Susan.
Plötsligt tar hon av sig sin flytdykargrej och dyker under ytan.
Slut.
Slut? SLUT???
I sommar var jag rädd för hajar i Storsjön. I höst blir det jobbigt att stå med gummistövlarna i en vattenpöl.
Okej. Som den hunsade mossbergsfruga jag är lade jag snällt undan boken och riktade mina två blå mot tvn.
Tänker du se "Open water" från 2003 ska du inte läsa det här för det är spoilervarning. Jo, jag kommer att älta slutet för jag kan fan inte acceptera det.
Ett gift par åker ut på en snorklingstur tillsammans med 18 andra på sin semester. Nåt turbåtsmiffo räknar antalet dykare, räknar fel och paret lämnas kvar. De två, ensamma på öppet hav med, förstås, hajar.
Under en timme får man följa de två, guppandes vid ytan, med skräcken. Ibland dyker en hajfena upp, något nuddar dom, ett litet hajnafs, ett större hajbett, skräck, horror. Jag får helt ont i magen bara av att skriva det här.
- Ska man bara se det här? Dom två i vattnet hela filmen? Tråkigt! suckade jag för att låta stursk. Samtidigt var jag livlivlivrädd.
Filmen bygger på en sann historia. Det betyder förstås, att minst en överlever. Hur kan dom annars veta hur det gick till?
Hajjävlar! Och vad är det för puckon som inte räknar ordentligt innan dom hissar upp stegen, drar upp ankaret och åker tillbaka till fastlandet? Bahamas. Jag vill aldrig nånsin åka till Bahamas.
Nej. Jag fattar. Det här blogginlägget är INTE intressant. Jag kan bara inte sluta tänka på Susan och Daniel. Och havet. Och hajarna.
När Susan lossar den döde Daniel från dykarutrustningen och han skumpar iväg bland vågorna blir jag förvånad. Dog han? Hajarna kalasar på hajmatsDaniel och bredvid de hundratals (?) rovdjuren, som ju kan känna en droppe blod på kilometers avstånd, eller hur var det nu?, flyter livrädda Susan.
Klippbild på människor som det äntligen har gått upp ett ljus för, helikoptrar som letar, båtar som dundrar fram. Men havet är stort. Hajarna är många. Och Susan. Stackars Susan.
Plötsligt tar hon av sig sin flytdykargrej och dyker under ytan.
Slut.
Slut? SLUT???
I sommar var jag rädd för hajar i Storsjön. I höst blir det jobbigt att stå med gummistövlarna i en vattenpöl.
3 kommentarer:
Fast min alldeles spontana reaktion blir ju - hur vet de att det gick till så här? Om nu Susan beslutade sig för att dränka sig där mitt i allt liksom. Hon borde ju rimligtvis bli hajmat till slut, hon också? Eller bara död iofs, men hur vet de då att Daniel dog först och av hajbett? Eller ja....obduktion. Ok, jag ska vara tyst nu.
Man ska aldrig se filmer som baserats på verkliga händelser. Det går fetbort. Det är ju skitjobbigt att veta att det hänt på riktigt.
För övrigt gillar jag inte filmer där det är mörkt och/eller kallt.
Och stackars Susan frös säkert i havet.
Jamen precis Jag. Hela filmen är ju bara hittepå. Jag känner mej grundlurad av den där reklamen för sanningen som filmen så stort handlar om. Den enda sanningen är väl att två dykare blev bortglömda och uppätna av hajar.
Annars gillar jag filmer med sanningsbakgrund. De blir lite otäckare eller sorgligare just för att det är sant. Men man tror ju att det mesta verkligen ska vara sant då.
Skicka en kommentar